Gästbloggaren Rebecka Signäs: Krämarkapellet i S:t Petri kyrka

Mitt namn är Rebecka Signäs och jag är denna veckas gästbloggare. Jag läser för tillfället mastersprogrammet i visuell kultur vid Lunds universitet och det var i fortsättningskursen vid mina kandidatstudier jag hade den stora förmånen att lära känna Karolina (som driver denna blogg). Under mina studier har jag utvecklat en fäbless för renässansen och dess tydliga spår som fortfarande har en prominent visuell plats i Malmös stadsbild.

S:t Petri kyrka i Malmö.

Ett av de mest lysande exemplen på renässansens visualitet och bildspråk är Krämarkapellet i S:t Petri kyrka i Malmö. Här används katolska bilder tillsammans med bilder från brytpunkten när Malmö som första danska stad genom ett kommunalt beslut reformerades år 1529. Dessa bilder används idag i ett Lutherskevangeliskt sammanhang vilket skapar en intressant upplevelse av sakralitet (ett annat ord för andlighet inom religion).

Olika rum utstrålar och ger en besökare olika typer av upplevelser. Ett väntrum på sjukhuset ger ett annat intryck än vad en teatersalong gör då de används för vitt skilda syften. Det gör att olika typer av rum är utformade och inredda på olika sätt. I detta inlägg ska jag därför utforska hur upplevelsen och intrycket av sakralitet produceras i den del av S:t Petri kyrka som utgörs av Krämarkapellet.

Krämarkapellet i S:t Petri kyrka i Malmö

Krämarkapellet finns i den västra änden av S:t Petri kyrka i Malmö. Kapellet skiljer ut sig från den övriga kyrkobyggnaden på flera olika vis.

En vy över Krämarkapellet.
Krämarkapellet med den centralt placerade dopfunten. På bilden kan man även se de moderna bänkarna längs med väggarna och ljusets effekt på kapellet.

På en upphöjd nivå

Det första exemplet är att kapellet ligger på en upphöjd nivå i kyrkan. Förutom trappsatsen till koret (altardelen), är Krämarkapellet den enda synliga del som gör det. Två trappsteg leder en besökare upp till Krämarkapellet och även om det inte är höga trappsteg urskiljer det kapellet från det övriga kyrkorummet.

Bildrikedom, ljus och möblering

Det kanske mest utmärkande draget för Krämarkapellet är dess bildrikedom. Väggar och tak, i form av kryssribbvalv i öst-västlig riktning, sjuder av bilder och färg. En betraktare blir på så sätt omsluten och får upplevelsen av att befinna sig i en annorlunda rumslighet jämfört med resten av kyrkan.  

Ljussättningen i rummet består av ett antal fönster och en stor ljuskrona placerad i det främre valvet. I Krämarkapellet finns inte några fasta bänkar. I stället är sittplatserna en mer modern version av bänkar som är placerade längs några av väggarna i kapellet. Denna installation av sittplatser kan ses som en blick mot det tidigare bruket av ett kyrkorum, där församlingen förväntades stå upp under hela gudstjänsten.

Rummets mest utmärkande ”möbel” är en dopfunt centralt placerad i kapellet. Den skvallrar om att rummet idag framför allt används som dopkapell.

Krämarkapellet: Ursprung och historia

Krämarkapellet har dock inte alltid använts som ett dopkapell. Exakt när Krämarkapellet byggdes är en delvis omtvistad fråga. Det är möjligt att kapellet haft tidigare förlagor än det en besökare kan beskåda idag.

Kapellets murar är annorlunda murade jämfört med de angränsande tornen som uppförts efter ett ras 1440–42. Därför tror man att kapellet har uppförts någon gång efter 1442.

Kalkmålning i Krämarkapellets tak.
Lejonet på bilden håller en banderoll där en besökare kan utläsa det tidigare namnet på Krämarkapellet, ”Vor Frue” eller som det står ”Vor Frau”.

Bekostat av Krämarelaget

Bilderna i Krämarkapellet har däremot daterats för tiden mellan 1515–1525 och tros ha uppförts av en verkstad med tysk bakgrund. Uppförandet av kapellet bekostades av det så kallade vantsnidarelaget, senare även kallat krämarelaget. Krämarelaget sågs som det förnämsta hantverkarlaget i Malmö vid tiden för uppförandet och det är även från detta hantverkarlag som kapellet idag har fått sitt namn.

Tidigare under historien kallades dock inte kapellet för Krämarkapellet utan för Vor Frue kapellet, vilket man än i dag kan se spår av bland bilderna i kapellet. Krämarkapellet har genomgått ett antal förändringar sedan uppförandet. Till exempel gällande dess namn, föränderligheten av rummet, dess bruk och användning inom den kristna liturgin. 

Sakralitet i förändring

Allt sedan Krämarkapellet byggdes har det alltså genomgått olika förändringar, bland annat inom användandet av och synen på sakralitet. Kapellet byggdes ursprungligen som ett katolskt kapell. Men sedermera kom det att användas inom den luthersk-evangeliska läran.

Kalkmålning i Krämarkapellets tak.
Denna bild föreställer Sankt Göran och draken. Det var denna bild som beställdes av den vikarierande katolske prästen Adzer Person som en reaktion i konflikten mellan den luthersk-evangeliska kyrkan och den katolska kyrkan vid tiden för reformationen i Malmö.

Sankt Göran och draken – Ett katolskt tema

Ett tecken som tyder på denna brytpunkt är bilden av Sankt Göran och draken. Det motivet beställdes av Adzer Person (levnadsår okänt) som var vikarierande katolsk präst i Sankt Petri kyrka. Han beställde motivet i samband med reformationen i Malmö (år 1529) och handlingen kan tolkas som en motreaktion mot reformationen. Person ville visa ett tecken och en önskan om katolicismens vinst över reformatorerna.

Draken inom kristen ikonografi tolkas ofta som en symbol för det icke rättrogna. Alltså kan motivet ge en betraktare en fingervisning kring vad Person ansåg om reformationen. Den katolske prästen fick under ett tag hålla sin verksamhet i krämarkapellet, trots att resten av Sankt Petri kyrka övertagits av den luthersk-evangeliska kyrkans kyrkoherde Claus Mortensen (1499–1575).

Dock ska det ha förekommit en del slitningar dem emellan. Bland annat konfiskerade Mortensen silver och värdefulla klenoder från Krämarkapellet. Person kom senare att lämna S:t Petri kyrka helt och kapellet övertogs av den luthersk-evangeliska kyrkan.

Även om katolicismen och den luthersk-evangeliska läran tillhör samma religion blir det för rummets bruk ändå en typ av förändring av sakraliteten och hur brukaren förhåller sig till den.

Förvaringsplats för brandpump

Senare under historien kom Krämarkapellet att användas som förvaring av stadens brandpump. På detta sätt användes en del av kyrkan, som på olika sätt är ett starkt tecken på sakralitet, för verksamhet som är svårare att koppla mot det sakrala.

När man bestämde sig för att flytta stadens brandförsvar och därmed brandpumpen, upptäckte man den stora bildrikedom som finns i kapellet. Freskerna (kalkmålningarna) hade överlevt reformationens bildstorm (förstörande av bilder) som skedde, om än i liten skala, i Sankt Petri kyrka, under reformationen.

Idag används Krämarkapellet som dopkapell inom den Svenska kyrkan. Därmed har det katolskt smyckade kapellet fått en ny sakral betydelse. I denna form blir sakraliteten på ett sätt adapterad och accepterad utifrån en förädling till en egen tolkningsmöjlighet, som accepterar och uppmärksammar rummets historia.

Kalkmålning på en pelare i Krämarkapellet.
Denna bild åskådliggör överlappande konsekrationskors. Detta visar på att rummet formellt invigts i olika omgångar. Ovanför konsekrationskorsen finns en bild föreställande Sankt Laurentius.

Formell och informell sakralitet

Rummets sakralitet tar sig uttryck på många olika sätt. De formella tecknen på att det är ett sakralt rum syns bland annat i dopfuntens centrala placering i rummet. Den skvallrar om rummets bruk och vad en besökare förväntas göra där.

Att kapellet är placerat i en kyrka som aktivt används inom liturgin (gudstjänstordningen) är ett annat tecken på att det är ett sakralt rum, om än historiskt varierande.

På väggarna möts en besökare även av flera lager konsekrationskors (tecken på att en biskop har invigt kyrkan). Det tyder på att rummet vid olika tillfällen formellt sakraliserats.

Identiteten i rummet skapas även genom bilderna, som på ett tydligt sätt kopplar an till sakralitet. Ett av de tydligare exemplen på detta är en bild lokaliserad i ett av kryssvalven och föreställer Petrus och Paulus som håller i Veronicas svetteduk. Svetteduken som föreställer Kristus ansikte med gloria kröns av påvevapnet placerad ovanför svetteduken.

Petrus och Paulus håller Veronicas svetteduk med Kristus anlete och gloria. Bilden kröns av påvevapnet i form av en krona med två korslagda nycklar.

Både Veronicas svetteduk, Petrus och Paulus är bilder med en tydlig koppling till sakralitet både inom den luthersk-evangeliska kyrkan och den katolska kyrkan. Däremot är Påvevapnet den yttersta bilden av sakralitet enbart inom den katolska kyrkan.

Informell sakralitet genom akustik

Vidare kan man upptäcka en informell sakralitet i rummet kopplat mot dess akustik. På grund av rummets konstruktion bildas en ekande effekt som transporterar och förstärker ljud. Detta fenomen bidrar till att en besökare automatiskt sänker sitt röstläge i en upplevelse av att inte vara den som ska höras i rummet.

Besök Krämarkapellet!

Krämarkapellet och S:t Petri kyrka går att besöka på Göran Olsgatan 4 i Malmö och är väl värda ett besök. Utöver kapellet är kyrkan även Malmös äldsta kyrka och äldst bevarande tegelbyggnad, som i sig bär på en spännande historia och bisarra händelser – detta är dock tillräckligt för ett eget blogginlägg som kanske kommer i framtiden.

Till dess uppmanar jag alla läsare att fundera kring rummen ni befinner er i!

  • Varför ser de ut som de gör?
  • Vad i rummet producerar uppfattningen om detsamma och hur kommer det sig att vi genom olika konventioner lätt känner igen rum för olika typer av användning?

Rebecka Signäs

PS: Läs gärna också Karolinas inlägg om hur Helgo Zettervall i sin restaureringsiver ”förbättrade” byggnader i Malmö, bland annat S:t Petri kyrka.

Relaterade inlägg

Växter i konsten, del 3. Akantus – en riktig blockbuster

Om du ser ett växtornament med flikiga blad någonstans i konsten, kan du vara ganska säker på att det är akantus. Alltså, detta är riktigt poppis planta när det gäller dekor i konsten. Sorry ormbunkar, murgröna och alla andra vackra bladväxter, men i konsthistorien är denna växt herre på täppan!

Fotografi som visar ett grönskande akanthusblad.
Acantusblad. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Akantus är en medelhavsväxt med flikiga blad, liknande tistel eller vallmo. Dess popularitet i konsten började under den grekiska antiken. Cirka 400 f Kr började de gamla skönhetsälskande grekerna att använda akantus som dekor, bland annat på ”kapitäl”. Kapitäl är den översta delen på en kolonn.

Fotografi som i detalj visar översta delen av en gammal grekisk kolonn med akanthusornament i kapitälet.
Ett korinthiskt kapitäl. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Två av de fem klassiska kolonnerna i grekisk och romersk arkitektur (eller ordningarna som man säger på konstvetenskapiska) har dekor av akantus. I likhet med den korintiska ordningen så har även kompositordningen akantus i kapitälet (men skillnaden mellan korintisk och komposit var enligt vår lärare så diffus, så vi behövde aldrig försöka lära oss det – puh, vilken tur!).

Akantus genom tiderna

Också i medeltidens, renässansens och 1800-talets konst var växten megapopulär. I likhet med de gamla grekerna och romarna så använde man akantusen ofta på arkitektoniska detaljer. Men även i skulptur, sniderier, tapeter och tygmönster.

En svartvit illustration som visar hur akanthusbladet stegvis har förändrat form genom tiderna.
Denna illustration visar hur akantusornamentet förändrades genom tiderna: a=grekisk, b=romersk, c=byzantinsk, d=romansk, e och f=gotisk, g=renässans, h och i=barock, j och k=rokoko. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Sida ur den berömda bönboken Très Belles Heures de Notre-Dame de Jean de Berry, från 1412-1416 (gotik). Bildkälla: Wikimedia Commons.
Detalj.
Ett tapetmönster med slingrande akanthusblad i olika gröna toner.
Tapet av William Morris, 1875. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Rökelsehållare i bloggerskans hem. Naturligtvis akantus!

Så lägg namnet akantus på minnet, jag garanterar att du kommer att kunna glänsa inför dina bekanta när du på en stadspromenad kan urskilja växten i en dekor.

Ha det bäst!
/Karolina

PS: Om du missat de tidigare inläggen i serien så hittar du dem här (introduktion) och här (om floror).

Relaterade inlägg

Miljonprogrammet – en spaning i min närmiljö

Dagens inlägg ägnar jag min boendemiljö, en del av miljonprogrammet.

Huset där jag bor.

Denna höst är jag återigen plugghäst, fast bara på 25%. Alltså försöker jag förkovra mig i något intressant, som dessutom ger några akademiska poäng. Jag läser kursen ”Design, arkitektur och det svenska samhället 1880-2020” på Högskolan i Halmstad. Just nu studerar vi 60-talet. Därför reflekterar jag nu lite kring huset jag själv bor i, eftersom det byggdes 1967 och därmed är en del av miljonprogrammet.

Vadå miljonprogrammet?

Man byggde miljonprogrammet mellan åren 1965-1974 och målsättningen var att bygga en miljon nya bostäder. De flesta associerar miljonprogrammet med monotona, betonggråa huslängor och bostadsområden i städernas utkanter. Områden präglade av våld och misär. Inte sällan har arkitekturen fått skulden för allsköns problem som råder i dessa områden.

Jag har traskat runt i kvarteren runt Gröndal där jag bor och konstaterar att de flesta husen i omgivningarna tillhör miljonprogrammet. Alltså ganska stora och trista flerbostadshus byggda någon gång i slutet av 60-talet eller början på 70-talet. Miljonprogrammet har ofta futtiga utemiljöer. Man ville helt fokusera på de liv som skulle levas inne i husen. Många kallar dessa hus fula.

Fogar som signalerar

Ett typiskt kännetecken för miljonprogrammets byggnader är de prefabricerade betongelementen som man staplade på varandra. Fogarna mellan elementen är fullt synliga. Således är det enkelt för en betraktare att genomskåda den enkla konstruktionen.

Jag såg nyligen en intressant dokumentär på SVTplay, den hette ”Folkhemmets estetik”. I den kommenterar arkitekten Gert Wingårdh just dessa betongelement. Han säger att betongelementen uppenbart signalerar att det är de billigaste möjliga pusselbitar man kan bygga ett hus med. Därför blir de synliga fogarna en inskription som ytterligare förstärker detta budskap. Och detta är enkelt för folk att förstå. Alltså är de liv som levs där lågt värderade. Således känner sig de boende nedvärderade av samhället i stort.

Arkitekten Gert Wingårdh snackar betongelement.

Fogar till frukost

När jag tittar ut genom mitt köksfönster ser jag just ett sådant hus, konstruerat av betongelement med synliga fogar. Det är det kommunala bostadsbolaget MKB:s område.
Här ser du ett par bilder:

I dokumentären menar Gert Wingårdh att man genom att addera bearbetning och nya ytskikt kan motverka den negativa laddningen som de synliga betongelementen utgör. Det har MKB uppenbarligen inte brytt sig om i detta fall.

Mitt miljonprogram

Miljonprogrammet är allt detta, men faktiskt inte bara det. Förutom de typiska bostadshusen byggdes en hel del annat, som villor, parhus, radhus och kedjehus. Och en hel del höghus som faktiskt är helt OK.

Jag är väl partisk i frågan, men jag vill påstå att min bostadsrättsförening, Malmöhus 18, ändå tillhör ett mer lyckat miljonprogrambygge. Det ligger på lagom avstånd från Malmös centrum och känns idag inte som någon förort. Vi har en jättelik trädgård med fina träd och planteringar. Interiört har vi en hel del fina material i trapphusen. Och de tre huskropparna med olika antal våningsplan gör att området känns varierat. Se här:

Jag blev intresserad av själva fasaderna på mitt hus. De är uppenbarligen inte några betongelement med synliga fogar. Jag drog slutsatsen att fasaden måste ha blivit omstylad någon gång på 80- eller 90-talet. Det var ganska enkelt att avslöja. Titta på dessa bilder:

Ett skikt av så kallat ”marmoroc” har adderats till fasaden. Dessutom har man byggt ut och glasat in balkongerna.
Här syns den tunna ytan av ”marmoroc”.

En medlem i min bostadsrättsförening upplyste mig om att förändringarna skett 1995-1998. Och att våra hus tidigare hade haft en annan beklädnad, nämligen ”sidiplattor”. En slags eternit, om jag fattat rätt. Så här ser ett annat hus i närheten ut, som har kvar sina sidiplattor:

Grannbyggnad med sidiplattor.

Således bor jag i ett något otypiskt och lite uppgraderat miljonprogram. Jag stortrivs! Och inglasad balkong borde någon få nobelpris för. Det är som ett extra rum. Jag skulle aldrig vilja vara utan min ”pensionärskuvös”!

Miljoner kramar från bloggerskan i brf Malmöhus 18

Relaterade inlägg

Naturens arkitekt: Lövsalsfågeln

Visste du att arten lövsalsfågeln bygger de mest fräsiga, kreativa och förbluffande kärleksnästen man kan tänka sig? Den kan banne mig jämföras med berömda arkitekter som Antonio Gaudí och Zaha Hadid!

Idag vill jag berätta för dig om de fantastiska små liven som bygger upp riktigt romantiska och kreativa kryp-in. Allt för att imponera på potentiella kärlekspartners. Till sin hjälp har de enbart sin näbb och sina klor.

Ett fotografi som visar en blåskimrande fågel som står på marken omgiven av blåa detaljer, såsom blomblad och kapsyler.
En så kallad ”satin bower bird”. Just denna individ verkar helt klart föredra en blåtonad skala i dekoren. Bild från Wikimedia commons.

Lövsalsfågeln är ett släkte med ett antal arter som finns på Nya Guinea och i Australien. Med största omsorg letar de upp personligt byggmaterial såsom färggranna blomblad, kvistar, grässtrån, -ja allt möjligt som de vill använda till sitt bygge. Du kan läsa mer om den här.

Lövsalsfågelns unika kärleksnästen

Det roliga är att lövsalsfåglarna har väldigt personlig smak, och skapar unika byggen. Till exempel satsar någon på en symmetrisk pelargång, en annan på en orange blomsterbädd, en tredje på en gräsmanege pyntad med upphittade kapsyler. Med yttersta omsorg om detaljer dekorerar de den plats där de sedan uppför sin lockande parningsdans på. Därför kan man med fog kalla dem scenografer.

När jag ser dessa små liv blir jag alldeles förundrad, rörd och imponerad över den kreativitet de besitter. Jag börjar fundera på begrepp som skönhet och kreativitet. Varifrån kommer känslan för färg och form?

Jag har inte skrivit särskilt mycket om arkitektur här tidigare, men jag borde bli bättre på det. Som konstvetare förväntas man nämligen kunna mycket om det. Du kan i alla fall läsa mina tidigare inlägg om Notre Dame och Helgo Zettervall.

Bästa hälsningar
Karolina

Relaterade inlägg