Nu kan det väl inte bli värre, tänker jag ofta. Men jo då. Varje dag blir världen värre och värre. Krig, miljöförstöring, hat och hot. Vi lever sannerligen i otrygga tider. Vad ska en liten människa göra? Svaret kan vara: Trösta dig med nostalgi!
På sistone har jag också tänkt en del på begreppet retro. Alltså ting som är nytillverkade, men ska ge en känsla av äldre stil. På ett sätt hänger de här tankegångarna ihop (oroliga tider och retrovurm), om vi ska tro en viss Adrian Forty.
När jag läste fortsättningskursen i Konsthistoria hade vi ett avsnitt om formgivning. Adrian Forty har skrivit en klassiker på ämnet, “Objects of Desire – Design and society since 1750”.
Den boken gav en tankeställare.
Form follows function – Not?!
Kanske har du hört begreppet “Form follows function”. Det är en tes som betyder att formgivningen måste underkasta sig funktionaliteten hos ett föremål, en byggnad o s v. Men Adrian Forty är skeptisk till att den principen skulle vara så allenarådande. Därför visar han exempel på hur andra aspekter har styrt utformningen av bruksföremål. Hans tes är att ekonomi, historia och samhällskrafter påverkar formgivning mycket mer än vi är medvetna om.
Industrialismen
Adrian Forty är särskilt intresserad av industrialismen. Orsaken är att masstillverkade ting blev vanliga då. Det vill säga att vardagsföremål som tidigare tillverkats för hand började produceras i fabriker. Maskiner slog ut småskaligt hantverk. Med det följde standardisering och ny arbetsfördelning.
Men på 1800-talet upplevde många de stora omvälvningarna som hotfulla. Förändringarna gick för fort! Det viktorianska samhället ville ha inbäddade och mjuka hem som inte påminde om arbete och industri. Inom konsten vände sig prerafaeliterna sig tvärt emot tiden. De sökte sig till en gammal stil, inspirerad av myter, sagor och kristna berättelser.
Maskerade ting
En följd blev alltså att titta bakåt och “förklä” de nytillverkade föremålen i en historisk dress. Ett exempel är material som försökte efterlikna äldre tiders stoff. Som saltglaserat stengods som imiterar agat. Tryckt dekor på porslin skulle se handmålat ut. Urnor i basalt var kopior och pastischer på antika dito.
Ja, särskilt antiken var något man suktade efter. Således var nyklassicism högsta mode. För att inte tala om alla nystilar inom möbeltillverkning: nyrenässans, nybarock, nyrokoko…
En snabbt snurrande värld kräfva denna retro
Vår tid då? Hjulen spinner så fort, hinner vi ens reflektera över det som omger oss? Men öppnar vi ögonen så finns det massor av saker idag som ska signalera “gammalt”. Ofta tillverkat på ett snabbt, slarvigt och slentrianmässigt sätt.
Det är bara att beträda Espresso house så får du en dos av formgivning som ska se gammal ut. Ingenting där är egentligen kopior på något gammalt, men sammantaget försöker de skapa en nygammal miljö med mörke, tunga läderfåtöljer, rustika trämöbler, nakna glödlampor, flätade krukor och jutesäckar.
I Malmö kan vi få en air av klassicism genom att fika på Hollandia. Pizzerior har en lång kärlekshistoria med fejkat tegel. Det ska (försöka) se gammalt och murat ut. På ICA Malmborgs plockar kunden nybakade kakor i påsar som ser ut som gamla tidningssidor.
Blodig påle skänker trovärdighet?
Något som särskilt fångat min uppmärksamhet är hur nutida raknings- och frisörinrättningar för män också försöker anspela på äldre traditioner. Gatubilden är nedlusad med “Barber´s pole”, som visar att här finns en riktig barberare minsann.
Men de flesta känner förmodligen inte till historien bakom denna vit-blå-röda cylinder. Ty det är en historiskt omtvistad symbol med kopplingar till åderlåtning, blodiglar och kirurgi, men även den grekiska guden Hermes (ah- antiken, igen!).
På medeltiden var nämligen barberaren också den som utförde kirurgi och åderlåtning! Den röd-blå-vita staven var troligen till för de arma klienterna att hålla fast i, medan blodet tappades. Ursprungligen ska det även ha funnits en kopparbehållare överst, där blodiglarna förvarades. Ränderna på staven ska förmodligen föra tankarna till en annan känd stav, nämligen guden Hermes ”kaducé”.
Jag undrar hur många av dagens salonger som känner till det. Men förmodligen spelar det ingen som helst roll. Barber´s pole ska idag helt enkelt signalera ”gammalt”, ”trovärdigt” och ”tryggt”.
Retro?!
Men är allt som försöker anspela på äldre tider retro? Nu när jag sitter här vid tangentbordet blir jag mer och mer förvirrad. Retro ska vara nyproducerat, fast i äldre stil. Därmed är det något helt annat än vintage. Men av någon anledning förknippar jag ordet ”retro” med 1900-talsstilar. Vi skulle knappas kalla en nysydd vikingadräkt för retro. Snarare historiserande.
Och nu har vi ordet steampunk för den nutida stil som vurmar för den industriella revolutionens former och material. Ingen har väl heller missat inredningstrenden shabby chic? Det finns även dielsepunk, cottage core, grandmacore och säkert en massa andra tillbakablickande trender som jag sannerligen inte har koll på. Allt det här hör säkerligen ihop med begreppet nostalgi. Att fly bakåt i tiden är väl en av de få snuttefiltarna vi har kvar, när den nutida omvärlden är för jävlig.
Det var allt för idag!
/Karolina
PS: Livet och Konsten har tidigare berört begreppet nostalgi. Läs inläggen
Miljöer med Magnus, del 1: Biblioteket
Miljöer med Magnus, del 2: Intervju med Magnus Petersson
Och läs om mitt vitrinskåp. Läs även mitt inlägg om en interiör från slutet av 1800-talet i Köpenhamn: Klunkehjemmet.
