Amelin på Lorensborg och tankar om arbete

En dag för ett tag sedan spatserade jag förbi området Lorensborg i Malmö, på väg till Pildammsparken. Vid ett elskåp stod en inramad affisch som någon hade glömt. Eller dumpat. Den fick mig att fundera på arbete.

Den inramade affischen föreställer ”Man med keps” av Albin Amelin, 1946.

Det var något sorgligt och nostalgiskt att just detta motiv blivit kvarglömt. Det beror på att affischen föreställde en fabriksarbetare, målad av konstnären Albin Amelin.

Det hela fick mig att tänka på arbetare, arbete och meningsfullhet i tillvaron. Och hur viktigt det är för en individ att känna sig som en del av samhället. Ofta är denna känsla av delaktighet kopplad till arbete. Att man faktiskt har något att bidra med. Men tyvärr finns det alltför många människor som idag inte får chans att bidra. Deras kompetens är helt enkelt inte längre efterfrågad på arbetsmarknaden, trots att de är erfarna och har massor att komma med.

Artificiell intelligens hotar bildmakare

I samma veva kom jag att prata med en god vän, Henrik. Han är både serietecknare och illustratör. Med oro i rösten berättade han om de farhågor som nu grasserar bland illustratörer. De riskerar nämligen att bli ersatta av AI. Alltså Artificiell Intelligens.

Ja, du läste rätt! Det beror på att många uppdragsgivare nu använder AI för att illustrera bilder. Istället för att anlita en livs levande människa! På så sätt försvinner en mängd potentiella uppdrag för just denna yrkeskategori.

Något liknande inträffade för fotografer för ett par decennier sedan. När digitalfotot kom och blev var mans egendom tyckte många uppdragsgivare att de ”kunde ta bilderna själva” och spara in på fotograf-kostnaden. På så sätt blev exempelvis massor av ytterst kompetenta pressfotografer uppsagda. En följd blev att journalisterna själva skulle ”knäppa några bilder” när de var ute på jobb. Emellertid var dessa arma journalister sällan utrustade med kunskap eller naturlig fallenhet för den nya arbetsuppgiften.

Pressfotograferna har sedan länge försökt hävda sin kompetens. Därför kallar de sig, med rätta, för bildjournalister numera. Att de tar fantastiska bilder vittnar utmärkelsen ”Årets bild” om.

Jag önskar så innerligt att vårt samhälle framöver slutar förblinda sig över kostnadseffektivitet och snabba lösningar. Och att vi börjar värdera den kompetens som skickliga bildmakare faktiskt besitter.

Jag vet inte vad som hände med tavlan vid elskåpet. En sak är säker, den fick mig i alla fall att skriva detta inlägg.

Bästa hälsningar
Karolina

Riktiga vykort – På riktigt!

Minns du den gamla goda tiden, då det damp ner Riktiga vykort i brevlådan från nära och kära ute på äventyr? Minns du glädjen i att skicka iväg en hälsning hem från en avlägsen plats? Kanske saknar du som jag den tiden. I så fall kommer jag här med ett extremt hett tips!

Ett vintage-vykort jag köpte i London.

Postnord tillhör ju inte mångas favoriter. Bortslarvade brev, skadade försändelser och allt glesare postutdelning har gjort att företaget fått öknamn som Postmord och Postnörd. Därför är det överraskande att det lyckats med en sak Riktigt bra!

En illustration för appen Riktiga vykort.

Appen Riktiga vykort

Visste du att appen Riktiga vykort finns? Jodå, med den appen kan vem som helst, närsomhelst och varsomhelst skapa egna vykort med egna bilder och text. Vykorten trycks och distribueras sedan från Postnord i Sverige. Och det går överraskande fort! Det beror på att dessa trycksaker tycks glida fram med ljusets hastighet i en särskild gräddfil hos Postnord.

Flera gånger har jag använt appen med tillfredsställande resultat. Dessutom funkar den också till födelsedagar och andra bemärkelsedagar. Du kan välja olika format, olika textstil och dekaler. Framförallt kan du använda dina egna bilder på vykorten!

Smart och personligt

Att publicera resebilder på sociala bilder är något helt annat. Där kan du vräka ut mängder av bilder och filmklipp till kreti och pleti. Men med ett Riktigt vykort kan du verkligen visa omtanke och glädja någon.

Det var allt för idag!

Bästa hälsningar
Karolina

Lyssningstips: Poddar jag slukar med hull och hår!

Jag blir så trött av skvalradio, P3-pladder och radiopratare som egentligen inte har något vettigt att komma med. Därför har jag med tiden blivit mycket selektiv med vad jag utsätter mina öron. Men trots att jag blivit mer kräsen, har en värld av underbara program öppnat sig. Jag talar om SR Play!

Jag minns inte hur jag först fick upp öronen för Eric Schüldt. Bara att jag omedelbart kände mig hemma i de ämnen han berör. Och på det finstämda sätt han försöker förstå världen och människans plats i den. Genom att fundera över konst, musik, filosofi och historia vandrar han runt bland livets stora frågor. Alltså, Livet, Döden, Kärleken, Konsten, Meningen med allt. Och så vidare.

Text och musik med Eric Schüldt

Han har gjort flera programserier på Sveriges radio, till exempel Text & musik med Eric Schüldt. I avsnitten varvar han klassisk och samtida musik. Han prövar sina funderingar med hjälp av litteratur och konst. På så sätt bjuder han in lyssnaren till existentiella spörsmål genom idéhistoria, filosofi och konst. Allt med en trygg och nyfiken stämma.

Programmen innehåller mycket musik, så på grund av upphovsrätten ligger de inte kvar så länge i SR:s arkiv.

Människan och maskinen

I Människan och maskinen försöker han tillsammans med Per Johansson (doktor i humanekologi, vad nu det är…) försöka närma sig en av de allra största frågorna: Vad är en människa?

Du finner SR:s program i appen SR Play.

Myter och mysterier

Och om du tar dig utanför SR:s podd så finns podden Myter och Mysterier, även den tillsammans med Per Johansson. De utgör en väldigt bra kombo och Per Johansson är oerhört kunnig i allt möjligt. Podden handlar om spännande saker som reinkarnation, magi, astrologi, naturen, gudinnor, alkemi, Atlantis, Egypten och Tao. Med mera…

Två män i en podd

Slutligen vill jag nämna att Schüldt också haft podd tillsammans med Daniel Sjölin, Två män i en podd. De har pratat om manlighet, normer och reflekterat över hur deras personligheter formats av livets utmaningar. Det blir väldigt fint och personligt! Numera har podden ändrat inriktning och Eric Schüldt samtalar istället med Natalie Lantz, under namnet Månens sällskap.

Trevlig lyssning!
/Karolina

Var M. C. Escher en grinig gubbstrutt?

Länge har jag fascinerats av M. C. Eschers enigmatiska bildvärld. Som liten drogs jag till hans omöjliga bilder, där fysikens lagar upphävs och föremål transformeras. Men i vuxen ålder har jag också upplevt hans konst som perfektionistisk och rigid. Och är det så att en konstnärs personlighet avspeglar sig i konsten?

Relativity, litografi 1953. Konstnär M. C. Escher.

Var Esher i så fall perfektionistisk och rigid som människa? Inte vet jag. Men jag har instinktivt känt att det finns något tvångsmässigt och stelt över hans bilder, trots att de ofta myllrar av liv. En anledning är att han byggde sina bilder på regler, mönster och optiska fenomen. Lite som en besatt forskare.

Escher avfärdar ett vänligt beundrar-brev

Eftersom jag inte orkat fördjupa mig i Eschers personlighet så kan jag egentligen inte alls uttala mig om honom på ett seriöst sätt. Men härförleden fick jag ändå vatten på min kvarn! I ett inlägg på bloggen Letters of Note får jag veta att Escher dissat ett förslag från Mick Jagger. Jagger, den coola rocklegenden, blev nämligen avsnoppad rejält av konstnären 1969.

I think your work is quite incredible

Jagger skrev ett vänligt beundrarbrev till Escher som började med ”Dear Maurits” (M. C. står för Maurits Cornelis). Rockstjärnan undrade vördnadsfullt om ”Maurits” kunde tänka sig att skapa ett skivomslag till Rolling Stones. Det korta svaret från Escher blev ”Nej, han har inte tid”. Ett helt rimligt svar. Men så avslutas brevet med det synnerligen högdragna tillägget att Escher minsann inte var ”Maurits” med Mr. Jagger…

Du kan läsa breven här. På Letters of note finns dessutom en dramatisering av brevet, med Benedict Cumberbatch som Jagger och Sanjeev Bhaskar som Escher.

Härmed avslutar jag detta inlägg och skickar synnerligen vänliga hälsningar till mina läsare!
Lina

PS: Jag har tidigare berört M. C. Escher, i inlägget om bilden Dag och Natt.

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Uggla vid grav

För att uppmärksamma Halloween och Allahelgona-högtiden levererar jag idag en bastant uggla på en träkista som ännu inte sänkts ner i graven. Sorgligt, märkligt och vackert i en och samma bild.

”Landskap med grav, kista och uggla” av Caspar David Friedrich, Hamburger Kunsthalle, Hamburg.

Caspar David Friedrich gjorde teckningen med blyerts och sepiafärgat bläck, någon gång i slutet av 1830-talet. Det var mot slutet av livet. Hans konst var inte poppis längre. Folk ansåg att han var en excentrisk och dyster figur. Han isolerade sig mer och mer.

Stroke leder till teckning

Några år tidigare, 1835, hade en stroke drabbat honom. Följden var delvis förlamning i armar och ben. Därför orkade han inte längre måla i olja. Istället försökte han alltså stilla sin lust att skapa genom att teckna. Och denna teckning är således ett exempel på det. Men 1838 kunde han inte ens fortsätta med det. Två år senare dog han.

I motiven från de sista åren tycks Friedrich besatt av tanken på döden. Han gjorde fler teckningar än denna som föreställer gravar och ugglor. Kolla här:

I alla dessa exempel syns en fullmåne, centralt placerad i bildytan. På så sätt låter konstnären oss besöka en gravplats på ett klockslag då det är ytterst ovanligt att besöka just ett sådant ställe.

Ugglorna har uttrycksfulla ögon, nästan komiskt stora. Så klart hade jag velat veta varför Friedrich valt just ugglor för sina gravteckningar. Kanske är det för att de är stora och pampiga? Eller för att fåglar generellt anses ofta symbolisera själen? Det beror på att de kan flyga. Alltså röra sig mellan det jordiska och det himmelska. När en människa dör antas hennes själ stiga till himmelen (förhoppningsvis) och därmed blir fåglar en klockren symbol för själens färd till efterlivet.

Ugglans uppsåt?

Det är oundvikligt att tolka in en koppling mellan själva ugglan och den begravde. Men vilken är kopplingen egentligen? Varför besöker ugglan graven? Är det den dödes själ som återvänt för att kolla att allt står rätt till? Som en postum kvalitetskontroll av gravsättningen? Eller är kyrkogårdar helt enkelt bra bytesmarker för rovfåglar? Bilderna fascinerar mig, precis som Friedrichs övriga verk.

Jag har tidigare skrivit om en keramik-uggla och en barock-uggla av Frans Hals. Läs gärna de inläggen. Och kom gärna med dina egna funderingar kring varför Friedrich satsade så hårt på ugglor som gravbesökare! Och missa för guds skull inte mina tidigare Friedrich-relaterade inlägg: Yttre och inre landskap samt Skånetrafiken i ett romantiskt skimmer.

Hoo! Hoo!
Hälsar Lina

Relaterade inlägg