Steglitsens guldålder i konsten, del 5: Tagg, blod och bokrullar

Minns du att steglitsen äter tistelfrön? Jojomensan, den äter från den taggiga växten, men blir inte skadad. Apropå det ska vi idag titta på en betydligt värre tagg. Nämligen den i Kristi törnekrona. Den taggen hänger också ihop med steglitsen.

Taggad på tagg? Läs då här!

Säkert har du hört den hjärtskärande myten om hur en liten fågel flyger fram till Jesus när han vandrar med korset på Golgata. I medlidande plockar fågeln en tagg som fastnat från törnekronan i Jesu panna. Med följden att en blodsdroppe färgar fågelns fjäderdräkt.

Men vilken art var det egentligen frågan om? Många fåglar som har något rött i fjäderdräkten är omväxlande förknippade med den legenden. Till exempel rödhake, domherre och korsnäbb. Men också steglitsens röda kindfläck är tillräckligt för att göra den kopplingen. Vi känner ju min främsta källa, Dr Friedmann (steglitsexpert), vid det här laget. Han menar att steglitsen i målningar med Jesusbarnet förebådar den vuxne Jesus lidanden på Golgata. I dessa målningar uppvisar mor och barn ett fullkomligt lugn, trots framtida plågor.

Men precis som tistelns taggar inte skadar steglitsen, så skadar inte den fysiska döden Jesus. Kanske är det därför Maria och barnet framstår så rofyllda.

Bokrullen

Nu gör vi ett tvärt kast, från blod och tagg till bokrulle. Dr Friedman fann en språklig lustighet som stärker steglitsens orsak som ständig sidekick till Jesusbarnet. I ett litet antal målningar förekommer fågeln i närheten av en bokrulle eller papperslapp med bibliska ord.

Friedmann menar att bokrullen till viss del kan ha haft liknande funktion som steglitsen kom att få. I tidiga målningar gjorda i Italien under bysantinskt inflytande håller lille Jesus en liten bokrulle och Friedman tycker sig se att de allra tidigaste steglitserna faktiskt är synnerligen cylindriska i sin form, som vore de bokrullar.

Friedmans förklaring är lustig, men så skarp att den inte går att avfärda. Det italienska ordet för bokrulle, cartellino, är nästan exakt samma som italienskans ord för steglits, cardellino. Renässanskonstnärerna måste ha varit medvetna om detta och funnit nöje i associationen.

En bokrulle med ett budskap – en fågel med ett budskap, två flugor i en smäll!

Slutord

Jag har ju plöjt Dr Friedmanns bok The Symbolic Goldfinch. I den kör han en intensiv namedropping. Han går igenom olika konstnärer, skolor, strömningar och luskar i litterära källor. Han analyserar var i målningarna steglitsen sitter, dess ställning och proportioner. Flitens lampa tycks ha lyst oupphörligt hos honom.

Efter den här serien känner jag mig både upprymd men också lite trött. Tack och lov har Friedmans outsinliga entusiasm smittat mig emellanåt och jag har orkat ta mig vidare. Vid det här laget har jag googlat fram så många Madonna och barnet-målningar med steglitser att jag blivit alldeles förstummad över mängden. Inte kan jag hålla isär alla heller.

Slutligen kan vi konstatera att ett motiv i en äldre bild av denna typ, aldrig bara är objektet i sig självt. En mängd betydelser och tolkningar är knutna till tingen och gestalterna. Det är en fascinerande resa att som nutidsmänniska försöka bena ut hur de egentligen tänkte, upplevde och tolkade världen de levde i och världen bortom detta.

Jag hoppas att du funnit nöje i serien.
Hälsar Friedmanns nutida steglitsnotarie

Relaterade inlägg

Steglitsens guldålder i konsten, del 4: En levande leksak

I seriens början berättade jag att steglitsen bara förekommer tillsammans med barnet Jesus. Aldrig den vuxne. Alltså finns det en koppling mellan barndom och steglits. Men hur i hela fridens namn kommer det sig? Idag kollar vi på steglitsen som leksak.

Vi fick i förra inlägget veta hur Jesusbarnet blåste liv i en lerfågel. Se där, en koppling till barn och steglits. Men det finns ytterligare ett stark samband. Steglitser var nämligen mycket vanligt förekommande som husdjur. Orsaken är att de var vackra, sjöng fint och lätt blev tama. Dessutom kunde de hållas i snöre och lära sig trick. Således inte bara burfågel utan också levande leksak.

Leonardo di Francesco di Lazzaro Malatesta (också känd under flera andra namn): Madonnan och barnet, ca 1505-1510.

En lekfull repertoar

De kunde lära sig öppna utfodringsbehållare och spela döda. Och en källa säger att de kunde lära sig att avlossa leksakskanoner! Särskilt intressant är att de kunde tränas att hissa upp vatten i en miniatyrhink. Tänk dig en liten, liten spann i en kedja. Steglitsen firar ner kärlet och håvar upp vatten ur en större behållare. På holländska heter steglits puttertje och det betyder vattenhämtare eller vattendragare. I följande målningar avbildar Abraham Mignon (1640-1679) steglitser i färd med att hämta vatten.

Friedmann menar att det var självklart att även lille Jesus måste ha en så populär leksak. På så sätt skulle han framstå mer som ett livs levande barn. Och därmed bli mer mänsklig och lättare för betraktaren att knyta an till. Steglitsen har alltså en funktion att humanisera Jesus.

Inte bara Jesus

Vi kan se i flera världsliga barnporträtt att steglitsen är en populär accessoar. Även Rubens pojkar hade en sådan att roa sig med, vilket framgår i konstnärens dubbelporträtt. Den äldre sonen Albert är självmedveten och tittar på oss, medan den yngre, Nikolaus, är fullt upptagen med steglitsen han håller i ett snöre.

  • Rubens gossar har en steglits som leksak i denna målning.

Här kommer ett bildspel med några fler barnporträtt från olika tider.

  • Flickan håller en steglits mellan sina kupade händer. Vi kan ana att den är en kär leksak.
  • Den lille gossen håller en steglits i ett fast grepp. Kanske är det hans bästa leksak?
  • Gossen har plockat ut sin leksak, steglitsen, ur sin bur.
  • Ack, gossen stirrar håglöst ut i tomma intet. Hans leksak, en steglits,  är död.

Nu har vi rett ut barn-steglits-kopplingen ordentligt. I nästa inlägg blir det inte så gulligt, mer sorgligt och hjärtskärande. Fortsätt följa serien så får du veta mer!

Hälsar Bloggerskan Karolina

Relaterade inlägg