Miljonprogrammet – en spaning i min närmiljö

Dagens inlägg ägnar jag min boendemiljö, en del av miljonprogrammet.

Huset där jag bor.

Denna höst är jag återigen plugghäst, fast bara på 25%. Alltså försöker jag förkovra mig i något intressant, som dessutom ger några akademiska poäng. Jag läser kursen ”Design, arkitektur och det svenska samhället 1880-2020” på Högskolan i Halmstad. Just nu studerar vi 60-talet. Därför reflekterar jag nu lite kring huset jag själv bor i, eftersom det byggdes 1967 och därmed är en del av miljonprogrammet.

Vadå miljonprogrammet?

Man byggde miljonprogrammet mellan åren 1965-1974 och målsättningen var att bygga en miljon nya bostäder. De flesta associerar miljonprogrammet med monotona, betonggråa huslängor och bostadsområden i städernas utkanter. Områden präglade av våld och misär. Inte sällan har arkitekturen fått skulden för allsköns problem som råder i dessa områden.

Jag har traskat runt i kvarteren runt Gröndal där jag bor och konstaterar att de flesta husen i omgivningarna tillhör miljonprogrammet. Alltså ganska stora och trista flerbostadshus byggda någon gång i slutet av 60-talet eller början på 70-talet. Miljonprogrammet har ofta futtiga utemiljöer. Man ville helt fokusera på de liv som skulle levas inne i husen. Många kallar dessa hus fula.

Fogar som signalerar

Ett typiskt kännetecken för miljonprogrammets byggnader är de prefabricerade betongelementen som man staplade på varandra. Fogarna mellan elementen är fullt synliga. Således är det enkelt för en betraktare att genomskåda den enkla konstruktionen.

Jag såg nyligen en intressant dokumentär på SVTplay, den hette ”Folkhemmets estetik”. I den kommenterar arkitekten Gert Wingårdh just dessa betongelement. Han säger att betongelementen uppenbart signalerar att det är de billigaste möjliga pusselbitar man kan bygga ett hus med. Därför blir de synliga fogarna en inskription som ytterligare förstärker detta budskap. Och detta är enkelt för folk att förstå. Alltså är de liv som levs där lågt värderade. Således känner sig de boende nedvärderade av samhället i stort.

Arkitekten Gert Wingårdh snackar betongelement.

Fogar till frukost

När jag tittar ut genom mitt köksfönster ser jag just ett sådant hus, konstruerat av betongelement med synliga fogar. Det är det kommunala bostadsbolaget MKB:s område.
Här ser du ett par bilder:

I dokumentären menar Gert Wingårdh att man genom att addera bearbetning och nya ytskikt kan motverka den negativa laddningen som de synliga betongelementen utgör. Det har MKB uppenbarligen inte brytt sig om i detta fall.

Mitt miljonprogram

Miljonprogrammet är allt detta, men faktiskt inte bara det. Förutom de typiska bostadshusen byggdes en hel del annat, som villor, parhus, radhus och kedjehus. Och en hel del höghus som faktiskt är helt OK.

Jag är väl partisk i frågan, men jag vill påstå att min bostadsrättsförening, Malmöhus 18, ändå tillhör ett mer lyckat miljonprogrambygge. Det ligger på lagom avstånd från Malmös centrum och känns idag inte som någon förort. Vi har en jättelik trädgård med fina träd och planteringar. Interiört har vi en hel del fina material i trapphusen. Och de tre huskropparna med olika antal våningsplan gör att området känns varierat. Se här:

Jag blev intresserad av själva fasaderna på mitt hus. De är uppenbarligen inte några betongelement med synliga fogar. Jag drog slutsatsen att fasaden måste ha blivit omstylad någon gång på 80- eller 90-talet. Det var ganska enkelt att avslöja. Titta på dessa bilder:

Ett skikt av så kallat ”marmoroc” har adderats till fasaden. Dessutom har man byggt ut och glasat in balkongerna.
Här syns den tunna ytan av ”marmoroc”.

En medlem i min bostadsrättsförening upplyste mig om att förändringarna skett 1995-1998. Och att våra hus tidigare hade haft en annan beklädnad, nämligen ”sidiplattor”. En slags eternit, om jag fattat rätt. Så här ser ett annat hus i närheten ut, som har kvar sina sidiplattor:

Grannbyggnad med sidiplattor.

Således bor jag i ett något otypiskt och lite uppgraderat miljonprogram. Jag stortrivs! Och inglasad balkong borde någon få nobelpris för. Det är som ett extra rum. Jag skulle aldrig vilja vara utan min ”pensionärskuvös”!

Miljoner kramar från bloggerskan i brf Malmöhus 18

Relaterade inlägg

4 svar på ”Miljonprogrammet – en spaning i min närmiljö

  1. ?☘️?Hela Du är Uppdaterad och du delar med dig av dina erfarenheter med Dina vänner, vilket jag Tackar för. Att ”Tänka på det man inte riktigt Tänkt på”…
    Själv känner jag mig ”Uppkopplad” på ett annat sätt ~ har lite mer att berätta, vet dock Inte Hur att gå vidare…

    Jag har en liten gåva till Dig ~ hittade den och tycker så mycket om den Men det Känns som den är Din ~ Hoppas det stämmer…
    Vi kan väl Höras snart ~,Stor Varm Kram Anneli ?☘️?

    • Tack snälla Anneli för att du är så omtänksam och ger så fin respons. Blir nyfiken på allt du är med om. Jättestor kram!

  2. Hej, så kul att du hela tiden hittar nya spaningar, men ändå hänger det hela ihop. En kuriositet i sammanhanget är att nästan all betong till miljonprogrammet kommer från kalkbrottet i Limhamn.
    Ha det bäst!
    STEFAN

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *