Steglitsens guldålder i konsten, del 4: En levande leksak

I seriens början berättade jag att steglitsen bara förekommer tillsammans med barnet Jesus. Aldrig den vuxne. Alltså finns det en koppling mellan barndom och steglits. Men hur i hela fridens namn kommer det sig? Idag kollar vi på steglitsen som leksak.

Vi fick i förra inlägget veta hur Jesusbarnet blåste liv i en lerfågel. Se där, en koppling till barn och steglits. Men det finns ytterligare ett stark samband. Steglitser var nämligen mycket vanligt förekommande som husdjur. Orsaken är att de var vackra, sjöng fint och lätt blev tama. Dessutom kunde de hållas i snöre och lära sig trick. Således inte bara burfågel utan också levande leksak.

Leonardo di Francesco di Lazzaro Malatesta (också känd under flera andra namn): Madonnan och barnet, ca 1505-1510.

En lekfull repertoar

De kunde lära sig öppna utfodringsbehållare och spela döda. Och en källa säger att de kunde lära sig att avlossa leksakskanoner! Särskilt intressant är att de kunde tränas att hissa upp vatten i en miniatyrhink. Tänk dig en liten, liten spann i en kedja. Steglitsen firar ner kärlet och håvar upp vatten ur en större behållare. På holländska heter steglits puttertje och det betyder vattenhämtare eller vattendragare. I följande målningar avbildar Abraham Mignon (1640-1679) steglitser i färd med att hämta vatten.

Friedmann menar att det var självklart att även lille Jesus måste ha en så populär leksak. På så sätt skulle han framstå mer som ett livs levande barn. Och därmed bli mer mänsklig och lättare för betraktaren att knyta an till. Steglitsen har alltså en funktion att humanisera Jesus.

Inte bara Jesus

Vi kan se i flera världsliga barnporträtt att steglitsen är en populär accessoar. Även Rubens pojkar hade en sådan att roa sig med, vilket framgår i konstnärens dubbelporträtt. Den äldre sonen Albert är självmedveten och tittar på oss, medan den yngre, Nikolaus, är fullt upptagen med steglitsen han håller i ett snöre.

  • Rubens gossar har en steglits som leksak i denna målning.

Här kommer ett bildspel med några fler barnporträtt från olika tider.

  • Flickan håller en steglits mellan sina kupade händer. Vi kan ana att den är en kär leksak.
  • Den lille gossen håller en steglits i ett fast grepp. Kanske är det hans bästa leksak?
  • Gossen har plockat ut sin leksak, steglitsen, ur sin bur.
  • Ack, gossen stirrar håglöst ut i tomma intet. Hans leksak, en steglits,  är död.

Nu har vi rett ut barn-steglits-kopplingen ordentligt. I nästa inlägg blir det inte så gulligt, mer sorgligt och hjärtskärande. Fortsätt följa serien så får du veta mer!

Hälsar Bloggerskan Karolina

Relaterade inlägg

Steglitsens guldålder i konsten, del 3: Steglitsen, själen och återuppståndelsen

Ahh… Steglitsen! Vid det här laget har den en alldeles speciell plats i mitt kikarsikte. I detta inlägg fortsätter jag att frottera mig med Dr Friedmann och att djupdyka i hans iakttagelser av den coola och symbolbärande finken.

Fåglar generellt kan i religiös konst förknippas med själen. De är lätta, kan lyfta från jorden och flyga upp i himlen. På samma sätt som själen lämnar det jordiska (kroppen) och färdas till en salig sfär bortom detta. Själen som lyfter och ”flyger ur” en avlidens kropp kan därmed avbildas som en fågel. Jag har någonstans läst att förr var det vanligt att man öppnade ett fönster i ett rum där någon nyligen avlidit. Och att sjuksköterskor på lasarett länge fortsatte med detta förfarande. Så här har vi en symbolik som förklarar fågelns närvaro i religiös konst.

Mästaren av Castello Nativity: Madonnan och barnet, ca 1460.

Steglitsen och återuppståndelsen

Friedmann knyter fågeln till återuppståndelsen genom en känd apokryfisk berättelse. Apokryferna var kristna berättelser som kyrkan officiellt inte godkänt, men som likväl var flitigt lästa och spridda. En sådan känd berättelse handlar om lilla Jesusbarnet. Gossen Jesus leker med en lerfågel och blåser liv i den. På så sätt förvandlar han död materia till levande.

Denna legend knyter alltså Jesusbarnet till just en småfågel. Men det står inte nämnt någonstans att det just skulle handla om en steglits. Friedmann påpekar att denna myt ändå kan förklara småfågeltrenden, där just steglitsen blev den oavgjort mest populära arten.

Steglits (Carduelis carduelis) är en liten färggrann fågel som tillhör familjen finkar. Bild: Wikimedia Commons.

Friedmann kopplar alltså steglitsen till återuppståndelse efter döden. Därtill har steglitsen en annan och mer folklig förankring. Man såg nämligen steglitsen som ett gott tecken, en turfågel med beskyddande funktion och ett gott omen. Faktum är att steglitsen gjorde sin storartade entré i konsten samtidigt som böldpesten härjade som värst i Europa. Att tillfriskna efter ett så svårt sjukdomstillstånd var en slags världslig återuppståndelse. Därför ser Friedmann en koppling mellan steglitsen som turfågel och konvalescens.

Friedmann noterar också att Jesusbarnet i flertalet målningar även bär en annan känd skydds-symbol. Nämligen den röda korallen som en amulett runt halsen. Se här:

Hälsokopplingen: Steglitsen och tisteln

Steglitser äter tistelfrön. Och tisteln är en känd medicinalväxt. Det är sen gammalt. Tisteln användes i folkmedicinen för att rena kroppen. Således finns en hälsokoppling knuten till steglitsen, menar Friedmann. Längre fram i serien ska vi fortsätta på tistel- och taggtemat. Häng kvar!

Bild: Wikimedia Commons.

Hälsar Dr Friedmanns ständiga och frivilliga kommunikatör!

Relaterade inlägg

Steglitsens guldålder i konsten, del 1: Friedmann och finken

En näpen fink, den vackra steglitsen, trendade i den kristna konsten under flera sekel. Från senmedeltid ända fram till barocken. Jag ska i en serie inlägg berätta varför.

Säkert har du redan koll på att duvan är den mest förekommande arten i kristen konst. Den har jag skrivit om tidigare (läs gärna). Men att steglitsen är nummer 2 på hitlistan, kanske du inte alls hade koll på. Det hade inte jag heller, förrän jag av en händelse stötte på en mycket spännande källa.

Dr Friedmanns forskning

En dag när jag sökte litteratur på Lunds universitetsbibliotek LUX, fastnade min blick på en bokrygg i hyllan Kristen konst och symbolik. Nämligen titeln The Symbolic Goldfinch (1946) av Herbert Friedmann. Min lycka var gjord! Och fatta vilken tur, boken finns bara i detta exemplar i hela Sverige!

Det skulle visa sig att boken innehöll en mycket djuplodande inventering och analys av steglitsens succéartade framfart i konsten. I likhet med duvan är steglitsen en symbolbärande pippi och den nitiske Friedmann gav sig sjutton på att reda ut varför. Hänger du med i denna serie kommer du att få veta mer.

Friedmann var ornitolog vid The Smithsonian Institution. Dessutom var han extremt kunnig i konsthistoria. Alltså var detta en perfekt uppgift för den strävsamme farbrorn.

Steglitsen och statistiken

Vi börjar med siffrorna som Friedmann redovisar. Av alla arter i den kristna konsten (utöver duvan), från senmedeltid till barock, utgör steglitsen hela 75-80%! Bara detta är anmärkningsvärt. Orsaken till det anmärkningsvärda, är att ingenstans i bibeln omnämns steglitsen som art.

Friedmann granskar litterära källor, bibeln, apokryfiska texter och en mängd andra dokument i sin jakt på förklaringar. Och givetvis studerar han ett stort antal målningar, hela 486 st. När jag läser hans bok riktigt känner jag hur han själv uppfattar sig som en detektiv. Till skillnad från dagens forskningsläge hade han verkliga utmaningar. Idag är nämligen stora delar av museernas konst digitaliserad. Men på den ihärdige Friedmanns tid fanns ”bara” originalkonst och reproduktioner i litteratur att tillgå.

Eftersom jag själv grävt ganska djupt i de digitala samlingarna, fantiserar jag nästan om att Friedmann står bakom min axel, och betraktar bilderna på datorskärmen. Jag föreställer mig hur han myser och fascineras av hur enkelt det är att ta del av konst från när och fjärran.

Hur som helst, han närstuderade trots allt en väldans massa målningar. Mot bakgrund av detta stora antal är det fullt rimligt att hävda att hans analys har bäring än idag. Så häng med i denna bloggserie, då får du ta del av de skarpa iakttagelserna han gjorde.

Det var allt för idag!
Bästa hälsningar från Friedmanns självutnämnda språkrör

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: EWK:s fågelträd

När jag gick på gymnasiet var jag fascinerad av EWK:s träffsäkra satirbilder. Så till den milda grad att jag själv ett tag började skapa bilder med hjälp av flytande tusch och stålstift. I våras hade jag glädjen att se en mycket fin utställning om EWK, på Fullersta gård i Huddinge. I hans rika bildvärld fanns en bild med fåglar som så klart fångade mitt intresse extra mycket.

Ett ensamt träd, bland en massa trädstubbar bildar den torftiga miljön. Ett stort antal fåglar trängs i trädets krona. Uppenbarligen har deras livsmiljö kalhuggits, och fåglarna har ingenstans att ta vägen.

EWK, förkortning för Ewert Karlsson (1918-2004), var en känd satirtecknare med fingertoppskänsla för orättvisor och politiska skeenden. På EWK-sällskapets hemsida kan du se flera av hans bilder.

Upplägget är genialiskt, med enkla medel skapade EWK en visuellt slagkraftig bild av skogsbrukets sämsta sidor: kalhyggena. Det är imponerande hur han skapar djup i bilden: de likartade stubbarna fyller marken och fortsätter bort, mindre och mindre, i horisonten. Det lutande trädet står ensamt mot en graderad himmel. Vart ska fåglarna ta vägen?

Vid mitt besök på Fullersta gård fick jag en mycket fin liten skrift med EWK:s bilder. De är kommenterade av hans änka Alice och nedtecknades i ett samtal 2009. Om denna bild står det:

Ewert och jag hade sommarställe i Idre. När vi åkte dit brukade vi alltid stanna till och dricka kaffe vid älven i Älvdalen. När vi slog oss ner vid bordet sa Ewert ”men, är vi rätt?. Han gick ner mot älven och ropade ”kom ska du få se!”. Träden var nerhuggna och bara ett kalhygge fanns kvar. Ewert blev uppbragt och undrade ”var ska alla fåglar sitta?”. Det var så han fick idén till teckningen som han ritade genast när vi kom fram till stugan.

ur boken ”EWK på Fullersta gård”

Jag ville dela med mig av denna lilla betraktelse och uppmuntra er att titta vidare på hans bilder som både är dråpliga, oroväckande och engagerande. Även om han inte lever längre är många av hans bilder högst aktuella än idag.

Bästa hälsningar
Bloggerskan Karolina

Relaterade inlägg

Krysslista inleder höstsäsongen!

Som du säkert märkt är jag särskilt intresserad av fåglar i konsten. Det hela började när jag jobbade på Falsterbo konsthall och lärde känna en hel drös med trevliga fågelskådare, fågelkonstnärer och naturfotografer. Och jag kan lova, deras entusiasm smittade. Därför ställde jag mig frågan ”Går det att skåda fågel i konsten?”

Svar Ja! När jag började fokusera på fågeln som motiv insåg jag att fåglar i konsten är talrika. Dessutom kan de berätta mycket om sin tid och den funktion de har i konstverken. Från religiös symbolik till politisk utopi. Därtill kan de visa på samhälleliga förändringar och vissa enskilda konstnärer har gjort till sin livsuppgift att avbilda fågelrikets mångfald.

Krysslista

Fågelskådare använder ibland en så kallad krysslista med olika arter för att kunna bocka av vilka arter de observerar. Krysslistorna kan gälla för ett specifikt område eller ha en särskild säsong. Du finner flera spännande krysslistor på Birdlife Swedens hemsida.

Men om du, som jag, vill skåda fågel i konsten, har jag själv konstruerat en unik krysslista. Den är tänkt som en inspiration till att aktivt börja observera fåglar i konsten. Du finner listan här:

Läs gärna mina tidigare inlägg om fåglar i konsten.

Mycket nöje!
Karolina

Relaterade inlägg