Homo Ludens – Den lekande människan

För en tid sedan läste jag en artikel om begreppet Homo Ludens – Den lekande människan. Här kommer några korta rader av vad jag snappade upp.

Homo erectus och Homo Sapiens känner du förmodligen till redan. Det är olika människoarter. Men det finns även något som kallas Homo Ludens (=den lekande människan). En kulturhistoriker, Johan Huizinga, myntade begreppet 1938. Han menade att människans framsteg och drivkraft kommer ur leken!

Lek föder konst och kreativitet

Visst låter det underbart! När andra forskare och historiker pratar om utveckling så handlar det t ex om ekonomi och teknologi. Men så kommer denne snubbe och pratar om lek! Huizinga menade att lek är grunden för konst och kreativitet.

Konst – en slags lek?

Att leka är en frivillig handling. Några kännetecken för lek är…

  • Vissa accepterade spelregler.
  • Den ger en spännande känsla.
  • Den är annorlunda än det vanliga livet.

Det är territorier där fantasi och associationer råder. Ytterligare kännetecken är att gränser luckras upp eller markeras. Alltså är det sannerligen annorlunda än det vanliga livet! Sammanfattningsvis är det en bra beskrivning om vad konst och kultur är för mig!

Yayoi Kusama: Kusama in Infinity Mirror Room – Phalli’s Field. Ett bra exempel på hur konst är något annat än det vanliga livet.

Kort sagt: Utan fantasi och kreativitet i mitt liv skulle jag vissna! Hur känner du? Har du hittat utlopp för ett lekande i ditt liv?

Bästa hälsningar
Lina

PS: Jag har i ett tidigare inlägg berättat om hur min mor och moster inspirerade mig till en kreativ livsstil. Läs det inlägget här.

Relaterade inlägg

Saker jag ofta får höra när jag vaktar en utställning. Del 6: ”Det här är barnhörnan!”

Alltså, jag har inga egna barn, så jag kanske inte bör uttala mig… Men jag bara måste!!! Detta inlägg handlar om hur en del vuxna besökare beter sig i vår ateljé. Eller ”barnhörna” som vissa besökare kallar den.

Vi har en öppen ateljé i konsthallen där jag jobbar. Personer i alla åldrar är välkomna in dit, för att skapa med inspiration av pågående utställning. Ofta hör jag vuxna titta in och utbrista: ”Det här är för barn!”, ”Här är barnhörnan!” eller rentav ”Här är lekrummet!”.

Då inflikar jag käckt, att ateljén är till FÖR ALLA ÅLDRAR! Alla är välkomna dit in, för att skapa, ta en paus, fundera, diskutera…

Ateljén, även kallad barnhörnan.

”Barnhörnan”

Kreativa barn och passiva vuxna

Ändå inträffar ofta följande: barnen studsar glatt in, tar av sig mössa och jacka, sätter sig vid bordet och börjar måla, konstruera, forma sina egna skapelser. Och föräldern eller morföräldern i fråga, ställer sig snett bakom barnet och tittar på.

Alltså: den vuxna förblir STÅENDE och PASSIV snett bakom. Med ytterkläderna på!

Scener ur en barnhörna

Ganska ofta halar den vuxna personen fram en smartphone och ber barnet att se glatt ut, när det ska fotograferas. Värst av allt är när den vuxne försöker instruera barnet att ”göra rätt”, måla ”fint”, ”rita ett hus!”, utan att själv ens ha försökt. Riktigt jobbigt är det att höra vuxna som pratar om att barnen ska använda ”rätt färger”, när de målar.

Om jag hade haft barn hade jag aktivt gjort det sällskap i ateljén. Jag hade tagit av mina bylsiga ytterkläder, satt mig bredvid och själv börjat skapa. Varit kreativ.

Vems påfund är det att bara barn kan skapa? Och att de ska ”måla fint” och ”använda rätt färger”? Jag säger: slappna av, släpp loss och gå loss i ateljén, så ska du se att det är mycket roligare än att stå snett bakom sitt barn, med ytterjackan på och mobilen i handen.

Vad tycker du? Har du erfarenheter och åsikter om hur dagens föräldrar, mor- och farföräldrar är delaktiga i barnens skapande? Kommentera gärna!

Bästa hälsningar Karolina

Relaterade inlägg