Steglitsens guldålder i konsten, del 3: Steglitsen, själen och återuppståndelsen

Ahh… Steglitsen! Vid det här laget har den en alldeles speciell plats i mitt kikarsikte. I detta inlägg fortsätter jag att frottera mig med Dr Friedmann och att djupdyka i hans iakttagelser av den coola och symbolbärande finken.

Fåglar generellt kan i religiös konst förknippas med själen. De är lätta, kan lyfta från jorden och flyga upp i himlen. På samma sätt som själen lämnar det jordiska (kroppen) och färdas till en salig sfär bortom detta. Själen som lyfter och ”flyger ur” en avlidens kropp kan därmed avbildas som en fågel. Jag har någonstans läst att förr var det vanligt att man öppnade ett fönster i ett rum där någon nyligen avlidit. Och att sjuksköterskor på lasarett länge fortsatte med detta förfarande. Så här har vi en symbolik som förklarar fågelns närvaro i religiös konst.

Mästaren av Castello Nativity: Madonnan och barnet, ca 1460.

Steglitsen och återuppståndelsen

Friedmann knyter fågeln till återuppståndelsen genom en känd apokryfisk berättelse. Apokryferna var kristna berättelser som kyrkan officiellt inte godkänt, men som likväl var flitigt lästa och spridda. En sådan känd berättelse handlar om lilla Jesusbarnet. Gossen Jesus leker med en lerfågel och blåser liv i den. På så sätt förvandlar han död materia till levande.

Denna legend knyter alltså Jesusbarnet till just en småfågel. Men det står inte nämnt någonstans att det just skulle handla om en steglits. Friedmann påpekar att denna myt ändå kan förklara småfågeltrenden, där just steglitsen blev den oavgjort mest populära arten.

Steglits (Carduelis carduelis) är en liten färggrann fågel som tillhör familjen finkar. Bild: Wikimedia Commons.

Friedmann kopplar alltså steglitsen till återuppståndelse efter döden. Därtill har steglitsen en annan och mer folklig förankring. Man såg nämligen steglitsen som ett gott tecken, en turfågel med beskyddande funktion och ett gott omen. Faktum är att steglitsen gjorde sin storartade entré i konsten samtidigt som böldpesten härjade som värst i Europa. Att tillfriskna efter ett så svårt sjukdomstillstånd var en slags världslig återuppståndelse. Därför ser Friedmann en koppling mellan steglitsen som turfågel och konvalescens.

Friedmann noterar också att Jesusbarnet i flertalet målningar även bär en annan känd skydds-symbol. Nämligen den röda korallen som en amulett runt halsen. Se här:

Hälsokopplingen: Steglitsen och tisteln

Steglitser äter tistelfrön. Och tisteln är en känd medicinalväxt. Det är sen gammalt. Tisteln användes i folkmedicinen för att rena kroppen. Således finns en hälsokoppling knuten till steglitsen, menar Friedmann. Längre fram i serien ska vi fortsätta på tistel- och taggtemat. Häng kvar!

Bild: Wikimedia Commons.

Hälsar Dr Friedmanns ständiga och frivilliga kommunikatör!

Relaterade inlägg

Steglitsens guldålder i konsten, del 2: Trenden blossar upp

Idag fortsätter jag mitt grävande kring steglitsens ohejdade triumfer i konsten. I förra inlägget presenterade jag min salige guru i ämnet, Dr Herbert Friedmann. Nu fortsätter vi att reda ut varför och hur konstnärer har skildrat steglitsen i den kristna konsten.

Det är lite oklart när exakt steglitsen som art börjar förekomma i den västerländska konsten. Men Friedmann spårar trenden med småfåglar i kristen konst till medeltidens träskulpturer från norra Europa, särskilt Frankrike. I snidade skulpturer föreställande Madonnan och barnet förekommer ibland en småfågel som Jesusbarnet håller. Emellertid är småfågeln omöjlig att artbestämma. Det beror dels på att bemålningen gått förlorad. Mer sannolikt är ändå att dessa fåglar varit en generalisering. Det vill säga ingen speciell art.

Medeltida träskulptur.

Men konceptet att infoga en småfågel i målningar med Madonnan och barnet spred sig lavinartat söderut i Europa. Och det tog särskilt fäste i Italien. Till skillnad från de franska träsnidarna var det bildkonstnärer som anammade trenden i Italien. Dessutom väljer de en specifik art, nämligen steglitsen. Vi ska också veta att just Italien var en slags storproducent av religiös konst vid tiden. På så sätt får steglitsen ett rejält uppsving som motiv i konsthistorien.

Steglitsen i två vanliga bildgenrer

Friedmann fann att steglitsen närvarar i två typer av kristna motiv:

  • Madonnan och barnet. Här är det oftast tal om en ”tronande Madonna”. Alltså jungfru Maria sittande i en frontal komposition med lille Jesus i knäet.
  • Gruppkompositioner med ännu fler figurer inblandade. Till exempel motiv med medlemmar i den heliga familjen, födelsescenen, de vise männens tillbedjan, helgon o s v.

Värt att notera redan nu, är att steglitsen enbart förekommer i motiv med Jesusbarnet. Aldrig den vuxne Jesus. Den är dessutom extremt ovanlig i bebådelsebilder. Det vill säga skildringar av när Maria får veta av ängeln Gabriel att hon ska föda guds son. Vi återkommer längre fram i serien till Friedmanns analys av skälen till detta.

Den här steglitstrenden håller i sig från sent 1300-tal ända fram till 1600-tal. Friedmann flaggar för flera sorters symbolik och att det sker glidningar dem emellan. Dessutom kan ett motiv som blivit populärt bita sig fast i en genre, alltmedan tolkningen förändras eller rent av faller i glömska.

I nästa inlägg ska vi se varför steglitsen förknippas med själen och återuppståndelsen. Missa inte det!

Vänliga hälsningar från Dr Friedmanns nutida förmedlerska

Relaterade inlägg