Sarajevos rosor

Härförleden reste jag till Sarajevo med min väninna. Många har frågat mig varför vi i hela fridens namn valde det resmålet. ”Vad gör man i Sarajevo”? ”Var ligger det?”, ”Är det säkert där?” var några av undringarna.

För det första ville vi se en plats där så mycket 1900-talshistoria utspelat sig. För det andra ville vi se en stad där så många kulturer och religioner smält samman sedan staden grundades på 1500-talet. Och ja, maten och de förhållandevis låga priserna lockade också. Sarajevo ligger i Bosnien Hercegovina och det är säkert att resa dit.

Sarajevos rosor

Men detta ska inte bli en reseskildring. Istället vill jag berätta om ett visuellt intryck: Sarajevos rosor. De blodröda. De fanns nämligen överallt. Det handlar inte om rosor i vanlig bemärkelse. Alltså rosor som står för kärlek, passion, romantik.

Sarajevos rosor är istället permanenta minnesmärken som finns i gatorna runt om i staden. De ska påminna om den blodiga belägringen 1992-96, då serbiska styrkor omringade staden och besköt den med kraftigt artilleri.

Granathål blir rosor

På alla platser där 3 människor eller fler dog av en briserande granat finns det nämligen en ”ros”. Man har fyllt granathålen med röd resin. På så sätt bildar granathålen rosor i asfalten. Sarajevos rosor finns på cirka 200 ställen i staden.

Minnesmärken är en svår kategori inom offentlig konst. Men denna metod är så enkel, påtaglig och slagkraftig att jag knappast sett något annat minnesmärke som kan mäta sig med denna lösning. Rosorna är bokstavligen minnen i märken, i marken. Granatmärken som fyllts med blodröd färg.

När det regnat djupnar den blodröda färgen och symboliken blir än mer påtaglig.

Förutom rosorna finns andra tydliga spår från belägringen. Man har valt att behålla kulhålen i fasaderna. Det finns minnesplattor över stupade människor och graffiti-målningar som uppmanar till hågkomst av krigets offer. Dessutom finns det flera museer som berättar historien om belägringen, folkmordet i Srebrenica och Jugoslavien-krigen.

Det blev en minnesvärd resa, bitvis tung. Men viktig. Jag har lärt mig lite mer om konflikterna på 90-talet. Vid tiden för krigen var jag nämligen tonåring, med fullt fokus på annat. Att passa in, få kompisar, hitta mig själv. Jag var inte tillräckligt mogen för att fatta innebörden av allt som skedde på Balkan.

Så klart gjorde vi annat också på vår resa. Men det är en annan historia!

Bästa hälsningar
Karolina

Relaterade inlägg

Befria Hartrappan!

Bianca Maria Barmens skulptur Hartrappan lider, anser jag. Därför uppmärksammar jag i detta inlägg hur dålig situationen är för konstverket på Malmös främsta gågata, Södra Förstadsgatan.

Edit: Sedan detta inlägg skrevs har restaurangen La Couronne gått i konken. Därmed har den tillfälliga uteserveringen monterats ned och skulpturen kan återigen upplevas i sin helhet. Vad det blir av den nya restaurangen återstår att se.

I tysthet uthärdar skulpturen sin tillvaro, fullkomligt dold av restaurang La Couronnes uteservering. Flera gånger har jag passerat och irriterat mig på att skulpturen inte får fylla sitt syfte på den plats den faktiskt är skapad för. Därmed förlorar den sin möjlighet att väcka eftertanke, sprida glädje, att upplevas och beskådas av Malmös fotgängare som strosar på gågatan.

Biancas Maria Barmens skulpturer har en slags aura som sträcker sig utåt och välkomnar betraktare att närma sig. Ofta består skulpturerna av olika delar, precis som i fallet med Hartrappan. På så sätt skapar delarna en dynamik som gör att en åskådare enkelt börjar forma en egen känsla och förståelse av vad skulpturen berättar.

Därför tycker jag att Biancas skulpturer passar synnerligen väl i markplan, där folk i alla åldrar och storlekar kan komma nära. Och till och med känna på den! Jag gissar att själva haren blivit rejält klappad av barn genom åren.

Bianca Maria Barmen: Hartrappan, brons och sten.

Hartrappan – inpackad av utskänkningsintressen

Jag har inget emot uteserveringar, men denna situation måste få en värdig lösning. För att få veta mer mejlade jag Malmö Stad. De svarade att tomten tillhör bostadsrättsföreningen. Följaktligen har kommunen ingen makt över Hartrappans olyckliga villkor.

Efter det telefonerade jag till konstnären, som berättade för mig att skulpturen kom på plats 1998. Då fanns det möjlighet för privata aktörer (i detta fall Bostadsrättsföreningen) att via Statens konstråd placera ut konstverk på platser som mynnar till offentliga rum. Hartrappan ägs i nuläget av bostadsrättsföreningen.

Dessutom berättade hon att det finns ytterligare en skulpturdel som tillhör Hartrappan. Om en betraktare fortsätter in genom valvet så uppenbaras en plantering med lagerhägg. I denna plantering står ett skulpturfundament med ett manshuvud. Jag begav mig till platsen för att dokumentera.

En hemlig skulpturdel, som tillhör Hartrappan, finns i en plantering på innergården.

Jag luskade vidare och stegade in på La Couronne. Den vänliga personalen berättade att bostadsrättsföreningen låtit dem ha sin uteservering uppe hela året runt, p g a pandemin. Och nu hoppades de på att få fortsätta ha det så. Ve och fasa! Det skulle innebära att Hartrappan riskerar att bli dold året runt!

En enkel lösning

Min bästa lösning på situationen: Malmö Stad kontaktar inblandade parter och gör en överenskommelse om att finna en annan lösning för verket, på en plats på kommunens mark. Så klart i samråd med konstnären. Och kanske Malmö Förskönings- och planteringsförening vill vara med och hjälpa till?

Upp till kamp för Hartrappan!
Hälsar Karolina

PS: Jag har tidigare skrivit om offentlig skulptur, till exempel Men vänta nu i Lund och du kan läsa min uppsats om skulpturen Utsikt/Inblick, som finns i Malmö. Jag har också skrivit om Utvandrarmonumentet i Karlshamn och en skulptur i Wanås-parken.

Relaterade inlägg

Men vänta nu, jag blir vidrörd av konst!

Förra gången berättade jag här på bloggen om hur stressad jag känner mig denna höst. Hur studierna i konsthistoria både sporrar och hetsar mig, roligt och räligt på samma gång. Men idag kommer något positivt: Offentlig konst som berört mig på ett helande sätt!

Vardagar knatar jag genom huvudentrén på LUX-byggnaden i Lund för att gå till min lektion. På vägen in har jag då redan hunnit uppleva några delar av ett offentligt konstverk som jag tycker mycket om.

Del av verket "Men vänta nu".

En del av konstverket ”Men vänta nu” av Annika Ström. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.

Budskap på marken

Det första är en mening inhuggen i stenplattor på marken. Meningen lyder ”Allt kommer nog att bli bra”. Det kan betyda allt och ingenting, men för mig är det en tröst. Det säger till mig att förmodligen så kommer allt att reda ut sig. Nästan ingenting av allt jag oroar mig över kommer någonsin att inträffa. Så varför oroa sig? Lugn, bara lugn!

Alldagliga meningar

Konstnären Annika Ström har med olika sorters bokstäver format alldagliga meningar som man upptäcker lite varstans i och utanför LUX-byggnaden. Verket heter ”Men vänta nu” och du kan läsa om det på konstnärens hemsida. De alldagliga meningarna står i skön kontrast till det akademiska språk som förmedlas i undervisningen.

Del av verket "Men vänta nu".

Ser du meningen? En del av konstverket ”Men vänta nu” av Annika Ström.

Intill huvudingången står så min favoritmening, som träffar mitt i prick: ”Allt går så fort”. Ja! Så fort! För fort! Men hur ska jag hantera att allt går för fort? Vad kan en liten människa göra åt livet som bara svischar förbi?

Långtråkigt är bra!

Personligen har jag förstått att jag emellanåt behöver ha långtråkigt. Få längta, vänta, invänta. Och få smälta alla intryck. Jag kan helt enkelt inte boka in mig på allt kul som lockar. Jag måste lära mig att tacka nej, även till det roliga.

Del av verket "Men vänta nu".

Det här är offentlig konst som kan tolkas olika, beroende på vem som läser. Det här är konst som sätter igång egna tankar. Här kommer fler delar av verket.

Del av verket "Men vänta nu".

”Inte idag”. Stanna upp, vänta, skjut upp, förhala… Vilken tolkning skulle passa dig? En del av konstverket ”Men vänta nu”. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.

Del av verket "Men vänta nu".

En del av konstverket ”Men vänta nu”. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.

Del av verket "Men vänta nu".

”Det går snart över”. En del av konstverket ”Men vänta nu”. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.

Har du upplevt något konstverk i det offentliga rummet som skänkt dig ro eller väckt reflektioner? Skriv gärna och berätta!

Simma lugnt tills nästa gång!
/Karolina

Relaterade inlägg

Utvandrarmonumentets Karl-Oskar och Kristina i Aleppo

Häromdagen höll jag på att sätta kaffet i halsen när jag bläddrade i Instagramflödet. En för mig mycket välkänd staty, Utvandrarmonumentet i Karlshamn, var på plats i ett krigshärjat Syrien.

Bildkälla: Fotografiskas instagram/Moustafa Jano.

Reaktionen blev stark eftersom jag kände konstnären som skapat skulpturen, nämligen Axel Olsson (inte att förväxla med Halmstadgruppens Axel Olson). Jag kände omedelbart en personlig koppling.

Det visade sig vara en syrisk konstnär som flytt till Sverige som skapat bilden. Moustafa Jano heter konstnären och har ställt ut sina bilder bl a på Fotografiska i Stockholm. Han skapar montage för att visa på krigets brutalitet och den absurda värld vi lever i. Han använder sig av kända symboler som vi kan relatera till, men sätter in dem i oväntade sammanhang. Kort sagt så mixar han!

Utvandrarmonumentet i verkligheten, på plats i Karlshamn. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Syftet är så klart att skapa uppmärksamhet och engagemang för den svåra situation som krigsdrabbade lever i. Jag tycker han lyckas väldigt bra! Att lämna välkänd mark för en farlig flykt mot en osäker framtid är något som kännetecknar alla flyktingar, oavsett tid eller plats.

Låna, mixa, skapa

Någon undrar kanske om man får göra så här med andra konstnärers verk? Upphovsrätten är ett stort fält som jag enbart nosat flyktigt på. Det är så klart tillåtet att fotografera monument som står på allmän plats, såvida det inte finns något uttalat fotoförbud (och det finns nästan inte alls någonstans i vårt land).

Bilden har s k Creative Commons-licens,  vilket innebär att fotografen som tagit bilden låter andra använda den fritt.

Däremot kanske montaget berör en annan del av upphovsrätten. Det handlar om de upphovsrättsliga värden som finns inbäddade i själva konstverket (Utvandrarmonumentet i detta fall) och som tillkommer upphovspersonen. Konstnären har ensamrätt att bestämma hur verket får användas.

Det finns en hel del riktlinjer när man använder sig av andra konstnärers verk. Bland annat ska upphovspersonen anges i den omfattning och på det sätt god sed kräver. Ett verk inte får ändras så, att upphovspersonens konstnärliga anseende eller egenart kränks.

Verket får inte göras tillgängligt för allmänheten i sådant sammanhang som är kränkande för upphovspersonen. Upphovsrätt till ett verk gäller 70 år efter konstnärens död.

Karl-Oskar och Kristina

Tillbaka till Utvandrarmonumentet och Axel Olsson. Det skapades till minne av alla svenskar som emigrerade till Amerika på grund av fattigdom och nöd. Paret föreställer romanfigurerna Karl-Oskar och Kristina ur Wilhelm Mobergs romansvit Utvandrarna. Jag är lycklig ägare av en liten variant i patinerad gips.

Ett litet nätt monument.

Under min uppväxt var Axel en god vän till min familj. En kort period var han gift med min moster Greta (långt innan jag var född). Efter deras skilsmässa förblev de mycket goda vänner. Axel kom ibland hem till oss och hälsade på. Jag minns att han kunde få vår airedaleterrier Lukas att skratta!

Vad skulle Axel sagt om Moustafa Janos användning av Utvandrarmonumentet? Hade han känt sig kränkt? Hade han upplevt att hans verk framställdes i dålig dager? Tvärtom, tror jag! Han hade nog ansett att statyn fått förstärkt betydelse.

Jag tror att han sitter med ett glas whisky någonstans i himmelriket och observerar hur hans staty med ny teknik färdas runt i cyberspace för att nå nya betraktare och få ny tyngd och betydelse.

Allt gott!
Karolina

PS: I följande inlägg skriver jag om ett annat konstverk i min ägo, nämligen Vilse i Aquarius av David Krantz.