Vanitas eller ”Och där var tiden ute!”

Så här på nyårsafton kommer lite tankar om tiden som obönhörligt sipprar iväg från oss. Och i natt vid tolvslaget räknar vi ut det gamla året (eller in det nya, om man så vill). 10 sekunder som får extremt mycket uppmärksamhet. Men alla andra sekunder då? Kan ”vanitas” hjälpa oss att använda sekunderna i våra liv bättre?

Tiden som inte ”finns”

Det här med tid är knepigt för mig att begripa. Så mycket har jag dock förstått att tid egentligen ”inte finns” utan bara är ett sätt för oss människor att ordna händelser så att tillvaron blir greppbar. Och Einstein bevisade med sin speciella relativitetsteori att tid tydligen kan gå olika fort. Hjälp!

Timglas har blivit en cool inredningsdetalj. De till vänster är fotograferade i en hipp inredningsbutik på Triangeln, Malmö. De till höger fotograferade jag på Indiska.

Förgänglighet, fåfänglighet och tidens gång

Kan konsten komma till undsättning på något sätt? Tid och tidens gång är klassiska teman i konsthistorien. Exempelvis målningar som ska påminna om tidens flykt och tillvarons förgänglighet var populära på 1600-talet. Vanitas kallas temat med ett finare ord (vanitas=fåfänglighet).

Bland annat finns stilleben med motiv som döskallar och timglas som är övertydliga. Men också mer subtila motiv, med övermogna frukter som dragit till sig en fluga eller en bukett som börjat fälla sina blad.

Ett tydligt vanitas.

”Stilleben med skalle”, konstnär Philippe da Champaigne, ca 1671. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Men dessa teman förklarar ju inte den knepiga fysiken. Däremot är det en estetisk snyting som pekar på livets ändlighet.

Kvinnans tre åldrar, detalj. Konstnär Hans Baldung (1480-1545). Bildkälla: Wikimedia Commons.

Sekunderna

De senaste veckorna har jag fått stifta bekantskap med ett spännande samtida konstverk som också behandlar tidens flykt. Det är filmen Sekunderna av Björn Olsson.


Stillbilder från verket ”Sekunderna” av konstnären Björn Olsson. Publicerat med tillstånd av konstnären.

I projektet har Björn Olsson, med hjälp av en analog stillbildskamera, mätt ljuset och exponerat en bild i en skog under årets alla 365 dagar. Bilderna har skannats in och satts ihop i en lång sekvens där varje bild tonar in, visas 6 sekunder och sen tonar ut. Resultatet är en film där man under 40 minuter får uppleva naturens skiftningar under ett år.

Vi visar filmen just nu på konsthallen där jag arbetar. Där loopas den om och om igen så man upplever ingen egentlig början eller slut.

Ett år på 40 minuter

Ett år på 40 minuter. Igen och igen. På så sätt bildar verket en tidsbubbla där tiden aldrig verkar ta slut. Filmloopen är sitt eget slutna kretslopp. Ibland är naturens skiftningar knappt märkbara från bild till bild. Och i andra perioder blir förändringarna mer dramatiska. Men oavsett vad vi lägger märke till, så rinner sekunderna iväg hela tiden.

Försök att visa tidens gång

Jag gillar mycket filmen Sekunderna. Därför att den är vacker, lågmäld och försöker fånga det ogripbara. Det vill säga tiden. Och på ett sätt lyckas den. Dessutom lyckas den äveb med konststycket att trollbinda en hel del av konsthallens besökare. Resultatet blir att de stannar en lång stund för att betrakta naturens skiftningar. En besökare föreslog att den borde användas inom meditation!

Timglas och dödskalle är tydliga symboler inom vanitas.

Vid ett besök i Kristianopels kyrka fotograferade jag denna detalj, en döskalle med ett timglas. Inhugget i ett stenblock på golvet.

Sammanfattningsvis är tiden kanske ett mysterium man får lägga åt sidan. Bättre då att fundera över hur man använder den! Vad gör vi under tiden sekunderna sipprar iväg? Sekunderna som tillsammans bildar minuter, timmar, dagar, veckor. År. Värt att fundera över en dag som denna!

Gott nytt år!

PS: I ett annat inlägg har jag reflekterat över åldrande utifrån två gamla bilder på Qvinnans och mannens åldrar. Läs det gärna!

Tankar om träd i juletid

Jag publicerar detta inlägg på självaste julafton. Med tanke på mängden av överdekorerade julträd som denna dag agerar fokuspunkt i svenska vardagsrum så ägnar jag dagens funderingar åt några träd i konsten.

Die for you

Många är de stackars granar, som nedtyngda av bjäfs och krimskrams, offrar sin sista tid på att pryda våra hem. När julfestandet är över dör de sakta. Därför kan det vara lämpligt att börja denna spaning med trädkonstverket Die for you.

Träd som hänger upp och ner.

Die for you, 1993, konstnär Charlotte Gyllenhammar. Bilden är publicerad med konstnärens godkännande.

Denna installation är väldigt känd. Konstnären Charlotte Gyllenhammar hängde 1993 upp en 120-årig ek upp och ned på Drottninggatan i Stockholm.

Det är ett brutalt och naket verk. Gyllenhammar har tagit något så tryggt som en gammal ek och hängt det upp och ned, som ett slaktdjur. Och rotsystemet är kapat.

Titeln, Die for you, talar sitt tydliga språk. Det vill säga, någon dör eller offrar sig för en annan. Men vem är Någon? Och för vem dör eller offrar hen sig?

Som betraktare får du bestämma själv vad du tycker och tror! Är det en symbol över att vi människor dödar den natur vi lever i? Handlar det om att försöka utrota något misshagligt? Något som inte passar in, som ska bekämpas?

Kanske handlar det om relationer och  hur långt vi människor är beredda att gå för att anpassa oss i relationer?  Att vi vrider och bänder oss maximalt i önskan att passa in? Att vi till och med rycker loss våra rottrådar ur den trygga jorden för någon annans skull? Eller är det en bild över kärlek man är beredd att gå i döden för?

Jag tycker att verket är mycket starkt. Det får mig att reagera och reflektera. Kort sagt: Intressant konst!

En inkräktare, en reklampelare och ett önsketräd i Wanås skulpturpark

Roxy Paine har gjort två trädskulpturer i Wanås skulpturpark. Den första, Impostor, är från 1999. Det är ett hopsvetsat träd i rostfritt stål. På långt håll ser man att trädet är konstgjort. Till exempel syns svetsfogarna tydligt. Därför påminner det lite om scenografin i Trollkarlen från Oz. På så sätt ser man att det inte hör hemma i faunan. Titeln är ju också Impostor, vilket betyder inkräktare.

Träd i metall i en skog.

Roxy Paine, Impostor, 1999. Foto: Anders Norrsell. Publicerat med tillstånd av Wanås Konst, samlingen.

Med klimatförändringarna invaderar arter från andra klimatområden våra nejder. Vissa konkurrerar ut arterna som redan finns. Invasionen kan också bero på att någon klåfingrig människa planterat in en främmande art som genast sprider ut sig och tar över. Ett exempel är björnlokan.

Inkräktare i det yttre och det inre

En inkräktare är någon som tränger in och tar över. En inkräktare är ovälkommen. Alltså någon som kränker ett territorium. Men Roxy Paines skulptur ser ganska oskyldig ut. Kan det ha onda avsikter?

Själv kan man i sitt närområde bli invaderad av både det ena och det andra. Myror. Fruktflugor. Krukväxterna kan få bladlöss. Någon hackar ditt lösenord.

I sitt inre kan man bli invaderad av energitjuvar till exempel. Eller bullriga typer utan fingertoppskänsla som dundrar in i ens personliga sfär och förpestar tillvaron. Personer  kan sakta men säkert krypa under ens skinn på ett obehagligt sätt. Så en vacker dag inser man att man är invaderad och att någon kränker ens territorium utan att man märkt det.

Façade/Billboard

Den andra skulpturen på trädtema av samme konstnär heter Façade/Billboard. Ett träd (Façade) bärs upp av en reklamskylt (Billboard). Hela skapelsen påminner om en stor utstansad clip-art-bild. Detta träd verkar behöva stöttning i form av en reklampelare.

Roxy Paine: Façade/Billboard, 2010. Foto: Anders Norrsell. Publicerat med tillstånd av Wanås Konst, samlingen.

Har det gått så långt att naturen måste stöttas av reklamen för att få uppmärksamhet?

Önsketräd

Yoko Ono har skapat önsketräd på ett antal ställen I världen. Och 2011 kom det önsketräd även till Wanås, Wish Trees for Wanås, 1996/2011. I ett antal äppelträd kan man som besökare hänga önskningar som man skrivit ner på små etiketter.

Yoko Ono: Wish Trees for Wanås, 2011. Foto: Wanås Konst. Bilden är publicerad med tillstånd av Wanås Konst, samlingen.

Träden är nästan helt överlastade av alla önskningar. Folk vill ha allt från senaste IPhone-modellen till tillfrisknande från allvarliga åkommor, till kärlek och fred på jorden.

Personalen på Wanås skördar med jämna mellanrum önskningarna och låter dem torka innan de skickar lapparna till Imagine Peace Tower på Island, ett minnesmonument Yoko Ono skapat för John Lennon. Om du går in på länken ovan kan du lämna dina önskningar till projektet!

Handlingen att konkret skriva ner en önskning och låta ett träd ta hand om den verkar utöva en magisk attraktion, av antalet önskningar att döma. Människor tror trots allt att det kan finnas någon eller något som lyssnar. Det kan vara värt ett försök!

Det finns säkert anledning att återkomma till andra träd i konsten längre fram. Har du något träd, verkligt eller konstgjort, som betyder något särskilt för dig? Skriv gärna och berätta!
God jul!

Strövtåg i ett landskap av Ella Tillema

Under ett antal veckor denna höst har jag haft förmånen att varje arbetsdag kunna blicka på Ella Tillemas stora oljemålning Landskap. Det beror på att den ingick i en grupputställning på Falsterbo Strandbads konsthall. Här kommer en personlig betraktelse och analys av bilden.

Ella Tillema: Landskap 2011/2015. Olja på duk. Bilden är publicerad med tillstånd av konstnären.

Landskap som oroar

Tavlan är stor (1,60×2,5 m) och målad på liggande format. Förenklat kan man säga att motivet består av tre olika fält som tillsammans utgör ett landskap. En lerig åker längst ned, en upplyst byggnad ovanpå den och en mörk och molnig himmel längst upp. Vid en snabb anblick kan man konstatera att tavlan föreställer köpcentret Entré i Malmö, förmodligen en höstkväll.

Om man nöjer sig med att avkoda motivet på detta vis, och att inte reflektera ytterligare, så går man miste om mycket.

Ella Tillema gör konst med budskap

Ella Tillema använder sin konst för att reagera på omvärlden och hon behandlar ämnen i vår samtid som är svåra, både för den enskilda individen och för samhället i stort. Alltså finns det förmodligen saker och ting att fundera över i denna målning!

Faktum är att just Entré är ett sorgebarn bland alla köpcenter som de senaste decennierna växt upp som svampar ur jorden utanför städerna. Dessa standardiserade affärskluster suger livet ur stadskärnorna. Resultatet blir utarmade city.

Men Entré har haft stora bekymmer med lönsamheten. Därför har man försökt få det att fungera med olika typer av upprustning. Trots alla försök uteblir framgång.

Vad vill konstnären då säga med detta motiv? Vad säger bilden till mig som betraktare?

Delad komposition, kluven värld

Bildens komposition delar landskapet en bit ovanför mitten. Där möter den leriga åkern köpcentret. Vi kan se denna linje som en slags horisont. Men köpcentret hindrar marken från att möta himlen. Entré har landat som ett tomt och sterilt rymdskepp och täpper till den skånska myllan.

Komposition (förstärkt av mig). Bilden delas i tre fält. Tar det aldrig slut?

Leråkern kan symbolisera ett samhälle i samklang med naturen, där odling och närhet till naturen är viktigt. Köpcentret kan symbolisera ett helt annat sorts samhälle som bygger på snabb konsumtion, utan tanke på naturen som det trots allt hämtar sina resurser ifrån.

Ett antal trädsilhuetter utgör en sorglig försvarslinje innan den så kallade civilisationen tar vid.

Värt att notera är att vi inte ser byggnadens slut utan den fortsätter utanför tavlans kant, ut i det negativa bildrummet. Kanske fortsätter byggnaden i all evighet, som ett järnband som slagits runt vår jord. Vad vet vi? Bilden har helt klart civilisationskritiska undertoner nedgrävda i myllan.

Subliminala tecken i jorden?

Så en dag när jag tittar lite mer på tavlan upptäcker jag några detaljer som viskar till mig från myllan. Kanske är det bara jag som hör. Och jag är lite osäker på vad jag hör. Men det är intressant.

Ett djupt och vattenfyllt traktorspår i mitten av åkern leder blicken rakt in mot målningens mitt. Ljuset från Entré blänker i vattnet och spåren utgör ett klassiskt centralperspektiv. Traktorn som plöjt åkern verkar ha kört regelbundet fram och tillbaka över hela ytan. Men sen på slutet gjort några extra krumelurer. Dessa framträder mot det regelbundna mönstret. Är spåren verkligen en slump? Finns det subliminala referenser i leran?

En gestalt…

De vattenfyllda fördjupningarna bildar ett tecken. Det ser ut som en förenklad figur med långa ben och armarna utsträckta mot sidorna.

I detta fall skulle en konsthistoriker kunna läsa in en korsfäst kristus i figuren. I en västerländsk kontext skulle det vara ganska rimligt. Jag går lite längre bakåt än så och drar mig till minnes en märklig hällristning som jag fotograferade i Tanum för några år sedan. Den föreställer en gestalt med jättelånga armar som sträcks ut mot sidorna. Så här såg hällristningen ut.

Jag kan varmt rekommendera ett besök i Tanum, som är ett världsarv. På Vitlycke museum kan man få veta mycket om denna typ av bronsålderskonst och om hur livet var på den tiden.

Och lite till…

Är det långsökt eller bildar några andra spår konturerna av ett hjärta? Jag funderar fram och tillbaka. Är detta en vag och personlig tolkning? Ser någon annan detsamma som jag? Jag ställer frågan till min kollega: ”Har du sett hjärtat?” Jovisst, har hon det!

Ser du vad jag ser?

Alltså delar jag associationen med åtminstone en annan person. Intressant! Sammanfattningsvis ser jag en figur som verkar försöka omfamna jorden och ett stort hjärta. Är det inte precis vad vi behöver i denna kalla och grymma värld, där shopping blivit en religion och naturen exploateras?

Här kan du läsa vad konstkritikern Thomas Millroth skrivit i Sydsvenskan om tavlan.

Vilka tankar väcker min tolkning hos dig? Vad tänker du om bilden? Skriv gärna och kommentera!

/Karolina

PS: Om en annan typ av landskap har jag skrivit i inlägget Skånetrafiken i ett romantiskt skimmer. Läs det gärna!