Idag fortsätter mitt reflekterande… Ännu en kommentar jag hört många gånger. Det handlar om barn och konst. Detta utspelade sig någon gång förra året, på ett av mina arbetspass.
Dissande damer
Ett par besökare kommer in i konsthallen. Det är två damer. Den ena säger högt och tydligt:
”Det här tycker jag inte om!”
följt av ”Det här kunde ett barn ha gjort!”
Det är klassiska kommentarer om konst, som jag hört tidigare. Damen ifråga tar fram sin mobil och visar en bild för sin väninna. Bilden är ett självporträtt som hennes 8-åriga barnbarn målat. Samtidigt säger hon: ”Titta vad fantastiskt! Det här kunde de hänga upp här!”
Vid det här laget har jag 12 års erfarenhet av att bemanna konstutställningar. Under dessa år har jag fått höra alla möjliga kommentarer. Ibland har vissa besökare ett mycket stort behov av att uttrycka sitt missnöje. Därför blir jag, som vaktar utställningen, ofta mottagare av sådana uttalanden.
Till attack med bild av barn!
Kvinnan närmar sig mig med mobilen i högsta hugg och utbrister:
”-Titta här vilket fint självporträtt mitt barnbarn har gjort. Det kunde ni hänga upp här och sätta prislapp på en halv miljon och sätta en röd prick! ”
Bilden hon visar mig på mobilen är en ganska representativ bild för vad ett barn åstadkommer med penslar och färg. Den är färggrann och har starka kontraster. Den är unik på samma sätt som alla barnbilder är unika. Men den är knappast extraordinär. Jag skulle kunnat svara henne ”En sådan där bild kan vilken 8-åring som helst måla”. Men det gör jag naturligtvis inte, för jag vill inte såra henne. Jag tycker ju det är underbart att barn målar!
Alltså har jag en slags spärr inom mig som hindrar mig att bemöta hennes negativa attityd med samma mynt. Men en sådan spärr har inte damen. Hon vill gärna kommentera, så att jag – som i detta fall är ansiktet utåt för utställningen – får höra hur dålig den är.
Hon vill naturligtvis tro att hennes barnbarn är en konstnär i gryende. Att det hennes barnbarn gör är unikt. Det ska hon få tro! Vem är jag att ta bort denna glädje för henne? Dessutom, vem vet, barnbarnet kanske faktiskt är nästa Lars Lerin eller Karin Mamma Andersson. Och det är så viktigt att alla barn ges chansen att skapa, oavsett om de ska bli konstnärer eller inte.
Ett varv till
Men låt oss tänka ett varv till… Yttrandet ”Det här skulle ett barn kunna göra” är definitivt tänkt som ett nedsättande omdöme. Det betyder förmodligen, att hon anser att bilderna inte kräver något speciellt kunnande för att framställa.
Samtidigt upphöjer hon sitt barnbarns bild till skyarna. Så, vad är problemet? Om hon avgudar sitt barnbarns alster borde hon kunna uppskatta konsten, vars uttryck i hennes ögon stämmer överens med barnbarnets?!
Picasso lär ju själv ha sagt ”Det tog mig fyra år att måla som Raphael, men en livstid att måla som ett barn.” Alltså en eftersträvansvärd kunskap!?
Jag förstår att alla inte kan gilla all konst. Men snälla, varför kan vi inte bara stryka meningen ”Det här kunde ett barn gjort” ur vårt vokabulär! Jag tycker att det är nedsättande både för barn och konstnärer!
För att bemöta ett sådant yttrande krävs att båda parter har ett öppet sinnelag och vilja till förståelse och diskussion.
Men alla är nog inte beredda att ha en sådan konversation… Vissa önskar endast deklarera högt, att konsten vi visar är skräp. Eller ska vi kalla det Poop Art, kanske?
Hälsar Karolina
