Steglitsens guldålder i konsten, del 5: Tagg, blod och bokrullar

Minns du att steglitsen äter tistelfrön? Jojomensan, den äter från den taggiga växten, men blir inte skadad. Apropå det ska vi idag titta på en betydligt värre tagg. Nämligen den i Kristi törnekrona. Den taggen hänger också ihop med steglitsen.

Taggad på tagg? Läs då här!

Säkert har du hört den hjärtskärande myten om hur en liten fågel flyger fram till Jesus när han vandrar med korset på Golgata. I medlidande plockar fågeln en tagg som fastnat från törnekronan i Jesu panna. Med följden att en blodsdroppe färgar fågelns fjäderdräkt.

Men vilken art var det egentligen frågan om? Många fåglar som har något rött i fjäderdräkten är omväxlande förknippade med den legenden. Till exempel rödhake, domherre och korsnäbb. Men också steglitsens röda kindfläck är tillräckligt för att göra den kopplingen. Vi känner ju min främsta källa, Dr Friedmann (steglitsexpert), vid det här laget. Han menar att steglitsen i målningar med Jesusbarnet förebådar den vuxne Jesus lidanden på Golgata. I dessa målningar uppvisar mor och barn ett fullkomligt lugn, trots framtida plågor.

Men precis som tistelns taggar inte skadar steglitsen, så skadar inte den fysiska döden Jesus. Kanske är det därför Maria och barnet framstår så rofyllda.

Bokrullen

Nu gör vi ett tvärt kast, från blod och tagg till bokrulle. Dr Friedman fann en språklig lustighet som stärker steglitsens orsak som ständig sidekick till Jesusbarnet. I ett litet antal målningar förekommer fågeln i närheten av en bokrulle eller papperslapp med bibliska ord.

Friedmann menar att bokrullen till viss del kan ha haft liknande funktion som steglitsen kom att få. I tidiga målningar gjorda i Italien under bysantinskt inflytande håller lille Jesus en liten bokrulle och Friedman tycker sig se att de allra tidigaste steglitserna faktiskt är synnerligen cylindriska i sin form, som vore de bokrullar.

Friedmans förklaring är lustig, men så skarp att den inte går att avfärda. Det italienska ordet för bokrulle, cartellino, är nästan exakt samma som italienskans ord för steglits, cardellino. Renässanskonstnärerna måste ha varit medvetna om detta och funnit nöje i associationen.

En bokrulle med ett budskap – en fågel med ett budskap, två flugor i en smäll!

Slutord

Jag har ju plöjt Dr Friedmanns bok The Symbolic Goldfinch. I den kör han en intensiv namedropping. Han går igenom olika konstnärer, skolor, strömningar och luskar i litterära källor. Han analyserar var i målningarna steglitsen sitter, dess ställning och proportioner. Flitens lampa tycks ha lyst oupphörligt hos honom.

Efter den här serien känner jag mig både upprymd men också lite trött. Tack och lov har Friedmans outsinliga entusiasm smittat mig emellanåt och jag har orkat ta mig vidare. Vid det här laget har jag googlat fram så många Madonna och barnet-målningar med steglitser att jag blivit alldeles förstummad över mängden. Inte kan jag hålla isär alla heller.

Slutligen kan vi konstatera att ett motiv i en äldre bild av denna typ, aldrig bara är objektet i sig självt. En mängd betydelser och tolkningar är knutna till tingen och gestalterna. Det är en fascinerande resa att som nutidsmänniska försöka bena ut hur de egentligen tänkte, upplevde och tolkade världen de levde i och världen bortom detta.

Jag hoppas att du funnit nöje i serien.
Hälsar Friedmanns nutida steglitsnotarie

Relaterade inlägg

Steglitsens guldålder i konsten, del 4: En levande leksak

I seriens början berättade jag att steglitsen bara förekommer tillsammans med barnet Jesus. Aldrig den vuxne. Alltså finns det en koppling mellan barndom och steglits. Men hur i hela fridens namn kommer det sig? Idag kollar vi på steglitsen som leksak.

Vi fick i förra inlägget veta hur Jesusbarnet blåste liv i en lerfågel. Se där, en koppling till barn och steglits. Men det finns ytterligare ett stark samband. Steglitser var nämligen mycket vanligt förekommande som husdjur. Orsaken är att de var vackra, sjöng fint och lätt blev tama. Dessutom kunde de hållas i snöre och lära sig trick. Således inte bara burfågel utan också levande leksak.

Leonardo di Francesco di Lazzaro Malatesta (också känd under flera andra namn): Madonnan och barnet, ca 1505-1510.

En lekfull repertoar

De kunde lära sig öppna utfodringsbehållare och spela döda. Och en källa säger att de kunde lära sig att avlossa leksakskanoner! Särskilt intressant är att de kunde tränas att hissa upp vatten i en miniatyrhink. Tänk dig en liten, liten spann i en kedja. Steglitsen firar ner kärlet och håvar upp vatten ur en större behållare. På holländska heter steglits puttertje och det betyder vattenhämtare eller vattendragare. I följande målningar avbildar Abraham Mignon (1640-1679) steglitser i färd med att hämta vatten.

Friedmann menar att det var självklart att även lille Jesus måste ha en så populär leksak. På så sätt skulle han framstå mer som ett livs levande barn. Och därmed bli mer mänsklig och lättare för betraktaren att knyta an till. Steglitsen har alltså en funktion att humanisera Jesus.

Inte bara Jesus

Vi kan se i flera världsliga barnporträtt att steglitsen är en populär accessoar. Även Rubens pojkar hade en sådan att roa sig med, vilket framgår i konstnärens dubbelporträtt. Den äldre sonen Albert är självmedveten och tittar på oss, medan den yngre, Nikolaus, är fullt upptagen med steglitsen han håller i ett snöre.

  • Rubens gossar har en steglits som leksak i denna målning.

Här kommer ett bildspel med några fler barnporträtt från olika tider.

  • Flickan håller en steglits mellan sina kupade händer. Vi kan ana att den är en kär leksak.
  • Den lille gossen håller en steglits i ett fast grepp. Kanske är det hans bästa leksak?
  • Gossen har plockat ut sin leksak, steglitsen, ur sin bur.
  • Ack, gossen stirrar håglöst ut i tomma intet. Hans leksak, en steglits,  är död.

Nu har vi rett ut barn-steglits-kopplingen ordentligt. I nästa inlägg blir det inte så gulligt, mer sorgligt och hjärtskärande. Fortsätt följa serien så får du veta mer!

Hälsar Bloggerskan Karolina

Relaterade inlägg

Steglitsens guldålder i konsten, del 3: Steglitsen, själen och återuppståndelsen

Ahh… Steglitsen! Vid det här laget har den en alldeles speciell plats i mitt kikarsikte. I detta inlägg fortsätter jag att frottera mig med Dr Friedmann och att djupdyka i hans iakttagelser av den coola och symbolbärande finken.

Fåglar generellt kan i religiös konst förknippas med själen. De är lätta, kan lyfta från jorden och flyga upp i himlen. På samma sätt som själen lämnar det jordiska (kroppen) och färdas till en salig sfär bortom detta. Själen som lyfter och ”flyger ur” en avlidens kropp kan därmed avbildas som en fågel. Jag har någonstans läst att förr var det vanligt att man öppnade ett fönster i ett rum där någon nyligen avlidit. Och att sjuksköterskor på lasarett länge fortsatte med detta förfarande. Så här har vi en symbolik som förklarar fågelns närvaro i religiös konst.

Mästaren av Castello Nativity: Madonnan och barnet, ca 1460.

Steglitsen och återuppståndelsen

Friedmann knyter fågeln till återuppståndelsen genom en känd apokryfisk berättelse. Apokryferna var kristna berättelser som kyrkan officiellt inte godkänt, men som likväl var flitigt lästa och spridda. En sådan känd berättelse handlar om lilla Jesusbarnet. Gossen Jesus leker med en lerfågel och blåser liv i den. På så sätt förvandlar han död materia till levande.

Denna legend knyter alltså Jesusbarnet till just en småfågel. Men det står inte nämnt någonstans att det just skulle handla om en steglits. Friedmann påpekar att denna myt ändå kan förklara småfågeltrenden, där just steglitsen blev den oavgjort mest populära arten.

Steglits (Carduelis carduelis) är en liten färggrann fågel som tillhör familjen finkar. Bild: Wikimedia Commons.

Friedmann kopplar alltså steglitsen till återuppståndelse efter döden. Därtill har steglitsen en annan och mer folklig förankring. Man såg nämligen steglitsen som ett gott tecken, en turfågel med beskyddande funktion och ett gott omen. Faktum är att steglitsen gjorde sin storartade entré i konsten samtidigt som böldpesten härjade som värst i Europa. Att tillfriskna efter ett så svårt sjukdomstillstånd var en slags världslig återuppståndelse. Därför ser Friedmann en koppling mellan steglitsen som turfågel och konvalescens.

Friedmann noterar också att Jesusbarnet i flertalet målningar även bär en annan känd skydds-symbol. Nämligen den röda korallen som en amulett runt halsen. Se här:

Hälsokopplingen: Steglitsen och tisteln

Steglitser äter tistelfrön. Och tisteln är en känd medicinalväxt. Det är sen gammalt. Tisteln användes i folkmedicinen för att rena kroppen. Således finns en hälsokoppling knuten till steglitsen, menar Friedmann. Längre fram i serien ska vi fortsätta på tistel- och taggtemat. Häng kvar!

Bild: Wikimedia Commons.

Hälsar Dr Friedmanns ständiga och frivilliga kommunikatör!

Relaterade inlägg

Steglitsens guldålder i konsten, del 2: Trenden blossar upp

Idag fortsätter jag mitt grävande kring steglitsens ohejdade triumfer i konsten. I förra inlägget presenterade jag min salige guru i ämnet, Dr Herbert Friedmann. Nu fortsätter vi att reda ut varför och hur konstnärer har skildrat steglitsen i den kristna konsten.

Det är lite oklart när exakt steglitsen som art börjar förekomma i den västerländska konsten. Men Friedmann spårar trenden med småfåglar i kristen konst till medeltidens träskulpturer från norra Europa, särskilt Frankrike. I snidade skulpturer föreställande Madonnan och barnet förekommer ibland en småfågel som Jesusbarnet håller. Emellertid är småfågeln omöjlig att artbestämma. Det beror dels på att bemålningen gått förlorad. Mer sannolikt är ändå att dessa fåglar varit en generalisering. Det vill säga ingen speciell art.

Medeltida träskulptur.

Men konceptet att infoga en småfågel i målningar med Madonnan och barnet spred sig lavinartat söderut i Europa. Och det tog särskilt fäste i Italien. Till skillnad från de franska träsnidarna var det bildkonstnärer som anammade trenden i Italien. Dessutom väljer de en specifik art, nämligen steglitsen. Vi ska också veta att just Italien var en slags storproducent av religiös konst vid tiden. På så sätt får steglitsen ett rejält uppsving som motiv i konsthistorien.

Steglitsen i två vanliga bildgenrer

Friedmann fann att steglitsen närvarar i två typer av kristna motiv:

  • Madonnan och barnet. Här är det oftast tal om en ”tronande Madonna”. Alltså jungfru Maria sittande i en frontal komposition med lille Jesus i knäet.
  • Gruppkompositioner med ännu fler figurer inblandade. Till exempel motiv med medlemmar i den heliga familjen, födelsescenen, de vise männens tillbedjan, helgon o s v.

Värt att notera redan nu, är att steglitsen enbart förekommer i motiv med Jesusbarnet. Aldrig den vuxne Jesus. Den är dessutom extremt ovanlig i bebådelsebilder. Det vill säga skildringar av när Maria får veta av ängeln Gabriel att hon ska föda guds son. Vi återkommer längre fram i serien till Friedmanns analys av skälen till detta.

Den här steglitstrenden håller i sig från sent 1300-tal ända fram till 1600-tal. Friedmann flaggar för flera sorters symbolik och att det sker glidningar dem emellan. Dessutom kan ett motiv som blivit populärt bita sig fast i en genre, alltmedan tolkningen förändras eller rent av faller i glömska.

I nästa inlägg ska vi se varför steglitsen förknippas med själen och återuppståndelsen. Missa inte det!

Vänliga hälsningar från Dr Friedmanns nutida förmedlerska

Relaterade inlägg

Steglitsens guldålder i konsten, del 1: Friedmann och finken

En näpen fink, den vackra steglitsen, trendade i den kristna konsten under flera sekel. Från senmedeltid ända fram till barocken. Jag ska i en serie inlägg berätta varför.

Säkert har du redan koll på att duvan är den mest förekommande arten i kristen konst. Den har jag skrivit om tidigare (läs gärna). Men att steglitsen är nummer 2 på hitlistan, kanske du inte alls hade koll på. Det hade inte jag heller, förrän jag av en händelse stötte på en mycket spännande källa.

Dr Friedmanns forskning

En dag när jag sökte litteratur på Lunds universitetsbibliotek LUX, fastnade min blick på en bokrygg i hyllan Kristen konst och symbolik. Nämligen titeln The Symbolic Goldfinch (1946) av Herbert Friedmann. Min lycka var gjord! Och fatta vilken tur, boken finns bara i detta exemplar i hela Sverige!

Det skulle visa sig att boken innehöll en mycket djuplodande inventering och analys av steglitsens succéartade framfart i konsten. I likhet med duvan är steglitsen en symbolbärande pippi och den nitiske Friedmann gav sig sjutton på att reda ut varför. Hänger du med i denna serie kommer du att få veta mer.

Friedmann var ornitolog vid The Smithsonian Institution. Dessutom var han extremt kunnig i konsthistoria. Alltså var detta en perfekt uppgift för den strävsamme farbrorn.

Steglitsen och statistiken

Vi börjar med siffrorna som Friedmann redovisar. Av alla arter i den kristna konsten (utöver duvan), från senmedeltid till barock, utgör steglitsen hela 75-80%! Bara detta är anmärkningsvärt. Orsaken till det anmärkningsvärda, är att ingenstans i bibeln omnämns steglitsen som art.

Friedmann granskar litterära källor, bibeln, apokryfiska texter och en mängd andra dokument i sin jakt på förklaringar. Och givetvis studerar han ett stort antal målningar, hela 486 st. När jag läser hans bok riktigt känner jag hur han själv uppfattar sig som en detektiv. Till skillnad från dagens forskningsläge hade han verkliga utmaningar. Idag är nämligen stora delar av museernas konst digitaliserad. Men på den ihärdige Friedmanns tid fanns ”bara” originalkonst och reproduktioner i litteratur att tillgå.

Eftersom jag själv grävt ganska djupt i de digitala samlingarna, fantiserar jag nästan om att Friedmann står bakom min axel, och betraktar bilderna på datorskärmen. Jag föreställer mig hur han myser och fascineras av hur enkelt det är att ta del av konst från när och fjärran.

Hur som helst, han närstuderade trots allt en väldans massa målningar. Mot bakgrund av detta stora antal är det fullt rimligt att hävda att hans analys har bäring än idag. Så häng med i denna bloggserie, då får du ta del av de skarpa iakttagelserna han gjorde.

Det var allt för idag!
Bästa hälsningar från Friedmanns självutnämnda språkrör

Relaterade inlägg