Saker jag ofta får höra när jag vaktar en utställning. Del 8: ”Det här kunde ett barn gjort!”

Idag fortsätter mitt reflekterande… Ännu en kommentar jag hört många gånger. Det handlar om barn och konst. Detta utspelade sig någon gång förra året, på ett av mina arbetspass.

En utställning som enlig besökaren i texten kunde gjorts av barn.
Utställningen Mångstilat på Falsterbo Strandbad, 2019. Foto taget av mig.

Dissande damer

Ett par besökare kommer in i konsthallen. Det är två damer. Den ena säger högt och tydligt:
Det här tycker jag inte om!
följt av ”Det här kunde ett barn ha gjort!

Det är klassiska kommentarer om konst, som jag hört tidigare. Damen ifråga tar fram sin mobil och visar en bild för sin väninna. Bilden är ett självporträtt som hennes 8-åriga barnbarn målat.  Samtidigt säger hon: ”Titta vad fantastiskt! Det här kunde de hänga upp här!

Vid det här laget har jag 12 års erfarenhet av att bemanna konstutställningar. Under dessa år har jag fått höra alla möjliga kommentarer. Ibland har vissa besökare ett mycket stort behov av att uttrycka sitt missnöje. Därför blir jag, som vaktar utställningen, ofta mottagare av sådana uttalanden.

Till attack med bild av barn!

Kvinnan närmar sig mig med mobilen i högsta hugg och utbrister:
”-Titta här vilket fint självporträtt mitt barnbarn har gjort. Det kunde ni hänga upp här och sätta prislapp på en halv miljon och sätta en röd prick!

Bilden hon visar mig på mobilen är en ganska representativ bild för vad ett barn åstadkommer med penslar och färg. Den är färggrann och har starka kontraster. Den är unik på samma sätt som alla barnbilder är unika. Men den är knappast extraordinär. Jag skulle kunnat svara henne ”En sådan där bild kan vilken 8-åring som helst måla”. Men det gör jag naturligtvis inte, för jag vill inte såra henne. Jag tycker ju det är underbart att barn målar!

Alltså har jag en slags spärr inom mig som hindrar mig att bemöta hennes negativa attityd med samma mynt. Men en sådan spärr har inte damen. Hon vill gärna kommentera, så att jag – som i detta fall är ansiktet utåt för utställningen – får höra hur dålig den är.

Hon vill naturligtvis tro att hennes barnbarn är en konstnär i gryende. Att det hennes barnbarn gör är unikt. Det ska hon få tro! Vem är jag att ta bort denna glädje för henne? Dessutom, vem vet, barnbarnet kanske faktiskt är nästa Lars Lerin eller Karin Mamma Andersson. Och det är så viktigt att alla barn ges chansen att skapa, oavsett om de ska bli konstnärer eller inte.

Ett varv till

Men låt oss tänka ett varv till… Yttrandet ”Det här skulle ett barn kunna göra” är definitivt tänkt som ett nedsättande omdöme. Det betyder förmodligen, att hon anser att bilderna inte kräver något speciellt kunnande för att framställa.

Samtidigt upphöjer hon sitt barnbarns bild till skyarna. Så, vad är problemet? Om hon avgudar sitt barnbarns alster borde hon kunna uppskatta konsten, vars uttryck i hennes ögon stämmer överens med barnbarnets?!

Picasso lär ju själv ha sagt ”Det tog mig fyra år att måla som Raphael, men en livstid att måla som ett barn.” Alltså en eftersträvansvärd kunskap!?

Jag förstår att alla inte kan gilla all konst. Men snälla, varför kan vi inte bara stryka meningen ”Det här kunde ett barn gjort” ur vårt vokabulär! Jag tycker att det är nedsättande både för barn och konstnärer!

För att bemöta ett sådant yttrande krävs att båda parter har ett öppet sinnelag och vilja till förståelse och diskussion.

Men alla är nog inte beredda att ha en sådan konversation… Vissa önskar endast deklarera högt, att konsten vi visar är skräp. Eller ska vi kalla det Poop Art, kanske?

Hälsar Karolina

Relaterade inlägg

Saker jag ofta får höra när jag vaktar en utställning. Del 6: ”Det här är barnhörnan!”

Alltså, jag har inga egna barn, så jag kanske inte bör uttala mig… Men jag bara måste!!! Detta inlägg handlar om hur en del vuxna besökare beter sig i vår ateljé. Eller ”barnhörna” som vissa besökare kallar den.

Vi har en öppen ateljé i konsthallen där jag jobbar. Personer i alla åldrar är välkomna in dit, för att skapa med inspiration av pågående utställning. Ofta hör jag vuxna titta in och utbrista: ”Det här är för barn!”, ”Här är barnhörnan!” eller rentav ”Här är lekrummet!”.

Då inflikar jag käckt, att ateljén är till FÖR ALLA ÅLDRAR! Alla är välkomna dit in, för att skapa, ta en paus, fundera, diskutera…

Ateljén, även kallad barnhörnan.

”Barnhörnan”

Kreativa barn och passiva vuxna

Ändå inträffar ofta följande: barnen studsar glatt in, tar av sig mössa och jacka, sätter sig vid bordet och börjar måla, konstruera, forma sina egna skapelser. Och föräldern eller morföräldern i fråga, ställer sig snett bakom barnet och tittar på.

Alltså: den vuxna förblir STÅENDE och PASSIV snett bakom. Med ytterkläderna på!

Scener ur en barnhörna

Ganska ofta halar den vuxna personen fram en smartphone och ber barnet att se glatt ut, när det ska fotograferas. Värst av allt är när den vuxne försöker instruera barnet att ”göra rätt”, måla ”fint”, ”rita ett hus!”, utan att själv ens ha försökt. Riktigt jobbigt är det att höra vuxna som pratar om att barnen ska använda ”rätt färger”, när de målar.

Om jag hade haft barn hade jag aktivt gjort det sällskap i ateljén. Jag hade tagit av mina bylsiga ytterkläder, satt mig bredvid och själv börjat skapa. Varit kreativ.

Vems påfund är det att bara barn kan skapa? Och att de ska ”måla fint” och ”använda rätt färger”? Jag säger: slappna av, släpp loss och gå loss i ateljén, så ska du se att det är mycket roligare än att stå snett bakom sitt barn, med ytterjackan på och mobilen i handen.

Vad tycker du? Har du erfarenheter och åsikter om hur dagens föräldrar, mor- och farföräldrar är delaktiga i barnens skapande? Kommentera gärna!

Bästa hälsningar Karolina

Relaterade inlägg

Saker jag ofta får höra när jag vaktar en utställning. Del 3: ”Är konstnären känd?”

Är konstnären känd? Denna fråga får jag ofta. Den gör mig brydd. Skulle detta att vara ”känd” innebära något särskilt? Att konstnären ifråga är intressant? Skicklig? Vad menar man med ”känd” egentligen?

TV och andra medier har hjälpt vissa konstnärer att fastna i det allmänna medvetandet, som Lars Lerin och Ernst Billgren. Men sen?

Fotografi föreställande konstnären Ernst Billgren, en känd konstnär, i alla fall i Sverige!

Tillräckligt känd för att bli igenkänd? Bildkälla: Wikipedia.

Enligt Konstnärsnämnden finns ca 11 000 yrkesverksamma konstnärer i Sverige. De flesta hårt arbetande, med långa högskoleutbildningar och därmed skyhöga studielån.
Doldisar för de flesta, möjligtvis uppmärksammade av sina studiekamrater och konstlärare. Förhoppningsvis finner de mening med sitt yrkesutövande utan att vara någon celebritet. Förhoppningsvis får de erkännande av de som intresserar sig för deras konst.

Så, är konstnären känd?
Jag brukar alltid svara undanglidande på denna fråga. På konsthallen där jag jobbar ställer vi sällan ut konstnärer som är kända för den breda massan. Vi letar inte utställningar utifrån sådana kriterier, och dessutom är de ”kända” alldeles för upptagna för att ställa ut på en liten, kommunal konsthall… Vi letar däremot efter intressant konst, som säger något om vår tid och vår värld.

Men visst, vi har ställt ut en del namn som är lite kända i ”konstvärlden”. Men konstvärlden är bara en liten, liten del av den allmänna tillvaron och det allmänna medvetandet.

Så, snälla, låt mig slippa försöka svara på frågan ”Är konstnären känd?”. Men p g a att denna blogg är så himla OKÄND (vilket du kan läsa i detta inlägg) så lär ingen uppmärksamma denna önskan.

Tjingeling!
Karolina

Relaterade inlägg

Saker jag ofta får höra när jag vaktar en utställning. Del 2: ”Hur länge pågår utställningen?”

Varför är en utställningsperiod så ”lång”? Varför byter ni inte utställning oftare?

Information om aktuell utställningsperiod finns alltid på informationsvepan jag berättade om förra gången. Se här:

Fotografi som visar en blå vepa med information om utställningens titel, deltagande konstnärer samt utställningsperiod.

Tydligt eller inte? Vem kan påstå att aktuell utställningsperiod inte framgår med tydlighet?

Blandade reaktioner!

När man avslöjar utställningsperioden kan man få lite olika reaktioner. Om besökaren prioriterar kvantitet istället för kvalitet, brukar man mötas av lite sura miner från de som tycker att vi borde byta utställning oftare. Inte många av våra besökare tillhör denna kategori, men de få som gör det är ena riktiga surkart, som inte sprider någon glädje, precis.

För mer är ju bättre. Eller?! De typer som yttrar sådana åsikter möter föga förståelse från oss som bemannar utställningen. Vi vill att utställningen ska få pågå ett bra tag.

Det dolda arbetet innan, under och efter en utställningsperiod

Vi vet hur mycket hårt arbete och kostnader det ligger bakom en utställning. Vi vet, för det är vi som planerar, ringer alla samtal, kollar försäkringar, bokar transporter, betalar fakturor, fixar annonser, formger trycksaker, facebookar, ordnar pedagogiskt material till vår öppna ateljé, handhar bokningar, håller visningar, spelar in audioguider, skriver informationstexter…

Sist men inte minst har vi all kontakt med konstnärerna som ställer ut och vi vet därmed vilken kraftansamling det innebär för hen att ro iland en utställning.

I´ll be back!

Jag tänker lite till. Anledningen att man frågar kan faktiskt vara, att man vill komma tillbaka vid senare tillfälle. Eller för att man vill tipsa andra som ska hinna besöka utställningen. Dessutom kommer vissa besökarer flera gånger på samma utställning. De berättar med ett leende att ”Nu är det tredje gången jag är här!”. Och ibland har de dessutom tagit med sig gäster för att visa upp sin lokala konsthall.

I sådana fall värmer frågan ”Hur länge pågår utställningen?” mitt hjärta!

Vi hörs snart igen!
Karolina

PS: Malmö universitetsbibliotek har sammanställt en blogg som beskriver hur en utställning görs från ax till limpa.

Related Posts

Saker jag ofta får höra när jag vaktar en utställning. Del 1: ”Vad heter konstnären?”

Det ingår i mitt arbete att vakta utställningar, eftersom jag arbetar en konsthall. Framöver tänkte jag skriva några texter med reflektioner kring vad jag får höra av besökare. 

Vad heter konstnären?

Denna fråga är den vanligaste. Jag får den så gott som varje dag. Ärligt talat, jag är lite trött på den!

Använder inte folk sina ögon längre? Precis i ingången till vår fina konsthall hänger alltid en stor vepa, med exakt information om konstnärens namn, eventuell titel på utställningen samt utställningsperiod. Men den tycks vara insvept i en osynlighetsmantel. De flesta går förbi den utan att ha sett den.

Även längre in i utställningen finns det oftast en annan, stor informationstext, med fakta om konstnären och en introduktion till utställningen. Dessutom finns det oftast lösa blad att ta och ha med sig när man går runt. Även dessa späckade med information om konstnärens namn.

Vad heter konstnären? Den frågan besvarar denna tydliga vepa, som hänger alldeles vid ingången till konsthallen där jag jobbar.

Konstnärernas namn framgår av denna textil-vepa.

Vända på steken!

Men nu ska jag vara positiv! En sådan fråga kan vara en ingång till ett samtal. Någon kanske vill ha kontakt, och testar denna fras som en isbrytare. Så kanske är det inte så dumt ändå… För samtal vill vi ha, vi som jobbar med konst. Dialog, kommentarer, frågor, funderingar, undringar…

Vi tror på konstens förmåga att sätta igång hjärnaktivitet i form av associationer, idéer och reflektioner. Konsten kan rucka invanda mönster och skapa större förståelse för varandra, oss själva och vår omvärld.

Så, förresten, fortsätt fråga vad konstnären heter! Jag lovar att svara och så får vi hoppas att samtalet fortsätter till mer intressanta djup. För vi som jobbar med konst älskar konst och att prata om den. Och inga frågor är egentligen för dumma, inte ens ”Vad heter konstnären?”!!!

Allt gott
Karolina

Relaterade inlägg