Att fastna på ett ljuskänsligt material


Anna Riwkin: Självporträtt som Nefertiti, ca 1930. Moderna museet. Bildkälla: Landskrona stad.

Time/Light/Love på Landskrona museum
Landskrona museum pågår utställningen Time/Light/Love till och med 28 januari 2018. Det är en fotoutställning med porträttbilder.

Att fastna på ett ljuskänsligt material
Beskrivningen i katalogen säger: ”Ironiker och voyeurer, de tramsiga och de nedtyngda av sorg, skådespelare och systrar, utklädda och avklädda; här finns de som skyndar sig och de som finpromenerar, de tilltvålade och de med makt, de som poserar och de som aldrig ens begrep att de fotograferades – alla har de fastnat på något slags ljuskänsligt material”.

Utställningen är byggd som ett hem, olika rum representerar olika tema, t ex biblioteket visar självporträtt och matsalen familjealbum. Det är tydligt och smart uppdelat.

Rensa i röran
När jag besöker utställningen är jag samtidigt mitt uppe i en flytt. Jag packar ned mitt bohag och förbannar alla prylar och pinaler som jag samlat på mig genom åren. Mycket har jag rensat bort och kört till Erikshjälpen i Malmö samt återvinningsstationen. Det är skönt att rensa. Att klippa känslomässiga band till föremål som kommit att bli en belastning.

Magiska lådor
Men en sak jag aldrig skulle kunna slänga är mina två stora lådor med fotografier. Superskarpa bilder från mammas barndom med familjen, drängar, umgängeskrets och allt. Ett antal pärmar från min uppväxt, pappas album med svartvita bilder från när han militärtjänstgjorde på Oscar II. Detta mixat med mina egna bilder, från tiden då jag lärde mig fotografera med analog systemkamera och framkalla i mörkrum. Vardagsbilder, högtidsbilder omvartannat.

Min moster Greta med lilla moster Barbro i famnen. Till höger Doris, min mor.

Mor.

 

 

 

Far.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På något oklart sätt har även ett stort antal porträttbilder från Chicago hamnat i min låda. Av kläderna att döma är de från sent 1800-tal. På baksidan är fotografernas ateljélogotyper tryckta med snirklig stil. Dessa bilder måste ha gått i arv till mina föräldrar. Kanske föreställer bilderna emigrerade släktingar?

Memento mori
När jag besöker Time/Light/Love på Landskrona museum tänker jag mycket på att fotografiska bilder är memento mori, d v s en påminnelse om vår egen dödlighet. Susan Sontag skrev en hel bok om fotografiets betydelse för oss. Boken heter Om fotografi och är mycket läsvärd.

Vad är ett fotografi om inte ett ögonblick som aldrig återkommer och som i sin frusenhet blir en bitterljuv påminnelse om att även mina dagar är räknade? Om man ”fastnat på ett ljuskänsligt material” så har man så att säga blivit tvådimensionellt mumifierad inför framtiden. Min kropp kommer att dö men fotografier kommer att finnas kvar.

Hmm, i alla fall om någon orkar ta hand om dem och inte dumpar allt på återvinningsstationen…

Lev väl och ta vara på dina stunder så hörs vi snart igen!

Tvådimensionellt mumifierad bloggare. Bilden tagen ca 1998 av mig själv!

Relaterade inlägg

Att se med någon annans ögon

Att försöka förstå något man ogillar

Häromdagen besökte jag Dunkers kulturhus för att se utställningen Through the Eyes of Nathalia Edenmont-Helsingborgs museers samlingar.

Du har säkert hört talas om Nathalia Edenmont. Med sina bilder av döda möss och kaniner, collage av exotiska fjärilar har hon stött på patrull, både hos djurvänner och också tull.

Nathalia Edenmont. Foto: Fredrik Söder

Jag är skeptisk!
Jag som djurälskare har varit ytterst skeptisk till hennes konstnärskap och tyckt att hon skördat billiga poäng i konstvärlden. På djurens bekostnad.

Men…
Men vem är jag att döma utan att veta mer? För vad visste jag egentligen om konstnären mer än att hon använder döda smådjur? Det räckte för mig för att döma ut henne. Men på inrådan av en bekant begav jag mig till Helsingborg för att se med egna ögon.

Eviga teman möts
Utställningen är en blandning av Edenmonts fotografier tillsammans med äldre måleri och föremål från Helsingborgs museers samlingar. Teman som berörs är Djurkroppar, Stilleben, Kvinnlig ungdom, Blicken, Äktenskap, Moderskap, Förlust och Tro.

Stilleben av Franz Snyder. Från Helsingborgs museers samlingar. Foto: Dunkers

Tuff uppväxt
Fascinerad vandrar jag omkring med en audioguide och hör konstnären själv berätta om sin tuffa bakgrund i Sovjet där hon blev föräldralös vid 14 års ålder. Hur hennes älskade mamma dog under mystiska omständigheter och hur hon 16 år gammal pressades att genomgå en illegal abort. Hur hon trott på kärleken så mycket att hon gift sig hela 5 gånger. Att hon genomlidit missfall och barnlöshet. Detta skildrar hon i fruktansvärt starka bilder. Vackert och otäckt på samma gång.


”Forbidden fruit”, 2012, copyright Nathalia Edenmont/Wetterling Gallery.

I utställningen kombineras Edenmonts bilder med föremål från museets samlingar, här en brudklänning. Foto: Till vänster: ”First Wedding”, 2013, copyright Nathalia Edenmont/Gallery Wetterling. Till höger: Dunkers.

Föremålen från samlingarna, t ex brudklänningar, uppstoppade djur och begravningskarameller, får också liv genom audioguiden. Museets konservatorer berättar om sitt arbete och jag bara lapar i mig. Det är så intressant och fascinerande.

Och det jag fasat mest för, de döda djuren, är inte så många till antalet. Det underlättar för mig. Jag kan upptäcka andra sidor av konstnären.

Överst: ”Skogsnymf” av Xavier Elliral, 1880, foto: Dunkers. Nedan: ”Gustav”, 2009-2010, copyright Nathalia Edenmont/Wetterling Gallery.

Perfektionist
En film, K-special, om Edenmont visas i videorummet. Där får man följa hennes arbete och jag måste säga att jag är imponerad. Planeringen. Hängivenheten. Perfektionismen.

Edenmont fotograferar analogt med storformat. Negativen är stora som A4. Photoshoppande är fullständigt bannlyst. Inför fotograferingen intalar hon sitt team av assistenter att ”idag ska de göra ett mästerverk”. Hon sparkar den som inte håller måttet, men verkar lika sträng mot sig själv.

”Discovery”, 2012, copyright Nathalia Edenmont/Wetterling Gallery. Ett kollage av fjärilsvingar.

Det svåra…
Edenmont dödar smådjur och använder dem i sina bilder. Det är problematiskt i alla fall för en djurälskare som jag. Men jag måste tänka vidare…

Är det inte mer hedervärt att själv ta livet av en kanin än att stå i frysdisken på Ica och gräva fram den billigaste danska fläskfilén som under plågsamma former vuxit fram i en djurfabrik? Är det värre att döda en handfull möss än att gå omkring på stan med päls som kommer från en vidrig djurfarm?

(Men när det gäller konst ska konstnären hängas. Högt. Det har vi varit med om förr. Inte minst i fallet Anna Odell, som jag ska berätta om i ett annat inlägg.)

Allt är inte svart eller vitt. Jag är fortfarande mycket skeptisk till Edenmonts djurbilder, men utställningen fick mig att fundera och ompröva. Se fler nyanser. Förstå konstnärens tankar bakom verken.

”Wildmind”, 2016, copyright Nathalia Edenmont/Wetterling Gallery.

Så, om du kan, hasta till Dunkers. Utställningen varar till den 19 mars. Och glöm inte att ta en audioguide!

PS: Konstnären har även varit sommarvärd i P1.