Ahh… Inget är för evigt. Här kommer mitt sista inlägg på bloggen.
Under den senaste tiden har jag känt mig färdig med bloggandet. Därför är det dags att knyta ihop säcken.
Och jag tar sats i min barndom. I min ägo finns en stor oljemålning av konstnären Axel Olsson (egentligen Bror Axel Olsson – inte att förväxla med Halmstadgruppens Axel Olson). Målningen föreställer en skogsväg som övergår från mörk, tät granskog till en ljus bokskog.
Jag ärvde tavlan efter mina föräldrar. På så sätt är den ett fint minne från mitt barndomshem och min mors kärlek till konst. Dessutom påminner den om det landskap där jag växte upp, där bokskogen Bökenäset utgjorde en underbar plats för skogspromenader.
Men faktum är att jag som barn var arg på målningen! Anledningen var att jag inte alls kunde begripa hur min mor kunde betala oerhörda 10 000 kr för detta verk! Självklart tyckte jag att hon kunde ha använt pengarna till något roligare som också inbegrep mig. Som en semesterresa eller rullskridskor till mig. Alltså var jag egentligen förnärmad på mor min, men det gick ut över konsten.
Jag var så uppretad att jag faktiskt skadade målningen. Jo, du hörde rätt! På några ställen där färgen stelnat i extra tjocka sjok pillade jag bort några flagor.
Nu, efter att ha mognat och själv lärt mig att älska konst, förstår jag min saliga mors inköp till fullo. Att bli blixtförälskad i ett verk, ha lyckan att få köpa och njuta av det, framstår som fullständigt självklart. De pinsamt nakna fläckarna i duken finns fortfarande kvar. En vacker dag ska jag plocka fram mina färger och varsamt återställa duken. Det kommer både mor och konstnären Axel att gilla. Jag är säker på att de tittar på från den dimension där de befinner sig nu.
8 år med bloggande är nu till sin ända. Jag kommer att fortsätta skriva om konst, fast på andra sätt. Bloggen kommer att finnas kvar, men inte uppdateras. Snipp snapp snut, så tar Livet och Konsten slut. Tack alla ni läsare som följt mig och kommit med glada tillrop genom åren!
Största konstkramen från Karolina
