Svart och vitt, del 2. Några tankar om svart och vitt på paletten.

Förra gången jag skrev om svart och vitt handlade det om kontrasternas konfrontation i spel- och sportsammanhang. Nu ska jag göra några personliga nedslag på paletten och se vad svart och vitt kan innebära där.

Såsom på paletten så och i livet

Att se allt i svart eller leva i ett vitt skimmer, det är frågan. Knappast någon gör väl enbart det ena eller det andra! Är inte livet mest en grå sörja, ett ekorrhjul av vardagligheter som ibland får krydda av svarta eller vita stänk?

Kanske är livsvisdom erfarenheten av livets alla valörer från djupaste svart till vitaste vitt. Hela gråskalan. Då vet man vad man snackar om.

Man får väl försöka addera lite vitt om paletten är nattsvart. Om man länge målat med svarta toner så kanske man glömt bort de tuber med zinkvitt och titanvitt som ligger längst ned i målarlådan. Konsten är väl att kunna plocka fram dessa färger igen, att hitta något som gör livet mer uthärdligt.

Mina vita tuber består bland annat av umgänge med vänner, katter, humor, biobesök, musik, glass, naturupplevelser och en massa annat som jag vet lättar upp tillvaron. Vad består dina vita färgtuber av?

Svart sväljer mycket vitt

Alla som målat vet att man för att blanda grått utgår från vitt och adderar svart stegvis för att hitta rätt nyans. Att göra tvärtom, addera vitt till svart, är fullkomligt oekonomiskt. Det beror på att det svarta pigmentet bokstavligen sväljer mängder av vitt innan blandningen börjar ljusna.

Känns det bekant? Hur lätt tar inte dysterheterna över och sväljer en med hull och hår? Det kan vara värt att lägga detta på minnet så att man är observant när mörkret sänker sig. Var beredd med mängder av vitt!

”Aldrig svart direkt från tuben!”

Jag gick på två förberedande konstskolor innan jag kom in på Konstfacks bildpedagogiklinje. Ganska tidigt fick vi elever på dessa förberedande skolor höra att man aldrig ska använda färgen svart direkt från tuben. Svart, t ex elfenbenssvart, ska man bryta (blanda) med en annan kulör för att inte ”slå hål” på bilden.

Om ens livsbild känns väldigt mörk så ska man således komma ihåg att bryta det svarta med en annan kulör. Man ska finna något litet i sitt liv som kan blanda upp det svarta med och göra det mer rimligt.

Rent vitt? Ofta osannolikt!

Rent, oblandat vitt på en målning kan man möjligtvis tänka sig i en högdager på ett blankt föremål. I likhet med svart bör man också bryta vitt för ett realistiskt intryck. Om nu realism är rättesnöret. Men det var det oftast när man fick lära sig måla på en förberedande konstskola.

Man ska också akta sig för att bli lurad av dukens vithet medan motivet växer fram. De vita, ännu omålade områdena narrar ögat att uppfatta de målade partierna på ett visst sätt. När de vita fälten undan för undan ”blir ifyllda” kan övriga färger bli påverkade på ett fatalt sätt. I värsta fall ”släcker man ner” hela tavlan. På så sätt mister färgskalan sin spänning.

Därför är det bäst att börja sin målning med att blaska ner hela duken med färger som ligger någonstans i mellanskiktet mellan ljust och mörkt. Någon gråton fungerar bra. Därifrån kan man vandra både mot mörker och ljus.

Så här kan det se ut när svart och vitt blandas till grått på paletten.

Fruktbar sörja att utgå ifrån.

Utgå ifrån mellanskiktet på paletten

Att starta från en fond av mellantoner kan således vara en metafor för att se på livets mörka och ljusa stunder. Den gråa, vardagliga sörjan har nu förvandlats till en fruktbar grund att stå på. Livet kommer att addera både svarta och vita penseldrag, var så säker.

Kommentera gärna!

PS: I denna spaning har svart få klä rollen som ”the bad guy” på paletten. Så behöver det inte alls vara. Nästa spaning om svart och vitt kommer att avslöja NÅGOT HELT ANNAT, håll ut!

Relaterade inlägg

Van Gogh inspirerar en toalett-inredning

En dam inspirerar mig att förvandla WC till VG

En tavla till soffan, tack!

En dag för några år sedan var vi med om något märkligt på min arbetsplats. Jag arbetar på en konsthall. Där händer det att besökare ibland köper konstverk.

Just denna dag kom det in en dam som var mycket intresserad av en stor oljemålning. Men hon tvekade eftersom hon var osäker på huruvida målningens färger skulle passa skinnsoffan. Således återkom hon med ett färgprov för att säkerställa en perfekt matchning. Jodå, det skulle passa. Köpet avgjordes.

Inredning först, konst sen!

Damen shoppade alltså konst utifrån sin soffas färg. I mina ögon en absurd ordning. Konsten kommer ju först, i alla fall för mig. Blir jag förälskad i ett verk så tänker jag knappast på om den matchar vardagsrummets färger. Det får bli en senare fråga! Inredningen får helt enkelt anpassas till konsten.

Vi pratar ibland om denna kund på jobbet. Men var det så tokigt? Det skulle visa sig att hennes metod faktiskt kunde komma till min hjälp härförleden.

Konst till gula badrumsskåp

I mitt hem finns ett fint badrum som jag kan tacka de tidigare ägarna för. Det har klinkergolv, vitt kakel och badkar på tassar. Samt gula skåpsluckor. Gula, ja. Ingen färg jag skulle valt direkt. Det känns som att de kom dit i mitten av 90-talet. Jag har gått och irriterat mig på de gula luckorna. Så till den milda grad att jag haft planer på att låta lackera om dem.

Men så gjorde jag en tankevurpa! Kunde jag anpassa rummet till luckornas blekgula nyans? Det skulle säkerligen bespara mig besvär och pengar att ändra på lite annat istället för att ändra luckorna. Jag började med att tänka ut ett tema som skulle matcha det gula.

Van Gogh, räddaren i nöden

Självfallet skulle badrummet få van Gogh-tema. Så kul och kitschigt! Snabbt letade jag fram ett antal konstvykort av Vincent (sådant som en konstälskare har liggandes i sina dammiga byrålådor). De sattes in i några lagom krusidulliga ramar. Dessa verk fick ange rummets toner.

Jag fortsatte med att hitta en kontrasterande kulör till det gula. Det fick bli stark mörk turkos. Därefter inhandlades handdukar och tvålpump billigt på Det Stora Möbelvaruhuset, där man går runt i en väldigt lång slinga och blir förvirrad. Sen tillkom ljuslyktor, rea på Indiska. Annat jag rotade fram ur gömmorna var en träpiedestal, ett turkost glaskärl (arvegods) och några passande smyckeskrin.

Jag misslyckades med att hitta turkosa förvaringsboxar till den befintliga hyllan. Ambitiös och uppeldad av detta projekt inhandlade jag vita boxar på Panduro som jag gjorde decoupage på med turkosa servetter. Slutligen tog jag fram en vacker glasplatta med en trollslända,  av konstnären Karel Becvar. På så sätt fick den äntligen ett vettigt sammanhang.

Lite av Provence lyser på mig varje gång jag besöker WC. Eller VG som det nu borde kallas efter van Gogh.

Nytt projekt på gång

I hemmet finns även en gästtoalett som länge fört en tynande tillvaro utan stil eller tema. Vilket konstnärligt tema tycker du ska inspirera mig denna gång? Kusama? Impressionism? Hokusai? O´Keeffe? Popkonst? Du får svaret i ett inlägg någon gång framöver. Det lär bli vilt, Van Gogh var bara början!

Hälsar inrederskan

PS: I ett annat inlägg skriver jag om en känd van Gogh-målning, Kråkor över vetefälten.

Vapenpalmen i Karlskrona: En bisarr tingest.

En så kallad ”vapenpalm” från 1800-talet gör mig brydd! Marinmuseum i Karlskrona stötte jag i somras på detta verk som jag hade svårt att förhålla mig till. Är det ens ett konstverk? Varför blev jag, som är så van att betrakta konst, bringad ur fattning?

Vapenpalmen.

Vapenpalmen på Marinmuseum.

Vana och ovana

Jag har i mitt yrkesliv lagt märke till att människor som är ovana att betrakta konst ofta har ganska låg acceptans inför vad som egentligen får kallas konst. Vissa tverkar ha missat hela 1900-talets utveckling. Men att även konsten utvecklas och förändras till form och innehåll är inget vi kan stoppa!

Jag har förmånen att uppleva både äldre konst och samtidskonst, i mitt yrke och privat. Därför är min toleransnivå inför konst ganska hög. Jag accepterar det mesta. Därmed inte sagt att jag gillar allt. Långt ifrån! Mycket konst är ointressant för mig. Genom att se olika sorters konst blir man undan för undan mer varse om vad det är man gillar. Om man aldrig utsätter sig för något nytt så får man heller inga nya intryck.

(Chockerad blir jag sällan, men det finns konst som är chockerande dåligt utförd och då blir jag lite olustig till mods.)

Tillbaka till Karlskrona och Marinmuseum där min olustiga upplevelse inträffade… Mötet med ”vapenpalmen”.

Objekt, tingest, konst, artefakt, kuriosa?

Verket i fråga föreställer en palm. Man lät tillverka den 1860 inför kung Karl XV:s besök i rust- och modellkammaren. Den består av sammanfogade pistoler och bajonetter. Det var flottan som lät tillverka den som en hyllning till kungen.

Karl XV, ca 1870, bild via Wikimedia Commons.

På sidan av palmen stå ett par harpor som även dessa är gjorda av vapen och vapendelar. Nedtill vid palmen står två bisarra ananaser, även dessa gjorda av vapendelar.

Detaljbild av palmkronan tillverkad av skjutvapen.

Ärligt talat, detta är bland det mest knasiga jag sett. Jag misstänker att man lät tillverka denna tingest som en rolig ploj. Den verkar vara gediget ihopsatt. Säkert har man anlitat en duktig smed. Formen är elegant symmetrisk. Dåtiden kan knappast ha ansett att det var ett konstverk och därmed kunde den säkert obemärkt passera sin tids konstpoliser och högljudda tyckare.

En vapen-ananas som skakar galler.

Detta objekt, denna vapenpalm, lämnar en mycket olustig känsla i mig. Det är något äckligt över hur pistolerna växer ihop till en organisk form.

Sett ur dagens kontext blir verket både en förskönande hyllning av vapen men kan även ses som ett fredsaktivistiskt objekt: ”Sluta skjuta, gör konst istället”. Eller är den en vapen-fetishists våta dröm? Denna kluvenhet gör att jag pendlar i min tolkning. Ska verket lämnas åt sin dåtida kontext eller ska det få betyda något här och nu?

Vapenpalmen då och nu

Man kan alltid fråga sig ”Vad betyder detta verk för mig, i den situation jag befinner mig i nu och det samhälle jag lever i?”. Oavsett om det är ett äldre eller samtida verk. På så sätt väcks nya betydelser och tankegångar. Konst kan tala genom historien och få ny mening i nya sammanhang.

Jag kommer fram till att det är krocken mellan materialet (vapen) och motivet (en palm, harpor, ananas) som får mig ur balans. Vapen gillar jag ju inte, men gärna palmer och harpor. En och annan ananas sitter heller inte fel.

Hade vapenpalmen varit gjord idag av en samtidskonstnär så tror jag att den hade ställts ut på ett trendigt galleri eller konsthall. Vapenpalmen hade varit ett samhällskritiskt inlägg mot svensk vapenexport med referenser till postkolonial teori. Och kungen hade förmodligen blivit avrådd från att acceptera en sådan gåva med politiskt brännbart innehåll.

Har du sett något konstverk eller artefakt som förbryllat dig? Skriv gärna och berätta!

Svart och vitt, del 1. En konfrontation mellan kontraster.

För mig är svart och vitt en kombination som väcker motstridiga känslor. Det är estetiskt snyggt men samtidigt hårt och kallt. Därför ska jag i en serie spaningar fundera lite på kontraster och olika sätt att se på svart och vitt tillsammans. 

Duell på liv och död

Finns det någon tydligare symbol för konfrontationen mellan svart och vitt än den som schackspelet erbjuder? Knappast. Min pappa älskade att spela schack och han var hyfsat duktig. En period var han aktiv i en schackklubb.

Här syns ett schackbräde som visar upp spelets kontraster mellan svart och vitt.

Laddat för duell.

Trots det har jag aldrig lärt mig spela schack. Dessutom har jag alltid ogillat spel och lekar där man konfronterar sin motståndare ensam. Överlag ogillar jag konfrontationer väldigt mycket. Varför måste en vinna och en annan förlora? Måste det handla om svart eller vitt? Jag vill att alla ska vinna och att alla ska vara glada.

Folk med vinnarskalle skrämmer mig. Varför är det så viktigt att vinna?

Har du kommit för att hämta mig?

I filmen ”Det sjunde inseglet” (1957) spelar riddaren schack med Döden för att få lite uppskov innan det är dags att lämna in. För mig är denna klassiska scen en av filmhistoriens mest snygga och sorgliga. Jag kan inte se ett schackspel utan att denna scen flimrar fram i mitt medvetande. Riddaren kämpar för att vinna tid, men som vi alla vet ges inga uppskov när det väl är dags att gå till de sälla jaktmarkerna.

Men det svartvita spelet med sina symboliska pjäser är vackert och magiskt ungefär som en tarotlek. Jag kan inte avfärda det trots att jag ogillar spelets stentuffa gång.

Duell i lagform med svartvitt klot av läder

Det blir inte bättre av att konfrontationen sker i lag, som i fotboll. För att återvända till min pappa så älskade han fotboll. I sin ungdom var han en lovande spelare tills att han blev allvarligt skadad i knät av denna hobby. Några misslyckade operationer gjorde att han fick lägga av med spelandet. Men han följde entusiastiskt det lokala fotbollslaget in i det sista.

fotbollslag

Pappas fotbollslag, förmodligen sent 40-tal. Pappa sitter längst fram, längst ut till vänster. Fotografiet togs av ”Bröderna Persson, Kaffatorp”.

Inte heller fotbollsintresset lyckades han överföra på mig. På Spängerskolan i Arkelstorp, där jag gick fram till årskurs 6, var fotboll en slags religion. Den som var duktig i fotboll blev automatiskt populär. Alla raster ägnades åt detta spel. Jag begrep ingenting men försökte vara med ändå. Det gick inget vidare.

fotbollsbiljett_medalj

Pappa-memorabilia.

Vinna eller förlora

Fotbollens charm går mig helt förbi. Många av de som sitter på åskådarplatserna förbryllar mig med sitt beteende. Överentusiastiska fotbollsfans skrämmer mig, precis som folk med vinnarskalle. Vad är det för märkliga krafter som griper tag i dessa personer och får dem att skrika och explodera av adrenalin i upphetsning över sitt lags framgångar och motgångar? Vad är det i matchens konfrontation som tjusar?

Jag borde göra en seriös fältstudie och närvara vid en fotbollsmatch så jag kan omvärdera min syn på sporten.

football_pallo_valmiina-cropped

Stympad ikosaeder. Bildkälla: Wikipedia Commons.

En stympad ikosaeder

Den klassiska fotbolls-bollen är en så kallad ”stympad ikosaeder”, en geometrisk kropp som består av 12 svartfärgade pentagoner och 20 vita hexagoner. Kampen mellan två lag återspeglas i fotbollens grafiska form. Svart eller vitt, kamp mellan två krafter, ett spel på liv och död för vissa.

Varför måste man tävla? Jag vill hellre att vi pratar om saken. Låt alla bli vinnare!


Hälsningar
Karolina

PS: Jag har även skrivit serier på andra teman, som Djur i konstens tjänst och Växter i konsten. Läs gärna!

Relaterade inlägg

Om osynliga energier.

Det finns energier och annat som vi inte kan se eller mäta, men som likväl existerar runt oss. Det vi kallar intuition skulle kunna vara en sådan energi. Världen blir mer begriplig för mig när jag accepterar idéen om att det finns energier, vibrationer, flöden och annat som ständigt strömmar runt oss. Påverkar oss.

Chi och andra energier

Inom Feng shui används termen ”chi” som är ett energiflöde. I lagom hastighet kan det ge god energi. Men om chi rusar för fort så stjäl den kraft från oss. Vi vet bara ännu inte hur man mäter dessa flöden. Därför bemöter många dessa tankar med skepsis.

Icke mätbart=icke bevisbart=finns inte… Usch, vad trist att gå omkring och tänka så! Vilken tur att det finns andra fält där man kan låta tanken löpa friare.

Konstnär som undersöker okända energier

I somras lyssnade jag på det fantastiska radioprogrammet Stil. I ett avsnitt intervjuades en konstnär och musiker som heter Christine Ödlund. Hon intresserar sig för antagandet att vår värld påverkas av energier som vi ännu inte känner till helt eller kan mäta. I en laborativ arbetsform undersöker hon ett fält som gränsar till vetenskap, musik och konst. Bland annat har hon tonsatt kommunikationen mellan växter. Det lät jätteintressant i mina öron!

En bild som försöker illustrera en typ av dolda energier och kommunikation mellan växter.

Christine Ödlund: Stress Call of the Stinging Nettle, 2010. Akvarell och penna på papper. Samling Michael Storåkers. Courtesy Galleri Riis.

Synestesi

I olika projekt har Ödlund samarbetat med KTH (Kungliga Tekniska Högskolan) och tagit del av deras forskning kring hur växter och insekter interagerar på kemisk nivå. Ett av hennes verk är ett elektro-akustiskt verk, ”Stress Call of the Stinging Nettle” ett partitur som beskriver ett angrepp av en larv på en brännässla och hur den reagerar kemiskt. Brännässlan blir stressad när larven äter av den och skickar ut kemiska signaler till sina grannplantor. Dessa flyttar då sina vitala processer från bladen till rötterna.

Som arbetsmetod använder Ödlund en personlig konstnärlig metod som går ut på att översätta olika fenomen så att de blir tillgängliga för oss. Metoden kallas synestesi. Det är ett begrepp som innebär att man översätter intryck från ett sinne till ett annat, t ex kan vissa människor ”höra” en färg eller ”se” ljud. Ödlund önskar hitta ett sätt att överbrygga språkbarriärer mellan oss som människor och andra levande varelser, t ex växter.

Installationsvy, Momentum 8 - Tunnel Vision, 2015. Courtesy Galleri Riis.

Installationsvy, Momentum 8 – Tunnel Vision, 2015. Courtesy Galleri Riis.

Teosofi=crossover

Ödlund har även intresserat sig mycket för den teosofiska rörelsen, bland annat dess grundare Helena Petrovna Blavatsky (1831-1891) vars ambition med teosofin var att ena vetenskap, filosofi och religion. Teosofins okonventionella metoder liknar den konstnärliga processen, anser Ödlund.

The Chemical Language of Plants, 2010, pastell på papper. Courtesy Galleri Riis.

Det är bland annat sådant här som gör att jag älskar konst! I mötet med Ödlunds tankar upptäcker jag att det faktiskt finns en hel del andra människor som också går runt och funderar på sådana här saker. Det finns mycket intressant läsning på konstnärens hemsida att ta del av.

Växter diggar och dissar musik

På 70-talet utförde Dorothy Retallack experiment på Colorado Women´s College. I boken ”Sound of Music and Plants” redogör hon för hur hon låtit växter lyssna på olika typer av musik i klimatkammare.

Växter som fick lyssna på indisk sitarmusik, exempelvis Ravi Shankar, mådde utmärkt och växte frodigt. Växter som fick lyssna på Led Zeppelin och Jimi Hendrix såg förskräckliga ut! Lite förhastat drog Retallack moraliska slutsatser av detta: Det som gäller för plantor gäller också för människor.

Eventuellt en olycklig kombo.

Ah! Tanken att plantor dissar Plant och hans gelikar i Led Zeppelin är både komisk och oroande. Kan det vara riktigt? Kan det vara så att växter helt enkelt har konservativ musiksmak?

Pseudovetenskap+vetenskap=sant på konstens fält

Detta experiment anses som pseudovetenskap och inte förenligt med naturvetenskap. Men inom konsten går det att förena båda perspektiven, anser Christine Ödlund. Hon vill förena båda synsätten för att göra nya spännande upptäckter.

Det kan vara så att växter bär på information som vi inte har tillgång till och att de förmodligen skulle kunna berätta ett och annat om oss om vi bara kunde förstå dem.

Tankar och musik påverkar vatten

Japanen Dr Masaru Emoto blev populär för ett antal år sedan när han i boken ”Vattnets dolda budskap” visade hur vatten bildar olika former av iskristaller beroende på vilka tankar, ord och musik som riktas mot det.

Kortfattat så bildar vatten vackra, avancerade och regelbundna iskristaller om snälla och positiva ord och tankar riktas mot det. Även klassisk musik gav samma effekt. Om vattnet däremot fick lyssna till glåpord, svordomar eller heavy metal så skapades konstiga, oregelbundna kristaller.

Foto: Karolina Rashwane

Wow. Kan det verkligen stämma? Hur som helst är det fascinerande. Men varför tycks naturen ogilla hårdrock?

Det finns så mycket vi inte vet om energier

Det här blev en mix av andlighet, vetenskap och konst som ger mig en aning om att allt faktiskt hänger ihop på något sätt. Allt interagerar i en större helhet. Det finns energier vi ännu inte kan mäta. Det finns kommunikation vi ännu inte kan uppfatta.

Växterna kanske kan hjälpa oss att förstå oss själva lite bättre i framtiden. Eller så hamnar vi i häftiga dispyter om musiksmak! Vad tror du? Kommentera gärna (tryck på Kommentera-länken nedan). Stort tack till Galleri Riis som låter mig publicera Christine Ödlunds bilder i detta inlägg.