Veckans pausfågel: Uggla vid grav

För att uppmärksamma Halloween och Allahelgona-högtiden levererar jag idag en bastant uggla på en träkista som ännu inte sänkts ner i graven. Sorgligt, märkligt och vackert i en och samma bild.

”Landskap med grav, kista och uggla” av Caspar David Friedrich, Hamburger Kunsthalle, Hamburg.

Caspar David Friedrich gjorde teckningen med blyerts och sepiafärgat bläck, någon gång i slutet av 1830-talet. Det var mot slutet av livet. Hans konst var inte poppis längre. Folk ansåg att han var en excentrisk och dyster figur. Han isolerade sig mer och mer.

Stroke leder till teckning

Några år tidigare, 1835, hade en stroke drabbat honom. Följden var delvis förlamning i armar och ben. Därför orkade han inte längre måla i olja. Istället försökte han alltså stilla sin lust att skapa genom att teckna. Och denna teckning är således ett exempel på det. Men 1838 kunde han inte ens fortsätta med det. Två år senare dog han.

I motiven från de sista åren tycks Friedrich besatt av tanken på döden. Han gjorde fler teckningar än denna som föreställer gravar och ugglor. Kolla här:

I alla dessa exempel syns en fullmåne, centralt placerad i bildytan. På så sätt låter konstnären oss besöka en gravplats på ett klockslag då det är ytterst ovanligt att besöka just ett sådant ställe.

Ugglorna har uttrycksfulla ögon, nästan komiskt stora. Så klart hade jag velat veta varför Friedrich valt just ugglor för sina gravteckningar. Kanske är det för att de är stora och pampiga? Eller för att fåglar generellt anses ofta symbolisera själen? Det beror på att de kan flyga. Alltså röra sig mellan det jordiska och det himmelska. När en människa dör antas hennes själ stiga till himmelen (förhoppningsvis) och därmed blir fåglar en klockren symbol för själens färd till efterlivet.

Ugglans uppsåt?

Det är oundvikligt att tolka in en koppling mellan själva ugglan och den begravde. Men vilken är kopplingen egentligen? Varför besöker ugglan graven? Är det den dödes själ som återvänt för att kolla att allt står rätt till? Som en postum kvalitetskontroll av gravsättningen? Eller är kyrkogårdar helt enkelt bra bytesmarker för rovfåglar? Bilderna fascinerar mig, precis som Friedrichs övriga verk.

Jag har tidigare skrivit om en keramik-uggla och en barock-uggla av Frans Hals. Läs gärna de inläggen. Och kom gärna med dina egna funderingar kring varför Friedrich satsade så hårt på ugglor som gravbesökare! Och missa för guds skull inte mina tidigare Friedrich-relaterade inlägg: Yttre och inre landskap samt Skånetrafiken i ett romantiskt skimmer.

Hoo! Hoo!
Hälsar Lina

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Stephen Gill och The Pillar

Ni som känner mig eller följer bloggen vet vid det här laget att jag har en specialitet. Nämligen ”fåglar i konsten”. I dag berättar jag om konstnären Stephen Gill och hans fågelprojekt The Pillar.

Stephen Gill är en samtidskonstnär verksam på Österlen. Han kommer från Bristol och arbetar med fotografiska projekt som ofta tar väldigt lång tid. Jag träffade honom och han berättade om sitt projekt The Pillar. Och han gav mig också boken The Pillar, som är resultatet av ett fyra år långt konstprojekt om fåglar.

Vad händer…

…när en samtidskonstnär utan några kunskaper om fåglar, vill locka ner fåglar från himlen för att fånga dem med kamera?

Resultatet blir en typ av fågelbilder vi inte är vana vid. Stephen Gills bilder är kaotiska, oskarpa, med fåglar i märkliga positioner, tilltufsade och ofta kraftigt beskurna. Alltså långt ifrån de perfekta bilder naturfotografer så ofta eftersträvar. Ändå låter Gill betraktaren komma fåglarna nära.

Stephen Gill

Gill är bosatt utanför Glemmingebro i Skåne sedan 2014. Han ställer regelbundet ut internationellt. 2015 fick han idéen att undersöka vad som egentligen pågick i det ödsliga landskapet runtomkring hemmet. Nära kanten av ett fält slog han därför ner två träpålar, ca 1,5 m höga. På den ena stolpen monterade han en kamera med rörelsedetektor kopplad till självutlösare. Tanken var att de fåglar som landade på den andra stolpen skulle utlösa detektorn själva och därmed ta en selfie.

The Pillar

Projektet fick namnet The Pillar. Första gången Gill vittjade kameran blev han överväldigad. Det hade fungerat! Metoden att rigga självutlösare är alls inte ny inom naturfotografi. Det som är unikt för The Pillar, är att Gill fullständigt tog bort övrig styrning av bildresultatet. Till och med fokus är ställd en bit bortom stolpen. Därmed är de flesta fåglar oskarpa. Gills fåglar framställer sig på sätt och vis sig på sina egna villkor, som självständiga varelser med sina egna förehavanden.

En gråkråka. Ur boken The Pillar. Copyright Stephen Gill.

Det skulle visa sig att det pågick väldigt mycket på det där vidsträckta fältet. De flesta fåglar som landade på stolpen var helt okända för Gill. Några av arterna var kungsörn, törnskata, gråsiska, stenskvätta, sävsparv, häger, pilfink, jorduggla och tornfalk. Och självklart en mängd kråkor och ormvråkar.

En flock starar. Ur boken The Pillar. Copyright Stephen Gill.

Landskapet är alltid detsamma, men aldrig likadant. Visserligen återkommer årstiderna cykliskt, men de unika ögonblick då fåglar landar på stolpen påminner oss om dynamiken i vår existens. I Skåne förekommer 192 av Sveriges 250 fågelarter. I boken The Pillar presenteras 23 av dem.

Gill arbetade med The Pillar fram till 2019. Då stod resultatet klart i form av en bok, med ett finstämt förord av Karl Ove Knausgård. Metoden är typisk för Gill: långa projekt, där han tar ett steg tillbaka som fotograf och låter världen spela upp sig själv inför kameran.

Kärrhök. Ur boken The Pillar. Copyright Stephen Gill.

Böcker som konstverk

Ofta djupdyker han i ett ämne över lång tid och presenterar projekten i bokform, via hans eget förlag Nobody Books. Böckerna utgör självständiga konstverk, med formgivning och kvalitet utöver det vanliga. The Pillar blev utvald till 2019 års upplaga av Svensk bokkonst.

Som bilddokument skildrar The Pillar en mängd fåglar i ett landskap. Men projektet pekar även på något oerhört viktigt: att vi måste förstå naturen på dess egna villkor. Vi människor kanske bör ta ett steg tillbaka och fundera över hur vi i fotografi skildrar naturen. Speglar våra bilder en mänsklig härskarblick, eller öppnar de upp för ett helt annat förhållningssätt till vår gemensamma livsmiljö?

Bästa hälsningar
Lina

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Fukase och hans kolsvarta korpar

Drömska och svarta som sot. Mytomspunna och fantasieggande. I detta inlägg tittar jag närmare på fotoserien Ravens (korpar), av den japanske fotografen Masahisa Fukase.

Denna video visar en genombläddring av boken Ravens.

Korpar som terapi

Dagens inlägg handlar om fotoserien Ravens. Men också om sorgebearbetning. Masahisa Fukase fotograferade Ravens-projektet mellan 1976 och 1982. Det skedde i samband med hans skilsmässa. Därför tolkar många hans fotoprojektet som ett sorgearbete. Att lämna någon, eller att bli lämnad, innebär för de flesta en sorg. Följaktligen är det något som man behöver bearbeta och processa.

När förlusten gör så ont, att det knappt går att uthärda, måste man hitta strategier att överleva. För en kreativ person kan skapande vara en utväg. För någon annan hjälper motion. Fukase fotograferade korpar. Det resulterade i en omfattande serie med väldigt annorlunda fågelfotografier.

Svärta i bild och själ

Bilderna långt ifrån perfekta tekniskt. Motivet är ofta ur fokus, bildutsnitten är oväntade och svärtan är minst sagt närvarande i varenda bildruta. Både bokstavligt och bildligt talat. Men vår tolkning av bilderna styrs så klart av, att vi känner till upphovspersonens situation.

Man kan undra, om man tolkat bilderna annorlunda utan denna vetskap? Men trots allt, är det extremt starka bilder, som låter oss känna ”korpigheten” hos korparna. Det är bilder som söker efter något. Bilder som famlar. Precis som ett tungt sorgearbete.

/Lina

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: En ilsken svan från barocken

Idag spanar vi svan. Jag upptäckte denna på en resa till Holland. Svanen fanns på vykort, gasunderlägg, servetter och allt möjligt. Därför blev jag nyfiken på vad det egentligen var för speciellt med denna svan.

En oljemålning som föreställer en stor svan med vingarna utbredda. Den försvarar sitt näste i vattenbrynet, mot en liten hund som syns i tavlans vänstra hörn.
Svanmålning av Jan Asselijn, ca 1650. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Tavlan avbildar alltså en svan i naturlig storlek. Den försvarar sitt bo mot en hund, vars huvud syns (dåligt) i nedre vänster hörn. Fågeln fångade min uppmärksamhet eftersom den såg så ursinnig ut. Jag tycker att konstnären verkligen fångat ilskan mycket bra. Vi kan nästan höra den väsa och känna vinddraget från de flaxande vingarna. Den lilla hunden har inte en chans.

En närbild på svanens huvud med den kraftfulla näbben vidöppen.

Tolkning med eller utan text?

Det visade sig att det rått olika mening om hur bilden egentligen ska tolkas. Rijksmuseum i Amsterdam köpte in tavlan år 1800. Då beskrev man den som en allegori över Hollands politiske ledare Johan de Witt (1625-1672). Alltså skulle svanen symboliskt visa en man som försvarade Holland mot dess fiender.

Framförallt var det texter i bilden som pekade på detta. För det första så står det målat med vitt ”Ledaren” mellan svanens ben. För det andra står det ”Statens fiende” ovanför hundens huvud. Och för det tredje så står det ”Holland” ovanför ägget i nästet. Här nedan ser du lite bättre, eftersom jag gjort de detaljerna ljusare i Photoshop.

Swanspread med utrymme för bildtext.
Statens fiende: en liten krullig vovve.
Svanens ägg i nästet.
Staten Holland. Som ägg.

Men med gamla tavlor ska en aldrig vara säker. Någon har troligtvis målat dit texten i ett senare skede, ca 1750 tror man idag. Med andra ord så har någon tagit sig friheten att med hjälp av text styra tolkningen av bilden.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att bilder inte existerar i ett vakuum. Betydelser skapas och ändras genom tiderna och vilka sammanhang de används i. Text är ett kraftfullt sätt att knyta en betydelse till en bild.

Det var dagens rapport från svansjön! Tjingeling!
/Karolina


PS: Jag har tidigare skrivit om en erotisk rokokosvan. Läs gärna det inlägget också!

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Malle Babbe och ugglan

Idag spanar vi på en holländsk barock-uggla, i porträttet ”Malle Babbe”, målat av Frans Hals. Denna uggla kan ha flera betydelser. Låt oss titta närmare!

Oljemålningen Malle Babbe, som visar en kvinna i halvbild med ett ölstop framför sig. På hennes ena axel sitter en uggla.
Malle Babbe, 1633, konstnär Frans Hals.

Malle Babbe och ugglan

På målningens baksida har konstnären skrivit Malle Babbe, som betyder Galna Babette. Historiker har hittat anteckningar om henne i gamla arkiv. Därför vet vi, att målningen föreställer en verklig kvinna. Galna Babette hade ett tragiskt öde. Hon satt nämligen på dårhus.

Betydande uggla

Och vad gör ugglan där? Ja, det kan finnas flera anspelningar. För det första finns talesättet ”Full som en uggla” på holländska. Och bilden visar uppenbarligen en supande kvinna.

För det andra är ugglan förknippad med natten. Detta skulle syfta på människans mörkare sidor, som kan innefatta galenskap och laster som fylleri.

För det tredje så var Galna Babette omtalad som häxa. Och här finns också en koppling till ugglan som häxans medföljare. Sammanfattningsvis kan ugglan alltså ha flera betydelser.

Detaljbild från målningen Malle Babbe. En uggla.

Konstnärens motivation till motivet?

Frans Hals kan ha haft ett särskilt intresse av att försöka avporträttera psykisk sjukdom. Hans egen son hamnade nämligen också på samma dårhus som Galna Babette. Sonens diagnos var ”imbecill”.

Vi vet faktiskt inte om Babette sitter och super i sin ensamhet eller om det hela utspelar sig på ett värdshus. Men bilden förmedlar en kvinna som tycks vara bortkopplad från verkligheten, kanske på grund av alkohol i kombination med galenskap.

Det är en bild som väcker motstridiga känslor, tycker jag.

Hals halsbrytande penseldrag

Faktum är att konstnären är känd för sin flyktiga och levande penselföring. Vi ser spår av hans snabba hand över hela målningen. Framförallt så skilde han ut sig från andra konstnärer på detta sätt. Vid denna tid var det nämligen brukligt att smeta ut penseldragen så att inga spår efter konstnärens hand skulle synas.

Detta sätt att måla har inspirerat senare tiders konstnärer. Till exempel Van Gogh och impressionisterna. Här ser du en detalj på penselföringen:

En detaljbild som visar konstnärens penselföring i Malle Babbes krage.

Målningen finns på Gemäldegalerie i Berlin.

Vi hörs snart igen!
Bästa hälsningar från Karolina

PS: Jag har skrivit om en uggla tidigare, nämligen en liten parfymflaska från antikens Grekland. Det inlägget kan du läsa här.

Relaterade inlägg