Växter i konsten, del 9. Blomstersymbolik i den viktorianska eran

Tidigare har jag berättat om hur den akademiska konsttraditionen degraderade växter till ett mindre viktigt motiv. Ja, det var verkligen ett tungt slag för de stackars plantorna, att befinna sig längst ned i motivhierarkin. Där framhärdade de tappert, tills dess att kulturella omständigheter återigen gjorde dem intressanta, i form av blomstersymbolik. Vi befinner oss i dag i den viktorianska eran.

Den viktorianska eran och dess blomstersymbolik

Detta var en tid då Drottning Victoria (1819-1901) av England regerade och umgängesformerna för överklassen var minst sagt rigida. Således var etiketten den, att man inte kunde uttrycka sig hur som helst. Därför kom man att använda symbolik i blomsterspråk för att skicka meddelanden.

Blomsterkort från den viktorianska eran. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Floriografi

Visste du att blommornas språk heter floriografi? Man gav ut böcker om detta språk och britterna var experter på att använda det. Exempelvis symboliserade vallmo ro och vila. Därför kunde den ingå i en kondoleansbukett, för att uttrycka medkänsla med andras sorg.

Och så har vi rosorna så klart. En symbol för kärlek. En röd ros stod för djup passion och stark ro­man­s. En vit visade en mer oskyldig kärlek. Rosa betydde att kärleken skulle hemlighållas. En gul ros symboliserade vänskap. Man förknippade tusenskönor med glädje och tacksamhet. Således använde man dem för att muntra upp mottagaren.

Men det var inte britterna som uppfann blomsterspråket. Ända sen de gamla grekernas tid har man tillskrivit blommorna symbolik. Men i viktorianernas stränga umgängeskonventioner, fick blommorna ett särskilt uppsving.

Prerafaeliterna

Prerafaeliterna var en konstnärsgrupp i England som dissade sin samtids målerikonventioner. Istället sökte de inspiration från konsten före Rafael, till exempel i renässansen och medeltiden. De fyllde sina målningar med blomstersymbolism.

En väldigt känd målning är Ofelia, av John Everett Millais. Där finns mycket blomstersymbolik. Vallmo står för död, tusensköna för oskuld, rosor för ungdom, violer för trohet och tidig död samt penséer för olycklig kärlek.

En oljemålning i liggande format som visar Ofelia flytande i vatten. Runt henne syns en mängd olika blommor, som alla har sin speciella blomstersymbolik.
Ofelia av John Everett Millais, målad 1852. Bildkälla: Wikimedia Commons.

En annan dåtida konstnär, William Morris, designade fantastiska blomster- och växtmönster, som återgavs på tapeter och tyger.

Ett mönster av William Morris, från 1876. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Detta var en betraktelse från den viktorianska eran! Nästa gång ska vi se hur växterna, under en kort men intensiv period, gör magnifik comeback i konsten.

Bästa hälsningar från den
Bloggande blomsterpigan

Relaterade inlägg

Växter i konsten, del 8. Metoden cyanotypi och Anna Atkins

Idag vill jag kort berätta om Anna Atkins (1799-1872). Många anser att hon var den första personen i historien som skapade en fotobok och den hade växter som motiv. Atkins gjorde det med hjälp av en teknik som heter cyanotypi.

Fotografisk bild föreställande en blomma, gjord med metoden cyanotypi. Blomman avtecknar sig som en vit siluett mot en blå bakgrund.
Orientalisk vallmo. En av Anna Atkins cyanotypier. Jag köpte detta vykort på V&A i London.

Atkins växte upp i Kent. Hon lärde sig mycket om naturvetenskaper av sin far och samlade själv olika typer av växter, som hon torkade. Både hennes far och hennes make kände Henry Fox Talbot. Han experimenterade med att ta fram fotografiska metoder och visade detta för dem. Anna Atkins började också att laborera. På så sätt förenade hon intresset för botanik med intresset för fotografi. Hon använde de växter hon samlade för att skapa bilder, som sedermera trycktes i böcker.

Cyanotypi, ljus och skugga

Metoden cyanotypi existerar än idag och är ett enkelt och roligt sätt att skapa bilder. Det hela går ut på att placera föremål på en speciell sorts papper som är känsligt för solens UV-strålar. I likhet med metoden fotogram använder man alltså ingen kamera. Trots det, är detta en fotografisk metod. Fotografi betyder ju att ”skriva med ljus”.

Således är det UV-strålar som belyser pappret, och där föremålet hindrar ljuset, uppstår en skuggbild. Slutligen, när exponeringen är klar, framkallar man bilden genom att lägga pappret i vatten. Efter några minuter är det färdigt!

Ett svartvitt fotografi som föreställer Anna Atkins, klädd i lång, bylsig klänning.
Anna Atkins, fotograferad 1861. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Metoden heter både cyanotypi och sunprint idag. Följande video visar hur enkelt det är.

I och med detta inlägg har växter rent konkret gjort avtryck i den västerländsk konsthistorien. Det har skett genom skuggbilder på ett ljuskänsligt papper. På konstvetenskapligt språk kallas detta ett ”indexikalt tecken”. Allstå något som försvunnit från bilden, men lämnat kvar ett spår.

Ha det bra!
/Karolina



PS: Jag har tidigare skrivit om ett annat experimenterande i fotografins barndom. Läs inlägget om Eadweard Muybridge.

Relaterade inlägg

Växter i konsten, del 7. Akademiskt måleri dissar växter!

I förra inlägget skrev jag om hur poppis växtmotiv var hos köparna under barocken. Trots det kommer på 1600-talet ett hårt slag mot växterna, nämligen framväxten av ett akademiskt måleri. Resultatet blev att man degraderade växter som motiv och förpassade dem till ett strävsamt liv i konstens kulisser. Ett bakslag som faktiskt har verkningar än idag, vill jag påstå! Så vad var det som hände?

Titta på bilden! En liten gosse på 5 år. Han ska strax bli krönt till kung av Frankrike och sedermera kallas solkungen. Alltså är det Ludvig den 14:e vi snackar om. Om man drar det till sin spets, kan man faktiskt anklaga denna knatte för växternas bakslag i konsten.

Ludvig den 14:e, avporträtterad 1643 av Claude Deruet. Bildkälla: Wikimedia Commons.

1648 grundade just denna unge franska kungliga konstakademien. Han var vid tillfället enbart 10 år. Därför kan man anta, att det var diverse rådgivare inblandade.

Akademiskt måleri och dess hierarkier

Denna konstskola utgjorde en verklig maktfaktor. En följd blev att man snart grundade andra kungliga akademier i Europa, med den franska som förebild. På dessa akademier lärde man ut den akademiska traditionen. Det vill säga ett rigoröst synsätt på hur man målar och skulpterar på ”det enda rätta sättet”. Och med tydliga hierarkier inom motiv. Det är nu växterna far illa! De hamnar nämligen allra längst ned i rankingen.

Mest ärevördigt var historiemåleriet, där man avbildade bibelns berättelser och de klassiska myterna. Sen kom porträtt. Och efter det landskap. Längst ned i listan hamnade ”genremåleriet”, med djurmotiv och stilleben.

Livet i kulisserna

Trots detta nesliga nederlag fortsatte konstnärer att avbilda växter och blommor. På detta vis kunde de stackars växterna med nöd och näppe överleva i konsten. Vid denna tid ansåg man att blomsterstilleben var lämpliga motiv för kvinnliga målare. Resultatet blev att många fina blomsterskildringarna är målade av kvinnor.

Blombukett i ett glas vatten. Konstnär Anne Vallayer-Coster (1744-1818). Bildkälla: Wikimedia Commons.
En oljemålning i rokoko-stil som avbildar ett stort krus med diverse olika blommor. På bordet står också en korg med vindruvor. Till höger syns några persikor. Målningen är exempel på akademiskt måleri.
Blombukett i terrakottavas med persikor och vindruvor, 1776. Konstnär Anne Vallayer-Coster (1744-1818). Bildkälla: Wikimedia Commons.

Konstnären Elisabeth Vigée Le Brun, som målade åt Marie Antoinette, infogade ofta rosor som sin signaturblomma i målningar. Exempelvis i denna bild:

En oljemålning som föreställer Marie Antoinette i en blå klänning, hållande en ros i handen. Målningen är exempel på akademiskt måleri.
Marie Antoinette med ros, konstnär Elisabeth Vigée Le Brun, 1783. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Jämfört med bibliska och mytologiska skildringar så stod sig alltså växterna slätt i konkurrensen. Sammanfattningsvis kan man säga att växterna nu påbörjade en lång period av kräftgång i konsten. Det akademiska måleriet orsakade en lågkonjunktur för växter i konsten, som skulle hålla i sig ett par hundra år åtminstone, och skapa efterklang än idag.

Det var dagens sorgeblommor!

Bästa hälsningar
Karolina

Relaterade inlägg

Växter i konsten, del 6. Barocken och högkonjunktur för botaniska motiv

I förra inlägget beskrev jag hur snabbt naturvetenskaperna växte under renässansen. Det ledde till ett stort intresse för att systematisera och avbilda växter. Därför är vi idag mogna att ta klivet in i barocken, då intresset för växter i konsten bokstavligen maximeras.

Stilleben med blommor i vas, av Christoffel van den Berghe, 1617. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Barockens blommor

Tidsmässigt befinner vi oss på 1600-talet och början av 1700-talet. Jämfört med renässansens växtavbildningar kan man säga att barocken är bombastisk (milt sagt) i sitt uttryck. Således är det fler växter, underligare kombinationer, ymnigare växter och framförallt så bildar växterna nu en helt ny genre: blomsterstillebenet. Denna genre blir gigantisk och väldigt populär bland konstköpare, i den tid som kallas den holländska guldåldern. Det var en period på 1600-talet med Holland som den främsta handelsnationen i Europa. Då gjordes en massa framsteg inom vetenskaperna och konstnärer framställde fantastiska bilder.

Trädgårdsodling blev nu en fritidssyssla för de rika. Man började skapa blomsterböcker som skulle inspirera odlandet. Konstnärer illustrerade vackra bilder till dessa böcker. Växterna i konsten hade nu som syfte att behaga, inspirera och visa skönhet. Men inte bara det…

Tidens flykt och alltings förgänglighet

Det holländska blomsterstillebenet har ofta vad konstvetare kallar ”vanitas-aspekt”. Det innebär, att det avbildade motivet har en symbolik som påminner om livets ändlighet och alltings förfall. Således avbildade konstnärerna blommor som var på gränsen att blomma över. Ibland har några blomblad fallit av, kanske sitter en snigel och mumsar på ett blad, ibland har några blad gulnat. Allt för att påminna om tidens förlopp. Bitterljuvt, skulle man kunna säga!

Dessutom hade varje art sin egen speciella symbolik. Exempelvis stod vallmo för Kristi lidande, liljor för renhet och solrosor för tro. Men blommorna kunde också knyta an till ett allmänt, allegoriskt idéinnehåll. Exempelvis associeras blommor med blomstergudinnan Flora och frukter med trädgårdsgudinnan Pomona.

Själv är jag extremt svag för denna typ av stilleben. Och de måste ses i original! Jag vet att konstvetare säger detta om alla sorters konst, men ärligt talat, dessa fantastiska målningar fullkomligt vibrerar av liv när man står framför dem… Därför vill jag i sammanhanget nämna den nederländska konstnären Rachel Ruysch (1664-1750), vars bilder jag återger här.
Se själv!

En typisk oljemålning från barocken med en mängd olika blommor samlade i en frodig bukett. Man ser även en larv och en fjäril.
Konstverk av Rachel Ruysch, 1698. Bildkälla: Wikimedia Commons.
En oljemålning som föreställer en mängd olika blommor i en glasvas på ett marmorbord.
Konstverk av Rachel Ruysch, 1745. Bildkälla: Wikimedia Commons.

En intressant detalj från denna tid är att blomsterkonstnärerna inte målade utifrån riktiga blommor. De studerade istället andra konstnärers avbildningar, beskrivningar och botaniska illustrationer. Det kunde få till följd att buketter med olika arter stod i blom samtidigt, trots att det var arter som hade vitt skilda blomningsperioder! Således anpassade konstnärerna växterna för estetiska och symboliska syften.

Barockens botaniska illustrationer

Förutom blomsterstilleben var det populärt med botaniska illustrationer under barocken. Därför vill jag även nämna den tyska konstnären Maria Sibylla Merian (1647-1717). Hon kombinerade växter och insekter i sina illustrationer.

En illustration som visar en papegojtulpan och några andra blommor mot en vit bakgrund. Längst ned i bild syns även ett par larver.
Illustration av Maria Sibylla Merian, okänt tillblivelseår. Bildkälla: Wikimedia Commons.
En botanisk illustration med fjärilar, puppa och larv på en växt.
Illustration av Maria Sibylla Merian, 1705. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Tulipomanin

Slutligen vill jag nämna tulipomanin som utbröt i Holland på 1630-talet. Den intensiva perioden har jag skrivit om i ett tidigare inlägg, läs det gärna!

Det var dagens blomsterfångst!
Bästa hälsningar
Karolina

Relaterade inlägg

Växter i konsten, del 5. Den stora tuvan av Dürer.

Förra gången skrev jag om eleganta, vita liljor. I dag blir det ett tvärt kast till en mycket känd tuva med ogräs, målad av Albrecht Dürer 1503.

En målning som avbildar en mängd gröna växter mot en ljus bakgrund. Man ser olika typer av blad och strån. I förgrunden är jorden genomlyst så att vissa av växternas rötter syns.
Den stora tuvan. Konstnär Albrecht Dürer, 1503.

Otroliga ogräs av Dürer

Titta på växterna! Många kallar det för ogräs. Vi ser arter som groblad, teveronika, rölleka, maskros m.m. Följaktligen inget särskilt spektakulärt. Ändå berör bilden mig mycket. Det är vackert att konstnären riktat blicken ner mot det mest oansenliga, och ägnat motivet stor omsorg. Dürer har avbildat varje blad individuellt och har uppmärksammat minsta strå.

Jag fick upp ögonen för denna bild när jag läste konsthistoria 2017. Vår lärare sa, att detta var första gången som en konstnär avbildat ogräs. Bilden är en akvarellmålning. Alltså målat med fin vattenfärg på papper. Vi befinner oss tidsmässigt mitt i renässansen, bilden är daterad till 1503.

Världen upptäcks, från det lilla till det stora

Det var en tid då naturvetenskaperna växte snabbt, t ex zoologi och botanik. Man upptäckte nya sjövägar och nya kontinenter. Västvärlden började kolonisera. Det vill säga plundra och skövla föremål och växter från främmande länder.

Man hade ett stort intresse för världen och allt vad den innehöll. Vetenskapen ville ordna världen och systematisera den. Man dokumenterade växter i botaniska illustrationer. Därför kan man säga att växterna är väldigt populära som motiv under denna tid. Men ”Den stora tuvan” är ingen botanisk illustration. I sådana är varje art avbildad för sig. Istället har Dürer avbildat ett litet ekosystem och försökt skildra en miljö.

Albrecht Dürer var en renässansman i ordets rätta bemärkelse. Alltså både en vetenskapsman och konstnär. Han var en tysk målare, grafiker, geometriker och konstteoretiker. Många jämför honom med Leonardo da Vinci.

Utebliven träff med tuva

När jag var i Wien för några år sedan (läs om mina eskapader här), ville jag se målningen. Den finns på museet Albertina. Det visade sig att museet förvarar den dold i sina samlingar. Alltså visar man inte den för allmänheten. Förmodligen är den nu 500 år gamla akvarellen för skör för att ställas ut. Den måste bli omhändertagen på bästa sätt. Precis som vi måste ta hand om den natur vi fördärvat.

Bästa hälsningar från Karolina

Relaterade inlägg