Steglitsens guldålder i konsten, del 3: Steglitsen, själen och återuppståndelsen

Ahh… Steglitsen! Vid det här laget har den en alldeles speciell plats i mitt kikarsikte. I detta inlägg fortsätter jag att frottera mig med Dr Friedmann och att djupdyka i hans iakttagelser av den coola och symbolbärande finken.

Fåglar generellt kan i religiös konst förknippas med själen. De är lätta, kan lyfta från jorden och flyga upp i himlen. På samma sätt som själen lämnar det jordiska (kroppen) och färdas till en salig sfär bortom detta. Själen som lyfter och ”flyger ur” en avlidens kropp kan därmed avbildas som en fågel. Jag har någonstans läst att förr var det vanligt att man öppnade ett fönster i ett rum där någon nyligen avlidit. Och att sjuksköterskor på lasarett länge fortsatte med detta förfarande. Så här har vi en symbolik som förklarar fågelns närvaro i religiös konst.

Mästaren av Castello Nativity: Madonnan och barnet, ca 1460.

Steglitsen och återuppståndelsen

Friedmann knyter fågeln till återuppståndelsen genom en känd apokryfisk berättelse. Apokryferna var kristna berättelser som kyrkan officiellt inte godkänt, men som likväl var flitigt lästa och spridda. En sådan känd berättelse handlar om lilla Jesusbarnet. Gossen Jesus leker med en lerfågel och blåser liv i den. På så sätt förvandlar han död materia till levande.

Denna legend knyter alltså Jesusbarnet till just en småfågel. Men det står inte nämnt någonstans att det just skulle handla om en steglits. Friedmann påpekar att denna myt ändå kan förklara småfågeltrenden, där just steglitsen blev den oavgjort mest populära arten.

Steglits (Carduelis carduelis) är en liten färggrann fågel som tillhör familjen finkar. Bild: Wikimedia Commons.

Friedmann kopplar alltså steglitsen till återuppståndelse efter döden. Därtill har steglitsen en annan och mer folklig förankring. Man såg nämligen steglitsen som ett gott tecken, en turfågel med beskyddande funktion och ett gott omen. Faktum är att steglitsen gjorde sin storartade entré i konsten samtidigt som böldpesten härjade som värst i Europa. Att tillfriskna efter ett så svårt sjukdomstillstånd var en slags världslig återuppståndelse. Därför ser Friedmann en koppling mellan steglitsen som turfågel och konvalescens.

Friedmann noterar också att Jesusbarnet i flertalet målningar även bär en annan känd skydds-symbol. Nämligen den röda korallen som en amulett runt halsen. Se här:

Hälsokopplingen: Steglitsen och tisteln

Steglitser äter tistelfrön. Och tisteln är en känd medicinalväxt. Det är sen gammalt. Tisteln användes i folkmedicinen för att rena kroppen. Således finns en hälsokoppling knuten till steglitsen, menar Friedmann. Längre fram i serien ska vi fortsätta på tistel- och taggtemat. Häng kvar!

Bild: Wikimedia Commons.

Hälsar Dr Friedmanns ständiga och frivilliga kommunikatör!

Relaterade inlägg

Steglitsens guldålder i konsten, del 2: Trendens ursprung

Idag fortsätter jag mitt grävande kring steglitsens ohejdade triumfer i konsten. I förra inlägget presenterade jag min salige guru i ämnet, Dr Herbert Friedmann. Nu fortsätter vi att reda ut varför och hur konstnärer har skildrat steglitsen i den kristna konsten.

Det är lite oklart när exakt steglitsen som art börjar förekomma i den västerländska konsten. Men Friedmann spårar trenden med småfåglar i kristen konst till medeltidens träskulpturer från norra Europa, särskilt Frankrike. I snidade skulpturer föreställande Madonnan och barnet förekommer ibland en småfågel som Jesusbarnet håller. Emellertid är småfågeln omöjlig att artbestämma. Det beror dels på att bemålningen gått förlorad. Mer sannolikt är ändå att dessa fåglar varit en generalisering. Det vill säga ingen speciell art.

Medeltida träskulptur.

Men konceptet att infoga en småfågel i målningar med Madonnan och barnet spred sig lavinartat söderut i Europa. Och det tog särskilt fäste i Italien. Till skillnad från de franska träsnidarna var det bildkonstnärer som anammade trenden i Italien. Dessutom väljer de en specifik art, nämligen steglitsen. Vi ska också veta att just Italien var en slags storproducent av religiös konst vid tiden. På så sätt får steglitsen ett rejält uppsving som motiv i konsthistorien.

Steglitsen i två vanliga bildgenrer

Friedmann fann att steglitsen närvarar i två typer av kristna motiv:

  • Madonnan och barnet. Här är det oftast tal om en ”tronande Madonna”. Alltså jungfru Maria sittande i en frontal komposition med lille Jesus i knäet.
  • Gruppkompositioner med ännu fler figurer inblandade. Till exempel motiv med medlemmar i den heliga familjen, födelsescenen, de vise männens tillbedjan, helgon o s v.

Värt att notera redan nu, är att steglitsen enbart förekommer i motiv med Jesusbarnet. Aldrig den vuxne Jesus. Den är dessutom extremt ovanlig i bebådelsebilder. Det vill säga skildringar av när Maria får veta av ängeln Gabriel att hon ska föda guds son. Vi återkommer längre fram i serien till Friedmanns analys av skälen till detta.

Den här steglitstrenden håller i sig från sent 1300-tal ända fram till 1600-tal. Friedmann flaggar för flera sorters symbolik och att det sker glidningar dem emellan. Dessutom kan ett motiv som blivit populärt bita sig fast i en genre, alltmedan tolkningen förändras eller rent av faller i glömska.

I nästa inlägg ska vi se varför steglitsen förknippas med själen och återuppståndelsen. Missa inte det!

Vänliga hälsningar från Dr Friedmanns nutida förmedlerska

Relaterade inlägg

Steglitsens guldålder i konsten, del 1: Friedmann och finken

En näpen fink, den vackra steglitsen, trendade i den kristna konsten under flera sekel. Från senmedeltid ända fram till barocken. Jag ska i en serie inlägg berätta varför.

Säkert har du redan koll på att duvan är den mest förekommande arten i kristen konst. Den har jag skrivit om tidigare (läs gärna). Men att steglitsen är nummer 2 på hitlistan, kanske du inte alls hade koll på. Det hade inte jag heller, förrän jag av en händelse stötte på en mycket spännande källa.

Dr Friedmanns forskning

En dag när jag sökte litteratur på Lunds universitetsbibliotek LUX, fastnade min blick på en bokrygg i hyllan Kristen konst och symbolik. Nämligen titeln The Symbolic Goldfinch (1946) av Herbert Friedmann. Min lycka var gjord! Och fatta vilken tur, boken finns bara i detta exemplar i hela Sverige!

Det skulle visa sig att boken innehöll en mycket djuplodande inventering och analys av steglitsens succéartade framfart i konsten. I likhet med duvan är steglitsen en symbolbärande pippi och den nitiske Friedmann gav sig sjutton på att reda ut varför. Hänger du med i denna serie kommer du att få veta mer.

Friedmann var ornitolog vid The Smithsonian Institution. Dessutom var han extremt kunnig i konsthistoria. Alltså var detta en perfekt uppgift för den strävsamme farbrorn.

Steglitsen och statistiken

Vi börjar med siffrorna som Friedmann redovisar. Av alla arter i den kristna konsten (utöver duvan), från senmedeltid till barock, utgör steglitsen hela 75-80%! Bara detta är anmärkningsvärt. Orsaken till det anmärkningsvärda, är att ingenstans i bibeln omnämns steglitsen som art.

Friedmann granskar litterära källor, bibeln, apokryfiska texter och en mängd andra dokument i sin jakt på förklaringar. Och givetvis studerar han ett stort antal målningar, hela 486 st. När jag läser hans bok riktigt känner jag hur han själv uppfattar sig som en detektiv. Till skillnad från dagens forskningsläge hade han verkliga utmaningar. Idag är nämligen stora delar av museernas konst digitaliserad. Men på den ihärdige Friedmanns tid fanns ”bara” originalkonst och reproduktioner i litteratur att tillgå.

Eftersom jag själv grävt ganska djupt i de digitala samlingarna, fantiserar jag nästan om att Friedmann står bakom min axel, och betraktar bilderna på datorskärmen. Jag föreställer mig hur han myser och fascineras av hur enkelt det är att ta del av konst från när och fjärran.

Hur som helst, han närstuderade trots allt en väldans massa målningar. Mot bakgrund av detta stora antal är det fullt rimligt att hävda att hans analys har bäring än idag. Så häng med i denna bloggserie, då får du ta del av de skarpa iakttagelserna han gjorde.

Det var allt för idag!
Bästa hälsningar från Friedmanns självutnämnda språkrör

Relaterade inlägg

Fjärilar i konsten: Gainsboroughs döttrar på fjärilsjakt

Låt oss idag gå tillbaka till 1700-talet och betrakta hur Thomas Gainsborough porträtterade sina döttrar. Vi befinner oss i en tid då lättsamhet, grace och förlustelser dominerade den rådande konststilen, rokokon.

En målning som visar Gainsboroughs döttrar i helfigur i en mörk omgivning.
Konstnären Gainsboroughs döttrar jagar en fjäril, olja på duk, 1756, National Gallery, London.

Vi förknippar oftast rokokon med ljuvliga och dekorativa bilder. Kort sagt, bilder där människor njuter lycka och välbehag. Men livets allvar lurade ändå i konsten. Exempelvis i denna målning.

Bilden av barndom

Motivet föreställer Gainsboroughs döttrar Margaret och Mary. Vi är mitt uppe i 1700-talet och en helt ny syn på barndomen har slagit igenom. Tidigare hade barn betraktats som ofärdiga vuxna. Alltså små vuxna som ännu inte funnit sin fulländade form. Dessutom ska vi komma ihåg att hälften av alla barn dog innan 5 års ålder vid denna tid. På så sätt var barndomen något som skulle överlevas så fort som möjligt.

Men med upplysningsfilosofen Rousseau kom en helt ny syn på barndom. Det blev en värdefull och speciell period. Barn skulle uppmuntras att vara barn, få leka och upptäcka omvärlden. Trots dessa vackra tankar var det ju massvis med fattiga barn som fortfarande framhärdade sin barndom i yttersta armod, med tunga arbetsuppgifter i hushållen och barnarbete i industrin. Emellertid tillhörde Gainsborough de lyckligt lottade i samhället. Därför kunde han anamma denna nya syn på barndomen.

Personliga tragedier

Trots det fick Gainsborough uppleva livets skörhet. Han fick själv flera barn, men bara Margaret och Mary nådde vuxen ålder. Resten av barnen dog. Med detta sagt kan vi ana konstnärens personliga förhållande till barndom och de högt älskade döttrarna som han så varsamt avbildat här.

Faror lurar på Gainsboroughs döttrar

Döttrarna befinner sig i en mörk omgivning och framstår i sina ljusa klänningar som ett slags ljusvarelser. Den yngsta, Margaret, sträcker ut handen för att gripa efter en fjäril i målningens vänstra del. Men fjärilen har satt sig i en tistelbuske. Således riskerar Margaret att skada sig. Den äldre systern Mary verkar hålla tillbaka lillasystern. Kanske vill konstnären visa att Mary redan tillägnat sig erfarenheter om livets faror och vill skydda den yngre.

Fjärilen är en rovfjäril, Pieris rapae, tidigare även benämnd som liten kålfjäril. En av våra vanligaste arter i Europa.

Tolkning

Kompositionen är intressant. På olika sätt kan vi läsa in symbolik om livets skörhet genom fjärilens närvaro. Dels återspeglas fjärilens färger i döttrarnas klänningar. Margaret, den yngsta, bär en vit klänning. Och vitt är ju en välkänd markör för renhet och oskuld. Hon är ännu inte märkt av livets faror.

Mary har däremot gul klänning, kanske ett tecken på att hon tillskansat sig viss erfarenhet. Dessutom håller hon ju Margaret i ett fast grepp. På så sätt bildar duon kompositionsmässigt ett par av fjärilsvingar. Deras skimrande sidenklänningar påminner också om hur ljuset reflekteras i en fjärils vingar.

Det är rimligt att anta att Gainsborough här försöker visa på barndomens skörhet. Och därtill att denna period är ett flyende tillstånd, likt en fjärils flykt. Och givetvis sina egna farhågor och oro över döttrarnas väl och ve.

Med facit i hand finns det även en slags inbyggd, sorglig förutsägelse i målningen av Gainsboroughs döttrar. Mary gifte sig med en tysk oboe-spelande kompositör som behandlade henne mycket illa. Det ledde till att hon bröt ihop. Paret skilde sig dock efter ett års äktenskap. Då flyttade Mary in hos Margaret, som förblev ogift resten av livet. De levde tillsammans ända in på ålderdomen.

Du kan se målningen på National Gallery i London.
Tack till Ulf Westerberg, som artbestämde fjärilen åt mig. Kolla in hans egna makrobilder av bland annat fjärilar.

Det var allt i dagens fjärilshåv!
/Karolina

PS: Jag har tidigare skrivit om en annan känd rokokomålning, Gungan.

Relaterade inlägg