Nu har vi kommit fram till sista spaningen på tema djur i konstens tjänst. Vad är egentligen okej att göra? Jag lämnar frågan obesvarad, men konstaterar att allt inte är svart eller vitt.
Samtida grymheter
Det finns många samtida konstnärer som använder djur i sin konst. Från gulligt poserande hundar (William Wegman) till Damien Hirst som konserverar bland annat döda kossor i formaldehyd. I Sverige finns Nathalia Edenmont vars vackra men magstarka stilleben med döda djur är svåra för mig att hantera (det skrev jag om i ett tidigare inlägg).
Att använda djur på ett grymt sätt i konsten är för mig fullkomligt oacceptabelt. Lika oacceptabelt som alla andra sätt som människan utnyttjar djur. Gränsen vad som kan vara tillåtet i konstens namn går så klart när djur börjar må dåligt eller helt sonika måste sätta livet till.
Spekulativ konstvärld
Det finns skikt av konstvärlden som är synnerligen spekulativa, som dras till effektsökerier, det utstuderade. Således finns det tyvärr även en marknad för konst där djur på ett eller annat sätt fått offra hälsa och liv.
Jag avskyr dessa aspekter av konstvärlden. Men jag avskyr lika mycket att folk går omkring med päls och slafsar i sig kött som är framställt under vidriga former!
Bara för att man är konstintresserad betyder det inte att man accepterar allt som sker i konstens namn. Jag tycker att man kan fundera över var ens egen gräns går när man stöter på spekulativa uttryck där djur har använts i konstens tjänst. Vad tycker du? Skriv gärna och kommentera!
Förra gången berättade jag här på bloggen om hur stressad jag känner mig denna höst. Hur studierna i konsthistoria både sporrar och hetsar mig, roligt och räligt på samma gång. Men idag kommer något positivt: Offentlig konst som berört mig på ett helande sätt!
Vardagar knatar jag genom huvudentrén på LUX-byggnaden i Lund för att gå till min lektion. På vägen in har jag då redan hunnit uppleva några delar av ett offentligt konstverk som jag tycker mycket om.
En del av konstverket ”Men vänta nu” av Annika Ström. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.
Budskap på marken
Det första är en mening inhuggen i stenplattor på marken. Meningen lyder ”Allt kommer nog att bli bra”. Det kan betyda allt och ingenting, men för mig är det en tröst. Det säger till mig att förmodligen så kommer allt att reda ut sig. Nästan ingenting av allt jag oroar mig över kommer någonsin att inträffa. Så varför oroa sig? Lugn, bara lugn!
Alldagliga meningar
Konstnären Annika Ström har med olika sorters bokstäver format alldagliga meningar som man upptäcker lite varstans i och utanför LUX-byggnaden. Verket heter ”Men vänta nu” och du kan läsa om det på konstnärens hemsida. De alldagliga meningarna står i skön kontrast till det akademiska språk som förmedlas i undervisningen.
Ser du meningen? En del av konstverket ”Men vänta nu” av Annika Ström.
Intill huvudingången står så min favoritmening, som träffar mitt i prick: ”Allt går så fort”. Ja! Så fort! För fort! Men hur ska jag hantera att allt går för fort? Vad kan en liten människa göra åt livet som bara svischar förbi?
Långtråkigt är bra!
Personligen har jag förstått att jag emellanåt behöver ha långtråkigt. Få längta, vänta, invänta. Och få smälta alla intryck. Jag kan helt enkelt inte boka in mig på allt kul som lockar. Jag måste lära mig att tacka nej, även till det roliga.
Det här är offentlig konst som kan tolkas olika, beroende på vem som läser. Det här är konst som sätter igång egna tankar. Här kommer fler delar av verket.
”Inte idag”. Stanna upp, vänta, skjut upp, förhala… Vilken tolkning skulle passa dig? En del av konstverket ”Men vänta nu”. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.
En del av konstverket ”Men vänta nu”. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.
”Det går snart över”. En del av konstverket ”Men vänta nu”. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.
Har du upplevt något konstverk i det offentliga rummet som skänkt dig ro eller väckt reflektioner? Skriv gärna och berätta!
Denna höst är jag en plugghäst! Således åker jag nästan varje dag till Lund och traskar till LUX, byggnaden som inrymmer de humanistiska och teologiska fakulteterna. Därefter bänkar jag mig i en föreläsningssal och insuper massiva doser konsthistoria.
Pilastrar, doriska kapitäl, strävbågar, sotto in sú, figura sforzata, sfumato, tondo, chiaroscuro. Se där, bara några uttryck som surrar bakom pannloben på en konststuderande…
Byggnaden LUX. Bildkälla: Humanistiska och teologiska fakulteternas webbsida.
Tillbaka hemma svettas jag över titlar som ”Women, Art and Society”, ”Artistic Theory in Italy 1450-1600” och bläddrar i 5-kilos-katalogen ”A World History of Art”. Man kan bränna ut sig på detta sätt. Men inte för att det är jobbigt eller komplicerat. Utan för att det är så kul! Och så mycket!
Titlar att umgås intensivt med…
Konststudier ger tics
Denna livsstil klubbar mig nästan till golvet. Kroppen har sagt ifrån ett par gånger. Exempelvis är tics i ögat är ett säkert tecken att jag måste lugna ner mig. Orsaken är för många intryck. För mycket intressant som pockar på min uppmärksamhet. En konstälskare som jag kan överdosera visuella intryck.
Har du någon gång blivit stressad av att livet erbjuder för mycket roligheter? Och har du känt att ditt liv inte kommer att räcka till för att göra allt du vill? För att lära dig allt du vill? Skriv gärna och berätta!
”Arrivederci”, som en italiensk renässanskonstnär skulle sagt!
/Karolina
PS: Nästa gång vi hörs ska jag berätta om en offentlig gestaltning på LUX som har hjälpt mig att reflektera över denna självförbrännande livsstil… Det är verket ”Men vänta nu” av Annika Ström.
PS 2: Här kan du läsa en av inlämningsuppgifterna vi hade, en så kallad komparationsanalys. Och här kan du läsa om mina vedermödor med B-kursen i konsthistoria. Skulle inte det räcka, har jag även publicerat min B-uppsats i detta inlägg!
Här kommer en sommarhälsning och en rolig nyhet för mig: jag ska läsa konsthistoria i Lund till hösten!
Denna underbara syn mötte mig på skärmen för några dagar sedan:
Jag är så tacksam
Jag är så tacksam över att jag kom in på kursen. Att jag kommer att få fördjupa mig i det jag gillar bäst. Och att få möta skickliga föreläsare med specialkunskaper. Att få träffa andra studenter. Att själv få bli student igen.
Jag har redan kikat på schemat och litteraturlistan. Så nu får jag damma av Honour/Fleming samt Chadwick. Alltså böcker jag hade sedan tidigare och som vi läste på Konstfack för typ 20 år sedan…
Det känns underbart! Jag hoppas att kursen ska ge mig ännu mer att prata om på denna blogg. Samtidigt är jag så klart nervös. Exempelvis undrar jag om jag kommer att klara det höga tempot. Kort sagt undrar jag över min kapacitet som student.
Famnen full av tunga titlar.
Du får en varm sommarhälsning av mig! Många kramar från Karolina
PS: Efter att detta inlägg skrevs har jag i fler inlägg reflekterat över studierna i konsthistoria. Här kan du läsa en av uppgifterna jag gjorde på kursen, en så kallad komparationsuppgift. Och här reflekterar jag hur studierna tar på krafterna… Och i detta inlägg skriver jag om fortsättningskursen som jag läste 2020.
Anna Riwkin: Självporträtt som Nefertiti, ca 1930. Moderna museet. Bildkälla: Landskrona stad.
Fotografi på Landskrona museum
I detta inlägg ska jag reflektera lite över fotografi. På Landskrona museum pågår utställningen Time/Light/Love till och med 28 januari 2018. Det är en fotoutställning med porträttbilder.
Att fastna på ett ljuskänsligt material
Beskrivningen i katalogen säger: ”Ironiker och voyeurer, de tramsiga och de nedtyngda av sorg, skådespelare och systrar, utklädda och avklädda; här finns de som skyndar sig och de som finpromenerar, de tilltvålade och de med makt, de som poserar och de som aldrig ens begrep att de fotograferades – alla har de fastnat på något slags ljuskänsligt material”.
Utställningen är byggd som ett hem, olika rum representerar olika tema, t ex biblioteket visar självporträtt och matsalen familjealbum. Det är tydligt och smart uppdelat.
Rensa i röran
När jag besöker utställningen är jag samtidigt mitt uppe i en flytt. Jag packar ned mitt bohag och förbannar alla prylar som jag samlat på mig genom åren. Mycket har jag rensat bort och kört till Erikshjälpen i Malmö samt återvinningsstationen. Det är skönt att rensa. Att klippa känslomässiga band till föremål som kommit att bli en belastning.
Magiska lådor
Men en sak jag aldrig skulle kunna slänga är mina två stora lådor med fotografier. Superskarpa bilder från mammas barndom med familjen, drängar, umgängeskrets och allt. Ett antal pärmar från min uppväxt, pappas album med svartvita bilder från när han militärtjänstgjorde på Oscar II. Detta mixat med mina egna bilder, från tiden då jag lärde mig fotografera med analog systemkamera och framkalla i mörkrum. Vardagsbilder och högtidsbilder om vartannat.
Min moster Greta med lilla moster Barbro i famnen. Till höger Doris, min mor.
Mor.
Far.
På något oklart sätt har även ett stort antal porträttbilder från Chicago hamnat i min låda. Av kläderna att döma är de från sent 1800-tal. På baksidan är fotografernas ateljélogotyper tryckta med snirklig stil. Dessa bilder måste ha gått i arv till mina föräldrar. Kanske föreställer bilderna emigrerade släktingar?
Tvådimensionellt mumifierad bloggare. Bilden tagen ca 1998 av mig själv!
Memento mori
När jag besöker Time/Light/Love på Landskrona museum tänker jag mycket på att fotografiska bilder är memento mori. Alltså en påminnelse om vår egen dödlighet. Susan Sontag skrev en hel bok om fotografiets betydelse för oss. Boken heter Om fotografi och är mycket läsvärd.
Vad är ett fotografi om inte ett ögonblick som aldrig återkommer och som i sin frusenhet blir en bitterljuv påminnelse om att även mina dagar är räknade? Om man ”fastnat på ett ljuskänsligt material” så har man så att säga blivit tvådimensionellt mumifierad inför framtiden. Slutsatsen är att min kropp kommer att dö men fotografier av den kommer att finnas kvar.
Hmm, i alla fall om någon orkar ta hand om dem och inte dumpar allt på återvinningsstationen…
Lev väl och ta vara på dina stunder så hörs vi snart igen! /Karolina
PS: I ett annat inlägg berättar jag om en film där ett porträtt står i fokus. Läs filmtipset om Porträtt av en kvinna i brand.
