”Dag och natt” är Riksbyggens felanmälningsjour. Dit har jag ringt ett antal gånger, efter att mina grannar pressat in alltför stora soppåsar i sopnedkastet och därmed orsakat stopp. ”Dag och natt” är även ett konstverk från 1938 av MC Escher. Alltså ett mycket roligare ämne för dagens inlägg!
”Dag och natt”, 1938, av M C Escher. Bilden är ett träsnitt.
Dagens iakttagelser ingår i serien ”Veckans pausfågel”, som alltså är en spinn-off på serien ”På vingar genom konsthistorien”. Ibland råkar jag på ett spännande konstverk med fåglar i. Därmed finns det genast läge att göra en så kallad ”observation”!
Natt och dag i Haag
Konstverket ”Dag och natt” har jag sett i original, på Escher-museum i Haag. Eftersom det är ett grafiskt blad, närmare bestämt ett träsnitt, så finns det flera ex av det.
Här syns jag (till höger) med mitt resesällskap, Désirée Lennklo, framför Escher-museet i Haag, november 2019. På fasaden syns en av Eschers metamorfos-bilder.
”Dag och natt” föreställer gäss som flyger över ett lapptäckes-likt landskap. Fågelformerna är i mitten av bilden sammanflätade genom så kallad tesselering. Alltså en särskild teknik för att skapa heltäckande ytor med geometriska former. Dessa upprepas genom att de vrids eller speglas enligt olika principer.
Escher har stegvis ”dragit isär” tesseleringen. Således ser vi, förutom fåglarna, landskapet under. Det består av två spegelvända vyer som visar samma område.
Nedan ser du hur Skånetrafiken använder en tesselering på glaset i en busskur.
Enastående och enigmatiskt, Escher!
Escher utbildade sig till arkitekt, men kom att arbeta som konstnär. Han är känd för sina tesseleringar och ”omöjliga” bilder, där t ex vatten tycks rinna uppåt och olika trappkonstruktioner skapar gåtfulla hus. Eller där olika djur stegvis omvandlas till nya former, i bilder som konstnären kallade Metamorfoser. Alltså förvandlingar.
Jag tror faktiskt att skaparen av vår förra tjuga, kan ha inspirerats av ”Dag och natt”. Kolla här:
Eschers konstnärskap kretsade kring utforskade av perspektiv, geometri och speglingar. Jag är djupt fascinerad av Eschers bilder och tycker att han var extremt konsekvent och skapade helt egna bilder som fascinerar än idag!
Förra veckan skulle jag, tillsammans med mina kurskamrater och lärare, i fyra dagar besökt konstmuseer i Hamburg och Berlin. Denna resa ingår nämligen som ett moment i kursen jag just nu läser. Och denna åtråvärda resa var faktiskt en av de främsta anledningarna till att jag ville plugga mer konsthistoria. Alltså kan du säkert gissa, att jag känner mig rejält blåst på konfekten av Fru Corona!
Således uteblir Resan. En kompensationsuppgift inträder. Denna består i att göra ett virtuellt museibesök på något av de museer vi skulle bevistat och skriva om konst. Så vilket konstverk ska jag välja? Möjligheterna är oändliga.
På tu man hand med Egon Erwin Kisch
Jag scrollar genom samling efter samling. På en highlights-tur på Hamburger Kunsthalle träffar jag på Porträtt av Egon Erwin Kisch. Eller rättare sagt, en digital variant av det. Målningen gjordes 1928 av konstnären av Christian Schad.
Jag swipar höger för denna målning.
Denna bild fångar genast min uppmärksamhet. Den avmålade tittar rakt ut på mig, från bilden/skärmen. Därmed uppstår direkt ögonkontakt. Motivet är tydligt framställt, men hela bilden är för mig både motsägelsefull och fascinerande. Jag vill veta varför. Och jag har ingen aning om vem denne Egon Erwin Kisch var.
En mängd analysmodeller och vetenskapliga fält inom konsthistoria står nu till mitt förfogande, för att gå vidare i tolkningen. Jag väljer att först dela upp analysen i en beskrivande och en tolkande del. Till sist ska jag även försöka sätta in verket i ett större sammanhang.
Allt detta skulle, med konsthistoriska termer, vara en kombo av semiotik och en gnutta strukturalism (avslutningsvis). Inte helt olikt en så kallad Panofsky-analys, även om Panofskys metod mest lämpar sig för äldre tiders konst, t ex renässans och barock. Semiotik innebär att man betraktar olika delar av bilden som betydelsebärande tecken som samverkar för att skapa mening.
Porträtt av Egon Erwin Kisch, 1928, konstnär Christian Schad.
Gaddad snubbe
Jag ska först klargöra vad som faktiskt finns i bilden (vad de olika delarna ”denoterar”). Vi ser en medelålders man med bar överkropp. Han är mörkhårig och skägglös. Han tittar rakt ut ur bilden, på oss betraktare. På torso och armar syns flera tatueringar. Mannen bär något blått klädesplagg eller skynke på nedre delen av kroppen.
Mannen verkar sitta högt upp i en ställning utomhus, konstruerad av järnbalkar och stållinor. I bakgrunden en molnfri himmel, som i färg skiftar från ljusgult till blågrå. Nedanför skymtar ett stadslandskap.
Så vem är denna man? Och vad gör han så högt upp, så lättklädd?
Ja, detta är frågor som omedelbart ansätter mig. Därför sätter jag nu igång med en tolkande fas. Den tyska bildtexten är inte till någon hjälp eftersom jag inte kan ett ord tyska. Innan jag anlitar Google translate, så roar jag mig med att på egen hand försöka skapa en förklaring.
Jag utgår ifrån antagandet att föremål och miljö säger något om den avbildades yrke och/eller karaktär. Precis som på ett porträtt från renässansen eller barocken. Således skulle ting, kläder och bakgrund ha särskilda betydelser, så kallade konnotationer. Alltså kulturellt bundna associationer, som kan tolkas av personer inom samma kultursfär.
Porträtt av handelsmannen Georg Gisze, 1532, av konstnären Hans Holbein den yngre. Finns på Gemäldegalerie i Berlin och alltså ännu en bekantskap som Fru Corona berövat mig. I detta porträtt berättar alla föremål något!
Den bara bringans betydelse
Att han har bar överkropp skulle kunna tyda på att han är kroppsarbetare, kanske på en byggarbetsplats. Då skulle balkarna kunna vara en byggnadsställning.
Bildad bringa
Tatueringarna å andra sidan kan leda tankarna till att mannen är sjöman, eller möjligtvis fängelsekund (tatueringar på denna tid förknippades nog främst med sådana personer). Detta är bara gissningar. Själva bilden ger inget svar.
Men den bara överkroppen krockar med det kalla ljuset och bakgrunden. Det verkar inte vara gassande solsken, direkt. Därmed saknar vi en förklaring i själva bilden, till varför han slängt av sig kläderna.
Alltså uppstår fler frågetecken och nu måste vi konsultera Google translate, för att höra vad Hamburger Kunsthalle har att säga om målningen. Via en knackig översättning, får vi veta att den avbildade varken är byggarbetare, sjöman eller fängelsekund.
Med facit i hand
Mannen på bilden är i själva verket en journalist, känd för sina otaliga reportageresor och sin kamp mot fascismen. Stålkonstruktionen ska föreställa ett sändningstorn och anspela på att hans reportage färdas genom etern.
Jaha. Där ser man. Det är viktigt att konsultera litterära källor och inte bara sitta och fabulera för sig själv på sin studiekammare. Men frågan kvarstår: Varför barbröstad? Vad betyder det? Det känns fullständigt irrelevant, att en reporter skulle framställas utan kläder på överkroppen. Än en gång kommer bildtexten till min räddning. Källorna säger att konstnären valde att måla honom barbröstad just för att tatueringarna skulle synas. Reportern sägs ha varit väldigt stolt över dessa.
Men trots allt kan det finnas andra betydelser i att överkroppen är bar. Det kan visa att han i sitt yrkesutövande som avslöjande reporter inte varit rädd för hårt arbete, i sin nit att göra avslöjande scoop. Och ifall tatueringar vid denna tid associerades med kroppsarbetare, så kan de signalera att Egon Erwin står på folkets sida. Och om vi följer sjömans-associationen, så berättar de att han ”reser från hamn till hamn” i sitt yrkesutövande, precis som en sjöman.
När man ser det lite grann så här från ovan
Perspektivet i bakgrunden kan betyda att reportern inte räds höga höjder, för att skaffa sig överblick och avslöja skeenden som är osynliga för gemene man. Från ovan kan man se de stora dragen i samhället.
Mastiga balkar
Balkarna är viktiga i kompositionen. De ramar in och integrerar Egon Erwin Kisch i sitt system. Kompositionsmässigt strålar balkarna ut från den avmålades kropp, som en artificiell förlängning av det organiska. En slags journalistiska stjärtfjädrar, kanske? Samtidigt är det krocken mellan det hårda, raka stålet och den mjuka huden som gör målningen spännande.
Så vad kan allt detta betyda?
Ja, vi har facit i hand och kan placera in bilden i Weimarrepubliken, d v s 1920-talets Tyskland. Därmed ska det plinga till i en konsthistorikers huvud och säga ”Den nya sakligheten”. En konststil som ville bort från det romanistiska och expressionistiska och tillbaka till det sakliga. Det stämmer överens med motivet, en person som ville berätta sanningen i sina reportage.
En strukturalistisk analys skulle fundera över vilka underliggande berättelser (myter) i den västerländska kulturen som manifesteras i denna bild. I detta fall skulle myten kunna handla om hjälten som beger sig ut på äventyr för att kämpa mot ondskefulla makthavare och blottlägga sanningen för den manipulerade befolkningen. Och historien berättar att Egon Erwin Kisch var en aktiv antifascist som i sina texter gick till hårt angrepp mot nazismen.
Men den nakna överkroppen skapar fortfarande ambivalens. Den halvnakna kroppen visar en mänsklig, kroppslig aspekt. Den nakna huden konnoterar sårbarhet. Blek, icke-deffad och icke-idealiserad manlighet krockar med bilden av en hjälte. Jag tror, att det är denna tvetydighet som gör bilden fascinerande.
Måtte Fru Corona släppa taget om oss. Måtte jag en vacker dag få göra ett helt analogt besök på Hamburger Kunsthalle för säga hej till Egon Erwin Kisch och alla de andra.
Bästa hälsningar från studiekapseln /Karolina
PS1: Har du hittat något konstverk på webben som du fastnat för? Något som du fått lust att se i verkliga livet? Eller har du kanske blivit glatt överraskad eller besviken vid mötet med originalet? Skriv gärna och berätta!
PS2: Förra gången jag lät er genomlida en av mina plugg-uppgifter var 2017. Det inlägget kan du läsa här.
Idag ska jag göra något kul! Nämligen att presentera två konstverk som visar samma motiv. Det handlar om myten om Zeus och Ganymedes, skildrad i olika material, olika tillkomstår och av olika konstnärer.
Först en kort-kort version om Ganymedes-myten. Det är återigen ”big boss” Zeus (romarna kallade samma gud Jupiter) som hittar på fiffigt fuffens. Allt för att få sin amorösa vilja igenom.
Förra gången jag skrev om Zeus så förvandlade han sig till en svan för att få ligga (läs inlägget här). Denna gång förvandlar han sig till en ståtlig örn.
Thorvaldsens version till vänster, Rembrandts till höger. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Zeus spanar in underskön yngling
Ja, det handlar alltså om en berättelse med erotiska undertoner. Guden Zeus får syn på den ursnygge trojanska prinsen Ganymedes. Och blir fullständigt betuttad. Zeus tänker kanske ”Honom ska vi ha” eller ”Så himla festligt att ha en sån snygging uppe i gudaboningen att servera nektar ur ett kärl”. Alltså, lite som kungens ”kaffe-flicka” fast istället ”nektar-kille”. Nektar var gudarnas egna dryck, förresten. Det var nämligen nektar som gjorde dem odödliga.
Ökända örntricket
Och som vanligt så använder Zeus en väl beprövad metod för att komma sitt offer nära. Han förvandlar sig till en fågel.
Detta att byta skepnad är vardagsmat i gudaberättelserna. Den romerska skalden Ovidius (43 f kr-17/18 e kr) skrev sin berömda skrift Metamorfoser. I den beskrivs alla turer kring gudar som förvandlar sig själva och andra till både djur och växter.
Även greken Homeros hade beskrivit samma story, fast mycket tidigare (ca 800 f kr). Och Vergilius (70-19 f kr) gjorde det också. Alltså en omtyckt och välkänd berättelse, kan en anta.
Thorvaldsens tappning
I inledningen lovade jag att visa olika versioner av denna story. Och jag väljer att börja med den senast tillkomna. Av den anledningen att den känns mest äkta mot den ursprungliga berättelsen. Här är danske skulptören Bertel Thorvaldsens version i marmor, från 1817.
Finns att beskåda på Thorvaldsens museum i Köpenhamn, som jag skrivit om tidigare, läs inlägget här.
Zeus och Ganymedes, av Bertel Thorvaldsen 1817.
Spana in hur snygg och serviceinriktad Ganymedes är i denna version. Och hur barsk Zeus framstår, då han med sin skarpa näbb slurpar i sig av nektarn i skålen. Förra nektarservitrisen, Hebe, hade blivit avskedad eftersom hon spillt den gudomliga drycken. Kanske visar scenen ovan rentav ett praktiskt arbetsprov?
Rembrandts bångstyriga bebis
Nu till nästa version! Självaste Rembrandt målade denna ”räliga” målning redan 1635. Här är Ganymedes en skrikande och bångstyrig bebis, som kissande norpas bort av Zeus. Därmed kan det knappast handla om en skildring med erotiska undertoner.
Zeus och Ganymedes, av Rembrandt 1635. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Varför Rembrandt skildrar temat så här finns det ingen definitiv förklaring till. Men Ganymedes-myten lär i Holland ha använts som förklaring, när ett barn dog alltför tidigt.
Arvet från antiken
Som konstvetare kan en ha mycket nytta av att kunna lite antik mytologi. På så sätt kan en avkoda mycket när en vandrar runt och spanar konst, t ex på gamla museer. Just denna myt avbildar ovanligt nog ett gay-tema. Men eftersom berättelsen kommer från antiken, hade tydligen kyrkan överseende med att konstnärer ägnade sig åt motivet.
Och här kommer ytterligare Ganymedes-skildringar… Bildkälla: Wikimedia Commons.
Har du någon favoritberättelse ur de gamla myterna? Berätta gärna genom att välja ”Kommentera” nedan.
Kanske minns du min långa serie med fågelskådning i konsthistorien? Under 2018 publicerade jag 19 inlägg där jag kronologiskt spanade fåglar i konstens historia. Och nu känner jag att jag måste återvända till samma tema. Häng med!
Förra gången jag ägnade mig åt fågelskådning fann jag bland annat denna målning: Roelant Saverys ”Edward´s dodo”. En kopia av den, alltså!
Fågelskådning, iakttagare och samlare
Jag har kommit fram till att fågelskådare och konstskådare har ett gemensamt karaktärsdrag: Vi är iakttagare. Det vill säga, vi älskar att betrakta.
Att få syn på sällsynta exemplar. Och att lägga märke till detaljer. Med andra ord: att ”samla” på unika upplevelser. Det är en kombination av att jaga motiv och att efteråt kunna säga ”Det såg jag med egna ögon”.
Fågelskådning på Ljungen, Falsterbonäset.
Besökare framför Mona Lisa på Louvren.
Äkta vara
Fågelskådare vill se fåglar i sina rätta miljöer. Konstälskare vill se originalkonst. Vi är beredda att spendera både tid och pengar på att resa runt och betrakta våra motiv.
Många fågelskådare har så kallade krysslistor där de checkar av olika arter som de observerat med egna ögon. Sådana krysslistor finns inte för konstverk, men ta mig fasiken om det inte är dags att införa något liknande!
Till vänster syns en av Birdlife´s krysslistor. Till höger syns min alldeles egna krysslista för fåglar i konsten.
På rätt plats, i rättan tid
Ytterligare en likhet mellan fågelskådning i konsten och ”riktig” fågelskådning är följande faktum: under vissa tider och på vissa platser är det fruktlöst att skåda. Under andra perioder och platser svämmar det över av intressanta upplevelser. Själv har jag dragit slutsatsen att barocken är den bästa tiden att snabbt se många fåglar i konsten.
Efter förra omgångens inlägg har jag fortsatt att lägga märke till intressanta fåglar i konsten. Motiven tar helt enkelt inte slut! Därför vill jag nu dela med mig av några nya observationer kommande månader. Jag kommer att kalla inläggen ”Veckans pausfågel”.
Du kommer bland annat att få se påfåglar, en ilsken svan, stiliserade fågelsträck och återse en antik gud förvandlad till en fågel. Jag kommer att varva ”Veckans pausfågel” med andra inlägg, så om du är trött på fåglar så får du ändå andra teman till livs emellanåt.
Hoppas du följer med! Och tipsa mig gärna om konstfåglar du vill skåda på livetochkonsten. /Tjingeling för denna gång hälsar Karolina
Idag fortsätter mitt reflekterande… Ännu en kommentar jag hört många gånger. Det handlar om barn och konst. Detta utspelade sig någon gång förra året, på ett av mina arbetspass.
Utställningen Mångstilat på Falsterbo Strandbad, 2019. Foto taget av mig.
Dissande damer
Ett par besökare kommer in i konsthallen. Det är två damer. Den ena säger högt och tydligt: ”Det här tycker jag inte om!” följt av ”Det här kunde ett barn ha gjort!”
Det är klassiska kommentarer om konst, som jag hört tidigare. Damen ifråga tar fram sin mobil och visar en bild för sin väninna. Bilden är ett självporträtt som hennes 8-åriga barnbarn målat. Samtidigt säger hon: ”Titta vad fantastiskt! Det här kunde de hänga upp här!”
Vid det här laget har jag 12 års erfarenhet av att bemanna konstutställningar. Under dessa år har jag fått höra alla möjliga kommentarer. Ibland har vissa besökare ett mycket stort behov av att uttrycka sitt missnöje. Därför blir jag, som vaktar utställningen, ofta mottagare av sådana uttalanden.
Till attack med bild av barn!
Kvinnan närmar sig mig med mobilen i högsta hugg och utbrister: ”-Titta här vilket fint självporträtt mitt barnbarn har gjort. Det kunde ni hänga upp här och sätta prislapp på en halv miljon och sätta en röd prick! ”
Bilden hon visar mig på mobilen är en ganska representativ bild för vad ett barn åstadkommer med penslar och färg. Den är färggrann och har starka kontraster. Den är unik på samma sätt som alla barnbilder är unika. Men den är knappast extraordinär. Jag skulle kunnat svara henne ”En sådan där bild kan vilken 8-åring som helst måla”. Men det gör jag naturligtvis inte, för jag vill inte såra henne. Jag tycker ju det är underbart att barn målar!
Alltså har jag en slags spärr inom mig som hindrar mig att bemöta hennes negativa attityd med samma mynt. Men en sådan spärr har inte damen. Hon vill gärna kommentera, så att jag – som i detta fall är ansiktet utåt för utställningen – får höra hur dålig den är.
Hon vill naturligtvis tro att hennes barnbarn är en konstnär i gryende. Att det hennes barnbarn gör är unikt. Det ska hon få tro! Vem är jag att ta bort denna glädje för henne? Dessutom, vem vet, barnbarnet kanske faktiskt är nästa Lars Lerin eller Karin Mamma Andersson. Och det är så viktigt att alla barn ges chansen att skapa, oavsett om de ska bli konstnärer eller inte.
Ett varv till
Men låt oss tänka ett varv till… Yttrandet ”Det här skulle ett barn kunna göra” är definitivt tänkt som ett nedsättande omdöme. Det betyder förmodligen, att hon anser att bilderna inte kräver något speciellt kunnande för att framställa.
Samtidigt upphöjer hon sitt barnbarns bild till skyarna. Så, vad är problemet? Om hon avgudar sitt barnbarns alster borde hon kunna uppskatta konsten, vars uttryck i hennes ögon stämmer överens med barnbarnets?!
Picasso lär ju själv ha sagt ”Det tog mig fyra år att måla som Raphael, men en livstid att måla som ett barn.” Alltså en eftersträvansvärd kunskap!?
Jag förstår att alla inte kan gilla all konst. Men snälla, varför kan vi inte bara stryka meningen ”Det här kunde ett barn gjort” ur vårt vokabulär! Jag tycker att det är nedsättande både för barn och konstnärer!
För att bemöta ett sådant yttrande krävs att båda parter har ett öppet sinnelag och vilja till förståelse och diskussion.
Men alla är nog inte beredda att ha en sådan konversation… Vissa önskar endast deklarera högt, att konsten vi visar är skräp. Eller ska vi kalla det Poop Art, kanske?
