Miljöer med Magnus, del 2: Intervju med Magnus Petersson

Förra gången skrev jag om Magnus Petersson och hans fotografier av övergivna miljöer som han bygger upp i små modeller. Och jag har nu också  träffat honom In Real Life och ställa några frågor. Här ska du få höra!

Magnus Petersson. Bildkälla: Kalmar Konstmuseum.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Karolina: Varför återkommer du till tysta och övergivna miljöer i din konst?
Magnus: Fascinationen för det övergivna har följt med mig sen barndomen. Att upptäcka eller återupptäcka bortglömda miljöer. Som ett Pompeji som ingen annan hittat. Jag kommer dit, jag är först, jag smyger in…

Karolina: Har du uppsökt sådana här ställen i verkligheten?
Magnus: Ja! Först till fots, sen med cykel och så småningom med bil. Jag har varit inne i många sådana här miljöer.

Ödehus som fascinerar

Karolina: Vad är det som fascinerar?
Magnus: I ödehusen finns det kvar en berättelse om de människor som vistats där. Man kan hitta lösa trådar och människor börjar växa fram. Det är lite som släktforskning!

Det är också berättelsen om det ändliga i vår tillvaro. Man är här på jorden en kort stund. Därmed ärver man av sina förfäder och lånar av sina efterkommande. På detta sätt är man en del av en kedja. Och ibland kan något lämnas kvar.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Magnus Petersson väcker minnen till liv

Karolina: Vilka reaktioner får du från de som ser dessa bilder?
Magnus: I vissa fall handlar det om fascination över det illusionistiska och hantverksmässiga. Alltså att man lyckats lura dem. Vissa blir nästan lite förnärmade!

Men åtminstone bland de äldre väcker dessa miljöer minnen. Man minns en slags lantliga, borgerliga miljöer som idag nästan är helt borta. När jag var liten såg det ut så i en del hem. Min farmor och farfar hade ”sal” och ”herrum”. Dessa rum var tillbommade och ouppvärmda. Såvida det inte skulle bli kalas.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Nostalgi, vemod och det sublima

Karolina: Jag är själv uppvuxen på en stor gård på landet. I vårt hus fanns en salong och en matsal. Det är kanske därför dina bilder tilltalar mig så mycket. De rör vid något i mig. Det kanske är vad man kallar nostalgi.

Magnus: Nostalgi är nästan ett skällsord idag. Det är fel, tycker jag. Nostalgi är en känsla som kan vara befogad. Det handlar om att man klamrar sig fast vid det som varit, en känsla av förlust och saknad och att allt går för fort. Därför är det lättare att titta tillbaka och minnas det som varit för man färdas i svindlande fart framåt.

Jag kanske hellre skulle använda ordet vemod över förfallet, över det förgängliga. Det förgängliga och förfallna har alltid ett inslag av skönhet och då är man inne på det som kallas det sublima. Alltså något hotfullt och vackert på samma gång.

Att slinka in utan att bli upptäckt

Karolina: Dessa bilder ger sken av att vara fotografier av verkliga miljöer. Vems blick är det i så fall som ser dessa miljöer? Är det en objektiv bild eller är det någons öga vi får låna?
Magnus: Det är personen som olovandes slunkit in i huset! En voyeur. Någon som tittar utan att själv blir upptäckt. Den blicken är det!

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Modeller är modellen!

Karolina: Varför väljer du att bygga upp miljöer, sätta ljus och fotografera? Du hade ju kunnat måla?
Magnus: Jag började faktiskt med att måla miljöer. Det är en slump eller olyckshändelse att jag fotograferar idag. Vi fick en uppgift på en konstskola jag gick. Vi skulle bygga en modell, sätta ljus, fotografera och måla.

Jag var inspirerad av Vilhelm Hammershøi och ville måla sådana interiörer. Denna metod skulle kunna leda fram till ett sådant måleri.

När jag väl hade byggt modellen och tagit fotot så upptäckte jag en del oväntade effekter.
Bl a såg jag att det varma ljuset trollade bort skalkänslan. Därför började jag tänka att jag istället skulle förbättra finishen i modellerna och använda mer fokuserade ljuskäglor. På så sätt skulle jag kunna lura betraktare att det var gjort i fullskala. Mina lärare uppmuntrade mig i detta.

När jag målade hade jag blivit mentalt uttröttad efter ett par timmar. Men att bygga modeller är som terapi! Ok, det tar lång tid, men det är ett hantverk att bygga modellerna. Slutligen uppstår magi när jag ljussätter.

__________________________

Efterord

Här avslutas samtalet och jag tänker att det sannerligen är fascinerande att titta på Magnus bilder. Nostalgi och vemod är något fint, så länge det inte går över i grubbel. Eller att man tappar fokus från här och nu. Men personligen behöver jag då och då ta en tur till Biblioteket och känna lukten av gamla dammiga böcker och se ett skarpt släpljus skapa långa skuggor på ett gammalt, gistet trägolv.

Relaterade inlägg

Miljöer med Magnus, del 1: Biblioteket.

Jag är lycklig ägare till ett av Magnus Peterssons fotografiska verk, ”Biblioteket”. Bilden fascinerar och förmedlar en väldigt speciell atmosfär. Således finns all anledning att betrakta bilden närmare.

Bilden Biblioteket.

Bilden jag äger. Titel ”Biblioteket”. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären Magnus Petersson.

Övergivna platser

Magnus Petersson gestaltar ofta ödsliga och tysta miljöer. Bland annat bygger han själv upp modeller av interiörer och exteriörer. Därefter ljussätter han och fotograferar. På detta sätt har han gjort serierna ”Avfart”, ”Tillslutet” och ”Arkipelag”.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Min bild, ”Biblioteket”, ingår i serien ”Tillslutet”. Också denna serie verkar skildra en övergiven herrgårdsmiljö från förra sekelskiftet. I interiörerna tycks människorna som bott där ha lämnat huset till sitt öde. Exempelvis hänger lakan över möblerna. Och in genom fönsterna lyser ett varmt ljus som kastar långa skuggor över golven.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Hört talas om antropocen?

Bilderna ger ett tyst intryck på ett lite kusligt sätt. Och ljuset som sveper in i rummen få mig att tänka att världen utanför kanske gått under eller står i brand. Eller har miljöförstöring gett atmosfären ett eldigt sken.

Mot bakgrund av en annalkande miljökatastrof läser jag på lite om den så kallade antropocen. Det är en benämning på vår nuvarande tidsålder som myntades av den amerikanske biologen Eugene F. Stormer (1934–2012). Tidsperioden antropocen började efter cirka 1800. Under denna tid och framåt har människan förändrat jordens geologi, klimat och ekosystem. Resultatet är att vi helt enkelt fördärvat vår egen livsmiljö och självklart går det hela åt skogen.

Vad kan ha hänt? Var är människorna? Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Tillslutet

Titeln på bildsviten är ”Tillslutet”. Inte ”Till slutet”. Men det skulle också ha passat bra i mina ögon om det nu handlar om undergången.

Konst som terapi?

Är det helt enkelt så, att jag genom att betrakta Peterssons bilder bearbetar min klimatångest? Eller är det så att bilderna skänker tröst inför den förmodade undergången? På så sätt är de både vackra och skrämmande på samma gång. Jag kan inte reda ut dessa tankar, men bilderna fascinerar mig ungefär på samma sätt som jag gillar dystopiska filmer.

Slutligen vill jag avslöja att du i nästa inlägg får veta mer om Magnus konst. Jag har nämligen träffat honom och ställt några frågor!

Hasta la vista!

Ur serien ”Arkipelag” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Relaterade inlägg

Men vänta nu, jag blir vidrörd av konst!

Förra gången berättade jag här på bloggen om hur stressad jag känner mig denna höst. Hur studierna i konsthistoria både sporrar och hetsar mig, roligt och räligt på samma gång. Men idag kommer något positivt: Offentlig konst som berört mig på ett helande sätt!

Vardagar knatar jag genom huvudentrén på LUX-byggnaden i Lund för att gå till min lektion. På vägen in har jag då redan hunnit uppleva några delar av ett offentligt konstverk som jag tycker mycket om.

Del av verket "Men vänta nu".

En del av konstverket ”Men vänta nu” av Annika Ström. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.

Budskap på marken

Det första är en mening inhuggen i stenplattor på marken. Meningen lyder ”Allt kommer nog att bli bra”. Det kan betyda allt och ingenting, men för mig är det en tröst. Det säger till mig att förmodligen så kommer allt att reda ut sig. Nästan ingenting av allt jag oroar mig över kommer någonsin att inträffa. Så varför oroa sig? Lugn, bara lugn!

Alldagliga meningar

Konstnären Annika Ström har med olika sorters bokstäver format alldagliga meningar som man upptäcker lite varstans i och utanför LUX-byggnaden. Verket heter ”Men vänta nu” och du kan läsa om det på konstnärens hemsida. De alldagliga meningarna står i skön kontrast till det akademiska språk som förmedlas i undervisningen.

Del av verket "Men vänta nu".

Ser du meningen? En del av konstverket ”Men vänta nu” av Annika Ström.

Intill huvudingången står så min favoritmening, som träffar mitt i prick: ”Allt går så fort”. Ja! Så fort! För fort! Men hur ska jag hantera att allt går för fort? Vad kan en liten människa göra åt livet som bara svischar förbi?

Långtråkigt är bra!

Personligen har jag förstått att jag emellanåt behöver ha långtråkigt. Få längta, vänta, invänta. Och få smälta alla intryck. Jag kan helt enkelt inte boka in mig på allt kul som lockar. Jag måste lära mig att tacka nej, även till det roliga.

Del av verket "Men vänta nu".

Det här är offentlig konst som kan tolkas olika, beroende på vem som läser. Det här är konst som sätter igång egna tankar. Här kommer fler delar av verket.

Del av verket "Men vänta nu".

”Inte idag”. Stanna upp, vänta, skjut upp, förhala… Vilken tolkning skulle passa dig? En del av konstverket ”Men vänta nu”. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.

Del av verket "Men vänta nu".

En del av konstverket ”Men vänta nu”. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.

Del av verket "Men vänta nu".

”Det går snart över”. En del av konstverket ”Men vänta nu”. Bildkälla: Annika Ström. Bilden publicerad med tillstånd av konstnären.

Har du upplevt något konstverk i det offentliga rummet som skänkt dig ro eller väckt reflektioner? Skriv gärna och berätta!

Simma lugnt tills nästa gång!
/Karolina

Relaterade inlägg

Svart och vitt, del 4. Svart kvadrat på vit botten av Malevitj.

Förra gången jag skrev om svart och vitt handlade det om hur konstnären Anneli Magnuson gjort svart och vitt till en livsstil. Idag ska jag ta itu med ”Svart kvadrat på vit botten”, en legendarisk målning av Kazimir Malevitj (1878-1935).

”Svart kvadrat på vit botten” av Malevitj, 1915. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Malevitj och suprematism

Den ryske konstnären Kazimir Malevitj utvecklade i början av 1900-talet stilen suprematism. Han har blivit känd för sina abstrakta kompositioner med geometriska former. Svart kvadrat på vit botten (1915) är kanske en av de mest kända. Den är vad det låter som: en svart kvadrat på vit botten.

Suprematism kommer från engelskans supreme vilket betyder suverän. Suprematismen skulle vara en konststil med andlig funktion, helt ren och befriad från föremål. Därför reducerade Malevitj sin målning till så få element som möjligt. Följden blev en svart kvadrat på vit botten. Alltså en målning som var en målning. Och inte en illusion av verkligheten.

En målning med dimensioner

Saker som tidigare varit intressanta för konstnärer, som volym, djup och perspektiv skulle ersättas av en helt platt yta. Denna platta yta skulle ändå inrymma dessa dimensioner fast på ett högre plan, om jag förstått saken rätt. Den svarta ytan skulle vara en oändlig rymd, dock begränsad av den vita ytan runt omkring.

Malevitjs målningar utgjorde en helt ny värld inom måleriet, en ny värld för den nya och moderna människan.

Ett urval av suprematistiska målningar av Malevitj. Notera att ”Svart kvadrat på vit botten” hängts på platsen där man traditionellt hänger hemmets ikon. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Kontrasterna samspelar

Abstrakta konstverk kan så klart tala till oss. Väcka stämningar, känslor och associationer. Alla kan göra sin personliga tolkning och det finns inget rätt eller fel. Den abstrakta bilden är fullkomligt vidöppen i sitt tolkningsutrymme. Alltså är den bara sig själv.

Lek med tanken att målningen istället heter Vit ram runt svart kvadrat. Eller Fönster mot rymden. Kanske Evighet? Eller Svart stuga i snölandskap. Vi kan projicera vad som är fruktbart för oss på Malevitjs målning.

I Svart kvadrat på vit botten samspelar plötsligt det svarta och det vita med varandra. Trots kontrasten upplever jag inte målningen som hård eller fientlig. Den bär på något förborgat, kanske till och med en andlig dimension. Kanske kan jag snudda vid målningens innersta kärna, om jag bara tillåter mig lite lugn och ro.

Malevitj möter sitt öde

Att konstnären lanserade en så radikal stil hindrade honom inte från att så småningom återgå till föreställande motiv. Emellertid var det nog ett sätt att fogligt närma sig den av myndigheterna stipulerade konststilen socialistisk realism. Vad hade han att sätta emot? Tur för oss att dessa radikala tavlor trots allt överlevt för att väcka förundran även i vår tid.

/Karolina

PS: I ett annat inlägg har jag skrivit om en annan rysk konstnär som konstruerade en flygmaskin kallad ”Letatlin”. Läs det gärna!

Relaterade inlägg

Fredrik Lindqvist, gamla textilier och återvinning

Här kommer en extra spaning insprängd i maj.

Jag flyttar

Ett bohag ska sorteras, rensas och packas ner. Exempelvis ska utslitna frottéhanddukar från barndomen kasseras. Och hemvävda löpare med fläckar som inte går bort ska gå samma öde till mötes. Likaså blekta örngott med prydligt broderade monogram. Och kasserade  mysbyxor och trasiga t-shirts. Allt sådant hamnar i påsar som ska till återvinningen. Kort sagt: Det blir många påsar.

Mot återvinningsstationen!

Glad i hågen och med en befrielsekänsla inombords kör jag till Lilla Hammars återvinning i Höllviken. Nu ska jag vara ordentlig och återbörda till jorden vad jag lånat i form av textila fiber!

Vilken besvikelse…

Men ack, personalen på sopstationen upplyser mig om att textilier i nuläget inte går att återvinna hos dem. Resultatet blir att allt ska slängas i det brännbara! Med en nypa ångest i magen tömmer jag påsarnas innehåll i den gigantiska containern.

Jag hade kunnat ta påsarna med mig och fraktat runt dem till jag hittat något annat ställe att återvinna på. De finns! Exempelvis H&M tar emot textilier. Men icke! När det gäller min iver att banta logistiken kring mitt flyttkaos vinner latheten över godheten.

Fredrik Lindqvist återanvänder textilier i sin konst

Några dagar senare är jag på Konstitutet och lyssnar på konstnären Fredrik Lindqvist. Han trycker träsnitt på tyg, t ex mönstrade påslakan. Sen syr han ihop de olika tygerna till fantastiska kollage. Ibland är de jättestora. Han gör även textila skulpturer, t ex skalbaggar och blommor.

Jag tycker mycket om hans bilder. För ett antal år sedan hade jag förmånen att få vara med och ställa ut hans verk på Falsterbo konsthall.

Träsnitt på textil av Fredrik Lindqvist.

Träsnitt på tyg av Fredrik Lindqvist.

Träsnitt på textil av Fredrik Lindqvist.

Träsnitt på tyg av Fredrik Lindqvist.


Skildrar konsumtionssamhällets stress

Fredrik berättade om de motiv han avbildar. Ofta är bilderna kommentarer till den uppskruvade och konsumtionsinriktade värld vi lever i. Det galna tempo med överdriven fokus på yta och prylar. Miljöförstöring och djur som trängs undan av människan.

Träsnitt på textil av Fredrik Lindqvist.

Träsnitt på tyg av Fredrik Lindqvist.


Förlåt mig, Moder Jord!

För att döva mitt samvete surfar jag in på Vi-skogen och köper 10 träd. Sen mailar jag Sysavs kundtjänst och uttrycker åsikten att de är otidsenliga som inte återvinner textila fiber.

Kanske kan Moder Jord känna av mina försök att kompensera mitt slappa agerande på sopstationen?!

Hälsningar Karolina