Helsingborgs centralstation pulveriseras
Sju år gammal bevittnade jag gråtandes hur Helsingborgs centralstation pulveriserades som ett led i den det stora omdaningsprojekt som city stod inför. Fram till dess hade staden haft två järnvägsstationer. En för trafik norrut (Helsingborg F) och en för trafik söderöver (Helsingborg C). Vid den norra stationsbyggnaden angjorde även färjorna som trafikerade HH-leden och på Hamntorget invid hade länsbussarna sina hållplatser.
Det gällde att som resenär planera sitt resande. För den oinvigde var det lätt att hamna på fel station, och förflyttningar mellan de två stationerna innebar ett otympligt kånkande på bagage.
Bangårdseländet
Till det kan läggas det faktum att det längs Drottninggatan/Järnvägsgatan gick ett förbindelsespår mellan Helsingborg F och Helsingborg C. Varje gång ett godståg skulle färdas genom centrum gick den SJ-anställda ”Mannen med flaggan” framför tåget och varnade övriga trafikanter.
Problematiken gick under benämningen bangårdseländet och var ett fenomen som alla Helsingborgare var välbekanta med. Alla var därför införstådda med att ”något” måste göras. Men långt ifrån alla insåg vad detta ”något” skulle bli.
En smärtsam men genial lösning
Lösningen på stadens logistikproblem skulle bli smärtsam, omdebatterad och dyr. Men faktiskt, med facit i hand; Genial. Järnvägsspåren skulle komma att grävas ner mellan Helsingborg C och Helsingborg F och en ny station skulle byggas som förenade alla färdmedel; tåg norrut/söderut, bussar och färjor.
Som vid alla stadsomdanande projekt av vikt utlystes en arkitekttävling. Arkitekt Ivar Krepp knep vinsten och på den vägen var det när Helsingborg fick en ny station och kanske, en av Sveriges viktigaste postmoderna byggnader.
Tåg, bussar, färjor – Smidig lösning i tre plan
Knutpunkten, som det vinnande förslaget kallades, löste elegant logistikproblematiken i vertikala nivåer där alla färdsätten samlades i en gemensam hall. I en tredimensionell lösning placerades tåg under jord, bussar i markplan och färjor överst.
Genom en luftig och överskådlig central hall nåddes enkelt alla färdmedel, samt butiker, restauranger och kontor som också införlivats i stationsbyggnaden. Den centrala hallen med sin enorma takhöjd och böljande glaspartier mot norr, förde tankarna till en flygplats, eller möjligen till en medeltida katedral.
Interiören kändes generös och högtidlig, och jag minns hur jag som 11-åring bevittnade invigningen av den imponerande byggnaden och senare hur vi i min familj började erövra terminalen. Ta våra första resor över sundet och till Malmö, därifrån.
Att röra sig mellan våningsplanen och navigera i bussterminalen fick mig att känna mig stor på något sätt. Att äta på Mac Donalds blev till ny rutin i samband med resande. Det kändes faktiskt som att man fick vara med och skapa historia! Knutpunkten var den nya tiden personifierad.
Helsingborg – Som en ny stad
Knutpunkten invigdes 1991 och i och med det kan man med fog säga att Helsingborg blev till en annan stad. En ny stad. Med nya möjligheter. Och nya utmaningar. Att byggnaden betydligt förenklat resandet stod snart klart.
Men Knutpunktens omfång vållade kritik. Byggnaden upptar flera stadskvarter och skymmer havsutsikten för husen mittemot. Vidare såg Knutpunkten utvändigt inte riktigt ut som en station. I vart fall inte som stationer ur det förgångna brukade se ut. Vad kritikerna kanske inte förstod var att Knutpunkten på denna och flera andra punkter kvalade in som ett ypperligt exempel på postmodern arkitektur.
Eftersträvansvärd tvetydighet
Utsidan behövde helt enkelt inte skvallra om insidans innehåll. Tvärtom. Att uppnå ett tvetydigt yttre var eftersträvansvärt inom den postmoderna doktrinen. En stationsbyggnad kunde mycket väl förväxlas med ett shoppingcenter eller ett kontorskomplex.
Ännu hellre kunde gränserna för en byggnads ändamål helt suddas ut. Vilket också sker i Knutpunkten där, för stationen, orelaterade företags kontor residerar.
Fräck fragmentering
Att fragmentera en komplex byggnad i flera byggnadskroppar var också ett postmodernt grepp à la Mode år 1991. Knutpunkten består av fyra 3-våningar höga byggnadskroppar utmed Järnvägsgatan. Byggnadskropparna är sinsemellan lika, men inte identiska, och de är alla osymmetriska och har särskiljande detaljer. Detaljer såsom böljande glaspartier eller markerade uppskjutande hörn.
Fasadernas binds ihop av en enhetlig crèmefärg samt en sockel av röd, polerad och opolerad granit. Taksprång och plåtdetaljer är mintgröna. Samtliga byggnadskroppar är konstruerade med ett atrium i mitten.
Atriumgårdarnas tak består av glaspyramider, med undantag för byggnadskroppen som innehåller stationsdelens centralhall. Den byggnaden har i stället ett tunnvalvsformat glastak över atriet, vars norra gavel bildar ett slags tympanonfält i vilket en stor klocka är placerad. Utvändigt skulle man kunna säga att klockan är ett av få tecken som tyder på att Knutpunkten är en stationsbyggnad.
Fram till för ett par år sedan bjöd stationens norrsida på en påfallande en visuell koppling mellan de böljande glasvågorna och det intilliggande havets vågor. Norrsidans mjuka former avslutades i ett litet utskjutande takparti ovan den trottoar där taxipassagerare och turistbussresenärer kunde vänta.
Sveriges viktigaste postmoderna byggnad?
Knutpunkten var, i all sin postmoderna prakt, trots vass kritik, en byggnad som lyckades att uppfylla sitt syfte. Knutpunkten blev byggnaden som löste Helsingborgs logistiska problem och som förde staden in i framtiden. Som en oförutsedd bieffekt kunde Helsingborg dessutom stoltsera med en av Sveriges kanske vackraste och viktigaste postmoderna byggnader.
Men framtiden skulle visa sig vara allt annat än mild och tacksam gentemot en byggnad som Knutpunkten. Förändrade resvanor och nya estetiska ideal skulle mana fram förändringens vindar att ännu en gång blåsa över staden. Knutpunkten skulle helt enkelt uppdateras och resultatet, kan man argumentera, är diskutabelt.
I nästa inlägg får du veta hur Knutpunktens postmoderna kännetecken helt nyligen blivit brutalt och skandalöst misshandlade. Missa det inte!