Gästbloggaren Désirée Lennklo: När postmodernismen kom till Helsingborg, del 1

Désirée Lennklo berättar om när postmodernismen anlände till hennes hemstad och chockerade Helsingborgarna. Désirée är konstvetare och intendent på Tomelilla konsthall. I denna första del beskriver hon bakgrunden till det postmoderna stationsbygget Knutpunkten.

Désirée Lennklo, konstvetare och intendent på Tomelilla konsthall.

Att vara barn i Helsingborg på 1980- och 90-talen talen innebar en barndom i en stad i vardande. Helsingborg höll på att göra bokslut över sitt förflutna för att ikläda sig en ny kostym. Jag visste det förstås inte då, men klädedräkten som min stad höll på att byta om till var den postmoderna skruden.

Än mindre kunde jag vid den tidpunkten ana att postmodern arkitektur, och kärleken till densamma, skulle komma att bli en stor del av mitt liv. Det jag dock var smärtsamt medveten om var att jag vurmade för gamla hus. Jag vurmade så mycket om kåkar att tårarna rann nedför mina rosaskimrande barnakinder varje gång ett gammalt hus i staden föll offer för rivningskulor och grävmaskinskäftar.

Rivningsraseriet

Rivningar var en tämligen frekvent tilldragelse i 1980-talets Helsingborg. På det mindre bemedlade söder och i det välbärgade city, på industriområdena och i stadens utkanter.

Överallt försvann det hus som hade något att berätta. Hus där liv levats, hus där lager av stadens historia fastnat i väggarna. Hus som skapats med stor hantverksmässig skicklighet och en omsorg om de små detaljerna. Hus i nystilar. Hus i sekelskiftesarkitektur. Hus som en gång hyst stadens fattiga och rika, industrier och små affärer.

Dessa byggnader må ha varit i behov av omvårdnad. Men var det verkligen nödvändigt att riva dem? Och vad kom då i deras ställe? Initialt; gapande hål och grusplaner. Men efterhand, likt plomber i den kariessanerade munnen, anlände byggnader som fyllde igen luckorna. En kavalkad av pasteller och primärfärger. Burspråk, taksprång, fönsterspröjsar, loftgångar, tinnar och torn. Frontoner, flexibelt komponerade kapitäl, böljande former och kolonner utan synbart bärande funktion och en materialkombination som inte sett sitt motstycke sedan barocken. Postmodernismen hade kommit till stan!

Postmodernismen bryter med funkisen

Det kan vara svårt för en nutida människa att inse hur trendbrytande postmodernismen var då den kom. Och varför arkitektoniskt viktiga postmoderna byggnader alltså behöver skyddas. Därför ska jag nu sätta postmodernistisk arkitektur i sin rätta kontext.

I decennier före postmodernismens intåg, hade modernismens funkisartade arkitektur hållit städerna i ett järngrepp. Ett avskalat ideal, där historiska referenser lyste med sin frånvaro, passade som handen i handsken för en tid präglad av framåtsträvande, gemensamma samhällsprojekt och social ingenjörskonst.

En ny tid krävde nya estetiska ideal och det förflutna tilldelades ingen som helst vikt. Funktion och effektivitet överordnades allt annat i såväl stadsplanering som arkitektur.

Stordrift och rationalitet får stryka på foten

Men sen kom 1970-talet. En tid märkt av energikriser och brytningen mellan industri- och tjänstesamhälle. Därtill led Sverige av ett överskott på bostäder, tack vare vår megalomana byggfrenesi som skapat byggnader, stadsdelar och förorter som vi inte lyckades fyllas fort nog med hyresbetalande invånare.

Dessa fenomen i tiden manade till ett ifrågasättande av den stordrift och rationalitet som tagit oss dit. Samtidigt stegar herrar såsom Aldo Rossi, Ricardo Bofill och Robert Venturi upp i strålkastarljuset på den internationella arkitektscenen. Deras idé om en mer fragmenterad, individualistisk och lekfull arkitektur, med lånade historiska attribut, kändes fräsch och intressant.

Kanske vore det när allt kommer omkring inte så dumt att i det gemensamma rummet återinföra vackra och igenkännbara element som skapar förankring och blickfång för de människor som befolkar platsen?

Modernismen imploderar

Den fullkomligt förhärskande teorin om alltings utbytbarhet som kännetecknar modernismen började sakta men säkert skaka i sina grundvalar, för att till slut implodera i ett moln av damm. Ett moln av damm inte olikt de moln av rivningsdamm som så ofta bäddade in min barndoms Helsingborg. Ur rök och aska skulle sedan postmodernistiska arkitekturteorier resa sig och avteckna sig i den samtida arkitekturen.

Less is a bore – Postmodernismen gör entré

Regelrätta stilmässiga regelbrott uppmuntrades. Byggnader kunde plötsligt och oproblematiskt innehålla motstridiga influenser från olika århundranden. Dessutom lät sig postmodernistiska arkitekter ofta inspireras av platsers historier och av intilliggande bebyggelse. Arkitektoniska hyllningar och arkitektoniska parodier samsades, sida vid sida, i en och samma byggnad.

För vem kan egentligen avgöra vad som är en parodi och vad som är en hyllning? Det verkade inte finnas någon som helst hejd på fantasin och expressiva och unika byggnader strösslades ner över städerna. Sinsemellan kunde de vara mycket olika varandra, men en sak hade de gemensamt; Inställningen att allt är tillåtet och att Less is a bore!

I min hemstad blev arkitektonisk humor och historiska hintar alltmer vanligt förekommande i stadsrummet takt med att jag närmade mig mellanstadiet. Jag hade vänner som flyttade in i postmoderna hyreshus á la loftgångsstil, med burspråk, sprängda frontoner, spännande vinklar och vrår och fasaddekorationer. Dessa hus var på insidan ofta något helt annat än vad utsidan avslöjade.

Men ingenting kunde helt förbereda staden på det som komma skulle!

I nästa inlägg får du veta mer…

Relaterade inlägg

4 svar på ”Gästbloggaren Désirée Lennklo: När postmodernismen kom till Helsingborg, del 1

  1. Att vakna till ~ än harv🍃☕️🍃 inte anlänt…
    Dagen har dock redan börjat ~ idag med läsning av detta inlägg.

    Så många kloka tankar ~ så mycket känslor. Igenkänning ftånvsin egen stad ~ att inte kunna förstå ~ Vad är det som hände med alla Vackra HUS o byggnader…

    Mycket välskrivet på nästa sätt.

    Allt Gott ~ Anneli

  2. Spännande och personlig genomgång av Helsingborg. Börjar vandra tillbaks i mina minnen som ung vuxen i Malmö. Som det snackades om Potatisåkern och Hästhagen . Visst är det postmodernism? Tänker också på Sheraton och polishuset i Malmö…tack!

    • Ja, det är postmodernism. Désirée kommer att berätta mer i de 2 kommande inläggen. En stil hon verkligen kan och vurmar för! Bästa hälsningar Karolina

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.