Inför internationella kvinnodagen funderar jag kring tre fina skivomslag som finns i min lilla LP-samling. Madonna, Neneh Cherry och Cilla Black. Upplägget är detsamma: ett porträtt eller halvbild där artisten i fråga håller händerna i kors över bröstet mot en enfärgad bakgrund.
Lika men ändå så olika skivomslag
Madonna: You can dance
Född 1975 så vore jag en fjant att inte erkänna att jag beundrat Madonna djupt. I likhet med många andra tonårstjejer på 80-talet tyckte jag att Madonna var en gud.
Det är You can dance jag ska snacka om här. Ett remixalbum som kom 1987.
I en tjurfäktarinspirerad outfit tittar Madonna både lite blygt och intensivt på oss. Ljussättningen är platt och nästan inga skuggor skapas. Armar och händer döljer ett förmodat dekolletage. Huvudet är aningen nedböjt. Bakgrunden är klarröd.
Rött är nog den mest symboltyngda kulören i hela färgspektrumet. Den signalerar bl a ilska (”se rött”) och passion, två ytterst applicerbara sinnesstämningar när det gäller tjurfäktning. Dessutom är rött blodets färg, en kroppsvätska som inte sällan spills under dessa grymma spektakel.
Sist men inte minst kan vi notera en svart sombrero som hänger ned bakom artistens huvud. Dess runda form påminner om en svart sol eller gloria som halkat ned en smula. Madonna är ingen duvunge!
Hon har annekterat manliga tjurfäktarattribut. Emellertid fyller hon dem med kvinnlighet, vacker make-up och sval attityd på ytan. Men vem är det Madonna tittar på? Oss? Är det vi som är tjuren? Inbjuder hon till en fight eller har hon gett upp? Man kan förmoda att det är en manlig blick hon möter. Bilden är tvetydig att tolka och därför tycker jag den är intressant.
Texten i vitt är skriven med slarvig handstil och skänker en personlig touch till omslaget.
Sammanfattningsvis kan ni nog förstå vilket intryck detta omslag gjorde på en 12-årig flicka 1987, på landet i nordöstra Skåne. Därför vill jag nu tacka mina gudföräldrar Majsan och Putte som kom med denna fantastiska julgåva!
Neneh Cherry: Raw like sushi
Bara ett par år efter You can dance var jag stor nog att köpa mina egna skivor. En som stannat kvar i skivbacken och inte rensats ut genom åren är Neneh Cherrys debutalbum Raw like sushi. 1989 var det förmodligen ingen som provat sushi i lilla Oppmanna, byn där jag växte upp. Man visste knappt vad det var.
Under mina stackars tonår var detta LP-inköp förmodligen den coolaste handling jag åstadkom!
Kameran som fångat Neneh är placerad aningen i grodperspektiv. Hon tittar ner på oss. Ljussättningen är ett ganska hårt sidoljus som skapar en tydlig skuggsida. Liksom Madonna döljer hon ett dekolletage, men vi anar en svart BH, där det ena bandet glidit ned. Hon har gigantiska dollartecken hängande i öronen och runt halsen en kraftig kedja med ett jättestort hänge. Tunga guldsmycken, tänk hip-hop, pryder handlederna.
Värt att notera är att händerna är lindade likt en boxares. Här är en dam som ska gå en match!
Hennes namn skrivet med versler (stora bokstäver) och spärrade (ihopdragna) till en massiv textrad som knappt går att uttyda. Bokstäverna är stentuffa och maximalt sammanhållna. Och Neneh är sannerligen sammanbiten.
Cilla Black
I slutet av 90-talet inhandlades denna LP i Stockholm, förmodligen på Myrorna eller liknande. Något ställe där en fattig student kunde hitta ett och annat fynd. Cilla Black var typ Storbritanniens Lill Lindfors. Jag lyssnade på skivan om och om igen och tyckte att den var störtbra. Det tycker jag fortfarande.
På detta skivomslag syns en leende Cilla med huvudet på sned. Stylad precis i enlighet med det decennium då skivan kom, d v s 60-talet. Ett starkt sidoljus skapar hårda skuggor och påminner om kraftig scenbelysning. Bakgrunden är svart, black. Passande!
Till skillnad från tuffa Neneh framstår Cilla som en snäll och rar böna. Jämfört med sexiga Madonna saknar Cillas bild erotiska undertoner. Kort sagt är det bara käckt och trevligt. Därtill är texten, ”Cilla”, skriven på ett sätt som snarast påminner om ett ”Kalle Anka-typsnitt”. Alltså färgglatt och ofarligt.
Ladies with an attitude
Dessa tre damer påminner mig om att man signalerar mycket med sin attityd. Olika situationer kan kräva att man plockar fram olika sorters attityd hos sig själv. Man kommer långt med ett medvetet använt kroppsspråk och styling. Och ibland är man tvungen att rusta sig som Neneh. I andra situationer kommer man längre med Cillas käckhet. Slutligen kanske Madonnas erotiska trixande vara ett användbart grepp!
Jag avslutar med följande passande rader från låten Vouge (Madonna):
“Ladies with an attitude
Fellows that were in the mood
Don’t just stand there, let’s get to it
Strike a pose, there’s nothing to it”
Har någon artist betytt mycket för dig? Något skivomslag eller affisch som gjort stort intryck? Skriv gärna och berätta!
/Karolina
