Veckans pausfågel: Stephen Gill och The Pillar

Ni som känner mig eller följer bloggen vet vid det här laget att jag har en specialitet. Nämligen ”fåglar i konsten”. I dag berättar jag om hur ödet gav mig en puff i ryggen och skickade mig på en date med konstnären Stephen Gill. Som nyligen genomfört sitt stora fågelprojekt The Pillar.

För ungefär ett år sedan var jag en kort period aktiv på en dejting-tjänst som heter Match. Vid ett tillfälle matchade jag med en man och vi beslutade oss för att träffas på en fika. Det skulle visa sig att mannen var Stephen Gill, en samtidskonstnär verksam på Österlen.

Stephen Gill kommer från Bristol och arbetar med fotografiska projekt som ofta tar väldigt lång tid. Så av förklarliga skäl pratade vi mest om fåglar och konst på vår date. Och han gav mig boken The Pillar, som är resultatet av ett fyra år långt konstprojekt om fåglar.

Vad händer…

…när en samtidskonstnär utan några kunskaper om fåglar, vill locka ner fåglar från himlen för att fånga dem med kamera?

Resultatet blir en typ av fågelbilder vi inte är vana vid. Stephen Gills bilder är kaotiska, oskarpa, med fåglar i märkliga positioner, tilltufsade och ofta kraftigt beskurna. Alltså långt ifrån de perfekta bilder naturfotografer så ofta eftersträvar. Ändå låter Gill betraktaren komma fåglarna nära.

Stephen Gill

Gill är bosatt utanför Glemmingebro i Skåne sedan 2014. Han ställer regelbundet ut internationellt. 2015 fick han idéen att undersöka vad som egentligen pågick i det ödsliga landskapet runtomkring hemmet. Nära kanten av ett fält slog han därför ner två träpålar, ca 1,5 m höga. På den ena stolpen monterade han en kamera med rörelsedetektor kopplad till självutlösare. Tanken var att de fåglar som landade på den andra stolpen skulle utlösa detektorn själva och därmed ta en selfie.

The Pillar

Projektet fick namnet The Pillar. Första gången Gill vittjade kameran blev han överväldigad. Det hade fungerat! Metoden att rigga självutlösare är alls inte ny inom naturfotografi. Det som är unikt för The Pillar, är att Gill fullständigt tog bort övrig styrning av bildresultatet. Till och med fokus är ställd en bit bortom stolpen. Därmed är de flesta fåglar oskarpa. Gills fåglar framställer sig på sätt och vis sig på sina egna villkor, som självständiga varelser med sina egna förehavanden.

En gråkråka. Ur boken The Pillar. Copyright Stephen Gill.

Det skulle visa sig att det pågick väldigt mycket på det där vidsträckta fältet. De flesta fåglar som landade på stolpen var helt okända för Gill. Några av arterna var kungsörn, törnskata, gråsiska, stenskvätta, sävsparv, häger, pilfink, jorduggla och tornfalk. Och självklart en mängd kråkor och ormvråkar.

En flock starar. Ur boken The Pillar. Copyright Stephen Gill.

Landskapet är alltid detsamma, men aldrig likadant. Visserligen återkommer årstiderna cykliskt, men de unika ögonblick då fåglar landar på stolpen påminner oss om dynamiken i vår existens. I Skåne förekommer 192 av Sveriges 250 fågelarter. I boken The Pillar presenteras 23 av dem.

Gill arbetade med The Pillar fram till 2019. Då stod resultatet klart i form av en bok, med ett finstämt förord av Karl Ove Knausgård. Metoden är typisk för Gill: långa projekt, där han tar ett steg tillbaka som fotograf och låter världen spela upp sig själv inför kameran.

Kärrhök. Ur boken The Pillar. Copyright Stephen Gill.

Böcker som konstverk

Ofta djupdyker han i ett ämne över lång tid och presenterar projekten i bokform, via hans eget förlag Nobody Books. Böckerna utgör självständiga konstverk, med formgivning och kvalitet utöver det vanliga. The Pillar blev utvald till 2019 års upplaga av Svensk bokkonst.

Som bilddokument skildrar The Pillar en mängd fåglar i ett landskap. Men projektet pekar även på något oerhört viktigt: att vi måste förstå naturen på dess egna villkor. Vi människor kanske bör ta ett steg tillbaka och fundera över hur vi i fotografi skildrar naturen. Speglar våra bilder en mänsklig härskarblick, eller öppnar de upp för ett helt annat förhållningssätt till vår gemensamma livsmiljö?

Bästa hälsningar
Lina

PS: Du undrar kanske om det blev en fortsättning på daten? Svar nej. Stephen framstod som en varm, energisk och mycket generös man, men vi var inte alls på samma våglängd. Därför blev det ingen amorös uppföljning. Men för mig blev det ett spännande möte med ett fascinerande konstnärskap. Och dessutom skrev jag sedermera en artikel om The Pillar i tidskriften Vår Fågelvärld. Så det var faktiskt en väldigt lyckad date!

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Fukase och hans kolsvarta korpar

Drömska och svarta som sot. Mytomspunna och fantasieggande. I detta inlägg tittar jag närmare på fotoserien Ravens (korpar), av den japanske fotografen Masahisa Fukase.

Denna video visar en genombläddring av boken Ravens.

Korpar som terapi

Dagens inlägg handlar om fotoserien Ravens. Men också om sorgebearbetning. Masahisa Fukase fotograferade Ravens-projektet mellan 1976 och 1982. Det skedde i samband med hans skilsmässa. Därför tolkar många hans fotoprojektet som ett sorgearbete. Att lämna någon, eller att bli lämnad, innebär för de flesta en sorg. Följaktligen är det något som man behöver bearbeta och processa.

När förlusten gör så ont, att det knappt går att uthärda, måste man hitta strategier att överleva. För en kreativ person kan skapande vara en utväg. För någon annan hjälper motion. Fukase fotograferade korpar. Det resulterade i en omfattande serie med väldigt annorlunda fågelfotografier.

Svärta i bild och själ

Bilderna långt ifrån perfekta tekniskt. Motivet är ofta ur fokus, bildutsnitten är oväntade och svärtan är minst sagt närvarande i varenda bildruta. Både bokstavligt och bildligt talat. Men vår tolkning av bilderna styrs så klart av, att vi känner till upphovspersonens situation.

Man kan undra, om man tolkat bilderna annorlunda utan denna vetskap? Men trots allt, är det extremt starka bilder, som låter oss känna ”korpigheten” hos korparna. Det är bilder som söker efter något. Bilder som famlar. Precis som ett tungt sorgearbete.

/Lina

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: En ilsken svan från barocken

Idag spanar vi svan. Jag upptäckte denna på en resa till Holland. Svanen fanns på vykort, gasunderlägg, servetter och allt möjligt. Därför blev jag nyfiken på vad det egentligen var för speciellt med denna svan.

En oljemålning som föreställer en stor svan med vingarna utbredda. Den försvarar sitt näste i vattenbrynet, mot en liten hund som syns i tavlans vänstra hörn.
Svanmålning av Jan Asselijn, ca 1650. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Tavlan avbildar alltså en svan i naturlig storlek. Den försvarar sitt bo mot en hund, vars huvud syns (dåligt) i nedre vänster hörn. Fågeln fångade min uppmärksamhet eftersom den såg så ursinnig ut. Jag tycker att konstnären verkligen fångat ilskan mycket bra. Vi kan nästan höra den väsa och känna vinddraget från de flaxande vingarna. Den lilla hunden har inte en chans.

En närbild på svanens huvud med den kraftfulla näbben vidöppen.

Tolkning med eller utan text?

Det visade sig att det rått olika mening om hur bilden egentligen ska tolkas. Rijksmuseum i Amsterdam köpte in tavlan år 1800. Då beskrev man den som en allegori över Hollands politiske ledare Johan de Witt (1625-1672). Alltså skulle svanen symboliskt visa en man som försvarade Holland mot dess fiender.

Framförallt var det texter i bilden som pekade på detta. För det första så står det målat med vitt ”Ledaren” mellan svanens ben. För det andra står det ”Statens fiende” ovanför hundens huvud. Och för det tredje så står det ”Holland” ovanför ägget i nästet. Här nedan ser du lite bättre, eftersom jag gjort de detaljerna ljusare i Photoshop.

Swanspread med utrymme för bildtext.
Statens fiende: en liten krullig vovve.
Svanens ägg i nästet.
Staten Holland. Som ägg.

Men med gamla tavlor ska en aldrig vara säker. Någon har troligtvis målat dit texten i ett senare skede, ca 1750 tror man idag. Med andra ord så har någon tagit sig friheten att med hjälp av text styra tolkningen av bilden.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att bilder inte existerar i ett vakuum. Betydelser skapas och ändras genom tiderna och vilka sammanhang de används i. Text är ett kraftfullt sätt att knyta en betydelse till en bild.

Det var dagens rapport från svansjön! Tjingeling!
/Karolina


PS: Jag har tidigare skrivit om en erotisk rokokosvan. Läs gärna det inlägget också!

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Malle Babbe och ugglan

Idag spanar vi på en holländsk barock-uggla, i porträttet ”Malle Babbe”, målat av Frans Hals. Denna uggla kan ha flera betydelser. Låt oss titta närmare!

Oljemålningen Malle Babbe, som visar en kvinna i halvbild med ett ölstop framför sig. På hennes ena axel sitter en uggla.
Malle Babbe, 1633, konstnär Frans Hals.

Malle Babbe och ugglan

På målningens baksida har konstnären skrivit Malle Babbe, som betyder Galna Babette. Historiker har hittat anteckningar om henne i gamla arkiv. Därför vet vi, att målningen föreställer en verklig kvinna. Galna Babette hade ett tragiskt öde. Hon satt nämligen på dårhus.

Betydande uggla

Och vad gör ugglan där? Ja, det kan finnas flera anspelningar. För det första finns talesättet ”Full som en uggla” på holländska. Och bilden visar uppenbarligen en supande kvinna.

För det andra är ugglan förknippad med natten. Detta skulle syfta på människans mörkare sidor, som kan innefatta galenskap och laster som fylleri.

För det tredje så var Galna Babette omtalad som häxa. Och här finns också en koppling till ugglan som häxans medföljare. Sammanfattningsvis kan ugglan alltså ha flera betydelser.

Detaljbild från målningen Malle Babbe. En uggla.

Konstnärens motivation till motivet?

Frans Hals kan ha haft ett särskilt intresse av att försöka avporträttera psykisk sjukdom. Hans egen son hamnade nämligen också på samma dårhus som Galna Babette. Sonens diagnos var ”imbecill”.

Vi vet faktiskt inte om Babette sitter och super i sin ensamhet eller om det hela utspelar sig på ett värdshus. Men bilden förmedlar en kvinna som tycks vara bortkopplad från verkligheten, kanske på grund av alkohol i kombination med galenskap.

Det är en bild som väcker motstridiga känslor, tycker jag.

Hals halsbrytande penseldrag

Faktum är att konstnären är känd för sin flyktiga och levande penselföring. Vi ser spår av hans snabba hand över hela målningen. Framförallt så skilde han ut sig från andra konstnärer på detta sätt. Vid denna tid var det nämligen brukligt att smeta ut penseldragen så att inga spår efter konstnärens hand skulle synas.

Detta sätt att måla har inspirerat senare tiders konstnärer. Till exempel Van Gogh och impressionisterna. Här ser du en detalj på penselföringen:

En detaljbild som visar konstnärens penselföring i Malle Babbes krage.

Målningen finns på Gemäldegalerie i Berlin.

Vi hörs snart igen!
Bästa hälsningar från Karolina

PS: Jag har skrivit om en uggla tidigare, nämligen en liten parfymflaska från antikens Grekland. Det inlägget kan du läsa här.

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: 2 x Ganymedes eller ”Snyggaste snubben tvångsrekryterad av örn till himmelsk juice-bar”

Idag ska jag göra något kul! Nämligen att presentera två konstverk som visar samma motiv. Det handlar om myten om Zeus och Ganymedes, skildrad i olika material, olika tillkomstår och av olika konstnärer.

Först en kort-kort version om Ganymedes-myten. Det är återigen ”big boss” Zeus (romarna kallade samma gud Jupiter) som hittar på fiffigt fuffens. Allt för att få sin amorösa vilja igenom.

Förra gången jag skrev om Zeus så förvandlade han sig till en svan för att få ligga (läs inlägget här). Denna gång förvandlar han sig till en ståtlig örn.

Thorvaldsens version till vänster, Rembrandts till höger. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Zeus spanar in underskön yngling

Ja, det handlar alltså om en berättelse med erotiska undertoner. Guden Zeus får syn på den ursnygge trojanska prinsen Ganymedes. Och blir fullständigt betuttad. Zeus tänker kanske ”Honom ska vi ha” eller ”Så himla festligt att ha en sån snygging uppe i gudaboningen att servera nektar ur ett kärl”. Alltså, lite som kungens ”kaffe-flicka” fast istället ”nektar-kille”. Nektar var gudarnas egna dryck, förresten. Det var nämligen nektar som gjorde dem odödliga.

Ökända örntricket

Och som vanligt så använder Zeus en väl beprövad metod för att komma sitt offer nära. Han förvandlar sig till en fågel.

Detta att byta skepnad är vardagsmat i gudaberättelserna. Den romerska skalden Ovidius (43 f kr-17/18 e kr) skrev sin berömda skrift Metamorfoser. I den beskrivs alla turer kring gudar som förvandlar sig själva och andra till både djur och växter.

Även greken Homeros hade beskrivit samma story, fast mycket tidigare (ca 800 f kr). Och Vergilius (70-19 f kr) gjorde det också. Alltså en omtyckt och välkänd berättelse, kan en anta.

Thorvaldsens tappning

I inledningen lovade jag att visa olika versioner av denna story. Och jag väljer att börja med den senast tillkomna. Av den anledningen att den känns mest äkta mot den ursprungliga berättelsen. Här är danske skulptören Bertel Thorvaldsens version i marmor, från 1817.

Finns att beskåda på Thorvaldsens museum i Köpenhamn, som jag skrivit om tidigare, läs inlägget här.

En marmorskultur som visar en örn och den unge mannen Ganymedes. som sitter på huk och serverar nektar ur en liten skål.
Zeus och Ganymedes, av Bertel Thorvaldsen 1817.

Spana in hur snygg och serviceinriktad Ganymedes är i denna version. Och hur barsk Zeus framstår, då han med sin skarpa näbb slurpar i sig av nektarn i skålen. Förra nektarservitrisen, Hebe, hade blivit avskedad eftersom hon spillt den gudomliga drycken. Kanske visar scenen ovan rentav ett praktiskt arbetsprov?

Rembrandts bångstyriga bebis

Nu till nästa version! Självaste Rembrandt målade denna ”räliga” målning redan 1635. Här är Ganymedes en skrikande och bångstyrig bebis, som kissande norpas bort av Zeus. Därmed kan det knappast handla om en skildring med erotiska undertoner.

En oljemålning som visar en  stor örn som flyger med en storvuxen bebis i näbben. Bebisen är Ganymedes.
Zeus och Ganymedes, av Rembrandt 1635. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Varför Rembrandt skildrar temat så här finns det ingen definitiv förklaring till. Men Ganymedes-myten lär i Holland ha använts som förklaring, när ett barn dog alltför tidigt.

Arvet från antiken

Som konstvetare kan en ha mycket nytta av att kunna lite antik mytologi. På så sätt kan en avkoda mycket när en vandrar runt och spanar konst, t ex på gamla museer. Just denna myt avbildar ovanligt nog ett gay-tema. Men eftersom berättelsen kommer från antiken, hade tydligen kyrkan överseende med att konstnärer ägnade sig åt motivet.

Och här kommer ytterligare Ganymedes-skildringar… Bildkälla: Wikimedia Commons.

Har du någon favoritberättelse ur de gamla myterna? Berätta gärna genom att välja ”Kommentera” nedan.

Relaterade inlägg