Homo Ludens – Den lekande människan

För en tid sedan läste jag en artikel om begreppet Homo Ludens – Den lekande människan. Här kommer några korta rader av vad jag snappade upp.

Homo erectus och Homo Sapiens känner du förmodligen till redan. Det är olika människoarter. Men det finns även något som kallas Homo Ludens (=den lekande människan). En kulturhistoriker, Johan Huizinga, myntade begreppet 1938. Han menade att människans framsteg och drivkraft kommer ur leken!

Lek föder konst och kreativitet

Visst låter det underbart! När andra forskare och historiker pratar om utveckling så handlar det t ex om ekonomi och teknologi. Men så kommer denne snubbe och pratar om lek! Huizinga menade att lek är grunden för konst och kreativitet.

Konst – en slags lek?

Att leka är en frivillig handling. Några kännetecken för lek är…

  • Vissa accepterade spelregler.
  • Den ger en spännande känsla.
  • Den är annorlunda än det vanliga livet.

Det är territorier där fantasi och associationer råder. Ytterligare kännetecken är att gränser luckras upp eller markeras. Alltså är det sannerligen annorlunda än det vanliga livet! Sammanfattningsvis är det en bra beskrivning om vad konst och kultur är för mig!

Yayoi Kusama: Kusama in Infinity Mirror Room – Phalli’s Field. Ett bra exempel på hur konst är något annat än det vanliga livet.

Kort sagt: Utan fantasi och kreativitet i mitt liv skulle jag vissna! Hur känner du? Har du hittat utlopp för ett lekande i ditt liv?

Bästa hälsningar
Lina

PS: Jag har i ett tidigare inlägg berättat om hur min mor och moster inspirerade mig till en kreativ livsstil. Läs det inlägget här.

Relaterade inlägg

Världens bästa gåva

Folk köper julklappar som galningar. Själv är jag lyckligt förskonad från sådant. Jag varken köper eller önskar mig några julklappar – och det är precis så som jag vill ha det. Jag har redan fått den finaste gåva man kan få.

Begåvad med bästa möjliga gåva

Titta på bilderna nedan. De visar en liten unge som öppnar julklappar. Scenerna utspelar sig utanför lilla byn Oppmanna, i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Ungen på bilderna är jag. Som enda barnet fick jag all uppmärksamhet hemma. Därför fick jag så klart många fina julklappar!

Men den finaste gåvan av alla, den är ingen pryl. Jag fick med mig något mycket, mycket mer värdefullt från min uppväxt: Kreativitet och iakttagelseförmåga. Denna gåva lärde jag mig främst av mamma och min moster.

I bilden till höger bär jag en så kallad Madicken-klänning, som min mor och moster sydde till mig av en röd-och-vitrutig köksgardin!

Min mor Doris och min moster Greta var två omtänksamma och kärleksfulla personer som fanns i min närhet när jag växte upp. Båda var mycket kreativa, med blick för det vackra, kvalitet och det som kanske ingen annan lade märke till. Det skulle vara fint! Man kunde – och skulle – göra det så vackert runt sig som möjligt. Även om kassan var skral.

Mamma var exempelvis loppisfantast redan på den tid, då slit-och-släng fortfarande var norm och second hand ett skällsord. Hon köpte billiga, antika möbler som hon renoverade genom att slipa och måla. Hon klippte ner avlagda lakan och klädesplagg till tygremsor att väva trasmattor med. Varje jul skapade hon en fantastisk julkrubba med växter, mossa, en konstgjord sjö, djur och en massa fina små detaljer.

Min moster Greta var som en extra mamma. Hon var expert på att handarbeta och sydde fantastiskt fina kläder. Hon vävde vackra dukar och lagade underbar mat.

Mamma till vänster och moster Greta till höger.

Att göra allt av ingenting

Mamma sa något jag aldrig glömmer. Om min kusin, som i mammas ögon var väldigt kreativ, sa hon: ”Hon kan göra allt av ingenting”. Det betydde, att det enda man behöver för att skapa, är fantasi. Följaktligen behöver man inga dyra material eller avancerad utrustning. Istället ska man använda sina ögon och se sig omkring, för att skapa något fint av det man redan har.

Denna visdomsöverföring tilldrog sig på den tid, då ”kreativa material”, som exempelvis färgat papper och paljetter, var hårdvaluta och inget man köpte till sina barn. Tänk dig att jag fick rita på bakplåtspapper när jag växte upp! Och se så bra det gått för mig! Jag lever ett mycket rikt liv eftersom jag fick den finaste gåva jag kan tänka mig. Lärdomen att vara kreativ och blick för möjligheter.

Ha en riktigt härlig jul allesammans och ta vara på det som är betydelsefullt i just era liv!
//Karolina

PS: Jag har i ett tidigare inlägg berättat om ett av mina kreativa uttryck, popup-kortstillverkning! Läs här.

Relaterade inlägg

Saker jag ofta får höra när jag vaktar en utställning. Del 6: ”Det här är barnhörnan!”

Alltså, jag har inga egna barn, så jag kanske inte bör uttala mig… Men jag bara måste!!! Detta inlägg handlar om hur en del vuxna besökare beter sig i vår ateljé. Eller ”barnhörna” som vissa besökare kallar den.

Vi har en öppen ateljé i konsthallen där jag jobbar. Personer i alla åldrar är välkomna in dit, för att skapa med inspiration av pågående utställning. Ofta hör jag vuxna titta in och utbrista: ”Det här är för barn!”, ”Här är barnhörnan!” eller rentav ”Här är lekrummet!”.

Då inflikar jag käckt, att ateljén är till FÖR ALLA ÅLDRAR! Alla är välkomna dit in, för att skapa, ta en paus, fundera, diskutera…

Ateljén, även kallad barnhörnan.

”Barnhörnan”

Kreativa barn och passiva vuxna

Ändå inträffar ofta följande: barnen studsar glatt in, tar av sig mössa och jacka, sätter sig vid bordet och börjar måla, konstruera, forma sina egna skapelser. Och föräldern eller morföräldern i fråga, ställer sig snett bakom barnet och tittar på.

Alltså: den vuxna förblir STÅENDE och PASSIV snett bakom. Med ytterkläderna på!

Scener ur en barnhörna

Ganska ofta halar den vuxna personen fram en smartphone och ber barnet att se glatt ut, när det ska fotograferas. Värst av allt är när den vuxne försöker instruera barnet att ”göra rätt”, måla ”fint”, ”rita ett hus!”, utan att själv ens ha försökt. Riktigt jobbigt är det att höra vuxna som pratar om att barnen ska använda ”rätt färger”, när de målar.

Om jag hade haft barn hade jag aktivt gjort det sällskap i ateljén. Jag hade tagit av mina bylsiga ytterkläder, satt mig bredvid och själv börjat skapa. Varit kreativ.

Vems påfund är det att bara barn kan skapa? Och att de ska ”måla fint” och ”använda rätt färger”? Jag säger: slappna av, släpp loss och gå loss i ateljén, så ska du se att det är mycket roligare än att stå snett bakom sitt barn, med ytterjackan på och mobilen i handen.

Vad tycker du? Har du erfarenheter och åsikter om hur dagens föräldrar, mor- och farföräldrar är delaktiga i barnens skapande? Kommentera gärna!

Bästa hälsningar Karolina

Relaterade inlägg