Växter i konsten, del 3. Akantus – en riktig blockbuster

Om du ser ett växtornament med flikiga blad någonstans i konsten, kan du vara ganska säker på att det är akantus. Alltså, detta är riktigt poppis planta när det gäller dekor i konsten. Sorry ormbunkar, murgröna och alla andra vackra bladväxter, men i konsthistorien är denna växt herre på täppan!

Fotografi som visar ett grönskande akanthusblad.
Acantusblad. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Akantus är en medelhavsväxt med flikiga blad, liknande tistel eller vallmo. Dess popularitet i konsten började under den grekiska antiken. Cirka 400 f Kr började de gamla skönhetsälskande grekerna att använda akantus som dekor, bland annat på ”kapitäl”. Kapitäl är den översta delen på en kolonn.

Fotografi som i detalj visar översta delen av en gammal grekisk kolonn med akanthusornament i kapitälet.
Ett korinthiskt kapitäl. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Två av de fem klassiska kolonnerna i grekisk och romersk arkitektur (eller ordningarna som man säger på konstvetenskapiska) har dekor av akantus. I likhet med den korintiska ordningen så har även kompositordningen akantus i kapitälet (men skillnaden mellan korintisk och komposit var enligt vår lärare så diffus, så vi behövde aldrig försöka lära oss det – puh, vilken tur!).

Akantus genom tiderna

Också i medeltidens, renässansens och 1800-talets konst var växten megapopulär. I likhet med de gamla grekerna och romarna så använde man akantusen ofta på arkitektoniska detaljer. Men även i skulptur, sniderier, tapeter och tygmönster.

En svartvit illustration som visar hur akanthusbladet stegvis har förändrat form genom tiderna.
Denna illustration visar hur akantusornamentet förändrades genom tiderna: a=grekisk, b=romersk, c=byzantinsk, d=romansk, e och f=gotisk, g=renässans, h och i=barock, j och k=rokoko. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Sida ur den berömda bönboken Très Belles Heures de Notre-Dame de Jean de Berry, från 1412-1416 (gotik). Bildkälla: Wikimedia Commons.
Detalj.
Ett tapetmönster med slingrande akanthusblad i olika gröna toner.
Tapet av William Morris, 1875. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Rökelsehållare i bloggerskans hem. Naturligtvis akantus!

Så lägg namnet akantus på minnet, jag garanterar att du kommer att kunna glänsa inför dina bekanta när du på en stadspromenad kan urskilja växten i en dekor.

Ha det bäst!
/Karolina

PS: Om du missat de tidigare inläggen i serien så hittar du dem här (introduktion) och här (om floror).

Relaterade inlägg

Miljonprogrammet – en spaning i min närmiljö

Dagens inlägg ägnar jag min boendemiljö, en del av miljonprogrammet.

Huset där jag bor.

Denna höst är jag återigen plugghäst, fast bara på 25%. Alltså försöker jag förkovra mig i något intressant, som dessutom ger några akademiska poäng. Jag läser kursen “Design, arkitektur och det svenska samhället 1880-2020” på Högskolan i Halmstad. Just nu studerar vi 60-talet. Därför reflekterar jag nu lite kring huset jag själv bor i, eftersom det byggdes 1967 och därmed är en del av miljonprogrammet.

Vadå miljonprogrammet?

Man byggde miljonprogrammet mellan åren 1965-1974 och målsättningen var att bygga en miljon nya bostäder. De flesta associerar miljonprogrammet med monotona, betonggråa huslängor och bostadsområden i städernas utkanter. Områden präglade av våld och misär. Inte sällan har arkitekturen fått skulden för allsköns problem som råder i dessa områden.

Jag har traskat runt i kvarteren runt Gröndal där jag bor och konstaterar att de flesta husen i omgivningarna tillhör miljonprogrammet. Alltså ganska stora och trista flerbostadshus byggda någon gång i slutet av 60-talet eller början på 70-talet. Miljonprogrammet har ofta futtiga utemiljöer. Man ville helt fokusera på de liv som skulle levas inne i husen. Många kallar dessa hus fula.

Fogar som signalerar

Ett typiskt kännetecken för miljonprogrammets byggnader är de prefabricerade betongelementen som man staplade på varandra. Fogarna mellan elementen är fullt synliga. Således är det enkelt för en betraktare att genomskåda den enkla konstruktionen.

Jag såg nyligen en intressant dokumentär på SVTplay, den hette “Folkhemmets estetik”. I den kommenterar arkitekten Gert Wingårdh just dessa betongelement. Han säger att betongelementen uppenbart signalerar att det är de billigaste möjliga pusselbitar man kan bygga ett hus med. Därför blir de synliga fogarna en inskription som ytterligare förstärker detta budskap. Och detta är enkelt för folk att förstå. Alltså är de liv som levs där lågt värderade. Således känner sig de boende nedvärderade av samhället i stort.

Arkitekten Gert Wingårdh snackar betongelement.

Fogar till frukost

När jag tittar ut genom mitt köksfönster ser jag just ett sådant hus, konstruerat av betongelement med synliga fogar. Det är det kommunala bostadsbolaget MKB:s område.
Här ser du ett par bilder:

I dokumentären menar Gert Wingårdh att man genom att addera bearbetning och nya ytskikt kan motverka den negativa laddningen som de synliga betongelementen utgör. Det har MKB uppenbarligen inte brytt sig om i detta fall.

Mitt miljonprogram

Miljonprogrammet är allt detta, men faktiskt inte bara det. Förutom de typiska bostadshusen byggdes en hel del annat, som villor, parhus, radhus och kedjehus. Och en hel del höghus som faktiskt är helt OK.

Jag är väl partisk i frågan, men jag vill påstå att min bostadsrättsförening, Malmöhus 18, ändå tillhör ett mer lyckat miljonprogrambygge. Det ligger på lagom avstånd från Malmös centrum och känns idag inte som någon förort. Vi har en jättelik trädgård med fina träd och planteringar. Interiört har vi en hel del fina material i trapphusen. Och de tre huskropparna med olika antal våningsplan gör att området känns varierat. Se här:

Jag blev intresserad av själva fasaderna på mitt hus. De är uppenbarligen inte några betongelement med synliga fogar. Jag drog slutsatsen att fasaden måste ha blivit omstylad någon gång på 80- eller 90-talet. Det var ganska enkelt att avslöja. Titta på dessa bilder:

Ett skikt av så kallat “marmoroc” har adderats till fasaden. Dessutom har man byggt ut och glasat in balkongerna.
Här syns den tunna ytan av “marmoroc”.

En medlem i min bostadsrättsförening upplyste mig om att förändringarna skett 1995-1998. Och att våra hus tidigare hade haft en annan beklädnad, nämligen “sidiplattor”. En slags eternit, om jag fattat rätt. Så här ser ett annat hus i närheten ut, som har kvar sina sidiplattor:

Grannbyggnad med sidiplattor.

Således bor jag i ett något otypiskt och lite uppgraderat miljonprogram. Jag stortrivs! Och inglasad balkong borde någon få nobelpris för. Det är som ett extra rum. Jag skulle aldrig vilja vara utan min “pensionärskuvös”!

Miljoner kramar från bloggerskan i brf Malmöhus 18

Relaterade inlägg

Naturens arkitekt: Lövsalsfågeln

Visste du att arten lövsalsfågeln bygger de mest fräsiga, kreativa och förbluffande kärleksnästen man kan tänka sig? Den kan banne mig jämföras med berömda arkitekter som Antonio Gaudí och Zaha Hadid!

Idag vill jag berätta för dig om de fantastiska små liven som bygger upp riktigt romantiska och kreativa kryp-in. Allt för att imponera på potentiella kärlekspartners. Till sin hjälp har de enbart sin näbb och sina klor.

Ett fotografi som visar en blåskimrande fågel som står på marken omgiven av blåa detaljer, såsom blomblad och kapsyler.
En så kallad “satin bower bird”. Just denna individ verkar helt klart föredra en blåtonad skala i dekoren. Bild från Wikimedia commons.

Lövsalsfågeln är ett släkte med ett antal arter som finns på Nya Guinea och i Australien. Med största omsorg letar de upp personligt byggmaterial såsom färggranna blomblad, kvistar, grässtrån, -ja allt möjligt som de vill använda till sitt bygge. Du kan läsa mer om den här.

Lövsalsfågelns unika kärleksnästen

Det roliga är att lövsalsfåglarna har väldigt personlig smak, och skapar unika byggen. Till exempel satsar någon på en symmetrisk pelargång, en annan på en orange blomsterbädd, en tredje på en gräsmanege pyntad med upphittade kapsyler. Med yttersta omsorg om detaljer dekorerar de den plats där de sedan uppför sin lockande parningsdans på. Därför kan man med fog kalla dem scenografer.

När jag ser dessa små liv blir jag alldeles förundrad, rörd och imponerad över den kreativitet de besitter. Jag börjar fundera på begrepp som skönhet och kreativitet. Varifrån kommer känslan för färg och form?

Jag har inte skrivit särskilt mycket om arkitektur här tidigare, men jag borde bli bättre på det. Som konstvetare förväntas man nämligen kunna mycket om det. Du kan i alla fall läsa mina tidigare inlägg om Notre Dame och Helgo Zettervall.

Bästa hälsningar
Karolina

Relaterade inlägg