Bättre nörd än störd på Thorvaldsens museum!

Härförleden råkade jag i förbifarten berätta för en väninna att jag besökt Thorvaldsens museum i Köpenhamn. Hennes spontana reaktion var något i stil med ”Men det är väl jättetråkigt? Därför vill jag i detta inlägg berätta varför Thorvaldsens är ett ställe för mig!

Thorvaldsens museum, Köpenhamn. Bildkälla: Wikimedia.

I likhet med Glyptoteket är Thorvaldsens är ett museum med gammal konst. Exempelvis gamla marmorstatyer. De flesta förställer karaktärer ur den grekiska och romerska mytologin. Därför tycker nog vissa att det verkar torrt och extremt insnöat. Således skulle de aldrig sätta sin fot på ett sådant ställe.

Vilken tur att ingen tvingar dem!

Marmor-mys

Alla behöver inte gilla det! Det finns folk som uppskattar det torra och gamla. Jag är en sådan person. Thorvaldsens är en plats för sådana som jag. Där finns lugnet och tystnaden. Det vackra och skickligt utförda hantverket.

Att vandra runt bland Venus, Herkules och Merkurius-skulpturer var ljuvligt för mig. Dessutom hade museet en väl fungerande ljudguide som berättade om de gamla myterna. Och i shopen köpte jag ett par egyptiska katt-örhängen.

Skulptur på Thorvaldsens museum.
Amor och Psyke, konstnär Bertel Thorvaldsen.
Egyptiska katt-örhängen som ibland kan ses dingla i mina örsnibbar.

Det är väl underbart att vi är olika. Och att det finns något för alla. Det gäller bara att hitta sin grej och dyka ner i den.

Vad gillar du? Har du något intresse som andra anser tråkigt eller nördigt? Hör gärna av dig med en kommentar! Nu tar Livet och konsten ett långt sommaruppehåll!

Bästa hälsningar Karolina

PS: Ett annat Köpenhamnstips fick du för ett tag sedan: Klunkehjemmet.

På vingar genom konsthistorien, del 17. Suspekt metallfågel av Brancusi fastnar i tullen.

Idag har vi klivit in i 1900-talet. Ett synnerligen omvälvande århundrade, späckat av olika ismer och ständiga experiment att omdefiniera konsten. Dagens metallfågel får stå i skottlinjen i striden mellan det gamla och det nya. (Lugn, fågeln överlevde!)

Fotografi som föreställer en skulptur av konstnären Brancusi.

Constantin Brancusi: Bird in space, 1926.

Skulpturen ”Fågeln i rummet” (”L´oiseau dans l´espace”) är gjord av rumänen Constantin Brancusi, som kom till Paris 1903.

Brancusi: Tänk på essensen!

Brancusi fann ingen anledning i att avbilda sina motiv realistiskt. Metallfågeln ”saknar” vitala detaljer, som vingar och fjädrar. Istället har konstnären fokuserat på rörelse och av fart, att glida i luften.

Typiskt Brancusi var att söka efter en essens, att skala bort det oviktiga och vara äkta mot materialet. Han försökte inte få materialet, brons i detta fall, att skapa en fjäderdräkt. Materialet skulle inte utge sig för att vara något annat än det var. Detta synsätt förändrade på allvar vad skulptur kan vara.

Metallfågel stöter på patrull i tullen!

Men 1926 hade amerikanska tulltjänstemän en annan inställning till konst. När skulpturen anlände i New York menade man att föremålet var ett ”metallobjekt”, inte konst. Därmed skulle det förtullas med 40% av försäljningsvärdet (riktig konst fick komma in gratis i landet).

Hetsig debatt uppstod. Vissa konstnärer intygade att metallfågeln var konst, andra motsatte sig häftigt. Det dröjde till 1928 då en domstol, turligt nog, kom fram till att skulpturen VAR konst!

Vilken tur! 
Allt gott/Karolina

PS: I detta inlägg kan du läsa om en annan stiliserad fågel, nämligen en liten uggla i keramik.

Relaterade inlägg

Gungan, del 4. Gungor i Wanås skulpturpark.

Idag svingar vi oss upp till skogarna i nordöstra Skåne. Vi tittar närmare på två konstverk som innehåller gungor. 

Kärlek på eftermiddagen

När man gått in i parken möts man ganska snart av ett väldigt stort bokträd med 11 gungor. Konstverket heter Love in the afternoon och kom till 1996. Konstnären heter Hanne Tierney och verkar mest arbeta med performance-konst. Det utspelade sig också en performance när verket invigdes, en flicka iklädd rokokoklänning satt högt upp i träden. En tydlig referens till Fragonards Gungan, som jag skrev om i det första inlägget om gungor.

Gungor i olika höjd från ett högt träd.


Hanne Tierney, Love in the Afternoon, 1996, The Wanås Foundation, Sweden. Foto: Anders Norrsell

De 11 gungorna är uppsatta på olika höjd. Vissa kan man nå, medan andra måste man ta sig till via andra gungor. Det är fullt tillåtet att använda konstverket och genom att göra så blir man också del av det.

Kollektivt gungande

Den andra skulpturen i parken är Molly Haslunds Gungor – Koordinationsmodell 2. Det är en ställning med 6 gungor tätt monterade i en trästomme. För att kunna gunga måste alltså sex personer synkronisera sina rörelser!

Konstverket med 6 gungor som ska synkroniceras.


Molly Haslund, Gungor – Koordinationsmodell 2 /SWINGS, 2002/2014. Den permanenta samlingen på Wanås Konst. Foto: Mattias Givell.

Konsten i dessa fall är i själva verket de situationer som uppstår när människor interagerar med varandra och med verken. I Tierneys gungor kan man agera ensam, men i Haslunds måste man samarbeta och kommunicera med andra för att lyckas.

Den här typen av konst är ju väldigt annorlunda mot traditionell bildkonst och skulptur. Fokus skjuts från själva verket till betraktaren och de situationer som uppstår. Konsten bjuder in oss att ta ett steg bort från vardagen och in i leken.

Det är kul, tycker jag. Vad tycker du? Har du något speciellt minne från ett konstverk som du interagerat med? Skriv gärna och berätta!
/Karolina

Relaterade länkar


Utvandrarmonumentets Karl-Oskar och Kristina i Aleppo

Häromdagen höll jag på att sätta kaffet i halsen när jag bläddrade i Instagramflödet. En för mig mycket välkänd staty, Utvandrarmonumentet i Karlshamn, var på plats i ett krigshärjat Syrien.

Bildkälla: Fotografiskas instagram/Moustafa Jano.

Reaktionen blev stark eftersom jag kände konstnären som skapat skulpturen, nämligen Axel Olsson (inte att förväxla med Halmstadgruppens Axel Olson). Jag kände omedelbart en personlig koppling.

Det visade sig vara en syrisk konstnär som flytt till Sverige som skapat bilden. Moustafa Jano heter konstnären och har ställt ut sina bilder bl a på Fotografiska i Stockholm. Han skapar montage för att visa på krigets brutalitet och den absurda värld vi lever i. Han använder sig av kända symboler som vi kan relatera till, men sätter in dem i oväntade sammanhang. Kort sagt så mixar han!

Utvandrarmonumentet i verkligheten, på plats i Karlshamn. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Syftet är så klart att skapa uppmärksamhet och engagemang för den svåra situation som krigsdrabbade lever i. Jag tycker han lyckas väldigt bra! Att lämna välkänd mark för en farlig flykt mot en osäker framtid är något som kännetecknar alla flyktingar, oavsett tid eller plats.

Låna, mixa, skapa

Någon undrar kanske om man får göra så här med andra konstnärers verk? Upphovsrätten är ett stort fält som jag enbart nosat flyktigt på. Det är så klart tillåtet att fotografera monument som står på allmän plats, såvida det inte finns något uttalat fotoförbud (och det finns nästan inte alls någonstans i vårt land).

Bilden har s k Creative Commons-licens,  vilket innebär att fotografen som tagit bilden låter andra använda den fritt.

Däremot kanske montaget berör en annan del av upphovsrätten. Det handlar om de upphovsrättsliga värden som finns inbäddade i själva konstverket (Utvandrarmonumentet i detta fall) och som tillkommer upphovspersonen. Konstnären har ensamrätt att bestämma hur verket får användas.

Det finns en hel del riktlinjer när man använder sig av andra konstnärers verk. Bland annat ska upphovspersonen anges i den omfattning och på det sätt god sed kräver. Ett verk inte får ändras så, att upphovspersonens konstnärliga anseende eller egenart kränks.

Verket får inte göras tillgängligt för allmänheten i sådant sammanhang som är kränkande för upphovspersonen. Upphovsrätt till ett verk gäller 70 år efter konstnärens död.

Karl-Oskar och Kristina

Tillbaka till Utvandrarmonumentet och Axel Olsson. Det skapades till minne av alla svenskar som emigrerade till Amerika på grund av fattigdom och nöd. Paret föreställer romanfigurerna Karl-Oskar och Kristina ur Wilhelm Mobergs romansvit Utvandrarna. Jag är lycklig ägare av en liten variant i patinerad gips.

Ett litet nätt monument.

Under min uppväxt var Axel en god vän till min familj. En kort period var han gift med min moster Greta (långt innan jag var född). Efter deras skilsmässa förblev de mycket goda vänner. Axel kom ibland hem till oss och hälsade på. Jag minns att han kunde få vår airedaleterrier Lukas att skratta!

Vad skulle Axel sagt om Moustafa Janos användning av Utvandrarmonumentet? Hade han känt sig kränkt? Hade han upplevt att hans verk framställdes i dålig dager? Tvärtom, tror jag! Han hade nog ansett att statyn fått förstärkt betydelse.

Jag tror att han sitter med ett glas whisky någonstans i himmelriket och observerar hur hans staty med ny teknik färdas runt i cyberspace för att nå nya betraktare och få ny tyngd och betydelse.

Allt gott!
Karolina

PS: I följande inlägg skriver jag om ett annat konstverk i min ägo, nämligen Vilse i Aquarius av David Krantz.