Kategoriarkiv: Arkitektur och miljö

På vingar genom konsthistorien, del 8. Mosaik-fåglar i Ravenna.

Publicerat av
2

Förra gången besökte vi antikens Romarrike och idag tar vi ett raskt kliv ända fram till kristen medeltid. Alltså har vi hamnat i en helt annan kontext. Låt oss spana på mosaik-fåglar i Ravenna!

En stiliserad gräsand, artbestämd med hjälp av naturum Falsterbos personal… Se så fint de använt blå mosaik för att visa skuggor (näbben och bortre foten). Bildkälla: Wikimedia Commons.

Från romersk till kristet

Med kejsare Konstantin hade kristendomen tillåtits i Romarriket på 300-talet. Den obskyra sekten (de kristna) som dittills firat mässor i katakomber fick nu komma ovan jord och bli den officiella religionen. Följden blev att man började bygga en massa kyrkor. Dessutom hade Konstantin också flyttat Romarrikets centrum till Konstantinopel i Bysans (”Öst-Rom”). Där hade en kristen bildtradition började utveckla sig.

Ärkebiskopens palats i Ravenna, Italien. Exteriören avslöjar inget om den magiska interiören. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Nog snackat om religion. Var är fåglarna?

Jo, vi hittar dessa berömda mosaik-fåglar i Ravenna, en stad i norra Italien. Grundad av präster från just Öst-Rom. Vi pratar ca 400-tal.

I detta tunnvalv är taket täckt med ett underbart fågelmönster. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Detalj från valvet. Jag kan se änder, påfåglar, duvor (varav en turturduva), kanske en kalkon?! Hjälp mig gärna om du kan artbestämma. Bildkälla: Wikimedia Commons.


Från sten till glas-bling med super-cement

Tidigare hade romarna använt stenmosaik på golv för att skapa bilder och mönster. I likhet med romarna använde även bysantinerna mosaik. Men de var wild and crazy och täckte även väggar och tak. Detta var nu möjligt tack vare att man uppfunnit en ny typ av cement.

De små glasbitarna kom i alla möjliga vackra färger och hade bladguld på baksidan. Därför glimrade de vacker.

Vad är den lite prickiga fågeln för något? Jag gissar på pärlhöna, kan det stämma? Bildkälla: Wikimedia Commons.

Himmelskt skimmer

Man satte upp mosaikbitarna lite lätt vinklade. På så sätt kunde glasbitarna fånga upp ljus i olika vinklar. Resultatet blev en skimrande effekt. Tillsammans med övrig utsmyckning skulle det ge en föreställning av att vara i himlen.

I början på 2000-talet hade jag glädjen att få besöka Ravenna och se allt detta underbara. Just dessa fågelbilder kommer från Ärkebiskopens palats.

Tycker du, som jag, att de är fantastiska? Hör gärna av dig med kommentarer!
Allt gott/Karolina

PS: Andra fåglar i kristen bildtradition hittar du här, i ett inlägg om duvor.

Relaterade inlägg

Svart och vitt, del 5. Den vita kuben och den svarta boxen.

Publicerat av
4

Idag närmar sig serien om svart och vitt sitt sista inlägg. Vi ska prata om två kända begrepp inom konstutställningar, den vita kuben och den svarta boxen. 

Hört talas om den vita kuben?

I konstsammanhang är den vita kuben ett välkänt begrepp. Det betyder att utställningslokalerna är vita, belysningen neutral och att konsten ska ha utrymme att ”andas”. Det finns en hel del fördelar:

  • Man stänger ute omvärlden och konsten få tala för sig själv.
  • Åskådarna är fria att göra sina egna tolkningar och blir på så sätt medskapare till verkens betydelse.
  • Det är praktiskt för konstgalleriet eller konsthallen att alltid ha en neutral bakgrund, med tanke på hur ofta de byter utställningar.

Men det finns lite svårigheter också…

  • Den vita kuben kan verka steril och stel.
  • Ovana besökare känner sig olustiga till mods och vet inte hur de ska bete sig. Kanske känner de sig också påpassade av personalen!

Fredrik Lindqvists textila skulpturer i en vit kub-miljö.

The black box

Ett annat format som är tvärtemot den vita kuben är den svarta boxen, eller the black box. Det är en term lånad från teatervärlden. På 1960- och 70-talet ville man komma bort från det traditionella scenformatet, dären publik sitter i en salong och blickar in i ett ”tittskåp” där teaterstycket pågår.

Den svarta boxen kunde erbjuda en mer ”ren” teater utan fokus på teknikaliteter som kulisser och rekvisita. Det är helt enkelt ett svartmålat rum som är mycket användbart och enkelt att förändra.

Det finns en del konstinstitutioner som börjat laborera med black box. Inte minst är det användbart för fotografi, video- och ljudinstallationer. Fotografiska i Stockholm jobbar mycket med black-box-formatet.

Vitt och fräscht eller svart och spännande?

I den ljusa, vita och fräscha kan man helt klart känna sig exponerad. Det finns något uppfordrande inbyggt i det vita, kan jag tycka.

Att gå in i en black box däremot blir mer avslappnat och samtidigt spännande. Man kan vara en voyeur och beskåda konst och samtidigt tjuvtitta på andra besökare!

Men såklart lämpar sig olika format till olika konst. Idag tycker jag mig också se att man i vissa sammanhang modifierar den vita kuben, t ex genom att måla vissa väggar i en avvikande kulör. Det sker oftast vid historiska utställningar, har jag märkt!

Vägg i blågrå kulör på SMK (Statens Museum for kunst) i Köpenhamn. På bilden syns en oljemålning av Mathias Stom, 1600-tal.


Från Carl Kylberg-utställningen på Malmö konstmuseum 2017.

Vad anser du om den vita kuben och den svarta boxen? Har du varit med om någon speciell konstupplevelse där utställningsformatet påverkat din upplevelse på ett genomgripande sätt? Skriv gärna och berätta!

/Karolina

Relaterade inlägg

Wien, mina drömmars stad!

Publicerat av
Svara

Om det gick att gifta sig med en stad, skulle jag fria till Wien på stående fot!

Jag tillbringade denna jul i Wien. Vistelsen gjorde mig fullständigt blown-away. Jag är kär i Wien! Det har länge varit en hemlig dröm att få spatsera runt på kullerstenarna i denna stad, äta bakelser och kolla in folklivet på Ringstrasse. Framförallt att få vara på plats och fantisera mig tillbaka till 17- och 1800-talen.

Fotografi som visar Karolina i en selfie framför det gula slottet Schönbrunn.

Selfie vid slottet Schönbrunn, Wien.

Så, lyckades Wien infria alla drömmar? Ja, med råge! Här är några saker jag gjorde:

  • Gjorde utflykt till slottet Schönbrunn. Rokoko-bonanza ihop med japaner och amerikaner.
  • Besökte julmarknader och drack varm punsch.
  • Gick guidad tur i stadskärnan och vägrade ställa mig i den ringlande kön till Hotel Sacher för att äta Sacher-tårta.
  • Spanade på pållar som hade rast på Spanska ridskolan och tyckte allmänt synd om dem.
  • Fascinerades av Stefans-domen, en gotisk katedral mitt i city.
  • Såg arkitektur jag läst om på konsthistorien: byggnader av Otto Wagner och Alfred Loos.
  • Såg en fantastisk Brueghel-utställning på Konsthistoriska museet och insåg att jag inte på något sätt i världen skulle orka med att se samlingarna också…
  • Åt friterade räkor på en utomordentlig fisk-snabbmats-kedja (Varför finns inte Nordsee i Sverige?)
  • Såg att wienarna fortfarande begagnar sig av telefonkiosker som fanns i ansenlig mängd i city.
  • Undvek att köpa Klimtsouvenirer (!) vid Hundertwasserhaus.
  • Övertygade en medresenär om att det var oekonomiskt att köpa ett Hundertwasser-paraply för över 500 kr.
  • Besökte en fullspäckad Monet-utställning på Albertina.
  • Såg Klimt och Shiele på Leopold.
  • Såg diverse utställningar på Mumok.
  • Blev hög på alla gräddtårte-fasader i city.
  • Önskade att jag kunde göra en tidsresa till 1800-talet och få ha på mig en frasig gräddtårteklänning med turnyr. Med mera!

Fotografi som visar en mörkt gestalt med kåpa framför byggnaden Secession i Wien.

Döden vid Wiener Secession-byggnaden… I Wien, var annars?

Fotografi som visar fasaden på färgglada Hundertwasserhaus i Wien. Karolina syns i halvfigur i bildens nedre del.

Hundertwasserhaus.

Fotografi som visar Karolina framför byggnader Looshaus i centrala Wien.

Vid Looshaus. Attans nöjd Wien-turist!

Har du en drömstad som du ämnar besöka? Eller har du redan hittat dina drömmars stad? Skriv gärna och berätta!

Vi hörs snart igen!
/Karolina

Miljöer med Magnus, del 2: Intervju med Magnus Petersson

Publicerat av
Svara

Förra gången skrev jag om Magnus Petersson och hans fotografier av övergivna miljöer som han bygger upp i små modeller. Och jag har nu också  träffat honom In Real Life och ställa några frågor. Här ska du få höra!

Magnus Petersson. Bildkälla: Kalmar Konstmuseum.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Karolina: Varför återkommer du till tysta och övergivna miljöer i din konst?
Magnus: Fascinationen för det övergivna har följt med mig sen barndomen. Att upptäcka eller återupptäcka bortglömda miljöer. Som ett Pompeji som ingen annan hittat. Jag kommer dit, jag är först, jag smyger in…

Karolina: Har du uppsökt sådana här ställen i verkligheten?
Magnus: Ja! Först till fots, sen med cykel och så småningom med bil. Jag har varit inne i många sådana här miljöer.

Ödehus som fascinerar

Karolina: Vad är det som fascinerar?
Magnus: I ödehusen finns det kvar en berättelse om de människor som vistats där. Man kan hitta lösa trådar och människor börjar växa fram. Det är lite som släktforskning!

Det är också berättelsen om det ändliga i vår tillvaro. Man är här på jorden en kort stund. Därmed ärver man av sina förfäder och lånar av sina efterkommande. På detta sätt är man en del av en kedja. Och ibland kan något lämnas kvar.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Magnus Petersson väcker minnen till liv

Karolina: Vilka reaktioner får du från de som ser dessa bilder?
Magnus: I vissa fall handlar det om fascination över det illusionistiska och hantverksmässiga. Alltså att man lyckats lura dem. Vissa blir nästan lite förnärmade!

Men åtminstone bland de äldre väcker dessa miljöer minnen. Man minns en slags lantliga, borgerliga miljöer som idag nästan är helt borta. När jag var liten såg det ut så i en del hem. Min farmor och farfar hade ”sal” och ”herrum”. Dessa rum var tillbommade och ouppvärmda. Såvida det inte skulle bli kalas.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Nostalgi, vemod och det sublima

Karolina: Jag är själv uppvuxen på en stor gård på landet. I vårt hus fanns en salong och en matsal. Det är kanske därför dina bilder tilltalar mig så mycket. De rör vid något i mig. Det kanske är vad man kallar nostalgi.

Magnus: Nostalgi är nästan ett skällsord idag. Det är fel, tycker jag. Nostalgi är en känsla som kan vara befogad. Det handlar om att man klamrar sig fast vid det som varit, en känsla av förlust och saknad och att allt går för fort. Därför är det lättare att titta tillbaka och minnas det som varit för man färdas i svindlande fart framåt.

Jag kanske hellre skulle använda ordet vemod över förfallet, över det förgängliga. Det förgängliga och förfallna har alltid ett inslag av skönhet och då är man inne på det som kallas det sublima. Alltså något hotfullt och vackert på samma gång.

Att slinka in utan att bli upptäckt

Karolina: Dessa bilder ger sken av att vara fotografier av verkliga miljöer. Vems blick är det i så fall som ser dessa miljöer? Är det en objektiv bild eller är det någons öga vi får låna?
Magnus: Det är personen som olovandes slunkit in i huset! En voyeur. Någon som tittar utan att själv blir upptäckt. Den blicken är det!

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Modeller är modellen!

Karolina: Varför väljer du att bygga upp miljöer, sätta ljus och fotografera? Du hade ju kunnat måla?
Magnus: Jag började faktiskt med att måla miljöer. Det är en slump eller olyckshändelse att jag fotograferar idag. Vi fick en uppgift på en konstskola jag gick. Vi skulle bygga en modell, sätta ljus, fotografera och måla.

Jag var inspirerad av Vilhelm Hammershøi och ville måla sådana interiörer. Denna metod skulle kunna leda fram till ett sådant måleri.

När jag väl hade byggt modellen och tagit fotot så upptäckte jag en del oväntade effekter.
Bl a såg jag att det varma ljuset trollade bort skalkänslan. Därför började jag tänka att jag istället skulle förbättra finishen i modellerna och använda mer fokuserade ljuskäglor. På så sätt skulle jag kunna lura betraktare att det var gjort i fullskala. Mina lärare uppmuntrade mig i detta.

När jag målade hade jag blivit mentalt uttröttad efter ett par timmar. Men att bygga modeller är som terapi! Ok, det tar lång tid, men det är ett hantverk att bygga modellerna. Slutligen uppstår magi när jag ljussätter.

__________________________

Efterord

Här avslutas samtalet och jag tänker att det sannerligen är fascinerande att titta på Magnus bilder. Nostalgi och vemod är något fint, så länge det inte går över i grubbel. Eller att man tappar fokus från här och nu. Men personligen behöver jag då och då ta en tur till Biblioteket och känna lukten av gamla dammiga böcker och se ett skarpt släpljus skapa långa skuggor på ett gammalt, gistet trägolv.

Relaterade inlägg

Miljöer med Magnus, del 1: Biblioteket.

Publicerat av
Svara

Jag är lycklig ägare till ett av Magnus Peterssons fotografiska verk, ”Biblioteket”. Bilden fascinerar och förmedlar en väldigt speciell atmosfär. Således finns all anledning att betrakta bilden närmare.

Bilden Biblioteket.

Bilden jag äger. Titel ”Biblioteket”. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären Magnus Petersson.

Övergivna platser

Magnus Petersson gestaltar ofta ödsliga och tysta miljöer. Bland annat bygger han själv upp modeller av interiörer och exteriörer. Därefter ljussätter han och fotograferar. På detta sätt har han gjort serierna ”Avfart”, ”Tillslutet” och ”Arkipelag”.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Min bild, ”Biblioteket”, ingår i serien ”Tillslutet”. Också denna serie verkar skildra en övergiven herrgårdsmiljö från förra sekelskiftet. I interiörerna tycks människorna som bott där ha lämnat huset till sitt öde. Exempelvis hänger lakan över möblerna. Och in genom fönsterna lyser ett varmt ljus som kastar långa skuggor över golven.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Hört talas om antropocen?

Bilderna ger ett tyst intryck på ett lite kusligt sätt. Och ljuset som sveper in i rummen få mig att tänka att världen utanför kanske gått under eller står i brand. Eller har miljöförstöring gett atmosfären ett eldigt sken.

Mot bakgrund av en annalkande miljökatastrof läser jag på lite om den så kallade antropocen. Det är en benämning på vår nuvarande tidsålder som myntades av den amerikanske biologen Eugene F. Stormer (1934–2012). Tidsperioden antropocen började efter cirka 1800. Under denna tid och framåt har människan förändrat jordens geologi, klimat och ekosystem. Resultatet är att vi helt enkelt fördärvat vår egen livsmiljö och självklart går det hela åt skogen.

Vad kan ha hänt? Var är människorna? Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Tillslutet

Titeln på bildsviten är ”Tillslutet”. Inte ”Till slutet”. Men det skulle också ha passat bra i mina ögon om det nu handlar om undergången.

Konst som terapi?

Är det helt enkelt så, att jag genom att betrakta Peterssons bilder bearbetar min klimatångest? Eller är det så att bilderna skänker tröst inför den förmodade undergången? På så sätt är de både vackra och skrämmande på samma gång. Jag kan inte reda ut dessa tankar, men bilderna fascinerar mig ungefär på samma sätt som jag gillar dystopiska filmer.

Slutligen vill jag avslöja att du i nästa inlägg får veta mer om Magnus konst. Jag har nämligen träffat honom och ställt några frågor!

Hasta la vista!

Ur serien ”Arkipelag” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Relaterade inlägg