Förra gången jag skrev om svart och vitt handlade det om kontrasternas konfrontation i spel- och sportsammanhang. Nu ska jag göra några personliga nedslag på paletten och se vad svart och vitt kan innebära där.
Såsom på paletten så och i livet
Att se allt i svart eller leva i ett vitt skimmer, det är frågan. Knappast någon gör väl enbart det ena eller det andra! Är inte livet mest en grå sörja, ett ekorrhjul av vardagligheter som ibland får krydda av svarta eller vita stänk?
Kanske är livsvisdom erfarenheten av livets alla valörer från djupaste svart till vitaste vitt. Hela gråskalan. Då vet man vad man snackar om.
Man får väl försöka addera lite vitt om paletten är nattsvart. Om man länge målat med svarta toner så kanske man glömt bort de tuber med zinkvitt och titanvitt som ligger längst ned i målarlådan. Konsten är väl att kunna plocka fram dessa färger igen, att hitta något som gör livet mer uthärdligt.
Mina vita tuber består bland annat av umgänge med vänner, katter, humor, biobesök, musik, glass, naturupplevelser och en massa annat som jag vet lättar upp tillvaron. Vad består dina vita färgtuber av?
Svart sväljer mycket vitt
Alla som målat vet att man för att blanda grått utgår från vitt och adderar svart stegvis för att hitta rätt nyans. Att göra tvärtom, addera vitt till svart, är fullkomligt oekonomiskt. Det beror på att det svarta pigmentet bokstavligen sväljer mängder av vitt innan blandningen börjar ljusna.
Känns det bekant? Hur lätt tar inte dysterheterna över och sväljer en med hull och hår? Det kan vara värt att lägga detta på minnet så att man är observant när mörkret sänker sig. Var beredd med mängder av vitt!
”Aldrig svart direkt från tuben!”
Jag gick på två förberedande konstskolor innan jag kom in på Konstfacks bildpedagogiklinje. Ganska tidigt fick vi elever på dessa förberedande skolor höra att man aldrig ska använda färgen svart direkt från tuben. Svart, t ex elfenbenssvart, ska man bryta (blanda) med en annan kulör för att inte ”slå hål” på bilden.
Om ens livsbild känns väldigt mörk så ska man således komma ihåg att bryta det svarta med en annan kulör. Man ska finna något litet i sitt liv som kan blanda upp det svarta med och göra det mer rimligt.
Rent vitt? Ofta osannolikt!
Rent, oblandat vitt på en målning kan man möjligtvis tänka sig i en högdager på ett blankt föremål. I likhet med svart bör man också bryta vitt för ett realistiskt intryck. Om nu realism är rättesnöret. Men det var det oftast när man fick lära sig måla på en förberedande konstskola.
Man ska också akta sig för att bli lurad av dukens vithet medan motivet växer fram. De vita, ännu omålade områdena narrar ögat att uppfatta de målade partierna på ett visst sätt. När de vita fälten undan för undan ”blir ifyllda” kan övriga färger bli påverkade på ett fatalt sätt. I värsta fall ”släcker man ner” hela tavlan. På så sätt mister färgskalan sin spänning.
Därför är det bäst att börja sin målning med att blaska ner hela duken med färger som ligger någonstans i mellanskiktet mellan ljust och mörkt. Någon gråton fungerar bra. Därifrån kan man vandra både mot mörker och ljus.
Fruktbar sörja att utgå ifrån.
Utgå ifrån mellanskiktet på paletten
Att starta från en fond av mellantoner kan således vara en metafor för att se på livets mörka och ljusa stunder. Den gråa, vardagliga sörjan har nu förvandlats till en fruktbar grund att stå på. Livet kommer att addera både svarta och vita penseldrag, var så säker.
Kommentera gärna!
PS: I denna spaning har svart få klä rollen som ”the bad guy” på paletten. Så behöver det inte alls vara. Nästa spaning om svart och vitt kommer att avslöja NÅGOT HELT ANNAT, håll ut!
