Kategoriarkiv: Konstvetenskap

Konst och reklambilder – Så funkar det!

Publicerat av
2

Idag förundras jag över två mycket likartade telekom-kampanjer. Som vanligt är konst och reklambilder en kärlekshistoria som aldrig verkar ta slut.

Vad är grejen med den lilla, lilla människan, i det storslagna landskapet? Och vad är grejen med den lilla, lilla människan som fipplar med en mobiltelefon i det storslagna landskapet? Låt oss titta närmare på två kampanjer från samma period (vår-sommar 2019).

I vänstra bilden syns Com Hems reklambild med tre gestalter som blickar ut över ett överdådigt landskap. Himlen är dramatisk med vackra skiftningar mellan ljus och moln. I den högra bilden syns två flickor sitta vid en lådbil i ett vackert skärgårdslandskap. Deras ansikten lyses upp av en surfplatta.
Kampanjer från sen vår och sommar 2019.

Com Hem (ovan till vänster) visar en bild med frilufsande personer i förgrunden som blickar ut över en underbar utsikt. De är förmodligen betagna av den vackra vyn. Därför tar de så klart upp sina mobiltelefoner för att fotografera. Ty även på denna avlägsna plats strålar etern av osynliga mobilsignaler, som genast låter personerna dokumentera och sprida sina intryck.

Tele2 (ovan till höger) har gjort en bild där två ungar roas av en surfplatta i ett underskönt skärgårdslandskap.

Tid för romantik

Ni som känner mig anar nog att jag nu vill påminna om romantikens bildspråk (som jag skrivit om tidigare, t ex i ett inlägg om Skånetrafikens reklam). Där finns nämligen en hel drös med storslagna landskap och små människor som kan inspirera vilken reklammakare som helst. Ser ni exempelvis det snarlika i kompositionerna nedan?

I vänstra bilden syns Com Hems reklambild med tre gestalter som blickar ut över ett överdådigt landskap. Himlen är dramatisk med vackra skiftningar mellan ljus och moln. I den högra bilden ser vi två bortvända gestalter blicka ut över ett storslaget landskap.
Till vänster Com Hem:s kampanj från 2019. Till höger ”Solnedgång”
av konstnären Caspar David Friedrich, 1830-1835.
Bildkälla: Wikimedia Commons.

I romantikens målningar, t ex av Caspar David Friedrich, förekommer inga mobiltelefoner eller paddor. Därmed upplever personerna i målningarna – hör och häpna – själva landskapet utan någon mellanhand!

Romantikens målningar förmedlar en känsla av något bortom detta. Något annat och något större. Något som kanske inte går att sätta ord på. Detta ”något” uppfyllde romantikerna. För dem var saker som inspiration, drömmar och inre liv centralt. De längtade bort. Det sistnämndas har de väl gemensamt med dagens mobilzombies. Längtan bort.

Längtan bort är kanske själva grejen med både romantiken och telecom-tjänsterna. Men romantikerna sökte inåt i sin fantasi, inspirerade av symboler och intuition. Däremot tycks dagens mobilsurfare mestadels söka i det snabba bildflöde som telecom-tekniken lockar med…

Padda i stället för vaxljus

Låt oss titta lite närmare på Tele2:s bild! Här har två ungar övergett sin analoga lådbil för att försjunka i en surfplatta. Det undersköna landskapet tycks enbart agera vacker tapet. Ljus från paddan lyser upp barnens anleten. Det påminner om om ljuset i en Georges de la Tour-målning. Kolla här:

I översta bilden syns två flickor sitta vid en lådbil. Deras ansikten lyses upp av en surfplatta. I den nedre bilden syns en flicka och en äldre kvinna studera en bok i ljuset av ett vaxljus.
Överst: Detalj ur Tele2:s kampanj 2019. Underst: ”L’Education de la Vierge” av konstnären Georges de La Tour/hans verkstad, ca 1650.
Bildkälla: Wikimedia Commons.

Därmed är det väl bara att inse att konst och reklambilder lever i ständig symbios! Har du sett någon reklambild som påminner om någon konstnär? Skriv gärna och berätta, genom att välja ”Kommentera” nedan.

Vi hörs snart igen! /Karolina

Relaterade inlägg

En träskalle ringar in konst med dendrokronologi

Publicerat av
5

Vad tänker du när du hör ordet geologi? De flesta tänker nog på stenar och berg. Men geologi är så mycket mer! Exempelvis finns inriktningen dendrokronologi. Idag får du träffa forskaren Johannes, som tack vare sina expertkunskaper om träd hamnade mitt i konstvärlden. Jag besökte honom på geologiska institutionen i Lund. Hör här!

Fotografi som visar geologen Johannes Edvardsson, med inriktning dendrokronologi. Han står i en slottslik interiör med en oljemålning framför sig på ett bord.
Geologen Johannes Edvardsson med en 1600-talsmålning framför sig: ”Satyr som spelar flöjt” av Jacques Jordaens, på Royal Lazienki Museum, Warsawa. Bildkälla: Johannes Edvardsson.

Hej, Johannes Edvardsson, geolog med inriktning dendrokronologi. Vad gör en geolog egentligen?

Johannes: Geologi är läran om jorden. Alltså alla processer som skapat, omformat eller påverkat jorden. Själv är jag en så kallad kvartärgeolog med specialisering på dendrokronologi.

Som dendrokronolog jämför jag årsringsmönster från olika träd och i min forskning tittar jag mycket på hur trädens tillväxt påverkas av olika klimat- och miljöförändringar.

Årsringar berättar

Karolina: Vad kan årsringarna berätta?

Johannes: De visar klimatförändringar över tid. Årsringar kan också användas för att datera en mängd olika föremål. Exempel är virke i skeppsvrak, gamla musikinstrument, bjälklag i kyrkor och träpaneler.

Årsringar är som trädets egna streckkoder! Utifrån årsringarna kan man utläsa mycket spännande, både om klimat och kulturhistoria.

Karolina: Du hamnade mitt i ett stort forskningsprojekt om konstnärerna Van Dyck och Jordaens. Vad var din uppgift?

Johannes: Jag skulle datera virket i panelerna de målat på. På 1600-talet, då dessa konstnärer verkade, målade man fortfarande en hel del på träpaneler.

Genom forskningen ville man veta mer om ett eventuellt samarbete konstnärerna emellan, och hur arbetet i ateljéerna hade gått till. Jag fick samarbeta med konsthistoriker och konservatorer på en mängd fina konstmuseer i Europa.

Bild som visar hur webbsidan (som handlar omt Van Dyck och Jordaens) ser ut.
Projektet om Van Dyck och Jordaens. Klicka på bilden så hamnar du på projektets hemsida. Där finns mycket information om dessa gamla snubbar!

Karolina: Var du intresserad av konst sedan tidigare?

Johannes: Jag gillar att rita och måla. Visst hade jag besökt en del konstutställningar, men aldrig riktigt reflekterat över konsten som kunskapsområde.

Jag fick läsa på lite hastigt om konsthistoria. Men jag hade ju kunniga konsthistoriker som medarbetare i projektet, så jag brukade lyssna på deras diskussioner, medan jag packade upp min utrustning.

Att få gå bakom kulisserna…

Karolina: Du fick gå bakom kulisserna och tillträde till en sluten värld, där de allra dyrbaraste och unika konstverken bevaras. Hur var den världen?

Johannes: Den präglades av ett extremt högt säkerhetstänk. Ibland åkte vi hiss ner i en bunkerlik miljö, långt under marknivå där det fanns kameror och detektorer överallt. Andra gånger fick jag arbeta med en vakt eller konservator som övervakade mitt jobb.

Inget fick riskeras med dessa ovärderliga konstverk!

Intressanta kanter

Karolina: Hur gjorde du när du undersökte panelerna?

Johannes: Först måste jag avgöra om det gick att se och dokumentera årsringarna. Ibland hade någon annan forskare varit där tidigare och undersökt kanten på träpanelen. Då behövde jag inte snitta i träet, eftersom årsringarna syntes tydligt.

Men om kanten var otydlig av smuts och fernissa, så blev jag tvungen att skära bort en tunn remsa, för att kunna fotografera. Jag fotograferade alltså av kanten på träpanelerna med min makro-utrustning.

Fotografi som visar en kamera på stativ i förgrunden. Kameran är riktad mot ett bord där en träpanel ligger.
Kanten på träpanelen dokumenteras. Bildkälla: Johannes Edvardsson.
Kanten och baksidan på en panelmålning. Längs kanten har Johannes gjort en 2 mm bred ”väg” där man kan se ca 20 av ekens årsringar. Bildkälla: Johannes Edvardsson.

Johannes: Sedan kunde mäta bredden på årsringarna och på så sätt få fram ett tillväxtmönster för trädet som jag via ett datorprogram kunde jämföra och datera med hjälp av referens-kronologier.

På så sätt kunde vi få veta var virket kom ifrån och hur gammalt det var. Det visade sig att man köpte baltisk ek från Polen till de flamländska träpanelerna! Ofta kunde mitt resultat stärka konsthistorikernas teorier.

Närbild av en detalj på en träpanels baksida. Bilden visar en brännmärkning av ett signum, som tillhörde en viss panelmakare.
Panelerna är märkta med panelmakarens signum, ungefär som guldsmeder fortfarande märker sina arbeten med ett antal stämplar.
Bildkälla: Johannes Edvardsson.

Karolina: Slutligen, har du någon egen favoritkonstnär?

Johannes: Jag gillar Hieronymus Bosch! Det är riktigt spännande och skruvat! Dock har jag själv aldrig undersökt någon Boschpanel.

Efterord: Det här inlägget är ett exempel på en intressant aspekt av konsten: att den breder ut sig, förgrenar sig in i andra vetenskaper och levererar oväntade aha-upplevelser och spännande möten! Jag tackar Johannes för hans tid och engagemang och att jag nu vet vad dendrokronologi är!

Relaterade inlägg, andra intervjuer

Magritte och ”Detta är inte en gris!”

Publicerat av
1

Reklammakare anspelar på konsthistorien då och då. Är det ett smart drag eller ett urvattnat trick? I dag funderar jag över en pipa av Magritte som blir transformerad till en gris i reklam.

Härförleden var jag återigen i Köpenhamn. På tågperrongen såg jag en reklamkampanj som uppenbart anspelar på ett av 1900-talets mest kända konstverk i västvärlden. Nämligen Magrittes målning ”Bildernas opålitlighet” från 1928-29. Du vet, den med en pipa och texten ”Ceci ce nést pas une pipe”.

Dette er ikke en gris

Istället för texten ”Ceci ce nést pas une pipe” (=Detta är inte en pipa) stod det ”Dette er ikke en gris”. Och istället för pipa visade bilden en nasse.

Fotografi som visar en reklamskylt på en tågperrong. På reklambilden syns en söt gris mot en enfärgad, grön bakgrund. Bildens rubrik lyder "Dette er ikke en gris".
”Åbent Lantbrug” bjuder in till att uppleva riktiga svin.
Inte platta pappersgrisar bakom glas.
Fotografi som visar en reklamskylt på en tågperrong. På reklambilden syns en söt ko mot en enfärgad, beige bakgrund. Bildens rubrik lyder "Dette er ikke en ko".
Även tredimensionella kossor utlovas.

Magrittes målning (och denna kampanj) verkar ju vid första anblicken vara en motsägelse! Men Magritte ville påpeka att en bild inte är detsamma som verkligheten. Däremot kan vissa bilder likna verkligheten i förvillande hög grad.

Platta djur lockar till gårdsbesök

Bakom kampanjen står ”Åbent Lantbrug”. De bjuder in folk att besöka bondgårdar och se riktiga djur. Som konstpedagog undrar jag förstås hur reklammakarna resonerat, när de så uppenbart gjort en parafras på målningen av Magritte. Förmodligen så här:

Vid masskommunikation (som exempelvis reklam) använder avsändaren olika retoriska grepp. Greppen gör att mottagaren blir lockad att känna sig delaktig och smart. Därför ska mottagaren gärna lägga sista pusselbiten för att ”nöten ska knäckas”.

Alltså säger man inte rakt ut ”Besök en bondgård och träffa en riktig gris” utan ”Detta är inte en gris”. Därmed blir mottagaren nyfiken över det motsägelsefulla och lockad att läsa vidare nedanför nassen.

Är Magritte ett måste?

Behöver betraktaren ens känna till Magrittes målning, för att bli tilltalad av kampanjen? Och är Magrittes målning en del av det allmänna visuella tankegods, som större delen av befolkningen känner till?

Personligen har jag sett och analyserat så många bilder, att jag helt tappat koll på vad ”folk i allmänhet” känner till.

Reklam roar en visuell stigfinnare

Denna kampanj roar mig faktiskt lite. Så pass, att jag skrivit detta blogg-inlägg. Kampanjen gör mig aktiv och delaktig i ett visuellt flöde och språk, som ekar genom tid och rum.

Har du upplevt någon reklamkampanj som uppenbart anspelar på ett känt konstverk? Skriv gärna och berätta, genom att välja ”Kommentera” nedan!

Klart slut för idag!
/Karolina

PS: Du som följer min blogg vet att jag numera är en Köpenhamns-nörd. Därför grundar sig en del inlägg på upplevelser jag gjort där. Läs gärna om mina besök på Klunkehjemmet och på Thorvaldsens.

Bättre nörd än störd på Thorvaldsens museum!

Publicerat av
2

Härförleden råkade jag i förbifarten berätta för en väninna att jag besökt Thorvaldsens museum i Köpenhamn. Hennes spontana reaktion var något i stil med ”Men det är väl jättetråkigt?” Därför vill jag i detta inlägg berätta varför Thorvaldsens är ett ställe för mig!

Thorvaldsens museum, Köpenhamn. Bildkälla: Wikimedia.

I likhet med Glyptoteket är Thorvaldsens är ett museum med gammal konst. Exempelvis gamla marmorstatyer. De flesta förställer karaktärer ur den grekiska och romerska mytologin. Därför tycker nog vissa att det verkar torrt och extremt insnöat. Således skulle de aldrig sätta sin fot på ett sådant ställe.

Vilken tur att ingen tvingar dem!

Marmor-mys

Alla behöver inte gilla det! Det finns folk som uppskattar det torra och gamla. Jag är en sådan person. Thorvaldsens är en plats för sådana som jag. Där finns lugnet och tystnaden. Det vackra och skickligt utförda hantverket.

Att vandra runt bland Venus, Herkules och Merkurius-skulpturer var ljuvligt för mig. Dessutom hade museet en väl fungerande ljudguide som berättade om de gamla myterna. Och i shopen köpte jag ett par egyptiska katt-örhängen.

Skulptur på Thorvaldsens museum.
Amor och Psyke, konstnär Bertel Thorvaldsen.
Egyptiska katt-örhängen som ibland kan ses dingla i mina örsnibbar.

Det är väl underbart att vi är olika. Och att det finns något för alla. Det gäller bara att hitta sin grej och dyka ner i den.

Vad gillar du? Har du något intresse som andra anser tråkigt eller nördigt? Hör gärna av dig med en kommentar! Nu tar Livet och konsten ett långt sommaruppehåll!

Bästa hälsningar Karolina

PS: Ett annat Köpenhamnstips fick du för ett tag sedan: Klunkehjemmet.

Notre-Dame: En sargad got drar en tung suck

Publicerat av
4

Notre-Dame stod i lågor igår. Brandmännen har kunnat rädda en hel del. Men förödelsen är ändå omfattande.

Tänk att värmeutveckling, syre och brännbart material i några ögonblick kan sluka oersättliga föremål. Det är som när fotoalbum brinner upp. Alltså oåterkalleligt.

Gotiskt företagande till frukost

Av en slump håller jag sedan en tid på att läsa en bok om gotiska katedraler. Boken, ”The Gothic Enterprise” (Robert A. Scott), hade vi som kurslitteratur när jag läste konsthistoria. Den var mycket fascinerande. Därför har jag valt att läsa om den. Boken blev skrämmande aktuell igår kväll.

Fotografi som visar boken "The Gothic Enterprise" på frukostbordet med en kopp kaffe intill.

Medeltiden producerade fantastiska katedraler över hela Europa. Författaren ställer sig frågan hur så fantastiska byggnader kunde konstrueras och finansieras i en tid av misär, pest, härjningar och fattigdom.

I kapitel efter kapitel redogör han på ett mycket tydligt och lättfattligt sätt den stora komplexa kraftsamling som katedralbyggandet innebar. Teologin, ekonomin, logistiken och estetiken. Och inte minst de arkitektoniska särdragen: strävsystem, spetsbågar och ribbade valv.

Fetaste katedralen vinner

Författaren tar också upp de absurda sidor som katedralbyggandet innebar. Att det pågick mer eller mindre legitima stöldräder mellan grannstäderna, då reliker stals från katedraler för att på ett mystiskt och ”gudomligt” sätt återfinnas i en annan katedral.

Teologer hetsade byggmästare att fortsätta bygga trots att sprickor uppstått i konstruktionen. De trodde att om de bara fortsatte enligt de ”gudomliga” geometriska principerna, så skulle katedralen kunna färdigställas med Guds omsorg. De facto rasade ca 15% av alla katedraler på grund av felberäkningar.

Städer bokstavligen tävlade med varandra om att konstruera den fetaste katedralen för att locka till sig flest pilgrimer. I sanning fascinerande! Så om du är ute i Europa och reser, ta chansen att besöka någon av de fantastiska katedralerna!

Notre-Dame i Paris. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Hur känner du inför branden i Notre-Dame? Har du besökt någon gotisk katedral? Skriv gärna och berätta!