Veckans pausfågel: Duvor i tornet på Christiansborg

Unna daj! Varför inte åka till Köpenhamn och äta smörrebröd på Meyers i tornet? Då kan du passa på att se en riktigt fin videoinstallation en trappa upp.

Var är vi?

Jo, vi är på Christiansborgs slott i den danska huvudstaden. Det gamla slottet brann ner 1884. Men efter mycket tjafs byggde man ett nytt, klart 1928. Det ”nya” slottet ser märkvärdigt tungt, massivt och dögammalt ut.

Hissen upp

Nu tar vi hissen upp till Meyers i tornet. Alltså, vi får inte ens kliva in i hissen utan att en kypare kontrollerat att vi bokat bord! Och var beredd på rigorös säkerhetskontroll uppe i tornet: röntgen av väskor och jackor och metallbåge som piper för minsta lilla. Det beror på att Christiansborg också huserar det danska parlamentet.

Nu är vi igenom! En annan kypare visar oss till bordet. Nu snabbspolar vi, för detta inlägg skulle inte handla om smörrebröden på Meyers (även om de är dejliga). Vi ska ju se duvor!

Därför ska vi istället vandra ytterligare en våning upp. Till ett förvaringsutrymme där man ställt gamla gipsmodeller och allt möjligt gammalt jox från slottets tillblivelse. Bland kolonner, atlanter och stucco-detaljer ser vi dem. Duvorna.

Duvor uppåt väggarna

Konstnären Eva Koch har skapat videokonstverket som levandegör det gamla förvaringsutrymmet. Olika arter av duvor projiceras bland kolonnerna. Några sitter, andra promenerar. Ibland lyfter någon och flaxar iväg.

Innan tornet fick sitt tak var det öppet. På så sätt kunde duvor husera där. Det var något som duvorna gillade och de var talrika. Men sen kapslades rummet in och duvorna försvann. Nu har alltså Koch lockat tillbaka dem.

Det är ett smart grepp att använda video i det utrymmet. Dels p g a att konstnären kan använda rummets höjd maximalt. Och dels på att det blir en så häftig kontrast mellan de stillastående, tunga gipspjäserna och de rörliga, lätta duvorna. Miljön blir verkligt levande och död på samma gång.

De gigantiska atlanterna fortsätter tappert att bära sina bördor. Duvornas närvaro fortgår. Om du unnar daj ett Köpenhamnsbesök ska du banne mig upp i tornet! Dessutom kan du gå ytterligare en våning upp och se ut över en storslagen Köpenhamnsvy. Christiansborgs torn är fortfarande stadens högsta (slår Rådhusets torn med 40 cm!).

Det var allt från fågelspaningen idag!
Karolina

PS1: Duvor har jag skrivit om tidigare, läs inlägget om den kristna duvan.
PS2:
Jag har också skrivit om andra Köpenhamnstips: Klunkehjemmet, Davids samling och Thorvaldsens museum. Läs gärna!

Veckans pausfågel: Clairvoyance av Magritte

I dag funderar jag på målningen Clairvoyance av René Magritte.

Magritte var en belgisk målare som förknippas med surrealism. Och vad ville surrealisterna då? Säkerligen har du hört att de var inspirerade av Sigmund Freuds teorier om det undermedvetna och psykoanalys. Det vill säga att våra handlingar styrs av underliggande drifter. Men vårt civiliserade ”jag” trycker undan dessa drifter för att kunna fungera normalt i samhället. Men drifterna pyser fram, inte minst i drömmar.

Surrealisterna ville förena tillstånden dröm-verklighet och skildra en absolut verklighet, en slags realism bortom det synliga.

Målningen Clairvoyance av Magritte.

Clairvoyance=Klarsynthet=Synskhet

I Magrittes bildvärld finns många fåglar. Därmed finns det all anledning att framöver återkomma till denna konstnär, i serien ”Veckans pausfågel”. I dag har jag valt denna bild, som är ett självporträtt.

Mot bakgrund av surrealisternas intresse för drömmar, är det inte konstigt att fåglar ofta återkommer som motiv hos Magritte. Hur ofta drömmer vi inte att vi kan flyga? Själv gör jag det återkommande. Drömmarna är skarpa och härliga. I drömmarna känner jag mig som en rovfågel, svävande högt i skyn.

Magrittes Clairvoyance

Konstnären har målat sig själv när han målar en fågel och tittar på ett ägg. Titeln är Clairvoyance, alltså klärvoajans på svenska. Det betyder ”klarsynthet”, förmågan att se saker som ligger bortom våra sinnen och att skåda framtiden. Alltså en form av synskhet.

Som i många av Magrittes målningar uppstår ett slags spel, eller rebus, mellan titel och bild. Men det som är spännande med Magritte, är att rebusen aldrig får något slutgiltigt svar. Tolkningen studsar alltid tillbaka, vidare, iväg…

Vad vill han ha sagt med Clairvoyance egentligen? Att konstnären har förmåga att förutse framtiden? Eller rättare sagt att skapa framtiden? En annan tolkning är, att en konstnär inte behöver en yttre förlaga för att skapa en egen verklighet. Men varför tittar han då på ägget?

Fotografi som visar konstnären Magritte när han målar Clairvoyance.

Ägget ser uppenbarligen ut som ett vanligt hönsägg. Och fågeln på duken verkar vara en slags kråkfågel. Kanske en kaja eller en kråka. Således finns det ingen biologisk korrekthet i avbildningen, eftersom dessa arter lägger helt annorlunda ägg. Hur tänkte han här? Kanske är ägget en referens till otaliga stillebenmålningar inom den västerländska konsthistorien. Eller det faktum att ägget ofta används inom teckning och måleri som ett övningsobjekt för att skapa volym med hjälp av graderande skuggor.

Som med all bra konst fångas betraktaren in i en evighetsloop av tolkningar.

Det var allt för idag! (Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om en reklamkampanj som anspelar på Magrittes mest kända målning. Läs det gärna!)

Allt gott!
Lina

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Uggla vid grav

För att uppmärksamma Halloween och Allahelgona-högtiden levererar jag idag en bastant uggla på en träkista som ännu inte sänkts ner i graven. Sorgligt, märkligt och vackert i en och samma bild.

”Landskap med grav, kista och uggla” av Caspar David Friedrich, Hamburger Kunsthalle, Hamburg.

Caspar David Friedrich gjorde teckningen med blyerts och sepiafärgat bläck, någon gång i slutet av 1830-talet. Det var mot slutet av livet. Hans konst var inte poppis längre. Folk ansåg att han var en excentrisk och dyster figur. Han isolerade sig mer och mer.

Stroke leder till teckning

Några år tidigare, 1835, hade en stroke drabbat honom. Följden var delvis förlamning i armar och ben. Därför orkade han inte längre måla i olja. Istället försökte han alltså stilla sin lust att skapa genom att teckna. Och denna teckning är således ett exempel på det. Men 1838 kunde han inte ens fortsätta med det. Två år senare dog han.

I motiven från de sista åren tycks Friedrich besatt av tanken på döden. Han gjorde fler teckningar än denna som föreställer gravar och ugglor. Kolla här:

I alla dessa exempel syns en fullmåne, centralt placerad i bildytan. På så sätt låter konstnären oss besöka en gravplats på ett klockslag då det är ytterst ovanligt att besöka just ett sådant ställe.

Ugglorna har uttrycksfulla ögon, nästan komiskt stora. Så klart hade jag velat veta varför Friedrich valt just ugglor för sina gravteckningar. Kanske är det för att de är stora och pampiga? Eller för att fåglar generellt anses ofta symbolisera själen? Det beror på att de kan flyga. Alltså röra sig mellan det jordiska och det himmelska. När en människa dör antas hennes själ stiga till himmelen (förhoppningsvis) och därmed blir fåglar en klockren symbol för själens färd till efterlivet.

Ugglans uppsåt?

Det är oundvikligt att tolka in en koppling mellan själva ugglan och den begravde. Men vilken är kopplingen egentligen? Varför besöker ugglan graven? Är det den dödes själ som återvänt för att kolla att allt står rätt till? Som en postum kvalitetskontroll av gravsättningen? Eller är kyrkogårdar helt enkelt bra bytesmarker för rovfåglar? Bilderna fascinerar mig, precis som Friedrichs övriga verk.

Jag har tidigare skrivit om en keramik-uggla och en barock-uggla av Frans Hals. Läs gärna de inläggen. Och kom gärna med dina egna funderingar kring varför Friedrich satsade så hårt på ugglor som gravbesökare! Och missa för guds skull inte mina tidigare Friedrich-relaterade inlägg: Yttre och inre landskap samt Skånetrafiken i ett romantiskt skimmer.

Hoo! Hoo!
Hälsar Lina

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Stephen Gill och The Pillar

Ni som känner mig eller följer bloggen vet vid det här laget att jag har en specialitet. Nämligen ”fåglar i konsten”. I dag berättar jag om konstnären Stephen Gill och hans fågelprojekt The Pillar.

Stephen Gill är en samtidskonstnär verksam på Österlen. Han kommer från Bristol och arbetar med fotografiska projekt som ofta tar väldigt lång tid. Jag träffade honom och han berättade om sitt projekt The Pillar. Och han gav mig också boken The Pillar, som är resultatet av ett fyra år långt konstprojekt om fåglar.

Vad händer…

…när en samtidskonstnär utan några kunskaper om fåglar, vill locka ner fåglar från himlen för att fånga dem med kamera?

Resultatet blir en typ av fågelbilder vi inte är vana vid. Stephen Gills bilder är kaotiska, oskarpa, med fåglar i märkliga positioner, tilltufsade och ofta kraftigt beskurna. Alltså långt ifrån de perfekta bilder naturfotografer så ofta eftersträvar. Ändå låter Gill betraktaren komma fåglarna nära.

Stephen Gill

Gill är bosatt utanför Glemmingebro i Skåne sedan 2014. Han ställer regelbundet ut internationellt. 2015 fick han idéen att undersöka vad som egentligen pågick i det ödsliga landskapet runtomkring hemmet. Nära kanten av ett fält slog han därför ner två träpålar, ca 1,5 m höga. På den ena stolpen monterade han en kamera med rörelsedetektor kopplad till självutlösare. Tanken var att de fåglar som landade på den andra stolpen skulle utlösa detektorn själva och därmed ta en selfie.

The Pillar

Projektet fick namnet The Pillar. Första gången Gill vittjade kameran blev han överväldigad. Det hade fungerat! Metoden att rigga självutlösare är alls inte ny inom naturfotografi. Det som är unikt för The Pillar, är att Gill fullständigt tog bort övrig styrning av bildresultatet. Till och med fokus är ställd en bit bortom stolpen. Därmed är de flesta fåglar oskarpa. Gills fåglar framställer sig på sätt och vis sig på sina egna villkor, som självständiga varelser med sina egna förehavanden.

En gråkråka. Ur boken The Pillar. Copyright Stephen Gill.

Det skulle visa sig att det pågick väldigt mycket på det där vidsträckta fältet. De flesta fåglar som landade på stolpen var helt okända för Gill. Några av arterna var kungsörn, törnskata, gråsiska, stenskvätta, sävsparv, häger, pilfink, jorduggla och tornfalk. Och självklart en mängd kråkor och ormvråkar.

En flock starar. Ur boken The Pillar. Copyright Stephen Gill.

Landskapet är alltid detsamma, men aldrig likadant. Visserligen återkommer årstiderna cykliskt, men de unika ögonblick då fåglar landar på stolpen påminner oss om dynamiken i vår existens. I Skåne förekommer 192 av Sveriges 250 fågelarter. I boken The Pillar presenteras 23 av dem.

Gill arbetade med The Pillar fram till 2019. Då stod resultatet klart i form av en bok, med ett finstämt förord av Karl Ove Knausgård. Metoden är typisk för Gill: långa projekt, där han tar ett steg tillbaka som fotograf och låter världen spela upp sig själv inför kameran.

Kärrhök. Ur boken The Pillar. Copyright Stephen Gill.

Böcker som konstverk

Ofta djupdyker han i ett ämne över lång tid och presenterar projekten i bokform, via hans eget förlag Nobody Books. Böckerna utgör självständiga konstverk, med formgivning och kvalitet utöver det vanliga. The Pillar blev utvald till 2019 års upplaga av Svensk bokkonst.

Som bilddokument skildrar The Pillar en mängd fåglar i ett landskap. Men projektet pekar även på något oerhört viktigt: att vi måste förstå naturen på dess egna villkor. Vi människor kanske bör ta ett steg tillbaka och fundera över hur vi i fotografi skildrar naturen. Speglar våra bilder en mänsklig härskarblick, eller öppnar de upp för ett helt annat förhållningssätt till vår gemensamma livsmiljö?

Bästa hälsningar
Lina

PS: Läs gärna min artikel om The Pillar, som publicerades i Vår Fågelvärld, 2021.

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Fukase och hans kolsvarta korpar

Drömska och svarta som sot. Mytomspunna och fantasieggande. I detta inlägg tittar jag närmare på fotoserien Ravens (korpar), av den japanske fotografen Masahisa Fukase.

Denna video visar en genombläddring av boken Ravens.

Korpar som terapi

Dagens inlägg handlar om fotoserien Ravens. Men också om sorgebearbetning. Masahisa Fukase fotograferade Ravens-projektet mellan 1976 och 1982. Det skedde i samband med hans skilsmässa. Därför tolkar många hans fotoprojektet som ett sorgearbete. Att lämna någon, eller att bli lämnad, innebär för de flesta en sorg. Följaktligen är det något som man behöver bearbeta och processa.

När förlusten gör så ont, att det knappt går att uthärda, måste man hitta strategier att överleva. För en kreativ person kan skapande vara en utväg. För någon annan hjälper motion. Fukase fotograferade korpar. Det resulterade i en omfattande serie med väldigt annorlunda fågelfotografier.

Svärta i bild och själ

Bilderna långt ifrån perfekta tekniskt. Motivet är ofta ur fokus, bildutsnitten är oväntade och svärtan är minst sagt närvarande i varenda bildruta. Både bokstavligt och bildligt talat. Men vår tolkning av bilderna styrs så klart av, att vi känner till upphovspersonens situation.

Man kan undra, om man tolkat bilderna annorlunda utan denna vetskap? Men trots allt, är det extremt starka bilder, som låter oss känna ”korpigheten” hos korparna. Det är bilder som söker efter något. Bilder som famlar. Precis som ett tungt sorgearbete.

/Lina

Relaterade inlägg