Flera gånger har jag promenerat genom Dalaplans gångtunnel. För 11 år sedan röstade folk fram just denna tunnel fram till Sveriges läskigaste plats. Men Malmö Stad åtgärdade saken och i detta inlägg berättar jag om det något märkliga resultatet.
2012 avgjorde en jury att Dalaplans gångtunnel var den mest skrämmande miljön i Sverige! Organisationen Belysningsbranschen ordnade tävlingen och över 570 förslag på läskiga platser kom in. Här ser du hur tunneln såg ut då!
Tunneln får en make-over
Malmö stad gav ett uppdrag åt Frida Axelsson. Genom ett samarbete med Lokal XXX Arkitekter skulle hon formge tunneln och därmed göra något åt den skrämmande upplevelsen.
Resultatet blev, och här citerar jag boken Malmö Konstguide – Offentlig konst i staden:
En lång och tidigare ogästvänlig gångtunnel har fått en mer småskalig och ombonad gestaltning. Färgfält av keramiska plattor för tankarna till den stadsmiljö som omgärdar en promenad ovan mark. Detta intryck förstärks av fågelsång. Dess klara och spröda toner fyller tunneln med liv.
Det låter ju mycket bra. Och faktum är att tunneln numera är ljus och oftast fräsch. Initiativet till ljudverket ska ha gjorts av konstföreningen Underliv. Men någon fågelsång har jag inte hört där. Istället ljuder klassisk musik. Och det är nu jag kommer till min poäng. Den märkliga associationen.
Underlivets ljud ger mig en märklig association
Den klassiska musiken och tunneln tillsammans får mig att direkt associera till filmen A Clockwork Orange, av Stanley Kubrick. Närmare bestämt en viss scen. Den utspelar sig i en gångtunnel och visar fyra råskinn som misshandlar en berusad uteliggare.
De fyra råskinnen i huvudpersonen Alexs gäng uppenbarar sig i gångtunneln.Misshandeln börjar.
Stanley Kubrick är känd för att använda klassisk musik i episka scener. Just i A Clockwork Orange är det bland annat Beethoven, Rossini och Elgar.
Jag har testat min association på bekanta när vi vandrat genom Dalaplans gångtunnel. Utan att nämna filmen i fråga har jag undrat: Får du några associationer av det här? Flera har nämnt just misshandels-scenen i A Clockwork Orange. Kan det bero på att vi har samma kulturella referenser? Säkerligen.
Folk i allmänhet kan inte förväntas ha sett just denna film. Men faktum är att den nämnda filmen är en riktig kultklassiker. De flesta känner säkert till filmaffischen.
Favorit färgar upplevelsen
Jag har ingen aning ifall upphovspersonerna till gångtunnelns omdaning har sett filmen. Dessutom är det ett absurt krav att kunna förutse hur folk ska associera till en viss gestaltning. Men… Jag kommer i alla fall inte att kunna tvätta bort denna audio-visuella association från mitt sinne.
Genom att du läser detta inlägg har jag redan färgat din syn på Dalaplans gångtunnel. Trots denna association vill jag intyga att jag finner gångtunneln angenäm att vandra igenom. Kanske beror det på att A Clockwork Orange är en av mina absoluta favoritfilmer. Slutet gott – allting gott!
Den nuvarande gångtunneln.
Kakelplattor täcker tunnelns väggar.
Kakelplattor täcker tunnelns väggar.
Graffare hinner emellanåt måla en throw-up. Hur påverkas upplevelsen av detta tilltag?
Kolla in tunneln om du har vägarna förbi!
Bästa hälsningar från den bloggande flanören
PS: Jag har tidigare skrivit om några offentliga konstverk i Malmö. Läs gärna min uppsats om Utblick/Insikt och mitt inlägg om Hartrappan.
PS 2: Läs Linda Fageströms artikel om en annan konstnärlig gestaltning som ger märkliga associationer: bronsskorna på Davidshallsbron i Malmö.
Minns du den gamla goda tiden, då det damp ner Riktiga vykort i brevlådan från nära och kära ute på äventyr? Minns du glädjen i att skicka iväg en hälsning hem från en avlägsen plats? Kanske saknar du som jag den tiden. I så fall kommer jag här med ett extremt hett tips!
Ett vintage-vykort jag köpte i London.
Postnord tillhör ju inte mångas favoriter. Bortslarvade brev, skadade försändelser och allt glesare postutdelning har gjort att företaget fått öknamn som Postmord och Postnörd. Därför är det överraskande att det lyckats med en sak Riktigt bra!
Appen Riktiga vykort
Visste du att appen Riktiga vykort finns? Jodå, med den appen kan vem som helst, närsomhelst och varsomhelst skapa egna vykort med egna bilder och text. Vykorten trycks och distribueras sedan från Postnord i Sverige. Och det går överraskande fort! Det beror på att dessa trycksaker tycks glida fram med ljusets hastighet i en särskild gräddfil hos Postnord.
Flera gånger har jag använt appen med tillfredsställande resultat. Dessutom funkar den också till födelsedagar och andra bemärkelsedagar. Du kan välja olika format, olika textstil och dekaler. Framförallt kan du använda dina egna bilder på vykorten!
Smart och personligt
Att publicera resebilder på sociala bilder är något helt annat. Där kan du vräka ut mängder av bilder och filmklipp till kreti och pleti. Men med ett Riktigt vykort kan du verkligen visa omtanke och glädja någon.
Länge har jag fascinerats av M. C. Eschers enigmatiska bildvärld. Som liten drogs jag till hans omöjliga bilder, där fysikens lagar upphävs och föremål transformeras. Men i vuxen ålder har jag också upplevt hans konst som perfektionistisk och rigid. Och är det så att en konstnärs personlighet avspeglar sig i konsten?
Relativity, litografi 1953. Konstnär M. C. Escher.
Var Esher i så fall perfektionistisk och rigid som människa? Inte vet jag. Men jag har instinktivt känt att det finns något tvångsmässigt och stelt över hans bilder, trots att de ofta myllrar av liv. En anledning är att han byggde sina bilder på regler, mönster och optiska fenomen. Lite som en besatt forskare.
Escher avfärdar ett vänligt beundrar-brev
Eftersom jag inte orkat fördjupa mig i Eschers personlighet så kan jag egentligen inte alls uttala mig om honom på ett seriöst sätt. Men härförleden fick jag ändå vatten på min kvarn! I ett inlägg på bloggen Letters of Note får jag veta att Escher dissat ett förslag från Mick Jagger. Jagger, den coola rocklegenden, blev nämligen avsnoppad rejält av konstnären 1969.
I think your work is quite incredible
Jagger skrev ett vänligt beundrarbrev till Escher som började med ”Dear Maurits” (M. C. står för Maurits Cornelis). Rockstjärnan undrade vördnadsfullt om ”Maurits” kunde tänka sig att skapa ett skivomslag till Rolling Stones. Det korta svaret från Escher blev ”Nej, han har inte tid”. Ett helt rimligt svar. Men så avslutas brevet med det synnerligen högdragna tillägget att Escher minsann inte var ”Maurits” med Mr. Jagger…
Du kan läsa breven här. På Letters of note finns dessutom en dramatisering av brevet, med Benedict Cumberbatch som Jagger och Sanjeev Bhaskar som Escher.
Härmed avslutar jag detta inlägg och skickar synnerligen vänliga hälsningar till mina läsare! Lina
PS: Jag har tidigare berört M. C. Escher, i inlägget om bilden Dag och Natt.
Häng med till en gyllene period i musikens – och konstens – historia. En tid när ingenting verkade omöjligt och då kommersiella hänsyn ofta fick ge vika för artisternas okuvliga kreativitet.
Jag heter Ulf Westerberg, föddes 1956 och har jobbat och jobbar som fotograf och naturguide, bl.a. på Falsterbo Strandbad tillsammans med Karolina. Naturfoto, fågelskådning och insektsskådning är mina passioner.
Gästbloggaren Ulf Westerberg.
Under alla år jag också haft ett stort intresse för musik, min första skiva köpte jag 1964, Beatles for Sale. Jag har också spelat bas i flera band (ett ”fusk” som f.ö. fått en renässans denna vintern, bandet från 1970-talet har återuppstått!).
Tillbaka i tiden
Tidsperioden jag talar om är åren i slutet av 1960- och i början av 1970-talet. När det exakt började är som vanligt omöjligt att avgöra. Men Beatles hade krattat manegen, framförallt med albumet Sgt Pepper (1967), och i de flower power-tiderna startade det som i mångas öron skulle bli pop- och rockmusikens gyllene tidsålder. Och det mesta skulle hända i England, precis som det gjort sedan beatlarnas genombrott några år tidigare.
Det var också vid denna tiden som LP-skivan fick sitt definitiva genomslag, på dess 40+ minuter kunde musikerna breda ut sina ideer på ett helt annat sätt än på singlarnas 2-3. Och samma gällde för omslaget, 30×30 cm ger bra med utrymme för en grafisk artist att framföra sitt budskap.
Hämningslöst och progressivt
Ganska snabbt fick musiken, med långa låtar och teman som kunde sträcka sig över hela album, benämningen progressiv. I betydelsen framåtskridande, gränslös, med få hämningar, ofta med lånade element från klassisk musik, jazz etc. Idag tycker jag det finns en bättre benämning, advanced rock som någon uttryckt det. Skräp samma, en benämning är just bara en benämning.
Ett personligt urval
Jag har valt fyra exempel från dessa gyllene år. Det finns naturligtvis många fler, men dessa är de första jag tänker på, utifrån personliga tankar och upplevelser.
Band: King Crimson Skiva: In the Court of the Crimson King (1969) Artist: Barry Godber
Barry Godber var dataprogrammerare och den enda bild han han målade var just denna som användes till omslaget. Första låten är 21st Century Schizoid Man, tunga trummor, aggressiv saxofon och distad sång, ja, ni fattar på titeln vad det handlar om. Sambandet mellan omslaget och låten är direkt, visst är det den schizoida mannen vi ser.
Skivan blev direkt en milstolpe och anses än idag som en av bästa debutskivor som någonsin gjorts. Många anser att det var med denna som den progressiva musiken föddes.
Året efter skivans släpp dog Godber bara 24 år gammal i en hjärtattack. Originalmålningen räddades av bandledaren Robert Fripp från skivbolagets kontor, där den hängde utsatt för starkt solljus och riskerade att förstöras.
Band: Genesis Skiva: Nursery Chryme (1971) Artist: Paul Whitehead
Första låten The Musical Box är baserat på en makaber historia som äger rum under det victorianska England. Henry, en ung pojke blir olyckligtvis halshuggen av sin vän Cynthia under en krocketmatch. Cynthia återvänder till Henrys rum i det stora huset och börjar veva igång hans speldosa (musical box). Henry uppenbarar sig då som en gammal, sexuellt frustrerad man och ger sig på att förföra Cynthia. Då kliver husets sköterska in i rummet och kastar speldosan i väggen som därmed förstörs tillsammans med Henry’s uppenbarelse.
Skivomslaget chockerade en del med de avhuggna huvudena liggande på gräsmattan. Underbart surrealistiskt, om du frågar mig. Genesis med sångaren och frontfiguren Peter Gabriel var ett av de mest teatraliska banden och jag hade den oerhörda förmånen att se och höra Genesis med Gabriel. I full gammalmansutstyrsel framfördes The Musical Box och det är ett av de starkaste konsertminnen jag har. Lika surrealistiskt som omslaget.
Paul Whitehead skulle även göra omslaget till nästa Genesisplatta, Foxtrot. Han verkar än idag som skivomslagdesigner i Los Angeles.
Band: Pink Floyd Skiva: Wish You Were Here (1975) Artist: Hipgnosis
Till de mest produktiva firmorna som designade skivomslag i Storbritannien vid denna tide hör firman Hipgnosis, med legendariska Storm Thorgersson i spetsen.
Tekniken var ofta fotobaserad, till skillnad från andra konkurrenter som ofta föredrog målade verk. Mycket klipp och klistra ingick, detta var ju innan datorernas intåg så det utfördes med lim och sax (Thorgersson jobbade så ända in till slutet, aldrig i Photoshop).
Många band har fått sina omslag välsignade av Hipgnosis kreativitet, men knappast några har blivit så förknippade med dem som Pink Floyd. Efter bandets dundersucce med plattan Dark Side of The Moon (1973), som kom att bli en av de mest sålda skivorna någonsin var pressen stor på att upprepa succén.
1975 kom så Wish You Were Here. Omslaget är ett foto med två män som skakar hand med varandra, en i sig neutral och vänlig handling. Men någonting är väldigt, väldigt fel! I den enas hår och kostym kastas eldslågor ut, han brinner! Betydelsen är tydlig, vi människor döljer massor av känslor och saker för varandra av rädsla för att sticka ut och ge uttryck för vad vi egentligen tycker. Handskakningen som symbolhandling blir här reducerad till något intet värt och förpliktigande, en meningslös ritual.
Bilden togs i Hollywood i en steril industrimiljö. Båda männen har kostymer, vilket för tankarna till skivbolagschefer som i sin cynism utnyttjar artisterna genom svek och taskspeleri. Fotot togs av Thorgerssons kompanjon, Aubrey Powell med flera omtagningar. Männen är professionella stuntmän, och flera missöden med elden där vinden blåste åt fel håll ledde till brända mustascher och kläder. Inget Photoshoppande här inte!
Skivan blev en massiv succé och kallas ibland det bästa Pink Floyd gjort. Ofta drömliknande och eterisk, ibland massivt kritisk till musikindustrin. Lyssna och njut! Storm Thorgersson fick en stroke 2003 som omöjliggjorde vidare arbete. Han dog 2013 efter en tids cancer.
Band: Yes Skiva:Yessongs (1973) Artist: Roger Dean
Nu till något helt annat, från psykorealism till surrealistiska fantasilandskap. Ackompanjerat av världsfrånvända texter som ofta inte betyder någonting, mer än att de låter poetiskt förträffligt i sin musikaliska kontext. http://yesworld.com/
Detta var Roger Deans tredje omslag till en Yes-platta, redan det första, för albumet Fragile, rönte stor uppmärksamhet. Men på denna live-platta med hela tre LP-skivor får Dean breda ut sig med fem olika bilder, darav ett stort utvik. Flytande öar, upphävda av tyngdlagen, stigar ut i mystiska landskap, de fysiska lagarna och andra begränsningar är kastade över ända. Fantasi över allt annat!
Och detta gäller i högsta grad också för musiken. Jag kommer aldrig att glömma när jag hörde plattan första gången. Förväntansfullt bredde jag ut konvolutet och beundrade alla bilder, och ur högtalarna strömmade den mest otroliga musik jag någonsin hört. Som inte nöjde sig med ett vanligt sound och ”normala” takter, nej, här var det 11/8, synkoper all the way och tekniskt skruvat. Och allt med rockens obändiga energi, som om det gällde livet självt, live! Ingenting verkade omöjligt.
Att jag blev och fortfarande är total fan av Yes, det har ni nog redan förstått. Jag har mycket svårt att förhålla mig opartisk till någonting de gjort (det har blivit 21 studioalbum genom åren), jag är lost. I snart 50 år har jag nogsamt följt varenda steg bandet gjort. Roger Dean har också gjort omslag till grupperna Asia, Uriah Heep och många fler, men det är hans arbete med Yes som står ut. Det har alltid funnits en samhörighet mellan omslaget och musiken, de kompletterar varandra på ett sällsynt sätt.
Den 4/6 2022 kommer Yes till Helsingör och Roger Dean är också med på turnen med en egen utställning. För vilken gång i ordningen jag ser bandet vet jag inte, men detta blir (hoppas jag) första gången jag får träffa konstnären (medlemmarna från de gyllene åren runt 1973 träffade jag 2003 och 2004 då de återförenades).
Om ni tycker er ha sett liknande landskap förr har ni rätt, i storfilmen Avatar (2009), en science fiction-rulle av James Cameron, är den främmande planetens landskap ibland förvillande lika Deans. Designerna bakom filmen medgav att de varit inspirerade av Deans alster när de gjorde filmen, men det räckte inte för att en jury skulle döma dem för plagiat. Dean förlorade tvisten och sitt krav på 50 miljoner US $.
Epilog: Disco dödar drömmande landskap
I slutet av 70-talet kom den progressiva musikstilen till ett slags stopp. Disco och punk tog över med dess egen estetik och drömmande landskap och långa låtar blev hopplöst ”ute”. Det reflekterades i skivomslagen som blev alltmer realistiska och porträttfixerade.
En nära nog fatal smocka fick industrin i och med CD-skivans lansering i slutet av 1980-talet. Plötsligt var det stora formatet borta, kvar var CD-ns jewel-omslag med begränsat utrymme för att uttrycka sig. Kreativiteten blev mycket riktigt lidande.
En ytterligare dödsstöt kom med streaming-tekniken på 2000-talet. Att överhuvud lyssna på ny musik utan information i form av ett omslag känns totalt främmande för mig. Därför har jag inte heller något Spotify-konto.
En ljusnande framtid!
Idag i och med LP-skivans återkomst är intresset för både musikformen och tillhörande omslag tillbaka. Det finns massor av omslagskonstnärer och band som hämtar inspiration från den gyllene eran. Här har internet varit oerhört viktigt för att gå förbi de stela skivbolagen och ändå kunna nå ut till publiken. Och pionjärartisterna har idag den klaraste stjärnstatus man kan tänka sig.
Konsten överlever allt, sägs det. Oh – Yes it does!
Idag ger jag ett nytt tips på ett humorkonto jag följer. Det är kontot kristerkvast som med roliga pratbubblor livar upp gamla konstverk.
Gamla målningar, företrädesvis 1800-tal och akademiskt måleri, kan vara ganska intetsägande. Därför kan det vanligtvis vara ganska trist att kolla på sådana bilder, såvida betraktaren inte har ett brinnande intresse för just denna typ av konst. Trots det så är faktiskt det akademiska måleriet en rik källa att studera som konstvetare. Genom att studera sådana bilder kan man lära sig mycket om gångna tiders ideal inom måleri. Även om vi idag ofta använder termen akademiskt måleri en aning nedsättande.
Kristerkvast lägger till kluriga och roliga pratbubblor så att tavlorna får en helt ny mening. Det är ett roligt och smart sätt att dra nytta av konsthistoriens bildskatter. Därmed blir man som betraktare indragen i en bild och dess händelseförlopp.
Trots att målningarna ibland är flera hundra år gamla får de ett samtida prat-innehåll. Kristerkvast låter ofta karaktärerna kommentera aktuella trender och debatter. Eller så låter han karaktärerna fälla dräpande kommentarer om vardagslivet.
Eftersom det är ett instagramkonto, ses det bäst från din smartfån. Så mycket mer har jag inte att säga om detta konto, mer än att… Kolla in det!
