Öden och äventyr med Livet och Konsten

Idag bjuder jag på några minnesvärda och smått absurda ögonblick ur min personliga minnesbank som bildpedagog, konstvetare och bloggare.

Göra väsen

I början var bloggen ett sätt för mig att ta ett eget utrymme i en tillvaro som faktiskt var ganska dyster. Av olika anledningar hade jag förlorat mig själv och min självkänsla. En klok person uppmanade mig att ”göra mer väsen” av mig. Alltså uttrycka mig så att andra kunde ta del av mina tankar. Till exempel genom att blogga.

WordPress

I samma veva gick jag en kurs i WordPress. Vi var ett litet gäng på tre personer som tappert framhärdade med icke fungerande Wi-fi på Skanörs bibliotek. De andra deltagarna var en pensionerad sjuksköterska samt en äldre herre som presenterade sig som ”musdoktor”.

Vad ”musdoktor” innebär har till stor del förblivit ett mysterium och lett till vilda spekulationer, men vi gissar nu att han sysslade med läkemedels-laborationer. Hur som helst, det var där jag lärde mig WordPress.

Från gagg till snärt – förhoppningsvis…

I början publicerade jag långa och gaggiga inlägg. På den tiden fattade jag inte att man ska skriva på ett visst sätt för webben. Men med tiden har jag lärt mig mer och mer, bland annat genom så kallad sökmotors-optimering (SEO) och läsbarhetsanalys. På så sätt har inläggen förhoppningsvis blivit mer snärtiga och lättillgängliga.

En vän och f d kollega lärde mig att trixa med Google Search Analytics för att Livet och Konsten ska hamna högt upp när folk googlar. På så sätt har jag lyckats bräda både Per Morberg och hans kokbok samt en bok om Jenny Nyström.

Kontaktad av Pierre Schori

Ett minnesvärt ögonblick för Livet och Konsten skedde när ingen mindre än Pierre Schori kontaktade mig. Han hade läst ett av mina inlägg (det om Utvandrarmonumentet i Karlshamn). Eftersom han skrev på en bok om Amerika-emigranterna, ville han veta mer och bad mig ringa upp! Inte varje dag man blir kontaktad av en sosse-pamp. Tyvärr var jag så överväldigad att jag nog inte lyckades konversera på något lyckat sätt…

Skärmdump på Pierre Schoris kommentar från mars 2020.

Öden och äventyr: Att reparera en mekanisk hyena

Under mina år som intendent och konstpedagog har jag hamnat i flera absurda och roliga sammanhang. Som till exempel den gången jag tillsammans med vår utställningstekniker fick operera en mekanisk hyena av konstnären Lars Brunström. Min uppgift blev att smeta in hyenans päls med lervälling.

Jag lagar en mekanisk hyena tillsammans med utställningsteknikern Ed Menton på konsthallen vid Falsterbo Strandbad, 2016. Observera att hyenorna var konstgjorda och inte uppstoppade.

Öden och äventyr: Att jobba som Skurgumma

Att installera konstutställningar är superspännande. Det beror på att varje utställning genererar en helt ny uppsättning utmaningar att lösa. Därför får man hela tiden lära sig nya saker, träffa nya människor och tänka utanför boxen. Tvärtemot vad många tror, är jobbet sällan lugnt och problemfritt. Folk kanske får den uppfattningen eftersom att den färdiga utställningen ser väl avvägd ut, har fin installation och så vidare. Jobbet bakom syns inte!

Exempelvis tillbringade jag flera dagar på Trelleborgs museum med att tvätta bort ritkol från konsthallens väggar. Vi var ett litet tappert gäng som mot klockan frenetiskt kämpade med dammsugare och skumgummisvampar för att skura bort den gamla utställningen. Den konstnärliga friheten skapar ibland oanade konsekvenser…

Medan jag stod och gnodde bort ritkol, spatserade Trelleborgs påfåglar utanför och tittade nyfiket in genom salens fönster.

Öden och äventyr: Stammisar

Under mina år i Falsterbo lärde jag känna många snälla och intressanta besökare. Jag har tidigare beskrivit när jag fick en synnerligen bisarr affisch av konstnären och stammisen Sture Johannesson. Läs gärna!

Livet och Konsten på högskolan

Helt nyligen har Livet och Konsten agerat som referensläsning för studenter vid Högskolan i Halmstad. Närmare bestämt i kursen Design och Arkitektur. Det var en lärare som googlat sig fram och hittat mitt inlägg om miljonprogrammet. Hon tyckte det skulle kunna inspirera hennes studenter att titta närmare på sin närmiljö!

Kransnedläggning på kyrkogård

2022 hade jag det roliga uppdraget att koordinera en stipendiat-vistelse på Tomelilla konsthall. Det har jag berättat om i ett tidigare inlägg. På invigningsdagen var det högtidligt med pressvisning, lokala politiker och stipendiaten Michael Whelan. I uppdraget ingick att lägga ner en krans på donatorn Sten Malmquists föräldragrav. Även förra året fick jag samma uppdrag. Då var det den polska konstnären Magdalena Kleszynska som gästade Tomelilla. Ett kul, omväxlande och kreativt uppdrag. Magda är en underbar person och vi blev goda vänner.

På väg till kyrkogården. Till höger Michael Whelan, stipendiaten.
Här står Michael och jag med breda leenden på Tomelilla kyrkogård. En märklig bild, med tanke på miljön. Men vi tror att även donatorn Sten Malmquist log i sin himmel, nöjd över att hans generösa donation kommer Tomelilla till godo.

Gästbloggare

För att vidga bloggens innehåll och perspektiv har jag nöjet att få bjuda in intressanta gästbloggare med jämna mellanrum. Henrik Rogowski, Anneli Magnuson, Ulf Westerberg och Petter Pettersson har hittills berikat Livet och Konsten med sina berättelser. Och fler gäster är på ingång, kan jag avslöja redan nu.

Det var allt jag ville hälla ut från minnes-säcken idag!
/Karolina

Relaterade inlägg

Saker jag ofta får höra när jag vaktar en utställning. Del 3: ”Är konstnären känd?”

Är konstnären känd? Denna fråga får jag ofta. Den gör mig brydd. Skulle detta att vara ”känd” innebära något särskilt? Att konstnären ifråga är intressant? Skicklig? Vad menar man med ”känd” egentligen?

TV och andra medier har hjälpt vissa konstnärer att fastna i det allmänna medvetandet, som Lars Lerin och Ernst Billgren. Men sen?

Fotografi föreställande konstnären Ernst Billgren, en känd konstnär, i alla fall i Sverige!

Tillräckligt känd för att bli igenkänd? Bildkälla: Wikipedia.

Enligt Konstnärsnämnden finns ca 11 000 yrkesverksamma konstnärer i Sverige. De flesta hårt arbetande, med långa högskoleutbildningar och därmed skyhöga studielån.
Doldisar för de flesta, möjligtvis uppmärksammade av sina studiekamrater och konstlärare. Förhoppningsvis finner de mening med sitt yrkesutövande utan att vara någon celebritet. Förhoppningsvis får de erkännande av de som intresserar sig för deras konst.

Så, är konstnären känd?
Jag brukar alltid svara undanglidande på denna fråga. På konsthallen där jag jobbar ställer vi sällan ut konstnärer som är kända för den breda massan. Vi letar inte utställningar utifrån sådana kriterier, och dessutom är de ”kända” alldeles för upptagna för att ställa ut på en liten, kommunal konsthall… Vi letar däremot efter intressant konst, som säger något om vår tid och vår värld.

Men visst, vi har ställt ut en del namn som är lite kända i ”konstvärlden”. Men konstvärlden är bara en liten, liten del av den allmänna tillvaron och det allmänna medvetandet.

Så, snälla, låt mig slippa försöka svara på frågan ”Är konstnären känd?”. Men p g a att denna blogg är så himla OKÄND (vilket du kan läsa i detta inlägg) så lär ingen uppmärksamma denna önskan.

Tjingeling!
Karolina

Relaterade inlägg

Saker jag ofta får höra när jag vaktar en utställning. Del 2: ”Hur länge pågår utställningen?”

Varför är en utställningsperiod så ”lång”? Varför byter ni inte utställning oftare?

Information om aktuell utställningsperiod finns alltid på informationsvepan jag berättade om förra gången. Se här:

Fotografi som visar en blå vepa med information om utställningens titel, deltagande konstnärer samt utställningsperiod.

Tydligt eller inte? Vem kan påstå att aktuell utställningsperiod inte framgår med tydlighet?

Blandade reaktioner!

När man avslöjar utställningsperioden kan man få lite olika reaktioner. Om besökaren prioriterar kvantitet istället för kvalitet, brukar man mötas av lite sura miner från de som tycker att vi borde byta utställning oftare. Inte många av våra besökare tillhör denna kategori, men de få som gör det är ena riktiga surkart, som inte sprider någon glädje, precis.

För mer är ju bättre. Eller?! De typer som yttrar sådana åsikter möter föga förståelse från oss som bemannar utställningen. Vi vill att utställningen ska få pågå ett bra tag.

Det dolda arbetet innan, under och efter en utställningsperiod

Vi vet hur mycket hårt arbete och kostnader det ligger bakom en utställning. Vi vet, för det är vi som planerar, ringer alla samtal, kollar försäkringar, bokar transporter, betalar fakturor, fixar annonser, formger trycksaker, facebookar, ordnar pedagogiskt material till vår öppna ateljé, handhar bokningar, håller visningar, spelar in audioguider, skriver informationstexter…

Sist men inte minst har vi all kontakt med konstnärerna som ställer ut och vi vet därmed vilken kraftansamling det innebär för hen att ro iland en utställning.

I´ll be back!

Jag tänker lite till. Anledningen att man frågar kan faktiskt vara, att man vill komma tillbaka vid senare tillfälle. Eller för att man vill tipsa andra som ska hinna besöka utställningen. Dessutom kommer vissa besökarer flera gånger på samma utställning. De berättar med ett leende att ”Nu är det tredje gången jag är här!”. Och ibland har de dessutom tagit med sig gäster för att visa upp sin lokala konsthall.

I sådana fall värmer frågan ”Hur länge pågår utställningen?” mitt hjärta!

Vi hörs snart igen!
Karolina

PS: Malmö universitetsbibliotek har sammanställt en blogg som beskriver hur en utställning görs från ax till limpa.

Related Posts

Saker jag ofta får höra när jag vaktar en utställning. Del 1: ”Vad heter konstnären?”

Det ingår i mitt arbete att vakta utställningar, eftersom jag arbetar en konsthall. Framöver tänkte jag skriva några texter med reflektioner kring vad jag får höra av besökare. 

Vad heter konstnären?

Denna fråga är den vanligaste. Jag får den så gott som varje dag. Ärligt talat, jag är lite trött på den!

Använder inte folk sina ögon längre? Precis i ingången till vår fina konsthall hänger alltid en stor vepa, med exakt information om konstnärens namn, eventuell titel på utställningen samt utställningsperiod. Men den tycks vara insvept i en osynlighetsmantel. De flesta går förbi den utan att ha sett den.

Även längre in i utställningen finns det oftast en annan, stor informationstext, med fakta om konstnären och en introduktion till utställningen. Dessutom finns det oftast lösa blad att ta och ha med sig när man går runt. Även dessa späckade med information om konstnärens namn.

Vad heter konstnären? Den frågan besvarar denna tydliga vepa, som hänger alldeles vid ingången till konsthallen där jag jobbar.

Konstnärernas namn framgår av denna textil-vepa.

Vända på steken!

Men nu ska jag vara positiv! En sådan fråga kan vara en ingång till ett samtal. Någon kanske vill ha kontakt, och testar denna fras som en isbrytare. Så kanske är det inte så dumt ändå… För samtal vill vi ha, vi som jobbar med konst. Dialog, kommentarer, frågor, funderingar, undringar…

Vi tror på konstens förmåga att sätta igång hjärnaktivitet i form av associationer, idéer och reflektioner. Konsten kan rucka invanda mönster och skapa större förståelse för varandra, oss själva och vår omvärld.

Så, förresten, fortsätt fråga vad konstnären heter! Jag lovar att svara och så får vi hoppas att samtalet fortsätter till mer intressanta djup. För vi som jobbar med konst älskar konst och att prata om den. Och inga frågor är egentligen för dumma, inte ens ”Vad heter konstnären?”!!!

Allt gott
Karolina

Relaterade inlägg