Djur i konstens tjänst, del 4. Walton Ford och Audubon.

Publicerat av
Svara

Idag handlar det lite om en samtidskonstnär (Walton Ford) som inspirerats av konstnär verksam på 1800-talet (Audubon).

Walton Ford berättar i bild om människans grymhet

För ungefär 6 år sedan besökte jag en fantastisk utställning på Louisiana med stora målningar av Walton Ford (f. 1960). Han är en samtidskonstnär som problematiserar kring människans ofta grymma lust att utnyttja djur.

I jättelika bilder skildrar han ett antal historiska djuröden. Tavlorna ser ut som klassiska zoologiska naturskildringar från tidigare sekler. De är vackra, fascinerande och sorgliga. Till varje tavla finns en beskrivning av motivet. Ford har hämtat information om djuren ur skönlitteratur, historiska och naturhistoriska källor. Se klipp om Walton Ford på Youtube.

Audubons anteckningar inspirerar Ford

En källa Walton Ford använt sig av är naturmålaren John James Audubons dagböcker.
Audubon (1785-1851) är en gigant inom naturillustration, särskilt när det gäller fåglar.

Konstnär: John James Audubon. Källa: Wikimedia Commons.

Audubon skrev om ett besök i Afrika 1897. Där blev han vittne till traditionell björnjakt. Ett par björnungar hade flytt upp i ett träd. Men befolkningen tände en brasa under trädet. På så sätt tvingades björnungarna ner. Därefter hetsade hundar dem till döds. Walton Ford skapar stora bilder av skildringar som denna. De är emellanåt riktigt grymma.

Panter i Zürich

Ett annat djuröde som Walton Ford hittat handlar om en svart panter som vintern 1934 rymde från ett zoo i Zürich. Den överlevde i tio veckor i det kalla vädret. Därefter hittade en bonde djuret utmärglad och darrande under en lada. Bonden dödade pantern och åt upp den.

Papegoja mördar sällskaps-apa

Ytterligare en bisarr historia är om hur en sällskapsapa stryper en papegoja. Det påstås vara just John James Audubons mammas apa som har ihjäl gossens favoritpapegoja. Detta lär ha satt så djupa spår i gossen (Audubon) att han sedermera kom att ägna hela sitt liv åt att måla fåglar.

Audubons metoder

Nu lite om Audubon. Förutom att avbilda djur var han intresserad av jakt. Exempelvis sköt han intressanta fåglar med ett exakt skott och tog hem dem till ateljén. Där spjälade han upp dem med ståltråd för att ha som modeller. Onödigt dödande, anser jag, men på 1700- och 1800-talet var det säkert ingen som höjde på ögonbrynen.

Konsthistorien är full av djuröden som inspirerar, förfasar och fascinerar än idag.

Hasta luego!
Karolina

PS: Här kan du läsa ett inlägg jag skrivit om Audubon

Relaterade inlägg

Ny domän i verkligheten och på webben

Publicerat av
2

Mot ny adress och ny domän!

Kartbild på min nya domän i Malmö.

Ni som följt bloggen vet att jag den senaste tiden sysslat med att byta bostad. Slutligen är jag nu fullkomligt installerad i mitt nya hem. Men även denna blogg ska flytta!

Genom några fasligt avancerade manövrar (tänk cyberspace, ettor och nollor o s v) ska jag förhoppningsvis få med allt material till min nya domän. Emellertid har jag förnämlig proffshjälp av Ingrita, grafisk formgivare, illustratör och webbdesigner.

Så om ni kikar in på bloggen i det närmaste kan det se rörigt och annorlunda ut.
Ville bara förvarna!

Allt gott!
Karolina

PS: Här är ett inlägg där jag reflekterar över att bloggen fyller ”100 inlägg”! Och här är ett inlägg där jag berättar om miljonprogrammet jag flyttat till.

Djur i konstens tjänst, del 3. Muybridge och pållarna som plåtade sig själva.

Publicerat av
1

Idag fortsätter vi med ett annat nedslag på djurtema i bildkonstens historia. Nu handlar det om fotografier av hästar i rörelse. Allt iscensatt av Eadweard Muybridge.

Hästar och Muybridge avgör diskussion

På 1870-talet kom hästar att hjälpa fotografen Eadweard Muybridge att avgöra en mycket debatterad fråga. Nämligen vid vilket moment i galoppen pållen lyfte alla fyra ben från marken samtidigt. Det mänskliga ögat kunde inte avgöra det. Därför satte fotografen upp ett antal kameror vid en galoppbana. Kamerornas slutare var kopplade med trådar över banan. På så sätt utlöste hästen själv exponeringen när den sprang över trådarna. Resultatet blev att frågan avgjordes med bildbevis levererade av en pålle! Tidigare hade konstnärer alltid målat hästar med ett ben i kontakt med marken. Se ett videoklipp.

Bildserie av fotografen Eadweard Muybridge.

Ett annat exempel på djur i rörelse. Foto: Eadweard Muybridge. Källa: Wikimedia Commons.

Bildserie av fotografen Eadweard Muybridge.

Cat in motion. Foto: Eadweard Muybridge. Källa: Wikimedia Commons.


Muybridge och hans besatthet

Denne fotograf grottade alltså ner sig i att dokumentera människor och djur i rörelse. En följd av detta blev att vi idag har en mängd olika bildserier med smått bisarra rörelsestudier. Exempelvis springande bisonoxar, människor som bär hinkar och genomför gymnastiska övningar. Ytterligare fakta finns på engelska wikipedia. Där står en hel del spännande om denna fotograf, bl a att han mördade sin frus förmodade älskare.

Allt gott! /Karolina

PS: Om du hör en fotograf tala om ”pållar” idag så är det yrkesslang för ”polaroider” och inte hästar..

PS 2: Förra inlägget handlade om noshörningen Clara på 1700-talet. Läs det gärna!

Relaterade inlägg

Djur i konstens tjänst, del 2. Noshörningen Clara

Publicerat av
1

Människan använder sig av djur på de mest brutala och märkliga sätt. Bloggen fortsätter att ta upp några djur som på olika sätt tagit plats i konstens värld. I dag berättar jag om noshörningen Clara. Var går gränsen egentligen för vad man får göra med djur i konstens namn? 

Noshörningen Clara på modet

Rokokon var en stilperiod under 1700-talet. Under rokokon intresserade man sig mycket för exotiska platser och resor. Därmed var man även fascinerad av exotiska djur.

Clara, avbildad 1747 när hon vistades på värdshuset ”Zum Pfau” i Mannheim. Denna bild massproducerades som en souvenir.

Clara var en föräldralös noshörning i Indien. Till skillnad från många andra föräldralösa djurungar, så blev hennes öde ytterst unikt. Det berodde på att en holländsk handelsman tog hand om henne och fraktade henne till Europa. Där kom hon att turnera runt på hoven under 1700-talet. Konstnärer vid hoven porträtterade henne i oljemåleri, gravyrer och porslin. På så sätt gjorde hon en karriär som konstnärsmodell.

Trots att vi kanske mest förknippar rokokon med graciösa och sirliga former, blev noshörningen som motiv mycket populärt. Clara blev omkring 20 år. Hur hon hade det i sin fångenskap kan man fundera över. På nätet läser jag att noshörningar kan bli upp till 50 år.

Den kände konstnären Pietro Longhi målade denna bild av Clara 1751.

Vad säger du om Claras öde? Hör gärna av dig med en kommentar!

Vi hörs!
/Karolina


PS: Även i mitt förra inlägg om djur i konstens tjänst fanns kopplingar till 1700-talet. Läs gärna inlägget om rosa får!

Relaterade inlägg

Djur i konstens tjänst, del 1. Rosa får.

Publicerat av
Svara

Sommarens besök på Wanås var som vanligt en höjdpunkt. Jag älskar detta ställe och har skrivit om det några gånger tidigare. Denna gång ska det handla om rosa får! Detta får (!) bli starten på en serie spaningar om djur i konstens tjänst.

”If the People hav No Bread Let Them Eat Cake”, 2017. Konstnär: Henrik Plenge Jakobsen.

Låt dem äta kakor!

Konstverket består av ett antal betande får som har fått sin ull rosafärgad samt några stänk av Chanel no. 5. Verket heter If the People have No Bread Let Them Eat Cake, 2017. Konstnär är Henrik Plenge Jakobsen.

Skylt

En informativ skylt försäkrar besökarna om att både fåruppfödare, veterinär och jordbruksverket intygar att fårens hälsa inte påverkats av färg och doft. Således kan vi andas ut!

Den informativa skylten intill verket.


Felcitat

På skylten invid fåren kan man även läsa att verkets titel bygger på ett citat som tillskrivits Marie Antoinette. Men hon lär aldrig ha sagt ”If the People hav No Bread Let Them Eat Cake” (Nä. Inte ens på franska!).

Felciterad donna. Marie Antoinette, 1783. Konstnär: Marie Elisabeth Louise Vigee Le brun (1755-1842). Bildkälla: Wikimedia Commons.

Däremot hade hon och maken, Louis XVI, en fejk-bondgård som hette ”Le hameau”. Dit kunde de fly det slitsamma hovlivet och leva som ”vanligt folk”. Gården hade även ett litet mejeri, läser jag på skylten. Där lär man ha uppmärksammat hygienförhållanden i produktionen på ett helt nytt sätt. Resultatet skulle komma att sätta standard för tillverkning av ost och smör. Sanningshalten i detta har jag inte kollat upp. Men det låter lite osannolikt i mina öron…

Le Hameau de la Reine. Marie Antoinettes helt ”vanliga” bondgård. Bildkälla: Wikimedia Commons.


Fett med feta

Installationen med fåren i Wanås är ett konstverk som ger många associationer. Exempelvis kan vi fundera på fåren. Alltså djur som ger ost, kött och ull. Vem äter inte feta-ost var och varannan vecka? Men tänker vi ens på var osten kommer ifrån? Dessa ostar har vi fåren att tacka (!) för.

Dessa milda och värdiga djur arbetar som namnlösa slavar i mejeriproduktionen. Genom att färga fåren rosa får vi kanske syn på dem på ett nytt sätt och ger dem lite av den uppmärksamhet de förtjänar. Dessutom är Wanås (förutom en skulpturpark) ett ekologiskt jordbruk. Därför finns det ju kopplingar till platsen också.

Rosigt och rivigt med rosa

Färgen rosa är heller inte helt ointressant i sammanhanget. Varför valde konstnären den färgen? Det finns ju så många andra färger att välja på!

En färg vars symbolik har svängt fram och tillbaka genom tiderna.

Visste du att rosa till en början betraktades som en symbol för manlighet och styrka då färgen ansågs vara ”ljusröd”? Därför var det krigarguden Mars färg. Det är först under 1900-talet som rosa började representera kvinnlighet. Tidigare ansågs rosa vara en färg för ”dandys” och detta fick en återfödelse med de rosa-skjortade stureplans-bratsen.

Två intressanta avsnitt av radioprogrammet Stil behandlar rosa. Lyssna gärna, avsnitten är ”Lolita, Baby Doll och rosafärgat – modet som vägrar bli vuxet” (2009) och ”Rosa – en rosenrasande färg med klös” (2017). Avsnitten finns så klart också i appen SR Play.

Och så var det konstverkets titel…

Att en kunglighet skulle slänga ur sig dumma citat händer ju faktiskt (Tänk ”Stekta sparvar”!). Men Marie Antoinette sa inte att folket kunde äta kakor om brödet var slut, det har vi fått veta.

Men, Wanås är onekligen ett litet slott där privilegierade personer huserat. Därför kan man kanske anta att konstnären anspelar på detta faktum? Och finns det i så fall en inbyggd kritik mot exempelvis adeln?

Som riktigt bra konst blir det många frågor och funderingar!

Au revoir!
/Karolina


relaterade inlägg