Jag är lycklig ägare till ett av Magnus Peterssons fotografiska verk, ”Biblioteket”. Bilden fascinerar och förmedlar en väldigt speciell atmosfär. Således finns all anledning att betrakta bilden närmare.
Bilden jag äger. Titel ”Biblioteket”. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären Magnus Petersson.
Övergivna platser
Magnus Petersson gestaltar ofta ödsliga och tysta miljöer. Bland annat bygger han själv upp modeller av interiörer och exteriörer. Därefter ljussätter han och fotograferar. På detta sätt har han gjort serierna ”Avfart”, ”Tillslutet” och ”Arkipelag”.
Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.
Min bild, ”Biblioteket”, ingår i serien ”Tillslutet”. Också denna serie verkar skildra en övergiven herrgårdsmiljö från förra sekelskiftet. I interiörerna tycks människorna som bott där ha lämnat huset till sitt öde. Exempelvis hänger lakan över möblerna. Och in genom fönsterna lyser ett varmt ljus som kastar långa skuggor över golven.
Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.
Hört talas om antropocen?
Bilderna ger ett tyst intryck på ett lite kusligt sätt. Och ljuset som sveper in i rummen få mig att tänka att världen utanför kanske gått under eller står i brand. Eller har miljöförstöring gett atmosfären ett eldigt sken.
Mot bakgrund av en annalkande miljökatastrof läser jag på lite om den så kallade antropocen. Det är en benämning på vår nuvarande tidsålder som myntades av den amerikanske biologen Eugene F. Stormer (1934–2012). Tidsperioden antropocen började efter cirka 1800. Under denna tid och framåt har människan förändrat jordens geologi, klimat och ekosystem. Resultatet är att vi helt enkelt fördärvat vår egen livsmiljö och självklart går det hela åt skogen.
Vad kan ha hänt? Var är människorna? Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.
Tillslutet
Titeln på bildsviten är ”Tillslutet”. Inte ”Till slutet”. Men det skulle också ha passat bra i mina ögon om det nu handlar om undergången.
Konst som terapi?
Är det helt enkelt så, att jag genom att betrakta Peterssons bilder bearbetar min klimatångest? Eller är det så att bilderna skänker tröst inför den förmodade undergången? På så sätt är de både vackra och skrämmande på samma gång. Jag kan inte reda ut dessa tankar, men bilderna fascinerar mig ungefär på samma sätt som jag gillar dystopiska filmer.
Slutligen vill jag avslöja att du i nästa inlägg får veta mer om Magnus konst. Jag har nämligen träffat honom och ställt några frågor!
Hasta la vista!
Ur serien ”Arkipelag” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.
Förra gången berättade jag här på bloggen om hur stressad jag känner mig denna höst. Hur studierna i konsthistoria både sporrar och hetsar mig, roligt och räligt på samma gång. Men idag kommer något positivt: Offentlig konst som berört mig på ett helande sätt!
Vardagar knatar jag genom huvudentrén på LUX-byggnaden i Lund för att gå till min lektion. På vägen in har jag då redan hunnit uppleva några delar av ett offentligt konstverk som jag tycker mycket om.
En del av konstverket ”Men vänta nu” av Annika Ström. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.
Budskap på marken
Det första är en mening inhuggen i stenplattor på marken. Meningen lyder ”Allt kommer nog att bli bra”. Det kan betyda allt och ingenting, men för mig är det en tröst. Det säger till mig att förmodligen så kommer allt att reda ut sig. Nästan ingenting av allt jag oroar mig över kommer någonsin att inträffa. Så varför oroa sig? Lugn, bara lugn!
Alldagliga meningar
Konstnären Annika Ström har med olika sorters bokstäver format alldagliga meningar som man upptäcker lite varstans i och utanför LUX-byggnaden. Verket heter ”Men vänta nu” och du kan läsa om det på konstnärens hemsida. De alldagliga meningarna står i skön kontrast till det akademiska språk som förmedlas i undervisningen.
Ser du meningen? En del av konstverket ”Men vänta nu” av Annika Ström.
Intill huvudingången står så min favoritmening, som träffar mitt i prick: ”Allt går så fort”. Ja! Så fort! För fort! Men hur ska jag hantera att allt går för fort? Vad kan en liten människa göra åt livet som bara svischar förbi?
Långtråkigt är bra!
Personligen har jag förstått att jag emellanåt behöver ha långtråkigt. Få längta, vänta, invänta. Och få smälta alla intryck. Jag kan helt enkelt inte boka in mig på allt kul som lockar. Jag måste lära mig att tacka nej, även till det roliga.
Det här är offentlig konst som kan tolkas olika, beroende på vem som läser. Det här är konst som sätter igång egna tankar. Här kommer fler delar av verket.
”Inte idag”. Stanna upp, vänta, skjut upp, förhala… Vilken tolkning skulle passa dig? En del av konstverket ”Men vänta nu”. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.
En del av konstverket ”Men vänta nu”. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.
”Det går snart över”. En del av konstverket ”Men vänta nu”. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.
Har du upplevt något konstverk i det offentliga rummet som skänkt dig ro eller väckt reflektioner? Skriv gärna och berätta!
Att förbättra fasaden gör de flesta glada. Därför spacklar jag dagligen fasaden. Gör mig vacker. Resultatet blir en piffigare, chicare och faktiskt lite gladare Karolina. En förskönad fasad förbättrar humöret! I detta inlägg får vi veta mer om arkitekten Helgo Zettervall och hans metoder att försköna fasader.
Arkitekten som var besatt av att försköna
En person som var besatt av att försköna fasader var arkitekten Helgo Zettervall (1831-1907). Han for fram som en ångvält i sin iver att förbättra, försköna och dekorera historiska byggnader, kyrkor och slott. Ett resultat är att han har satt spår över nästan hela landet.
Hans ingrepp har förvanskat ett stort antal byggnader. Exempelvis är rådhuset i Malmö. Med anledning av detta har jag träffat malmöexperten Christian Kindblad som svarar på mina frågor och berättar mer om Zettervall.
En vandal? Helgo Zettervall i sina bästa dagar, ca 1880. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Mycket pengar och dålig smak
Karolina: Hur var tiden Helgo Zettervall verkade i?
Christian: Han verkade ju på 1860-, 70- och 80-talen. Det var en tid i Malmö då industrin kom igång och började generera pengar. Mycket pengar och dålig smak har alltid varit en vedervärdig kombination. På så sätt bäddade ekonomin för hans brutala ingrepp på historiska byggnader.
Man fick alltså för mycket pengar och skulle göra något tjusigt. Och då kom Helgo Zettervall farande, som han alltid gjorde.
Karolina: Hur gick det hela till? Fick han fria händer?
Christian: Han var stor arkitekt och även domkyrkoarkitekt och dessutom senare även ordförande i det som kom att bli byggnadsstyrelsen. Alltså hade han alla trådar i sin hand och kunde agera fritt.
Stilideal?
Karolina: Vad tror du drev honom? Vilka stilideal hade han?
Christian: På denna tid hade man något som kallas eklektiskstil. Det är ett tjusigt hittepå-ord som bara betyder ”Jag har ingen aning om vad jag sysslar med. Jag tar element ur all byggnadshistoria och slår ihop det och hittar på att det är t e x holländsk renässans” (som i fallet med Malmö rådhus).
Jag tycker att eklektisk stil är tämligen vidrig. Därför att det inte är någon egentlig stil. Det är det värsta med den.
”Från grunden uppförd 1546, blev denna byggnad ändrad och förbättrad 1812, vidgad och förskönad 1864-69.” Den texten hittar du på Rådhusets fasad. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Malmö rådhus fick make-over
Karolina: Vad har Helgo Zettervall gjort med Malmö rådhus?
Christian: Rådhuset byggdes på 1500-talet i renässansstil och det är samtida med Stortorget. Huset fick klassicistisk stil i början av 1800-talet, i likhet med de två husen bredvid. Men dessa lyckades klara sig undan eklekticismen. Rådhuset såg alltså ut som dessa innan Helgo Zettervall satte tänderna i det.
Malmö stortorget, Ludvig Messman, 1859. Den ljusa byggnaden framför kyrktornet är alltså rådhuset innan Helgo satte tänderna i det. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Renässansstilen hade ju sina oregelbundenheter: man satte ett fönster där man behövde ett, en trappa där man behövde en. Men med eklekticismen skulle allt göras jävligt fyrkantigt. Alla fönster ska sitta på rad även om det inte behövs fönster. Och blindfönster.
Karolina: Om man tittar på rådhusets exteriör, vad har egentligen hänt? Christian: Vi ser en rusticering längst ned på rådhuset. Det ska föreställa stabila gråstenar men allt är påklistrat i tunna sjok. Det gäller hela fasaden. Det är inte byggnadselement utan påklistrade detaljer. Det är till exempel inga riktiga pilastrar.
”Stabila gråstenar” i Helgos smak. Detalj från rådhusets bas. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Historiska detaljer via katalog
Karolina: Var kom dessa detaljer ifrån?
Christian: På denna tid kunde man köpa dekorationer i olika historiska stilar per katalog. Dessa krusiduller kunde man fästa på sitt hus. En välkänd firma inom detta var Notini. Det var en stor stuckatörfamilj som etablerade sig i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Går man Stora Nygatan i Malmö kan man se Notinis eget hus (nr. 19) som är en riktig reklampelare för stuckatur.
Notini och flera andra firmor gjorde tjocka kataloger med alla sorters krusiduller, både för exteriört och interiört bruk. Fönsteromfattningar, lister, rosetter o s v. Du kunde fixa ett hus hur lätt som helst. Det var bara en fråga om pengar.
Även stenhuggare och andra gjorde utsmyckningar, figurer och annat till rådhuset.
Ett exempel på pimpad fasad med Notinis stuckatur. Detta hus ligger bredvid Café Hollandia på Södra Förstadsgatan. Spana in det om du kommer förbi!
Detaljbild på stuckaturen. More is more!
Karolina: Vad är det för figurer Helgo Zettervall dekorerat rådhusets fasad med?
Christian: Han gjorde ett godtyckligt urval av Malmögubbar, t ex Frans Suell och Jörgen Kock. Han struntade helt i Kockum och bröderna Beijer, som var nog så viktiga. Vidare har vi en Justitia-liknande figur och lite andra damer… Vågskålen längst upp i mitten påminde folk om en bödelsyxa och den gillade inte malmöborna.
Helgo Zettervall och de många ingreppen
Karolina: Vad är hans värsta ingrepp när det gäller historiska byggnader?
Christian: Det största brottet han begick var renoveringen av Lunds domkyrka. Visst, det är en vacker kyrka men den har ju noll med ursprunget att göra. Han rev båda tornen, hela västfasaden och ändrade om det mesta inuti. Och så byggde han upp något som han tyckte var den perfekta kyrkan, fast utan någon hänsyn bakåt i tiden.
Karolina: Och Petri kyrktorn i Malmö har han också renoverat, kan du säga något om det?
Christian: Han passade på att ändra som han alltid gjorde! Han introducerade cement och maskinslaget tegel. Innan dess använde man aldrig cement på kyrkor, det var kalkbruk som gällde och handslaget tegel. Det ska ha liv i sig!
Petri kyrka, Malmö.
I Uppsala domkyrka gjorde han likadant och det ledde till hans fall. Verner von Heidenstam blev den som tog livet av Helgo Zettervalls karriär. I två artiklar i Dagens Nyheter skrev han starkt kritiskt om honom. Tiden hade blivit mogen, alla var trötta på Helgo. Efter detta störtdök han i popularitet.
Karolina: Vad är problemet med att man mixat ihop olika stilar på det här sättet? Vilka konsekvenser får det?
Christian: Det är en hybris jag inte gillar! Det leder till dålig smak. Detta att man ska vara störst och bäst. Malmö har väl haft lite lillebrorskomplex framförallt mot Stockholm. Gärna stora projekt som ska markera rikedom.
Jag älska gamla medeltida kyrkor. Jag är inte alls imponerad av de stora katedralerna nere i Europa och på andra ställen för de markerar inte en gemensam tro. Det är inte byns befolkning som sliter för något de tror på utan handelsmän som vill visa sin rikedom och vill tävla med staden intill.
Det har inget med Gud att göra utan är bara skryt. Det gillar jag inte. Det är exakt samma med det här rådhuset. Jag hade hellre haft den gamla byggnaden. För mig är detta vulgärt.
Lite roligt är det allt…
Jag delar absolut Kristians skepsis mot dessa förvanskningar. Samtidigt kan jag inte låta bli att le lite muntert åt denna iver. Det måtte ha kliat i fingrarna på Helgo Zettervall när han trillade över en stackars gammal byggnad som skulle renoveras. Den kunde ju bli så mycket bättre!
Tack till Christian Kindblad som ställde upp och svarade på frågor.
PS: Om du är i Stockholm kan man via Stadsmuseet boka visning i Notinis Stockholmsvåning som kallas ”Stuckatörens våning”. Det är bland det mest krusidulliga jag någonsin sett och väl värt ett besök.
Trappan har intressant symbolik som en plats för transcendens. Alltså övergång från ett stadium till ett annat. Detta inlägg handlar om några kända och mindre kända trappor. Och om den symboliska betydelse en trappa kan ha.
Stairway to heaven
Om vi konsulterar ett symbollexikon har trappan betydelsen uppstigande, transcendens (övergång till en ny existensnivå). Trappan utgör en kontakt i båda riktningar mellan himmel och jord. Således kan människan stiga upp till himmelriket och gudomen kan sänka sig ned till jorden. Därför är det en färd från det profana till det sakrala och tvärtom.
I gamla testamente kan man läsa berättelsen om Jakobs stege. Emellertid har senaste bibelöversättningen ändrat ”stege” till ”trappa”.
Från religiösa dimensioner
En tankevandring mellan det världsliga och det andliga kan alltså symboliseras av en trappa. Om du följer denna blogg förstår du att jag funderar mycket över sakernas tillstånd. Över livet, existensen, döden, själen.
Jag tror att det finns högre sfärer än den värld vi lever i med våra fysiska kroppar. Ibland kan man med tanken stiga uppåt och fantisera om dessa sfärer. Eller genom meditation uppleva kontakt med högre nivåer. Det har jag ännu inte testat. Men trappan är i alla fall en perfekt symbol att utgå ifrån för att låta tanken vandra iväg till dessa spännande dimensioner.
Scala Regia är en barocktrappa i Rom som leder från Peterskyrkan till påvens bostad. Barocken var en stilperiod från 1600-talet och fram till de första årtiondena på 1700-talet. Under barocken var man intresserad av överdrifter, det teatrala, att fascinera och att tala till känslor.
Trappan Scala Regia är därför konstruerad med ett perspektivtrick. Dess bas är bredare och sedan smalnar trappan av uppåt, så att den upplevs brantare och mer dramatisk nedifrån.
Scala Regia, Vatikanen. Kopparstick av E. Challis. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Samma trick har för övrigt använts i byggnaden där jag arbetar, Falsterbo Strandbad. 2009 uppfördes huset, ritat av Kjellgren Kaminsky Arkitekter. Den långa paradtrappan smalnar mycket riktigt av upptill, men det är ett trick som de flesta besökare inte ens är medvetna om. Tur att det finns hiss för trappan verkar oändlig!
Trappan i Odessa
Trappan i Odessa (Ukraina) måste vara filmhistoriens trappa nr 1. I filmen Pansarkryssaren Potemkin(1925) av Sergei Eisenstein utgör den en dramatisk fond och även aktör. Vem minns inte barnvagnen som mot sitt öde obönhörligt studsar utför. Länk till filmklipp
För övrigt har trappan i Odessa ett antal avsatser, platåer. Står man nere vid trappans fot lär platåerna inte synas. Ett resultat av det är att trappan verkar oändlig. Dessutom har arkitekten använt barocktricket jag nämnde ovan. Trappan har alla förutsättningar att vara en utmärkt skådeplats för dramatik. Hoppas att jag någon gång får tillfälle att resa till Odessa och uppleva trappan.
Kanske du minns den glassiga trappan i TV-såpan Dynastin där så många tillskruvade situationer utspelade sig? Orsaken är att trappan är en perfekt fond där maktförhållanden kan illustreras och snabba positionsbyten kan förändra handlingen. Här kommer en fin kompilation av trappscener från Dynastin.
Svindlande höjder på film
I Hitchcocks En studie i brott(originaltitel Vertigo) utgör trapporna i ett klocktorn ett psykologiskt hinder som filmens höjdrädda huvudperson Scottie måste övervinna för att kunna lösa en gåta.
I en scen tittar Scottie förskräckt ned i trappschaktet i klocktornet. En sugande känsla av svindel åstadkoms genom att med kamera göra en åkning bakåt kombinerat med en inzoomning, så kallad ”dolly zoom”. Titta på sekvenserna här.
Hitchcock var först med detta trick som sedan dess återkommit i lite olika filmer. I den fantastiska intervjuboken Samtal med Hitchcock av Francois Truffaut förklarar regissören hur han lyckades övertyga filmbolaget om att genomföra den krångliga och dyrbara manövern.
Fobi
Höjdrädsla kan slå klorna i den fysiska kroppen, utgöra hinder och svårigheter för den som lider av detta. Höga höjder är en vanlig fobi och kallas med en vetenskaplig term akrofobi. Men tack och lov lider jag inte av den fobin. Därför kan jag utan problem njuta av utsikter från höga höjder så länge det finns räcken och säkert underlag. Från en hög höjd kan man få perspektiv på saker och ting, kanske tänka klarare och njuta av vackra vyer.
Har du någon favorittrappa? Skriv gärna och berätta om du har något speciellt minne av en verklig eller fiktiv trappa som betytt mycket för dig!
En dag för några år sedan var vi med om något märkligt på min arbetsplats. Jag arbetar på en konsthall. Där händer det att besökare ibland köper konstverk.
Just denna dag kom det in en dam som var mycket intresserad av en stor oljemålning. Men hon tvekade eftersom hon var osäker på huruvida målningens färger skulle passa skinnsoffan. Således återkom hon med ett färgprov för att säkerställa en perfekt matchning. Jodå, det skulle passa. Köpet avgjordes.
Inredning först, konst sen!
Damen shoppade alltså konst utifrån sin soffas färg. I mina ögon en absurd ordning. Konsten kommer ju först, i alla fall för mig. Blir jag förälskad i ett verk så tänker jag knappast på om den matchar vardagsrummets färger. Det får bli en senare fråga! Inredningen får helt enkelt anpassas till konsten.
Vi pratar ibland om denna kund på jobbet. Men var det så tokigt? Det skulle visa sig att hennes metod faktiskt kunde komma till min hjälp härförleden.
Konst till gula badrumsskåp
I mitt hem finns ett fint badrum som jag kan tacka de tidigare ägarna för. Det har klinkergolv, vitt kakel och badkar på tassar. Samt gula skåpsluckor. Gula, ja. Ingen färg jag skulle valt direkt. Det känns som att de kom dit i mitten av 90-talet. Jag har gått och irriterat mig på de gula luckorna. Så till den milda grad att jag haft planer på att låta lackera om dem.
Men så gjorde jag en tankevurpa! Kunde jag anpassa rummet till luckornas blekgula nyans? Det skulle säkerligen bespara mig besvär och pengar att ändra på lite annat istället för att ändra luckorna. Jag började med att tänka ut ett tema som skulle matcha det gula.
Van Gogh, räddaren i nöden
Självfallet skulle badrummet få van Gogh-tema. Så kul och kitschigt! Snabbt letade jag fram ett antal konstvykort av Vincent (sådant som en konstälskare har liggandes i sina dammiga byrålådor). De sattes in i några lagom krusidulliga ramar. Dessa verk fick ange rummets toner.
Jag fortsatte med att hitta en kontrasterande kulör till det gula. Det fick bli stark mörk turkos. Därefter inhandlades handdukar och tvålpump billigt på Det Stora Möbelvaruhuset, där man går runt i en väldigt lång slinga och blir förvirrad. Sen tillkom ljuslyktor, rea på Indiska. Annat jag rotade fram ur gömmorna var en träpiedestal, ett turkost glaskärl (arvegods) och några passande smyckeskrin.
Jag misslyckades med att hitta turkosa förvaringsboxar till den befintliga hyllan. Ambitiös och uppeldad av detta projekt inhandlade jag vita boxar på Panduro som jag gjorde decoupage på med turkosa servetter. Slutligen tog jag fram en vacker glasplatta med en trollslända, av konstnären Karel Becvar. På så sätt fick den äntligen ett vettigt sammanhang.
Lite av Provence lyser på mig varje gång jag besöker WC. Eller VG som det nu borde kallas efter van Gogh.
Nytt projekt på gång
I hemmet finns även en gästtoalett som länge fört en tynande tillvaro utan stil eller tema. Vilket konstnärligt tema tycker du ska inspirera mig denna gång? Kusama? Impressionism? Hokusai? O´Keeffe? Popkonst? Du får svaret i ett inlägg någon gång framöver. Det lär bli vilt, Van Gogh var bara början!
