Djur i konstens tjänst, del 5. Vi avrundar temat.

Nu har vi kommit fram till sista spaningen på tema djur i konstens tjänst. Vad är egentligen okej att göra? Jag lämnar frågan obesvarad, men konstaterar att allt inte är svart eller vitt.

Samtida grymheter

Det finns många samtida konstnärer som använder djur i sin konst. Från gulligt poserande hundar (William Wegman) till Damien Hirst som konserverar bland annat döda kossor i formaldehyd. I Sverige finns Nathalia Edenmont vars vackra men magstarka stilleben med döda djur är svåra för mig att hantera (det skrev jag om i ett tidigare inlägg).

Att använda djur på ett grymt sätt i konsten är för mig fullkomligt oacceptabelt. Lika oacceptabelt som alla andra sätt som människan utnyttjar djur. Gränsen vad som kan vara tillåtet i konstens namn går så klart när djur börjar må dåligt eller helt sonika måste sätta livet till.

Spekulativ konstvärld

Det finns skikt av konstvärlden som är synnerligen spekulativa, som dras till effektsökerier, det utstuderade. Således finns det tyvärr även en marknad för konst där djur på ett eller annat sätt fått offra hälsa och liv.

Jag avskyr dessa aspekter av konstvärlden. Men jag avskyr lika mycket att folk går omkring med päls och slafsar i sig kött som är framställt under vidriga former!

Bara för att man är konstintresserad betyder det inte att man accepterar allt som sker i konstens namn. Jag tycker att man kan fundera över var ens egen gräns går när man stöter på spekulativa uttryck där djur har använts i konstens tjänst. Vad tycker du? Skriv gärna och kommentera!

Vi hörs! /Karolina

Relaterade inlägg

Miljöer med Magnus, del 1: Biblioteket.

Jag är lycklig ägare till ett av Magnus Peterssons fotografiska verk, ”Biblioteket”. Bilden fascinerar och förmedlar en väldigt speciell atmosfär. Således finns all anledning att betrakta bilden närmare.

Bilden Biblioteket.

Bilden jag äger. Titel ”Biblioteket”. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären Magnus Petersson.

Övergivna platser

Magnus Petersson gestaltar ofta ödsliga och tysta miljöer. Bland annat bygger han själv upp modeller av interiörer och exteriörer. Därefter ljussätter han och fotograferar. På detta sätt har han gjort serierna ”Avfart”, ”Tillslutet” och ”Arkipelag”.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Min bild, ”Biblioteket”, ingår i serien ”Tillslutet”. Också denna serie verkar skildra en övergiven herrgårdsmiljö från förra sekelskiftet. I interiörerna tycks människorna som bott där ha lämnat huset till sitt öde. Exempelvis hänger lakan över möblerna. Och in genom fönsterna lyser ett varmt ljus som kastar långa skuggor över golven.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Hört talas om antropocen?

Bilderna ger ett tyst intryck på ett lite kusligt sätt. Och ljuset som sveper in i rummen få mig att tänka att världen utanför kanske gått under eller står i brand. Eller har miljöförstöring gett atmosfären ett eldigt sken.

Mot bakgrund av en annalkande miljökatastrof läser jag på lite om den så kallade antropocen. Det är en benämning på vår nuvarande tidsålder som myntades av den amerikanske biologen Eugene F. Stormer (1934–2012). Tidsperioden antropocen började efter cirka 1800. Under denna tid och framåt har människan förändrat jordens geologi, klimat och ekosystem. Resultatet är att vi helt enkelt fördärvat vår egen livsmiljö och självklart går det hela åt skogen.

Vad kan ha hänt? Var är människorna? Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Tillslutet

Titeln på bildsviten är ”Tillslutet”. Inte ”Till slutet”. Men det skulle också ha passat bra i mina ögon om det nu handlar om undergången.

Konst som terapi?

Är det helt enkelt så, att jag genom att betrakta Peterssons bilder bearbetar min klimatångest? Eller är det så att bilderna skänker tröst inför den förmodade undergången? På så sätt är de både vackra och skrämmande på samma gång. Jag kan inte reda ut dessa tankar, men bilderna fascinerar mig ungefär på samma sätt som jag gillar dystopiska filmer.

Slutligen vill jag avslöja att du i nästa inlägg får veta mer om Magnus konst. Jag har nämligen träffat honom och ställt några frågor!

Hasta la vista!

Ur serien ”Arkipelag” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Relaterade inlägg

Men vänta nu, jag blir vidrörd av konst!

Förra gången berättade jag här på bloggen om hur stressad jag känner mig denna höst. Hur studierna i konsthistoria både sporrar och hetsar mig, roligt och räligt på samma gång. Men idag kommer något positivt: Offentlig konst som berört mig på ett helande sätt!

Vardagar knatar jag genom huvudentrén på LUX-byggnaden i Lund för att gå till min lektion. På vägen in har jag då redan hunnit uppleva några delar av ett offentligt konstverk som jag tycker mycket om.

Del av verket "Men vänta nu".

En del av konstverket ”Men vänta nu” av Annika Ström. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.

Budskap på marken

Det första är en mening inhuggen i stenplattor på marken. Meningen lyder ”Allt kommer nog att bli bra”. Det kan betyda allt och ingenting, men för mig är det en tröst. Det säger till mig att förmodligen så kommer allt att reda ut sig. Nästan ingenting av allt jag oroar mig över kommer någonsin att inträffa. Så varför oroa sig? Lugn, bara lugn!

Alldagliga meningar

Konstnären Annika Ström har med olika sorters bokstäver format alldagliga meningar som man upptäcker lite varstans i och utanför LUX-byggnaden. Verket heter ”Men vänta nu” och du kan läsa om det på konstnärens hemsida. De alldagliga meningarna står i skön kontrast till det akademiska språk som förmedlas i undervisningen.

Del av verket "Men vänta nu".

Ser du meningen? En del av konstverket ”Men vänta nu” av Annika Ström.

Intill huvudingången står så min favoritmening, som träffar mitt i prick: ”Allt går så fort”. Ja! Så fort! För fort! Men hur ska jag hantera att allt går för fort? Vad kan en liten människa göra åt livet som bara svischar förbi?

Långtråkigt är bra!

Personligen har jag förstått att jag emellanåt behöver ha långtråkigt. Få längta, vänta, invänta. Och få smälta alla intryck. Jag kan helt enkelt inte boka in mig på allt kul som lockar. Jag måste lära mig att tacka nej, även till det roliga.

Del av verket "Men vänta nu".

Det här är offentlig konst som kan tolkas olika, beroende på vem som läser. Det här är konst som sätter igång egna tankar. Här kommer fler delar av verket.

Del av verket "Men vänta nu".

”Inte idag”. Stanna upp, vänta, skjut upp, förhala… Vilken tolkning skulle passa dig? En del av konstverket ”Men vänta nu”. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.

Del av verket "Men vänta nu".

En del av konstverket ”Men vänta nu”. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.

Del av verket "Men vänta nu".

”Det går snart över”. En del av konstverket ”Men vänta nu”. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.

Har du upplevt något konstverk i det offentliga rummet som skänkt dig ro eller väckt reflektioner? Skriv gärna och berätta!

Simma lugnt tills nästa gång!
/Karolina

Relaterade inlägg

Vidbränd av konststudier!

Denna höst är jag en plugghäst! Således åker jag nästan varje dag till Lund och traskar till LUX, byggnaden som inrymmer de humanistiska och teologiska fakulteterna. Därefter bänkar jag mig i en föreläsningssal och insuper massiva doser konsthistoria.

Pilastrar, doriska kapitäl, strävbågar, sotto in sú, figura sforzata, sfumato, tondo, chiaroscuro. Se där, bara några uttryck som surrar bakom pannloben på en konststuderande…

Byggnaden LUX. Bildkälla: Humanistiska och teologiska fakulteternas webbsida.

Tillbaka hemma svettas jag över titlar som ”Women, Art and Society””Artistic Theory in Italy 1450-1600” och bläddrar i 5-kilos-katalogen ”A World History of Art”. Man kan bränna ut sig på detta sätt. Men inte för att det är jobbigt eller komplicerat. Utan för att det är så kul! Och så mycket!

Litteratur som ingår i A-kursen i konsthistoria. Konststudier kräver tunga titlar...

Titlar att umgås intensivt med…

Konststudier ger tics

Denna livsstil klubbar mig nästan till golvet. Kroppen har sagt ifrån ett par gånger. Exempelvis är tics i ögat är ett säkert tecken att jag måste lugna ner mig. Orsaken är för många intryck. För mycket intressant som pockar på min uppmärksamhet. En konstälskare som jag kan överdosera visuella intryck.

Har du någon gång blivit stressad av att livet erbjuder för mycket roligheter? Och har du känt att ditt liv inte kommer att räcka till för att göra allt du vill? För att lära dig allt du vill? Skriv gärna och berätta!

”Arrivederci”, som en italiensk renässanskonstnär skulle sagt!
/Karolina

PS: Nästa gång vi hörs ska jag berätta om en offentlig gestaltning på LUX som har hjälpt mig att reflektera över denna självförbrännande livsstil… Det är verket ”Men vänta nu” av Annika Ström.

PS 2: Här kan du läsa en av inlämningsuppgifterna vi hade, en så kallad komparationsanalys. Och här kan du läsa om mina vedermödor med B-kursen i konsthistoria. Skulle inte det räcka, har jag även publicerat min B-uppsats i detta inlägg!

Relaterade inlägg

Svart och vitt, del 4. Svart kvadrat på vit botten av Malevitj.

Förra gången jag skrev om svart och vitt handlade det om hur konstnären Anneli Magnuson gjort svart och vitt till en livsstil. Idag ska jag ta itu med ”Svart kvadrat på vit botten”, en legendarisk målning av Kazimir Malevitj (1878-1935).

”Svart kvadrat på vit botten” av Malevitj, 1915. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Malevitj och suprematism

Den ryske konstnären Kazimir Malevitj utvecklade i början av 1900-talet stilen suprematism. Han har blivit känd för sina abstrakta kompositioner med geometriska former. Svart kvadrat på vit botten (1915) är kanske en av de mest kända. Den är vad det låter som: en svart kvadrat på vit botten.

Suprematism kommer från engelskans supreme vilket betyder suverän. Suprematismen skulle vara en konststil med andlig funktion, helt ren och befriad från föremål. Därför reducerade Malevitj sin målning till så få element som möjligt. Följden blev en svart kvadrat på vit botten. Alltså en målning som var en målning. Och inte en illusion av verkligheten.

En målning med dimensioner

Saker som tidigare varit intressanta för konstnärer, som volym, djup och perspektiv skulle ersättas av en helt platt yta. Denna platta yta skulle ändå inrymma dessa dimensioner fast på ett högre plan, om jag förstått saken rätt. Den svarta ytan skulle vara en oändlig rymd, dock begränsad av den vita ytan runt omkring.

Malevitjs målningar utgjorde en helt ny värld inom måleriet, en ny värld för den nya och moderna människan.

Ett urval av suprematistiska målningar av Malevitj. Notera att ”Svart kvadrat på vit botten” hängts på platsen där man traditionellt hänger hemmets ikon. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Kontrasterna samspelar

Abstrakta konstverk kan så klart tala till oss. Väcka stämningar, känslor och associationer. Alla kan göra sin personliga tolkning och det finns inget rätt eller fel. Den abstrakta bilden är fullkomligt vidöppen i sitt tolkningsutrymme. Alltså är den bara sig själv.

Lek med tanken att målningen istället heter Vit ram runt svart kvadrat. Eller Fönster mot rymden. Kanske Evighet? Eller Svart stuga i snölandskap. Vi kan projicera vad som är fruktbart för oss på Malevitjs målning.

I Svart kvadrat på vit botten samspelar plötsligt det svarta och det vita med varandra. Trots kontrasten upplever jag inte målningen som hård eller fientlig. Den bär på något förborgat, kanske till och med en andlig dimension. Kanske kan jag snudda vid målningens innersta kärna, om jag bara tillåter mig lite lugn och ro.

Malevitj möter sitt öde

Att konstnären lanserade en så radikal stil hindrade honom inte från att så småningom återgå till föreställande motiv. Emellertid var det nog ett sätt att fogligt närma sig den av myndigheterna stipulerade konststilen socialistisk realism. Vad hade han att sätta emot? Tur för oss att dessa radikala tavlor trots allt överlevt för att väcka förundran även i vår tid.

/Karolina

PS: I ett annat inlägg har jag skrivit om en annan rysk konstnär som konstruerade en flygmaskin kallad ”Letatlin”. Läs det gärna!

Relaterade inlägg