Om det gick att gifta sig med en stad, skulle jag fria till Wien på stående fot!
Jag tillbringade denna jul i Wien. Vistelsen gjorde mig fullständigt blown-away. Jag är kär i Wien! Det har länge varit en hemlig dröm att få spatsera runt på kullerstenarna i denna stad, äta bakelser och kolla in folklivet på Ringstrasse. Framförallt att få vara på plats och fantisera mig tillbaka till 17- och 1800-talen.
Selfie vid slottet Schönbrunn, Wien.
Så, lyckades Wien infria alla drömmar? Ja, med råge! Här är några saker jag gjorde:
Gjorde utflykt till slottet Schönbrunn. Rokoko-bonanza ihop med japaner och amerikaner.
Besökte julmarknader och drack varm punsch.
Gick guidad tur i stadskärnan och vägrade ställa mig i den ringlande kön till Hotel Sacher för att äta Sacher-tårta.
Spanade på pållar som hade rast på Spanska ridskolan och tyckte allmänt synd om dem.
Fascinerades av Stefans-domen, en gotisk katedral mitt i city.
Såg en fantastisk Brueghel-utställning på Konsthistoriska museet och insåg att jag inte på något sätt i världen skulle orka med att se samlingarna också…
Åt friterade räkor på en utomordentlig fisk-snabbmats-kedja (Varför finns inte Nordsee i Sverige?)
Såg att wienarna fortfarande begagnar sig av telefonkiosker som fanns i ansenlig mängd i city.
Förra gången skrev jag om Magnus Petersson och hans fotografier av övergivna miljöer som han bygger upp i små modeller. Och jag har nu också träffat honom In Real Life och ställa några frågor. Här ska du få höra!
Magnus Petersson. Bildkälla: Kalmar Konstmuseum.
Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.
Karolina: Varför återkommer du till tysta och övergivna miljöer i din konst? Magnus: Fascinationen för det övergivna har följt med mig sen barndomen. Att upptäcka eller återupptäcka bortglömda miljöer. Som ett Pompeji som ingen annan hittat. Jag kommer dit, jag är först, jag smyger in…
Karolina: Har du uppsökt sådana här ställen i verkligheten? Magnus: Ja! Först till fots, sen med cykel och så småningom med bil. Jag har varit inne i många sådana här miljöer.
Ödehus som fascinerar
Karolina: Vad är det som fascinerar? Magnus: I ödehusen finns det kvar en berättelse om de människor som vistats där. Man kan hitta lösa trådar och människor börjar växa fram. Det är lite som släktforskning!
Det är också berättelsen om det ändliga i vår tillvaro. Man är här på jorden en kort stund. Därmed ärver man av sina förfäder och lånar av sina efterkommande. På detta sätt är man en del av en kedja. Och ibland kan något lämnas kvar.
Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.
Magnus Petersson väcker minnen till liv
Karolina: Vilka reaktioner får du från de som ser dessa bilder? Magnus: I vissa fall handlar det om fascination över det illusionistiska och hantverksmässiga. Alltså att man lyckats lura dem. Vissa blir nästan lite förnärmade!
Men åtminstone bland de äldre väcker dessa miljöer minnen. Man minns en slags lantliga, borgerliga miljöer som idag nästan är helt borta. När jag var liten såg det ut så i en del hem. Min farmor och farfar hade ”sal” och ”herrum”. Dessa rum var tillbommade och ouppvärmda. Såvida det inte skulle bli kalas.
Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.
Nostalgi, vemod och det sublima
Karolina: Jag är själv uppvuxen på en stor gård på landet. I vårt hus fanns en salong och en matsal. Det är kanske därför dina bilder tilltalar mig så mycket. De rör vid något i mig. Det kanske är vad man kallar nostalgi.
Magnus: Nostalgi är nästan ett skällsord idag. Det är fel, tycker jag. Nostalgi är en känsla som kan vara befogad. Det handlar om att man klamrar sig fast vid det som varit, en känsla av förlust och saknad och att allt går för fort. Därför är det lättare att titta tillbaka och minnas det som varit för man färdas i svindlande fart framåt.
Jag kanske hellre skulle använda ordet vemod över förfallet, över det förgängliga. Det förgängliga och förfallna har alltid ett inslag av skönhet och då är man inne på det som kallas det sublima. Alltså något hotfullt och vackert på samma gång.
Att slinka in utan att bli upptäckt
Karolina: Dessa bilder ger sken av att vara fotografier av verkliga miljöer. Vems blick är det i så fall som ser dessa miljöer? Är det en objektiv bild eller är det någons öga vi får låna? Magnus: Det är personen som olovandes slunkit in i huset! En voyeur. Någon som tittar utan att själv blir upptäckt. Den blicken är det!
Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.
Modeller är modellen!
Karolina: Varför väljer du att bygga upp miljöer, sätta ljus och fotografera? Du hade ju kunnat måla? Magnus: Jag började faktiskt med att måla miljöer. Det är en slump eller olyckshändelse att jag fotograferar idag. Vi fick en uppgift på en konstskola jag gick. Vi skulle bygga en modell, sätta ljus, fotografera och måla.
Jag var inspirerad av Vilhelm Hammershøi och ville måla sådana interiörer. Denna metod skulle kunna leda fram till ett sådant måleri.
När jag väl hade byggt modellen och tagit fotot så upptäckte jag en del oväntade effekter.
Bl a såg jag att det varma ljuset trollade bort skalkänslan. Därför började jag tänka att jag istället skulle förbättra finishen i modellerna och använda mer fokuserade ljuskäglor. På så sätt skulle jag kunna lura betraktare att det var gjort i fullskala. Mina lärare uppmuntrade mig i detta.
När jag målade hade jag blivit mentalt uttröttad efter ett par timmar. Men att bygga modeller är som terapi! Ok, det tar lång tid, men det är ett hantverk att bygga modellerna. Slutligen uppstår magi när jag ljussätter.
__________________________
Efterord
Här avslutas samtalet och jag tänker att det sannerligen är fascinerande att titta på Magnus bilder. Nostalgi och vemod är något fint, så länge det inte går över i grubbel. Eller att man tappar fokus från här och nu. Men personligen behöver jag då och då ta en tur till Biblioteket och känna lukten av gamla dammiga böcker och se ett skarpt släpljus skapa långa skuggor på ett gammalt, gistet trägolv.
Jag är lycklig ägare till ett av Magnus Peterssons fotografiska verk, ”Biblioteket”. Bilden fascinerar och förmedlar en väldigt speciell atmosfär. Således finns all anledning att betrakta bilden närmare.
Bilden jag äger. Titel ”Biblioteket”. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären Magnus Petersson.
Övergivna platser
Magnus Petersson gestaltar ofta ödsliga och tysta miljöer. Bland annat bygger han själv upp modeller av interiörer och exteriörer. Därefter ljussätter han och fotograferar. På detta sätt har han gjort serierna ”Avfart”, ”Tillslutet” och ”Arkipelag”.
Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.
Min bild, ”Biblioteket”, ingår i serien ”Tillslutet”. Också denna serie verkar skildra en övergiven herrgårdsmiljö från förra sekelskiftet. I interiörerna tycks människorna som bott där ha lämnat huset till sitt öde. Exempelvis hänger lakan över möblerna. Och in genom fönsterna lyser ett varmt ljus som kastar långa skuggor över golven.
Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.
Hört talas om antropocen?
Bilderna ger ett tyst intryck på ett lite kusligt sätt. Och ljuset som sveper in i rummen få mig att tänka att världen utanför kanske gått under eller står i brand. Eller har miljöförstöring gett atmosfären ett eldigt sken.
Mot bakgrund av en annalkande miljökatastrof läser jag på lite om den så kallade antropocen. Det är en benämning på vår nuvarande tidsålder som myntades av den amerikanske biologen Eugene F. Stormer (1934–2012). Tidsperioden antropocen började efter cirka 1800. Under denna tid och framåt har människan förändrat jordens geologi, klimat och ekosystem. Resultatet är att vi helt enkelt fördärvat vår egen livsmiljö och självklart går det hela åt skogen.
Vad kan ha hänt? Var är människorna? Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.
Tillslutet
Titeln på bildsviten är ”Tillslutet”. Inte ”Till slutet”. Men det skulle också ha passat bra i mina ögon om det nu handlar om undergången.
Konst som terapi?
Är det helt enkelt så, att jag genom att betrakta Peterssons bilder bearbetar min klimatångest? Eller är det så att bilderna skänker tröst inför den förmodade undergången? På så sätt är de både vackra och skrämmande på samma gång. Jag kan inte reda ut dessa tankar, men bilderna fascinerar mig ungefär på samma sätt som jag gillar dystopiska filmer.
Slutligen vill jag avslöja att du i nästa inlägg får veta mer om Magnus konst. Jag har nämligen träffat honom och ställt några frågor!
Hasta la vista!
Ur serien ”Arkipelag” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.
Förra gången berättade jag här på bloggen om hur stressad jag känner mig denna höst. Hur studierna i konsthistoria både sporrar och hetsar mig, roligt och räligt på samma gång. Men idag kommer något positivt: Offentlig konst som berört mig på ett helande sätt!
Vardagar knatar jag genom huvudentrén på LUX-byggnaden i Lund för att gå till min lektion. På vägen in har jag då redan hunnit uppleva några delar av ett offentligt konstverk som jag tycker mycket om.
En del av konstverket ”Men vänta nu” av Annika Ström. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.
Budskap på marken
Det första är en mening inhuggen i stenplattor på marken. Meningen lyder ”Allt kommer nog att bli bra”. Det kan betyda allt och ingenting, men för mig är det en tröst. Det säger till mig att förmodligen så kommer allt att reda ut sig. Nästan ingenting av allt jag oroar mig över kommer någonsin att inträffa. Så varför oroa sig? Lugn, bara lugn!
Alldagliga meningar
Konstnären Annika Ström har med olika sorters bokstäver format alldagliga meningar som man upptäcker lite varstans i och utanför LUX-byggnaden. Verket heter ”Men vänta nu” och du kan läsa om det på konstnärens hemsida. De alldagliga meningarna står i skön kontrast till det akademiska språk som förmedlas i undervisningen.
Ser du meningen? En del av konstverket ”Men vänta nu” av Annika Ström.
Intill huvudingången står så min favoritmening, som träffar mitt i prick: ”Allt går så fort”. Ja! Så fort! För fort! Men hur ska jag hantera att allt går för fort? Vad kan en liten människa göra åt livet som bara svischar förbi?
Långtråkigt är bra!
Personligen har jag förstått att jag emellanåt behöver ha långtråkigt. Få längta, vänta, invänta. Och få smälta alla intryck. Jag kan helt enkelt inte boka in mig på allt kul som lockar. Jag måste lära mig att tacka nej, även till det roliga.
Det här är offentlig konst som kan tolkas olika, beroende på vem som läser. Det här är konst som sätter igång egna tankar. Här kommer fler delar av verket.
”Inte idag”. Stanna upp, vänta, skjut upp, förhala… Vilken tolkning skulle passa dig? En del av konstverket ”Men vänta nu”. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.
En del av konstverket ”Men vänta nu”. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.
”Det går snart över”. En del av konstverket ”Men vänta nu”. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.
Har du upplevt något konstverk i det offentliga rummet som skänkt dig ro eller väckt reflektioner? Skriv gärna och berätta!
Att förbättra fasaden gör de flesta glada. Därför spacklar jag dagligen fasaden. Gör mig vacker. Resultatet blir en piffigare, chicare och faktiskt lite gladare Karolina. En förskönad fasad förbättrar humöret! I detta inlägg får vi veta mer om arkitekten Helgo Zettervall och hans metoder att försköna fasader.
Arkitekten som var besatt av att försköna
En person som var besatt av att försköna fasader var arkitekten Helgo Zettervall (1831-1907). Han for fram som en ångvält i sin iver att förbättra, försköna och dekorera historiska byggnader, kyrkor och slott. Ett resultat är att han har satt spår över nästan hela landet.
Hans ingrepp har förvanskat ett stort antal byggnader. Exempelvis är rådhuset i Malmö. Med anledning av detta har jag träffat malmöexperten Christian Kindblad som svarar på mina frågor och berättar mer om Zettervall.
En vandal? Helgo Zettervall i sina bästa dagar, ca 1880. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Mycket pengar och dålig smak
Karolina: Hur var tiden Helgo Zettervall verkade i?
Christian: Han verkade ju på 1860-, 70- och 80-talen. Det var en tid i Malmö då industrin kom igång och började generera pengar. Mycket pengar och dålig smak har alltid varit en vedervärdig kombination. På så sätt bäddade ekonomin för hans brutala ingrepp på historiska byggnader.
Man fick alltså för mycket pengar och skulle göra något tjusigt. Och då kom Helgo Zettervall farande, som han alltid gjorde.
Karolina: Hur gick det hela till? Fick han fria händer?
Christian: Han var stor arkitekt och även domkyrkoarkitekt och dessutom senare även ordförande i det som kom att bli byggnadsstyrelsen. Alltså hade han alla trådar i sin hand och kunde agera fritt.
Stilideal?
Karolina: Vad tror du drev honom? Vilka stilideal hade han?
Christian: På denna tid hade man något som kallas eklektiskstil. Det är ett tjusigt hittepå-ord som bara betyder ”Jag har ingen aning om vad jag sysslar med. Jag tar element ur all byggnadshistoria och slår ihop det och hittar på att det är t e x holländsk renässans” (som i fallet med Malmö rådhus).
Jag tycker att eklektisk stil är tämligen vidrig. Därför att det inte är någon egentlig stil. Det är det värsta med den.
”Från grunden uppförd 1546, blev denna byggnad ändrad och förbättrad 1812, vidgad och förskönad 1864-69.” Den texten hittar du på Rådhusets fasad. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Malmö rådhus fick make-over
Karolina: Vad har Helgo Zettervall gjort med Malmö rådhus?
Christian: Rådhuset byggdes på 1500-talet i renässansstil och det är samtida med Stortorget. Huset fick klassicistisk stil i början av 1800-talet, i likhet med de två husen bredvid. Men dessa lyckades klara sig undan eklekticismen. Rådhuset såg alltså ut som dessa innan Helgo Zettervall satte tänderna i det.
Malmö stortorget, Ludvig Messman, 1859. Den ljusa byggnaden framför kyrktornet är alltså rådhuset innan Helgo satte tänderna i det. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Renässansstilen hade ju sina oregelbundenheter: man satte ett fönster där man behövde ett, en trappa där man behövde en. Men med eklekticismen skulle allt göras jävligt fyrkantigt. Alla fönster ska sitta på rad även om det inte behövs fönster. Och blindfönster.
Karolina: Om man tittar på rådhusets exteriör, vad har egentligen hänt? Christian: Vi ser en rusticering längst ned på rådhuset. Det ska föreställa stabila gråstenar men allt är påklistrat i tunna sjok. Det gäller hela fasaden. Det är inte byggnadselement utan påklistrade detaljer. Det är till exempel inga riktiga pilastrar.
”Stabila gråstenar” i Helgos smak. Detalj från rådhusets bas. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Historiska detaljer via katalog
Karolina: Var kom dessa detaljer ifrån?
Christian: På denna tid kunde man köpa dekorationer i olika historiska stilar per katalog. Dessa krusiduller kunde man fästa på sitt hus. En välkänd firma inom detta var Notini. Det var en stor stuckatörfamilj som etablerade sig i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Går man Stora Nygatan i Malmö kan man se Notinis eget hus (nr. 19) som är en riktig reklampelare för stuckatur.
Notini och flera andra firmor gjorde tjocka kataloger med alla sorters krusiduller, både för exteriört och interiört bruk. Fönsteromfattningar, lister, rosetter o s v. Du kunde fixa ett hus hur lätt som helst. Det var bara en fråga om pengar.
Även stenhuggare och andra gjorde utsmyckningar, figurer och annat till rådhuset.
Ett exempel på pimpad fasad med Notinis stuckatur. Detta hus ligger bredvid Café Hollandia på Södra Förstadsgatan. Spana in det om du kommer förbi!
Detaljbild på stuckaturen. More is more!
Karolina: Vad är det för figurer Helgo Zettervall dekorerat rådhusets fasad med?
Christian: Han gjorde ett godtyckligt urval av Malmögubbar, t ex Frans Suell och Jörgen Kock. Han struntade helt i Kockum och bröderna Beijer, som var nog så viktiga. Vidare har vi en Justitia-liknande figur och lite andra damer… Vågskålen längst upp i mitten påminde folk om en bödelsyxa och den gillade inte malmöborna.
Helgo Zettervall och de många ingreppen
Karolina: Vad är hans värsta ingrepp när det gäller historiska byggnader?
Christian: Det största brottet han begick var renoveringen av Lunds domkyrka. Visst, det är en vacker kyrka men den har ju noll med ursprunget att göra. Han rev båda tornen, hela västfasaden och ändrade om det mesta inuti. Och så byggde han upp något som han tyckte var den perfekta kyrkan, fast utan någon hänsyn bakåt i tiden.
Karolina: Och Petri kyrktorn i Malmö har han också renoverat, kan du säga något om det?
Christian: Han passade på att ändra som han alltid gjorde! Han introducerade cement och maskinslaget tegel. Innan dess använde man aldrig cement på kyrkor, det var kalkbruk som gällde och handslaget tegel. Det ska ha liv i sig!
Petri kyrka, Malmö.
I Uppsala domkyrka gjorde han likadant och det ledde till hans fall. Verner von Heidenstam blev den som tog livet av Helgo Zettervalls karriär. I två artiklar i Dagens Nyheter skrev han starkt kritiskt om honom. Tiden hade blivit mogen, alla var trötta på Helgo. Efter detta störtdök han i popularitet.
Karolina: Vad är problemet med att man mixat ihop olika stilar på det här sättet? Vilka konsekvenser får det?
Christian: Det är en hybris jag inte gillar! Det leder till dålig smak. Detta att man ska vara störst och bäst. Malmö har väl haft lite lillebrorskomplex framförallt mot Stockholm. Gärna stora projekt som ska markera rikedom.
Jag älska gamla medeltida kyrkor. Jag är inte alls imponerad av de stora katedralerna nere i Europa och på andra ställen för de markerar inte en gemensam tro. Det är inte byns befolkning som sliter för något de tror på utan handelsmän som vill visa sin rikedom och vill tävla med staden intill.
Det har inget med Gud att göra utan är bara skryt. Det gillar jag inte. Det är exakt samma med det här rådhuset. Jag hade hellre haft den gamla byggnaden. För mig är detta vulgärt.
Lite roligt är det allt…
Jag delar absolut Kristians skepsis mot dessa förvanskningar. Samtidigt kan jag inte låta bli att le lite muntert åt denna iver. Det måtte ha kliat i fingrarna på Helgo Zettervall när han trillade över en stackars gammal byggnad som skulle renoveras. Den kunde ju bli så mycket bättre!
Tack till Christian Kindblad som ställde upp och svarade på frågor.
PS: Om du är i Stockholm kan man via Stadsmuseet boka visning i Notinis Stockholmsvåning som kallas ”Stuckatörens våning”. Det är bland det mest krusidulliga jag någonsin sett och väl värt ett besök.
