Tidigare har jag berättat om hur den akademiska konsttraditionen degraderade växter till ett mindre viktigt motiv. Ja, det var verkligen ett tungt slag för de stackars plantorna, att befinna sig längst ned i motivhierarkin. Där framhärdade de tappert, tills dess att kulturella omständigheter återigen gjorde dem intressanta, i form av blomstersymbolik. Vi befinner oss i dag i den viktorianska eran.
Den viktorianska eran och dess blomstersymbolik
Detta var en tid då Drottning Victoria (1819-1901) av England regerade och umgängesformerna för överklassen var minst sagt rigida. Således var etiketten den, att man inte kunde uttrycka sig hur som helst. Därför kom man att använda symbolik i blomsterspråk för att skicka meddelanden.
Floriografi
Visste du att blommornas språk heter floriografi? Man gav ut böcker om detta språk och britterna var experter på att använda det. Exempelvis symboliserade vallmo ro och vila. Därför kunde den ingå i en kondoleansbukett, för att uttrycka medkänsla med andras sorg.
Och så har vi rosorna så klart. En symbol för kärlek. En röd ros stod för djup passion och stark romans. En vit visade en mer oskyldig kärlek. Rosa betydde att kärleken skulle hemlighållas. En gul ros symboliserade vänskap. Man förknippade tusenskönor med glädje och tacksamhet. Således använde man dem för att muntra upp mottagaren.
Men det var inte britterna som uppfann blomsterspråket. Ända sen de gamla grekernas tid har man tillskrivit blommorna symbolik. Men i viktorianernas stränga umgängeskonventioner, fick blommorna ett särskilt uppsving.
Prerafaeliterna
Prerafaeliterna var en konstnärsgrupp i England som dissade sin samtids målerikonventioner. Istället sökte de inspiration från konsten före Rafael, till exempel i renässansen och medeltiden. De fyllde sina målningar med blomstersymbolism.
En väldigt känd målning är Ofelia, av John Everett Millais. Där finns mycket blomstersymbolik. Vallmo står för död, tusensköna för oskuld, rosor för ungdom, violer för trohet och tidig död samt penséer för olycklig kärlek.
En annan dåtida konstnär, William Morris, designade fantastiska blomster- och växtmönster, som återgavs på tapeter och tyger.
Detta var en betraktelse från den viktorianska eran! Nästa gång ska vi se hur växterna, under en kort men intensiv period, gör magnifik comeback i konsten.
Bästa hälsningar från den
Bloggande blomsterpigan
