Svart och vitt, del 3. Livsstil – En intervju med Anneli Magnuson.

Förra gången jag skrev om svart och vitt handlade det om några personliga nedslag på en palett. Också idag fortsätter temat. Därför har jag träffat Anneli Magnuson som gjort svart och vitt till sin livsstil.

En träff med svarta madame Anneli Magnuson

Damen som alltid är svartklädd heter Anneli Magnuson. Hon är textilkonstnär, poet och vigselförrättare.

Alltid ytterst tjusigt klädd i fantastiska kreationer sveper Anneli in i ens vardag. Exempelvis pryder hon sig med pälskragar, chica fjäderdekorationer, broderade detaljer svart på svart, följsamma plagg med attityd och alltid en formsäker silhuett. Sammanfattningsvis är hon mycket tjusig!

Anneli har sin högborg i byn Västra Ingelstad söder om Malmö. Där har hon sin ateljé med utställningsrum och bostad som hon delar med maken Anders. När det gäller inredningen i hemmet är allt antingen svart eller vitt. 

Vi sitter i uterummet hos Anneli och jag blir bjuden på lyxskorpor, praliner och te. Att befinna sig hos Anneli är som att kliva in i en annan stämning. Här kan du läsa vad vi pratade om.

På besök i Anneli-land…

Prat med Anneli

Karolina: Hej Anneli! Jag antar att dina favoritfärger är svart och vitt. Har det alltid varit så?
Anneli:
För 35 år sedan hade jag en helt kornblå period. Därefter har det svarta kommit mer och mer. Nu är allt svart i min klädsel. Men jag har detaljer som är vita, till exempel pärlhalsband och även guld och silver.

Jag ser oftast likadan ut, men ändå inte. Jag använder ju olika material t ex olika strukturer, matt och blankt o s v.

Det svarta gör entré

Karolina: Hur kom det svarta in i ditt liv?
Anneli:
Jag tror att jag nog ”hade det i mig” från början, men jag kunde inte uttrycka det. Det beror på att inredning och föremål i svart var mycket ovanlig förr. Nu finns det ju massor! Men då det var en lycka och en förväntan för mig att få leta och längta tills de rätta föremålen dök upp.

Karolina: För många kan svart kanske verka lite skrämmande.  Vad betyder svart för dig?
Anneli:
Det finns inget alternativ för mig! För mig är det svarta vilsamt vackert och jag får en enorm styrka i det svarta. Det beror på att jag ser alla färger i det svarta och hämtar kraft ur det.

Till vänster: En vacker skapelse, en så kallad ”karamellsemla” av svandun och pärlor. Till höger ett Anneli-halsband. Allt skapat av Anneli!


Skönhet och mångfald

Karolina: Vackra föremål, skönhet och harmoni är viktigt för dig både när det gäller kläder och heminredning. Men också det vackra i människor och mångfald. Berätta!
Anneli:
Redan som liten bestämde jag mig för att tro på det goda i livet. Att göra gott, att vilja gott. Det kan vara i vilken form som helst.

Min önskan är att alla människor ska förstå att alla kan göra gott, alla kan stråla på sitt sätt. Om jag inte hade valt att se det vackra i livet hade jag inte överlevt i denna brutala värld.

Tyvärr är det mesta sant av hemskheterna som står i tidningarna, men samtidigt händer en massa fina saker och vi får försöka fokusera på det. Någonstans i det fasansfulla kanske man kan orka lyfta blicken och fästa den på en liten ljusglimt.

Svart = Sorg?

Karolina: Många associerar svart till sorgdräkt, vad tänker du om det?
Anneli:
Ja, vid tillfällen som exempelvis begravning, då blir svart en platt färg, säger Anneli och klappar med händerna för att illustrera.

Karolina: Hur fungerar den svarta klädseln när du är vigselförrättare?
Anneli:
Jag brukar alltid bjuda hem de par som jag ska viga på fika. På så sätt kan jag kolla av deras reaktioner om de tycker min klädstil är ok. Vill de ha en vigselförrättare som har färggranna eller blommiga kläder får de helt enkelt ge uppdraget till någon annan. Jag kan inte gå emot mig själv på denna punkt. Däremot, skulle någon be mig vara klädd i helvitt skulle jag gå med på det.

Svart i måleri och på maken

Karolina: Har du stött på någon situation där kärleken till svart varit problematisk?
Anneli:
Jag gick en andlig målerikurs och där man inte fick använda svart! Man skulle meditera först och få inspiration. Därefter skulle man måla det man fått till sig, men alltså utan svart. Därför blev  det svårt för mig…

Karolina: Hur gör du med färger i ditt eget måleri?
Anneli:
Jag använder lite andra färger i mitt måleri men så klart mycket svart när jag får måla som jag vill. Dessutom gillar jag att använda guld, silver och bladguld i mina bilder.

Karolina: Hur fungerar det med din man Anders, har han också anammat det svarta?
Anneli:
Anders är också bara klädd i svart och han har nog blivit inspirerad av mig. Dessutom klär han mycket bra i det!

Anneli Magnuson går sin egen väg

Karolina: Hämtar du inspiration från några speciella modeskapare och stilikoner?
Anneli:
Nej! Jag struntar i trender och modetidningar. På så sätt går jag alltid min egen väg!

Karolina: Berätta om ditt nagellack!
Anneli:
Jag brukar ha ena handens naglar i svart och andra handens i skimrande pärlemor! Det är en vacker symbol för att det som är olika är vackert och att vi ska bejaka det. Både i en själv och i de människor man möter.

Vi måste öppna våra ögon för att se lite mer, lyssna lite bättre och inte vara så tvärsäkra alltid.

Annelis skapelser.

Guldkorn från universum

Karolina: Och det här med svart, vitt och guld kommer också tillbaka på omslaget till din bok, Guldkorn från universum.
Anneli:
För det första har boken svart glänsande omslag. För det andra så står titeln i guld. För det tredje så finns det en liten, enkel vit fjäder. Sammantaget speglar allt detta mig. Och den lilla vita fjädern är en så vacker symbol för det lilla som kanske inte är så stort för världen. Trots det förmedlar fjädern det sköna! Dessutom är bokens kanter guldfärgade och glänser underbart.

Jag inspireras av Annelis syn på livet och skönhet. Med hennes synsätt blir svart en mjuk och vänlig färg som kan ge kraft och mod. Slutligen undrar jag om du har någon favoritfärg som går igenom i ditt klädval och hem? Och vad betyder det i så fall för dig? Skriv och berätta!

/Karolina

PS: Jag har skrivit ett annat inlägg om en dam som blir inspirerad av olika fågelarter i sin klädstil. Läs det gärna!

Relaterade inlägg

Utvandrarmonumentets Karl-Oskar och Kristina i Aleppo

Häromdagen höll jag på att sätta kaffet i halsen när jag bläddrade i Instagramflödet. En för mig mycket välkänd staty, Utvandrarmonumentet i Karlshamn, var på plats i ett krigshärjat Syrien.

Bildkälla: Fotografiskas instagram/Moustafa Jano.

Reaktionen blev stark eftersom jag kände konstnären som skapat skulpturen, nämligen Axel Olsson (inte att förväxla med Halmstadgruppens Axel Olson). Jag kände omedelbart en personlig koppling.

Det visade sig vara en syrisk konstnär som flytt till Sverige som skapat bilden. Moustafa Jano heter konstnären och har ställt ut sina bilder bl a på Fotografiska i Stockholm. Han skapar montage för att visa på krigets brutalitet och den absurda värld vi lever i. Han använder sig av kända symboler som vi kan relatera till, men sätter in dem i oväntade sammanhang. Kort sagt så mixar han!

Utvandrarmonumentet i verkligheten, på plats i Karlshamn. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Syftet är så klart att skapa uppmärksamhet och engagemang för den svåra situation som krigsdrabbade lever i. Jag tycker han lyckas väldigt bra! Att lämna välkänd mark för en farlig flykt mot en osäker framtid är något som kännetecknar alla flyktingar, oavsett tid eller plats.

Låna, mixa, skapa

Någon undrar kanske om man får göra så här med andra konstnärers verk? Upphovsrätten är ett stort fält som jag enbart nosat flyktigt på. Det är så klart tillåtet att fotografera monument som står på allmän plats, såvida det inte finns något uttalat fotoförbud (och det finns nästan inte alls någonstans i vårt land).

Bilden har s k Creative Commons-licens,  vilket innebär att fotografen som tagit bilden låter andra använda den fritt.

Däremot kanske montaget berör en annan del av upphovsrätten. Det handlar om de upphovsrättsliga värden som finns inbäddade i själva konstverket (Utvandrarmonumentet i detta fall) och som tillkommer upphovspersonen. Konstnären har ensamrätt att bestämma hur verket får användas.

Det finns en hel del riktlinjer när man använder sig av andra konstnärers verk. Bland annat ska upphovspersonen anges i den omfattning och på det sätt god sed kräver. Ett verk inte får ändras så, att upphovspersonens konstnärliga anseende eller egenart kränks.

Verket får inte göras tillgängligt för allmänheten i sådant sammanhang som är kränkande för upphovspersonen. Upphovsrätt till ett verk gäller 70 år efter konstnärens död.

Karl-Oskar och Kristina

Tillbaka till Utvandrarmonumentet och Axel Olsson. Det skapades till minne av alla svenskar som emigrerade till Amerika på grund av fattigdom och nöd. Paret föreställer romanfigurerna Karl-Oskar och Kristina ur Wilhelm Mobergs romansvit Utvandrarna. Jag är lycklig ägare av en liten variant i patinerad gips.

Ett litet nätt monument.

Under min uppväxt var Axel en god vän till min familj. En kort period var han gift med min moster Greta (långt innan jag var född). Efter deras skilsmässa förblev de mycket goda vänner. Axel kom ibland hem till oss och hälsade på. Jag minns att han kunde få vår airedaleterrier Lukas att skratta!

Vad skulle Axel sagt om Moustafa Janos användning av Utvandrarmonumentet? Hade han känt sig kränkt? Hade han upplevt att hans verk framställdes i dålig dager? Tvärtom, tror jag! Han hade nog ansett att statyn fått förstärkt betydelse.

Jag tror att han sitter med ett glas whisky någonstans i himmelriket och observerar hur hans staty med ny teknik färdas runt i cyberspace för att nå nya betraktare och få ny tyngd och betydelse.

Allt gott!
Karolina

PS: I följande inlägg skriver jag om ett annat konstverk i min ägo, nämligen Vilse i Aquarius av David Krantz.

Vanitas eller ”Och där var tiden ute!”

Så här på nyårsafton kommer lite tankar om tiden som obönhörligt sipprar iväg från oss. Och i natt vid tolvslaget räknar vi ut det gamla året (eller in det nya, om man så vill). 10 sekunder som får extremt mycket uppmärksamhet. Men alla andra sekunder då? Kan ”vanitas” hjälpa oss att använda sekunderna i våra liv bättre?

Tiden som inte ”finns”

Det här med tid är knepigt för mig att begripa. Så mycket har jag dock förstått att tid egentligen ”inte finns” utan bara är ett sätt för oss människor att ordna händelser så att tillvaron blir greppbar. Och Einstein bevisade med sin speciella relativitetsteori att tid tydligen kan gå olika fort. Hjälp!

Timglas har blivit en cool inredningsdetalj. De till vänster är fotograferade i en hipp inredningsbutik på Triangeln, Malmö. De till höger fotograferade jag på Indiska.

Förgänglighet, fåfänglighet och tidens gång

Kan konsten komma till undsättning på något sätt? Tid och tidens gång är klassiska teman i konsthistorien. Exempelvis målningar som ska påminna om tidens flykt och tillvarons förgänglighet var populära på 1600-talet. Vanitas kallas temat med ett finare ord (vanitas=fåfänglighet).

Bland annat finns stilleben med motiv som döskallar och timglas som är övertydliga. Men också mer subtila motiv, med övermogna frukter som dragit till sig en fluga eller en bukett som börjat fälla sina blad.

Ett tydligt vanitas.

”Stilleben med skalle”, konstnär Philippe da Champaigne, ca 1671. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Men dessa teman förklarar ju inte den knepiga fysiken. Däremot är det en estetisk snyting som pekar på livets ändlighet.

Kvinnans tre åldrar, detalj. Konstnär Hans Baldung (1480-1545). Bildkälla: Wikimedia Commons.

Sekunderna

De senaste veckorna har jag fått stifta bekantskap med ett spännande samtida konstverk som också behandlar tidens flykt. Det är filmen Sekunderna av Björn Olsson.


Stillbilder från verket ”Sekunderna” av konstnären Björn Olsson. Publicerat med tillstånd av konstnären.

I projektet har Björn Olsson, med hjälp av en analog stillbildskamera, mätt ljuset och exponerat en bild i en skog under årets alla 365 dagar. Bilderna har skannats in och satts ihop i en lång sekvens där varje bild tonar in, visas 6 sekunder och sen tonar ut. Resultatet är en film där man under 40 minuter får uppleva naturens skiftningar under ett år.

Vi visar filmen just nu på konsthallen där jag arbetar. Där loopas den om och om igen så man upplever ingen egentlig början eller slut.

Ett år på 40 minuter

Ett år på 40 minuter. Igen och igen. På så sätt bildar verket en tidsbubbla där tiden aldrig verkar ta slut. Filmloopen är sitt eget slutna kretslopp. Ibland är naturens skiftningar knappt märkbara från bild till bild. Och i andra perioder blir förändringarna mer dramatiska. Men oavsett vad vi lägger märke till, så rinner sekunderna iväg hela tiden.

Försök att visa tidens gång

Jag gillar mycket filmen Sekunderna. Därför att den är vacker, lågmäld och försöker fånga det ogripbara. Det vill säga tiden. Och på ett sätt lyckas den. Dessutom lyckas den äveb med konststycket att trollbinda en hel del av konsthallens besökare. Resultatet blir att de stannar en lång stund för att betrakta naturens skiftningar. En besökare föreslog att den borde användas inom meditation!

Timglas och dödskalle är tydliga symboler inom vanitas.

Vid ett besök i Kristianopels kyrka fotograferade jag denna detalj, en döskalle med ett timglas. Inhugget i ett stenblock på golvet.

Sammanfattningsvis är tiden kanske ett mysterium man får lägga åt sidan. Bättre då att fundera över hur man använder den! Vad gör vi under tiden sekunderna sipprar iväg? Sekunderna som tillsammans bildar minuter, timmar, dagar, veckor. År. Värt att fundera över en dag som denna!

Gott nytt år!

PS: I ett annat inlägg har jag reflekterat över åldrande utifrån två gamla bilder på Qvinnans och mannens åldrar. Läs det gärna!

Tankar om träd i juletid

Jag publicerar detta inlägg på självaste julafton. Med tanke på mängden av överdekorerade julträd som denna dag agerar fokuspunkt i svenska vardagsrum så ägnar jag dagens funderingar åt några träd i konsten.

Die for you

Många är de stackars granar, som nedtyngda av bjäfs och krimskrams, offrar sin sista tid på att pryda våra hem. När julfestandet är över dör de sakta. Därför kan det vara lämpligt att börja denna spaning med trädkonstverket Die for you.

Träd som hänger upp och ner.

Die for you, 1993, konstnär Charlotte Gyllenhammar. Bilden är publicerad med konstnärens godkännande.

Denna installation är väldigt känd. Konstnären Charlotte Gyllenhammar hängde 1993 upp en 120-årig ek upp och ned på Drottninggatan i Stockholm.

Det är ett brutalt och naket verk. Gyllenhammar har tagit något så tryggt som en gammal ek och hängt det upp och ned, som ett slaktdjur. Och rotsystemet är kapat.

Titeln, Die for you, talar sitt tydliga språk. Det vill säga, någon dör eller offrar sig för en annan. Men vem är Någon? Och för vem dör eller offrar hen sig?

Som betraktare får du bestämma själv vad du tycker och tror! Är det en symbol över att vi människor dödar den natur vi lever i? Handlar det om att försöka utrota något misshagligt? Något som inte passar in, som ska bekämpas?

Kanske handlar det om relationer och  hur långt vi människor är beredda att gå för att anpassa oss i relationer?  Att vi vrider och bänder oss maximalt i önskan att passa in? Att vi till och med rycker loss våra rottrådar ur den trygga jorden för någon annans skull? Eller är det en bild över kärlek man är beredd att gå i döden för?

Jag tycker att verket är mycket starkt. Det får mig att reagera och reflektera. Kort sagt: Intressant konst!

En inkräktare, en reklampelare och ett önsketräd i Wanås skulpturpark

Roxy Paine har gjort två trädskulpturer i Wanås skulpturpark. Den första, Impostor, är från 1999. Det är ett hopsvetsat träd i rostfritt stål. På långt håll ser man att trädet är konstgjort. Till exempel syns svetsfogarna tydligt. Därför påminner det lite om scenografin i Trollkarlen från Oz. På så sätt ser man att det inte hör hemma i faunan. Titeln är ju också Impostor, vilket betyder inkräktare.

Träd i metall i en skog.

Roxy Paine, Impostor, 1999. Foto: Anders Norrsell. Publicerat med tillstånd av Wanås Konst, samlingen.

Med klimatförändringarna invaderar arter från andra klimatområden våra nejder. Vissa konkurrerar ut arterna som redan finns. Invasionen kan också bero på att någon klåfingrig människa planterat in en främmande art som genast sprider ut sig och tar över. Ett exempel är björnlokan.

Inkräktare i det yttre och det inre

En inkräktare är någon som tränger in och tar över. En inkräktare är ovälkommen. Alltså någon som kränker ett territorium. Men Roxy Paines skulptur ser ganska oskyldig ut. Kan det ha onda avsikter?

Själv kan man i sitt närområde bli invaderad av både det ena och det andra. Myror. Fruktflugor. Krukväxterna kan få bladlöss. Någon hackar ditt lösenord.

I sitt inre kan man bli invaderad av energitjuvar till exempel. Eller bullriga typer utan fingertoppskänsla som dundrar in i ens personliga sfär och förpestar tillvaron. Personer  kan sakta men säkert krypa under ens skinn på ett obehagligt sätt. Så en vacker dag inser man att man är invaderad och att någon kränker ens territorium utan att man märkt det.

Façade/Billboard

Den andra skulpturen på trädtema av samme konstnär heter Façade/Billboard. Ett träd (Façade) bärs upp av en reklamskylt (Billboard). Hela skapelsen påminner om en stor utstansad clip-art-bild. Detta träd verkar behöva stöttning i form av en reklampelare.

Roxy Paine: Façade/Billboard, 2010. Foto: Anders Norrsell. Publicerat med tillstånd av Wanås Konst, samlingen.

Har det gått så långt att naturen måste stöttas av reklamen för att få uppmärksamhet?

Önsketräd

Yoko Ono har skapat önsketräd på ett antal ställen I världen. Och 2011 kom det önsketräd även till Wanås, Wish Trees for Wanås, 1996/2011. I ett antal äppelträd kan man som besökare hänga önskningar som man skrivit ner på små etiketter.

Yoko Ono: Wish Trees for Wanås, 2011. Foto: Wanås Konst. Bilden är publicerad med tillstånd av Wanås Konst, samlingen.

Träden är nästan helt överlastade av alla önskningar. Folk vill ha allt från senaste IPhone-modellen till tillfrisknande från allvarliga åkommor, till kärlek och fred på jorden.

Personalen på Wanås skördar med jämna mellanrum önskningarna och låter dem torka innan de skickar lapparna till Imagine Peace Tower på Island, ett minnesmonument Yoko Ono skapat för John Lennon. Om du går in på länken ovan kan du lämna dina önskningar till projektet!

Handlingen att konkret skriva ner en önskning och låta ett träd ta hand om den verkar utöva en magisk attraktion, av antalet önskningar att döma. Människor tror trots allt att det kan finnas någon eller något som lyssnar. Det kan vara värt ett försök!

Det finns säkert anledning att återkomma till andra träd i konsten längre fram. Har du något träd, verkligt eller konstgjort, som betyder något särskilt för dig? Skriv gärna och berätta!
God jul!

Trappan. Mot högre höjder!

Trappan har intressant symbolik som en plats för transcendens. Alltså övergång från ett stadium till ett annat. Detta inlägg handlar om några kända och mindre kända trappor. Och om den symboliska betydelse en trappa kan ha.

Stairway to heaven

Om vi konsulterar ett symbollexikon har trappan betydelsen uppstigande, transcendens (övergång till en ny existensnivå). Trappan utgör en kontakt i båda riktningar mellan himmel och jord. Således kan människan stiga upp till himmelriket och gudomen kan sänka sig ned till jorden. Därför är det en färd från det profana till det sakrala och tvärtom.

Jakobs stege, konstnär Wenceslaus Hollar. Bildkälla: Wikimedia Commons.

I gamla testamente kan man läsa berättelsen om Jakobs stege. Emellertid har senaste bibelöversättningen ändrat ”stege” till ”trappa”.

Från religiösa dimensioner

En tankevandring mellan det världsliga och det andliga kan alltså symboliseras av en trappa. Om du följer denna blogg förstår du att jag funderar mycket över sakernas tillstånd. Över livet, existensen, döden, själen.

Jag tror att det finns högre sfärer än den värld vi lever i med våra fysiska kroppar. Ibland kan man med tanken stiga uppåt och fantisera om dessa sfärer. Eller genom meditation uppleva kontakt med högre nivåer. Det har jag ännu inte testat. Men trappan är i alla fall en perfekt symbol att utgå ifrån för att låta tanken vandra iväg till dessa spännande dimensioner.

Jakobs stege, konstnär Gustave Doré. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Barockt trapptrixande

Scala Regia är en barocktrappa i Rom som leder från Peterskyrkan till påvens bostad. Barocken var en stilperiod från 1600-talet och fram till de första årtiondena på 1700-talet. Under barocken var man intresserad av överdrifter, det teatrala, att fascinera och att tala till känslor.

Trappan Scala Regia är därför konstruerad med ett perspektivtrick. Dess bas är bredare och sedan smalnar trappan av uppåt, så att den upplevs brantare och mer dramatisk nedifrån.

Scala Regia, Vatikanen. Kopparstick av E. Challis. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Samma trick har för övrigt använts i byggnaden där jag arbetar, Falsterbo Strandbad. 2009 uppfördes huset, ritat av Kjellgren Kaminsky Arkitekter. Den långa paradtrappan smalnar mycket riktigt av upptill, men det är ett trick som de flesta besökare inte ens är medvetna om. Tur att det finns hiss för trappan verkar oändlig!

Trappan i Odessa

Trappan i Odessa (Ukraina) måste vara filmhistoriens trappa nr 1. I  filmen Pansarkryssaren Potemkin (1925) av Sergei Eisenstein utgör den en dramatisk fond och även aktör. Vem minns inte barnvagnen som mot sitt öde obönhörligt studsar utför.
Länk till filmklipp

För övrigt har trappan i Odessa ett antal avsatser, platåer. Står man nere vid trappans fot lär platåerna inte synas. Ett resultat av det är att trappan verkar oändlig. Dessutom har arkitekten använt barocktricket jag nämnde ovan. Trappan har alla förutsättningar att vara en utmärkt skådeplats för dramatik. Hoppas att jag någon gång får tillfälle att resa till Odessa och uppleva trappan.

Kanske du minns den glassiga trappan i TV-såpan Dynastin där så många tillskruvade situationer utspelade sig? Orsaken är att trappan är en perfekt fond där maktförhållanden kan illustreras och snabba positionsbyten kan förändra handlingen. Här kommer en fin kompilation av trappscener från Dynastin.

Svindlande höjder på film

I Hitchcocks En studie i brott (originaltitel Vertigo) utgör trapporna i ett klocktorn ett psykologiskt hinder som filmens höjdrädda huvudperson Scottie måste övervinna för att kunna lösa en gåta.

I en scen tittar Scottie förskräckt ned i trappschaktet i klocktornet. En sugande känsla av svindel åstadkoms genom att med kamera göra en åkning bakåt kombinerat med en inzoomning, så kallad ”dolly zoom”. Titta på sekvenserna här.

Hitchcock var först med detta trick som sedan dess återkommit i lite olika filmer. I den fantastiska intervjuboken Samtal med Hitchcock av Francois Truffaut förklarar regissören hur han lyckades övertyga filmbolaget om att genomföra den krångliga och dyrbara manövern.

Fobi

Höjdrädsla kan slå klorna i den fysiska kroppen, utgöra hinder och svårigheter för den som lider av detta. Höga höjder är en vanlig fobi och kallas med en vetenskaplig term akrofobi. Men tack och lov lider jag inte av den fobin. Därför kan jag utan problem njuta av utsikter från höga höjder så länge det finns räcken och säkert underlag. Från en hög höjd kan man få perspektiv på saker och ting, kanske tänka klarare och njuta av vackra vyer.

Har du någon favorittrappa? Skriv gärna och berätta om du har något speciellt minne av en verklig eller fiktiv trappa som betytt mycket för dig!