Som flera av er redan vet, har jag pluggat konsthistoria under våren och tagit ytterligare 30 högskolepoäng. Om man inte är insatt i ämnet, är det inte helt lätt att veta vad ”konsthistoria” innebär. Därför tänkte jag ägna dagens inlägg åt lite funderingar kring detta.
Konsthistoria=Datering?
Några jag pratat med tror att man måste lära sig massor av årtal utantill. Svaret är att man klarar sig väldigt långt som konsthistoriker, utan att fylla skallen med exakta årtal. Det är mer användbart att kunna resonera sig fram till en rimlig datering utifrån hur ett konstverk ser ut. Och ännu viktigare är, att kunna säga något vettigt om tolkning och den kontext det skapades i.
Konsthistoria=Förfalskning?
Några tror att jag har lärt mig att se skillnad på äkta och förfalskad konst. Inte heller det stämmer. Visst, det finns väl någon liten promille-andel av alla konsthistoriker som sysslar med sådant. De kallas konnässörer. Men då måste man bli extremt specialiserad på ett konstnärskap. Alltså skaffa sig väldigt smal och djup kunskap.
Konsthistoria=Värdering?
Förvånande många tror att jag lärt mig att värdera konst. Alltså att sätta prislapp. Inte heller det stämmer. Jag kan inte ett dyft om sådant! Jag siktar alltså inte på att bli anställd på Antikrundan eller Bukowskis…
Antikrundans expert Claes Moser. Ingen framtida kollega. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Teori, analys, metod!
Men vad sjutton har jag då sysslat med i skolan, undrar säkert någon. Jo, jag har…
Lärt mig tolka konst utifrån olika teorier som används av konsthistoriker
Lärt mig grunderna i att skriva akademiskt
”Och vad kan du kalla dig nu?”, undrade en kollega, när jag kom tillbaka till jobbet. Tja, jag kan faktiskt kalla mig ”konsthistoriker”. Det sa i alla fall vår lärare Björn Fritz på en föreläsning. Och han tillade med ironisk ton:
”Men ingen kommer att falla på knä inför er när ni kallar er konsthistoriker. Men OM någon gör det, njut av stunden!”
Detta uttalande gav upphov till muntra fnissningar i föreläsningssalen. Budskapet från läraren var glasklart: Vi tillhör en liten, insnöad skara, med intresse för något det flesta bara rycker på axlarna åt. Men vad gör det? Det är underbart att få vara bland likasinnade, att nörda ner sig och dyka djupt i den underbara ocean som kallas konsthistoria.
Coronan på verket
Ungefär samtidigt med corona-lock-down skulle vi skriva uppsats, kursens huvudsakliga utmaning för oss studenter. Jag valde att skriva om en offentlig skulptur, ”Utblick/Insikt”, som finns i Malmö. Jag använde en kombination av olika teorier för att undersöka skulpturen. Det var väldigt intressant och jag lärde mig en massa på kuppen.
”Dag och natt” är Riksbyggens felanmälningsjour. Dit har jag ringt ett antal gånger, efter att mina grannar pressat in alltför stora soppåsar i sopnedkastet och därmed orsakat stopp. ”Dag och natt” är även ett konstverk från 1938 av MC Escher. Alltså ett mycket roligare ämne för dagens inlägg!
”Dag och natt”, 1938, av M C Escher. Bilden är ett träsnitt.
Dagens iakttagelser ingår i serien ”Veckans pausfågel”, som alltså är en spinn-off på serien ”På vingar genom konsthistorien”. Ibland råkar jag på ett spännande konstverk med fåglar i. Därmed finns det genast läge att göra en så kallad ”observation”!
Natt och dag i Haag
Konstverket ”Dag och natt” har jag sett i original, på Escher-museum i Haag. Eftersom det är ett grafiskt blad, närmare bestämt ett träsnitt, så finns det flera ex av det.
Här syns jag (till höger) med mitt resesällskap, Désirée Lennklo, framför Escher-museet i Haag, november 2019. På fasaden syns en av Eschers metamorfos-bilder.
”Dag och natt” föreställer gäss som flyger över ett lapptäckes-likt landskap. Fågelformerna är i mitten av bilden sammanflätade genom så kallad tesselering. Alltså en särskild teknik för att skapa heltäckande ytor med geometriska former. Dessa upprepas genom att de vrids eller speglas enligt olika principer.
Escher har stegvis ”dragit isär” tesseleringen. Således ser vi, förutom fåglarna, landskapet under. Det består av två spegelvända vyer som visar samma område.
Nedan ser du hur Skånetrafiken använder en tesselering på glaset i en busskur.
Enastående och enigmatiskt, Escher!
Escher utbildade sig till arkitekt, men kom att arbeta som konstnär. Han är känd för sina tesseleringar och ”omöjliga” bilder, där t ex vatten tycks rinna uppåt och olika trappkonstruktioner skapar gåtfulla hus. Eller där olika djur stegvis omvandlas till nya former, i bilder som konstnären kallade Metamorfoser. Alltså förvandlingar.
Jag tror faktiskt att skaparen av vår förra tjuga, kan ha inspirerats av ”Dag och natt”. Kolla här:
Eschers konstnärskap kretsade kring utforskade av perspektiv, geometri och speglingar. Jag är djupt fascinerad av Eschers bilder och tycker att han var extremt konsekvent och skapade helt egna bilder som fascinerar än idag!
Har du någonsin önskat att göra en tidsresa? Till en speciell epok? I dagens filmtips drömmer amerikanen Gil om 1920-talets Paris. Och han hamnar faktiskt där!Midnatt i Paris är en charmig och lättsmält feelgoodfilm.
Är du sugen på en smårolig och elegant tidsresa med romantiska förtecken? I så fall ska du surfa in på Cineasterna.com och låna filmen ”Midnatt i Paris” av Woody Allen. Alltså är det helt gratis via ditt bibliotekslånekort!
Midnatt i Paris, en kort resumé
Filmen handlar om Gil som är i Paris med sin amerikanska fästmö Inez och hennes snorrika föräldrar. Ganska snart förstår vi att de trolovade har vissa meningsskiljaktigheter. Fästmön Inez och hennes föräldrar begriper inte charmen med Paris. Eller hur någon kan föredra Frankrike framför USA. Men Gil är av ett annat slag. Han drömmer sig bort, till 20-talets Paris. Som enligt honom var en riktig guldålder.
Tripp i tiden
En kväll vill Gil en promenad på egen hand. Flickvännen Inez fortsätter kvällen med bekanta. Och Gil spatserar ensam runt på Paris gator. Vid midnatt, när klockorna slår tolv, stannar en gammal tjusig Peugot på gatan framför honom. Han blir inbjuden att åka med till en fest och vips är han förflyttad till 20-talet!
Några av personerna som Gil träffar är Zelda och Scott Fitzgerald.
Där möter han massor av berömda personer. Till exempel paret Fitzgerald, Picasso, Hemingway och Gertrude Stein. Alltså en hel drös av hans idoler. Med andra ord befinner han sig helt plötsligt i sin favorit-epok. Och efter en stunds förvirring finner Gil sig i situationen. Därmed tar han chansen och släpper loss med 20-talets mest kända konstnärer och författare.
I denna scen samtalar Gil med självaste Gertrude Stein.
Men hur ska han förklara sig för sin flickvän? Och kan han ta henne med sig på en tidsresa? Och hur blir det med Adriana, den vackra kvinnan som han träffat på 20-talet? I likhet med Gil drömmer även hon sig tillbaka, men till La Belle Époque. För att få svaret blir du tvungen att masa dig till Cineasterna och streama denna lilla pärla.
Har vi alla en golden age vi går och längtar till? Vilken epok skulle du vilja återvända till? Vilka personer skulle du vilja träffa? Kanske någon berömd biolog, politiker eller designer? Skriv gärna och berätta, genom att välja ”Kommentera” nedan.
Tack för idag! Karolina
PS: Förra året gjorde jag en slags tidsresa genom att besöka 1890-talets Köpenhamn, i Klunkehjemmet. Läs inlägget här!
Förra veckan skulle jag, tillsammans med mina kurskamrater och lärare, i fyra dagar besökt konstmuseer i Hamburg och Berlin. Denna resa ingår nämligen som ett moment i kursen jag just nu läser. Och denna åtråvärda resa var faktiskt en av de främsta anledningarna till att jag ville plugga mer konsthistoria. Alltså kan du säkert gissa, att jag känner mig rejält blåst på konfekten av Fru Corona!
Således uteblir Resan. En kompensationsuppgift inträder. Denna består i att göra ett virtuellt museibesök på något av de museer vi skulle bevistat och skriva om konst. Så vilket konstverk ska jag välja? Möjligheterna är oändliga.
På tu man hand med Egon Erwin Kisch
Jag scrollar genom samling efter samling. På en highlights-tur på Hamburger Kunsthalle träffar jag på Porträtt av Egon Erwin Kisch. Eller rättare sagt, en digital variant av det. Målningen gjordes 1928 av konstnären av Christian Schad.
Jag swipar höger för denna målning.
Denna bild fångar genast min uppmärksamhet. Den avmålade tittar rakt ut på mig, från bilden/skärmen. Därmed uppstår direkt ögonkontakt. Motivet är tydligt framställt, men hela bilden är för mig både motsägelsefull och fascinerande. Jag vill veta varför. Och jag har ingen aning om vem denne Egon Erwin Kisch var.
En mängd analysmodeller och vetenskapliga fält inom konsthistoria står nu till mitt förfogande, för att gå vidare i tolkningen. Jag väljer att först dela upp analysen i en beskrivande och en tolkande del. Till sist ska jag även försöka sätta in verket i ett större sammanhang.
Allt detta skulle, med konsthistoriska termer, vara en kombo av semiotik och en gnutta strukturalism (avslutningsvis). Inte helt olikt en så kallad Panofsky-analys, även om Panofskys metod mest lämpar sig för äldre tiders konst, t ex renässans och barock. Semiotik innebär att man betraktar olika delar av bilden som betydelsebärande tecken som samverkar för att skapa mening.
Porträtt av Egon Erwin Kisch, 1928, konstnär Christian Schad.
Gaddad snubbe
Jag ska först klargöra vad som faktiskt finns i bilden (vad de olika delarna ”denoterar”). Vi ser en medelålders man med bar överkropp. Han är mörkhårig och skägglös. Han tittar rakt ut ur bilden, på oss betraktare. På torso och armar syns flera tatueringar. Mannen bär något blått klädesplagg eller skynke på nedre delen av kroppen.
Mannen verkar sitta högt upp i en ställning utomhus, konstruerad av järnbalkar och stållinor. I bakgrunden en molnfri himmel, som i färg skiftar från ljusgult till blågrå. Nedanför skymtar ett stadslandskap.
Så vem är denna man? Och vad gör han så högt upp, så lättklädd?
Ja, detta är frågor som omedelbart ansätter mig. Därför sätter jag nu igång med en tolkande fas. Den tyska bildtexten är inte till någon hjälp eftersom jag inte kan ett ord tyska. Innan jag anlitar Google translate, så roar jag mig med att på egen hand försöka skapa en förklaring.
Jag utgår ifrån antagandet att föremål och miljö säger något om den avbildades yrke och/eller karaktär. Precis som på ett porträtt från renässansen eller barocken. Således skulle ting, kläder och bakgrund ha särskilda betydelser, så kallade konnotationer. Alltså kulturellt bundna associationer, som kan tolkas av personer inom samma kultursfär.
Porträtt av handelsmannen Georg Gisze, 1532, av konstnären Hans Holbein den yngre. Finns på Gemäldegalerie i Berlin och alltså ännu en bekantskap som Fru Corona berövat mig. I detta porträtt berättar alla föremål något!
Den bara bringans betydelse
Att han har bar överkropp skulle kunna tyda på att han är kroppsarbetare, kanske på en byggarbetsplats. Då skulle balkarna kunna vara en byggnadsställning.
Bildad bringa
Tatueringarna å andra sidan kan leda tankarna till att mannen är sjöman, eller möjligtvis fängelsekund (tatueringar på denna tid förknippades nog främst med sådana personer). Detta är bara gissningar. Själva bilden ger inget svar.
Men den bara överkroppen krockar med det kalla ljuset och bakgrunden. Det verkar inte vara gassande solsken, direkt. Därmed saknar vi en förklaring i själva bilden, till varför han slängt av sig kläderna.
Alltså uppstår fler frågetecken och nu måste vi konsultera Google translate, för att höra vad Hamburger Kunsthalle har att säga om målningen. Via en knackig översättning, får vi veta att den avbildade varken är byggarbetare, sjöman eller fängelsekund.
Med facit i hand
Mannen på bilden är i själva verket en journalist, känd för sina otaliga reportageresor och sin kamp mot fascismen. Stålkonstruktionen ska föreställa ett sändningstorn och anspela på att hans reportage färdas genom etern.
Jaha. Där ser man. Det är viktigt att konsultera litterära källor och inte bara sitta och fabulera för sig själv på sin studiekammare. Men frågan kvarstår: Varför barbröstad? Vad betyder det? Det känns fullständigt irrelevant, att en reporter skulle framställas utan kläder på överkroppen. Än en gång kommer bildtexten till min räddning. Källorna säger att konstnären valde att måla honom barbröstad just för att tatueringarna skulle synas. Reportern sägs ha varit väldigt stolt över dessa.
Men trots allt kan det finnas andra betydelser i att överkroppen är bar. Det kan visa att han i sitt yrkesutövande som avslöjande reporter inte varit rädd för hårt arbete, i sin nit att göra avslöjande scoop. Och ifall tatueringar vid denna tid associerades med kroppsarbetare, så kan de signalera att Egon Erwin står på folkets sida. Och om vi följer sjömans-associationen, så berättar de att han ”reser från hamn till hamn” i sitt yrkesutövande, precis som en sjöman.
När man ser det lite grann så här från ovan
Perspektivet i bakgrunden kan betyda att reportern inte räds höga höjder, för att skaffa sig överblick och avslöja skeenden som är osynliga för gemene man. Från ovan kan man se de stora dragen i samhället.
Mastiga balkar
Balkarna är viktiga i kompositionen. De ramar in och integrerar Egon Erwin Kisch i sitt system. Kompositionsmässigt strålar balkarna ut från den avmålades kropp, som en artificiell förlängning av det organiska. En slags journalistiska stjärtfjädrar, kanske? Samtidigt är det krocken mellan det hårda, raka stålet och den mjuka huden som gör målningen spännande.
Så vad kan allt detta betyda?
Ja, vi har facit i hand och kan placera in bilden i Weimarrepubliken, d v s 1920-talets Tyskland. Därmed ska det plinga till i en konsthistorikers huvud och säga ”Den nya sakligheten”. En konststil som ville bort från det romanistiska och expressionistiska och tillbaka till det sakliga. Det stämmer överens med motivet, en person som ville berätta sanningen i sina reportage.
En strukturalistisk analys skulle fundera över vilka underliggande berättelser (myter) i den västerländska kulturen som manifesteras i denna bild. I detta fall skulle myten kunna handla om hjälten som beger sig ut på äventyr för att kämpa mot ondskefulla makthavare och blottlägga sanningen för den manipulerade befolkningen. Och historien berättar att Egon Erwin Kisch var en aktiv antifascist som i sina texter gick till hårt angrepp mot nazismen.
Men den nakna överkroppen skapar fortfarande ambivalens. Den halvnakna kroppen visar en mänsklig, kroppslig aspekt. Den nakna huden konnoterar sårbarhet. Blek, icke-deffad och icke-idealiserad manlighet krockar med bilden av en hjälte. Jag tror, att det är denna tvetydighet som gör bilden fascinerande.
Måtte Fru Corona släppa taget om oss. Måtte jag en vacker dag få göra ett helt analogt besök på Hamburger Kunsthalle för säga hej till Egon Erwin Kisch och alla de andra.
Bästa hälsningar från studiekapseln /Karolina
PS1: Har du hittat något konstverk på webben som du fastnat för? Något som du fått lust att se i verkliga livet? Eller har du kanske blivit glatt överraskad eller besviken vid mötet med originalet? Skriv gärna och berätta!
PS2: Förra gången jag lät er genomlida en av mina plugg-uppgifter var 2017. Det inlägget kan du läsa här.
I detta inlägg väljer jag att helt öppet berätta om viruset KOVA23, som jag fick för ett par månader sedan.Det är både ”roligt och räligt” att vara drabbad!
Jag är en av cirka 30 studenter vid Lunds universitet som har denna sjukdom just nu. I folkmun benämner man viruset ”Konsthistoria och visuella studier: Fortsättningskurs”, också benämnd ”B-kurs i konsthistoria”. KOVA23 är dess korrekta kurskod.
Hastigt insjuknande är typiskt för KOVA23
Sjukdomsförloppet är häftigt och startar med allvarlig teoribildning. Samtidigt med detta tvingar KOVA23 patienten att genomföra en rad seminarier. Den sjuke njuter av kunskapsinhämtningen, men det hela tär också på krafterna.
Se följande talande bild, där patienten ligger fullkomligt utslagen av all kurslitteratur.
Fas två och tre
Sjukdomen ger inte patienten någon chans till återhämtning. Med andra ord fortsätter förloppet på ett brutalt sätt, mot den redan försvagade patienten. I fas två kommer en period av metodgenomgångar. Samtidigt uppstår hos den drabbade misströstan, stress och enstaka stunder av upplysning och eufori.
I sjukdomens sista, och mest svårartade fas, inträffar så en lång period av informationssökning och uppsatsskrivande. Framförallt är det symptom som förvirring och ångest som nu tar över. Turligt nog förekommer även stunder av förtröstan, kreativitet och insikter.
Prognos
KOVA23 har turligt nog en godartad prognos. Framför allt eftersom sjukdomen beräknas vara besegrad i och med inlämnandet av en B-uppsats, som sker i slutet av vårterminen. Efter detta har patienten livslång immunitet mot KOVA23.
Så var inte orolig för mig. Jag klarar mig nog, ska ni se. Förhoppningsvis blir jag en bättre skribent inom konsthistoria. KOVA23 har gett mig en massa bra verktyg för att diskutera, analysera och skriva om konst. Och om du är det minsta intresserad av att plugga konsthistoria, så kan jag varmt rekommendera Lunds universitet.
Vi ses snart igen! Bästa hälsningar Karolina
PS: Förra gången jag pluggade konsthistoria var hösten 2017. Du kan läsa lite reflektioner om den perioden här.
