Svart och vitt, del 2. Några tankar om svart och vitt på paletten.

Förra gången jag skrev om svart och vitt handlade det om kontrasternas konfrontation i spel- och sportsammanhang. Nu ska jag göra några personliga nedslag på paletten och se vad svart och vitt kan innebära där.

Såsom på paletten så och i livet

Att se allt i svart eller leva i ett vitt skimmer, det är frågan. Knappast någon gör väl enbart det ena eller det andra! Är inte livet mest en grå sörja, ett ekorrhjul av vardagligheter som ibland får krydda av svarta eller vita stänk?

Kanske är livsvisdom erfarenheten av livets alla valörer från djupaste svart till vitaste vitt. Hela gråskalan. Då vet man vad man snackar om.

Man får väl försöka addera lite vitt om paletten är nattsvart. Om man länge målat med svarta toner så kanske man glömt bort de tuber med zinkvitt och titanvitt som ligger längst ned i målarlådan. Konsten är väl att kunna plocka fram dessa färger igen, att hitta något som gör livet mer uthärdligt.

Mina vita tuber består bland annat av umgänge med vänner, katter, humor, biobesök, musik, glass, naturupplevelser och en massa annat som jag vet lättar upp tillvaron. Vad består dina vita färgtuber av?

Svart sväljer mycket vitt

Alla som målat vet att man för att blanda grått utgår från vitt och adderar svart stegvis för att hitta rätt nyans. Att göra tvärtom, addera vitt till svart, är fullkomligt oekonomiskt. Det beror på att det svarta pigmentet bokstavligen sväljer mängder av vitt innan blandningen börjar ljusna.

Känns det bekant? Hur lätt tar inte dysterheterna över och sväljer en med hull och hår? Det kan vara värt att lägga detta på minnet så att man är observant när mörkret sänker sig. Var beredd med mängder av vitt!

”Aldrig svart direkt från tuben!”

Jag gick på två förberedande konstskolor innan jag kom in på Konstfacks bildpedagogiklinje. Ganska tidigt fick vi elever på dessa förberedande skolor höra att man aldrig ska använda färgen svart direkt från tuben. Svart, t ex elfenbenssvart, ska man bryta (blanda) med en annan kulör för att inte ”slå hål” på bilden.

Om ens livsbild känns väldigt mörk så ska man således komma ihåg att bryta det svarta med en annan kulör. Man ska finna något litet i sitt liv som kan blanda upp det svarta med och göra det mer rimligt.

Rent vitt? Ofta osannolikt!

Rent, oblandat vitt på en målning kan man möjligtvis tänka sig i en högdager på ett blankt föremål. I likhet med svart bör man också bryta vitt för ett realistiskt intryck. Om nu realism är rättesnöret. Men det var det oftast när man fick lära sig måla på en förberedande konstskola.

Man ska också akta sig för att bli lurad av dukens vithet medan motivet växer fram. De vita, ännu omålade områdena narrar ögat att uppfatta de målade partierna på ett visst sätt. När de vita fälten undan för undan ”blir ifyllda” kan övriga färger bli påverkade på ett fatalt sätt. I värsta fall ”släcker man ner” hela tavlan. På så sätt mister färgskalan sin spänning.

Därför är det bäst att börja sin målning med att blaska ner hela duken med färger som ligger någonstans i mellanskiktet mellan ljust och mörkt. Någon gråton fungerar bra. Därifrån kan man vandra både mot mörker och ljus.

Så här kan det se ut när svart och vitt blandas till grått på paletten.

Fruktbar sörja att utgå ifrån.

Utgå ifrån mellanskiktet på paletten

Att starta från en fond av mellantoner kan således vara en metafor för att se på livets mörka och ljusa stunder. Den gråa, vardagliga sörjan har nu förvandlats till en fruktbar grund att stå på. Livet kommer att addera både svarta och vita penseldrag, var så säker.

Kommentera gärna!

PS: I denna spaning har svart få klä rollen som ”the bad guy” på paletten. Så behöver det inte alls vara. Nästa spaning om svart och vitt kommer att avslöja NÅGOT HELT ANNAT, håll ut!

Relaterade inlägg

Van Gogh inspirerar en toalett-inredning

En dam inspirerar mig att förvandla WC till VG

En tavla till soffan, tack!

En dag för några år sedan var vi med om något märkligt på min arbetsplats. Jag arbetar på en konsthall. Där händer det att besökare ibland köper konstverk.

Just denna dag kom det in en dam som var mycket intresserad av en stor oljemålning. Men hon tvekade eftersom hon var osäker på huruvida målningens färger skulle passa skinnsoffan. Således återkom hon med ett färgprov för att säkerställa en perfekt matchning. Jodå, det skulle passa. Köpet avgjordes.

Inredning först, konst sen!

Damen shoppade alltså konst utifrån sin soffas färg. I mina ögon en absurd ordning. Konsten kommer ju först, i alla fall för mig. Blir jag förälskad i ett verk så tänker jag knappast på om den matchar vardagsrummets färger. Det får bli en senare fråga! Inredningen får helt enkelt anpassas till konsten.

Vi pratar ibland om denna kund på jobbet. Men var det så tokigt? Det skulle visa sig att hennes metod faktiskt kunde komma till min hjälp härförleden.

Konst till gula badrumsskåp

I mitt hem finns ett fint badrum som jag kan tacka de tidigare ägarna för. Det har klinkergolv, vitt kakel och badkar på tassar. Samt gula skåpsluckor. Gula, ja. Ingen färg jag skulle valt direkt. Det känns som att de kom dit i mitten av 90-talet. Jag har gått och irriterat mig på de gula luckorna. Så till den milda grad att jag haft planer på att låta lackera om dem.

Men så gjorde jag en tankevurpa! Kunde jag anpassa rummet till luckornas blekgula nyans? Det skulle säkerligen bespara mig besvär och pengar att ändra på lite annat istället för att ändra luckorna. Jag började med att tänka ut ett tema som skulle matcha det gula.

Van Gogh, räddaren i nöden

Självfallet skulle badrummet få van Gogh-tema. Så kul och kitschigt! Snabbt letade jag fram ett antal konstvykort av Vincent (sådant som en konstälskare har liggandes i sina dammiga byrålådor). De sattes in i några lagom krusidulliga ramar. Dessa verk fick ange rummets toner.

Jag fortsatte med att hitta en kontrasterande kulör till det gula. Det fick bli stark mörk turkos. Därefter inhandlades handdukar och tvålpump billigt på Det Stora Möbelvaruhuset, där man går runt i en väldigt lång slinga och blir förvirrad. Sen tillkom ljuslyktor, rea på Indiska. Annat jag rotade fram ur gömmorna var en träpiedestal, ett turkost glaskärl (arvegods) och några passande smyckeskrin.

Jag misslyckades med att hitta turkosa förvaringsboxar till den befintliga hyllan. Ambitiös och uppeldad av detta projekt inhandlade jag vita boxar på Panduro som jag gjorde decoupage på med turkosa servetter. Slutligen tog jag fram en vacker glasplatta med en trollslända,  av konstnären Karel Becvar. På så sätt fick den äntligen ett vettigt sammanhang.

Lite av Provence lyser på mig varje gång jag besöker WC. Eller VG som det nu borde kallas efter van Gogh.

Nytt projekt på gång

I hemmet finns även en gästtoalett som länge fört en tynande tillvaro utan stil eller tema. Vilket konstnärligt tema tycker du ska inspirera mig denna gång? Kusama? Impressionism? Hokusai? O´Keeffe? Popkonst? Du får svaret i ett inlägg någon gång framöver. Det lär bli vilt, Van Gogh var bara början!

Hälsar inrederskan

PS: I ett annat inlägg skriver jag om en känd van Gogh-målning, Kråkor över vetefälten.

Svart och vitt, del 1. En konfrontation mellan kontraster.

För mig är svart och vitt en kombination som väcker motstridiga känslor. Det är estetiskt snyggt men samtidigt hårt och kallt. Därför ska jag i en serie spaningar fundera lite på kontraster och olika sätt att se på svart och vitt tillsammans. 

Duell på liv och död

Finns det någon tydligare symbol för konfrontationen mellan svart och vitt än den som schackspelet erbjuder? Knappast. Min pappa älskade att spela schack och han var hyfsat duktig. En period var han aktiv i en schackklubb.

Här syns ett schackbräde som visar upp spelets kontraster mellan svart och vitt.

Laddat för duell.

Trots det har jag aldrig lärt mig spela schack. Dessutom har jag alltid ogillat spel och lekar där man konfronterar sin motståndare ensam. Överlag ogillar jag konfrontationer väldigt mycket. Varför måste en vinna och en annan förlora? Måste det handla om svart eller vitt? Jag vill att alla ska vinna och att alla ska vara glada.

Folk med vinnarskalle skrämmer mig. Varför är det så viktigt att vinna?

Har du kommit för att hämta mig?

I filmen ”Det sjunde inseglet” (1957) spelar riddaren schack med Döden för att få lite uppskov innan det är dags att lämna in. För mig är denna klassiska scen en av filmhistoriens mest snygga och sorgliga. Jag kan inte se ett schackspel utan att denna scen flimrar fram i mitt medvetande. Riddaren kämpar för att vinna tid, men som vi alla vet ges inga uppskov när det väl är dags att gå till de sälla jaktmarkerna.

Men det svartvita spelet med sina symboliska pjäser är vackert och magiskt ungefär som en tarotlek. Jag kan inte avfärda det trots att jag ogillar spelets stentuffa gång.

Duell i lagform med svartvitt klot av läder

Det blir inte bättre av att konfrontationen sker i lag, som i fotboll. För att återvända till min pappa så älskade han fotboll. I sin ungdom var han en lovande spelare tills att han blev allvarligt skadad i knät av denna hobby. Några misslyckade operationer gjorde att han fick lägga av med spelandet. Men han följde entusiastiskt det lokala fotbollslaget in i det sista.

fotbollslag

Pappas fotbollslag, förmodligen sent 40-tal. Pappa sitter längst fram, längst ut till vänster. Fotografiet togs av ”Bröderna Persson, Kaffatorp”.

Inte heller fotbollsintresset lyckades han överföra på mig. På Spängerskolan i Arkelstorp, där jag gick fram till årskurs 6, var fotboll en slags religion. Den som var duktig i fotboll blev automatiskt populär. Alla raster ägnades åt detta spel. Jag begrep ingenting men försökte vara med ändå. Det gick inget vidare.

fotbollsbiljett_medalj

Pappa-memorabilia.

Vinna eller förlora

Fotbollens charm går mig helt förbi. Många av de som sitter på åskådarplatserna förbryllar mig med sitt beteende. Överentusiastiska fotbollsfans skrämmer mig, precis som folk med vinnarskalle. Vad är det för märkliga krafter som griper tag i dessa personer och får dem att skrika och explodera av adrenalin i upphetsning över sitt lags framgångar och motgångar? Vad är det i matchens konfrontation som tjusar?

Jag borde göra en seriös fältstudie och närvara vid en fotbollsmatch så jag kan omvärdera min syn på sporten.

football_pallo_valmiina-cropped

Stympad ikosaeder. Bildkälla: Wikipedia Commons.

En stympad ikosaeder

Den klassiska fotbolls-bollen är en så kallad ”stympad ikosaeder”, en geometrisk kropp som består av 12 svartfärgade pentagoner och 20 vita hexagoner. Kampen mellan två lag återspeglas i fotbollens grafiska form. Svart eller vitt, kamp mellan två krafter, ett spel på liv och död för vissa.

Varför måste man tävla? Jag vill hellre att vi pratar om saken. Låt alla bli vinnare!


Hälsningar
Karolina

PS: Jag har även skrivit serier på andra teman, som Djur i konstens tjänst och Växter i konsten. Läs gärna!

Relaterade inlägg