Gästbloggaren Désirée Lennklo: När postmodernismen kom till Helsingborg, del 2

Helsingborgs centralstation pulveriseras

Sju år gammal bevittnade jag gråtandes hur Helsingborgs centralstation pulveriserades som ett led i den det stora omdaningsprojekt som city stod inför. Fram till dess hade staden haft två järnvägsstationer. En för trafik norrut (Helsingborg F) och en för trafik söderöver (Helsingborg C). Vid den norra stationsbyggnaden angjorde även färjorna som trafikerade HH-leden och på Hamntorget invid hade länsbussarna sina hållplatser.

Det gällde att som resenär planera sitt resande. För den oinvigde var det lätt att hamna på fel station, och förflyttningar mellan de två stationerna innebar ett otympligt kånkande på bagage.

Helsingborgs Centralstation fotograferad från Stadsparken i mitten av 30-talet. Spår och perronger låg bakom byggnaden, väster om stationen. Bildkälla: Wikipedia

Bangårdseländet

Till det kan läggas det faktum att det längs Drottninggatan/Järnvägsgatan gick ett förbindelsespår mellan Helsingborg F och Helsingborg C. Varje gång ett godståg skulle färdas genom centrum gick den SJ-anställda ”Mannen med flaggan” framför tåget och varnade övriga trafikanter.

Problematiken gick under benämningen bangårdseländet och var ett fenomen som alla Helsingborgare var välbekanta med. Alla var därför införstådda med att ”något” måste göras. Men långt ifrån alla insåg vad detta ”något” skulle bli.

Vy över ”bangårdseländet”.

En smärtsam men genial lösning

Lösningen på stadens logistikproblem skulle bli smärtsam, omdebatterad och dyr. Men faktiskt, med facit i hand; Genial. Järnvägsspåren skulle komma att grävas ner mellan Helsingborg C och Helsingborg F och en ny station skulle byggas som förenade alla färdmedel; tåg norrut/söderut, bussar och färjor.

Som vid alla stadsomdanande projekt av vikt utlystes en arkitekttävling. Arkitekt Ivar Krepp knep vinsten och på den vägen var det när Helsingborg fick en ny station och kanske, en av Sveriges viktigaste postmoderna byggnader.

Tåg, bussar, färjor – Smidig lösning i tre plan

Knutpunkten, som det vinnande förslaget kallades, löste elegant logistikproblematiken i vertikala nivåer där alla färdsätten samlades i en gemensam hall. I en tredimensionell lösning placerades tåg under jord, bussar i markplan och färjor överst.

Genom en luftig och överskådlig central hall nåddes enkelt alla färdmedel, samt butiker, restauranger och kontor som också införlivats i stationsbyggnaden. Den centrala hallen med sin enorma takhöjd och böljande glaspartier mot norr, förde tankarna till en flygplats, eller möjligen till en medeltida katedral.

Knutpunkten med böljande glaspartier mot norr.

Interiören kändes generös och högtidlig, och jag minns hur jag som 11-åring bevittnade invigningen av den imponerande byggnaden och senare hur vi i min familj började erövra terminalen. Ta våra första resor över sundet och till Malmö, därifrån.

Att röra sig mellan våningsplanen och navigera i bussterminalen fick mig att känna mig stor på något sätt. Att äta på Mac Donalds blev till ny rutin i samband med resande. Det kändes faktiskt som att man fick vara med och skapa historia! Knutpunkten var den nya tiden personifierad.

Helsingborg – Som en ny stad

Knutpunkten invigdes 1991 och i och med det kan man med fog säga att Helsingborg blev till en annan stad. En ny stad. Med nya möjligheter. Och nya utmaningar. Att byggnaden betydligt förenklat resandet stod snart klart.

Men Knutpunktens omfång vållade kritik. Byggnaden upptar flera stadskvarter och skymmer havsutsikten för husen mittemot. Vidare såg Knutpunkten utvändigt inte riktigt ut som en station. I vart fall inte som stationer ur det förgångna brukade se ut. Vad kritikerna kanske inte förstod var att Knutpunkten på denna och flera andra punkter kvalade in som ett ypperligt exempel på postmodern arkitektur.

Eftersträvansvärd tvetydighet

Utsidan behövde helt enkelt inte skvallra om insidans innehåll. Tvärtom. Att uppnå ett tvetydigt yttre var eftersträvansvärt inom den postmoderna doktrinen. En stationsbyggnad kunde mycket väl förväxlas med ett shoppingcenter eller ett kontorskomplex.

Ännu hellre kunde gränserna för en byggnads ändamål helt suddas ut. Vilket också sker i Knutpunkten där, för stationen, orelaterade företags kontor residerar.

Fräck fragmentering

Att fragmentera en komplex byggnad i flera byggnadskroppar var också ett postmodernt grepp à la Mode år 1991. Knutpunkten består av fyra 3-våningar höga byggnadskroppar utmed Järnvägsgatan. Byggnadskropparna är sinsemellan lika, men inte identiska, och de är alla osymmetriska och har särskiljande detaljer. Detaljer såsom böljande glaspartier eller markerade uppskjutande hörn.

Fasadernas binds ihop av en enhetlig crèmefärg samt en sockel av röd, polerad och opolerad granit. Taksprång och plåtdetaljer är mintgröna. Samtliga byggnadskroppar är konstruerade med ett atrium i mitten.

  • Bevarade detaljer från postmdernismen.

Atriumgårdarnas tak består av glaspyramider, med undantag för byggnadskroppen som innehåller stationsdelens centralhall. Den byggnaden har i stället ett tunnvalvsformat glastak över atriet, vars norra gavel bildar ett slags tympanonfält i vilket en stor klocka är placerad. Utvändigt skulle man kunna säga att klockan är ett av få tecken som tyder på att Knutpunkten är en stationsbyggnad.

Fram till för ett par år sedan bjöd stationens norrsida på en påfallande en visuell koppling mellan de böljande glasvågorna och det intilliggande havets vågor. Norrsidans mjuka former avslutades i ett litet utskjutande takparti ovan den trottoar där taxipassagerare och turistbussresenärer kunde vänta.

Norrsidans utskjutande takparti.

Sveriges viktigaste postmoderna byggnad?

Knutpunkten var, i all sin postmoderna prakt, trots vass kritik, en byggnad som lyckades att uppfylla sitt syfte. Knutpunkten blev byggnaden som löste Helsingborgs logistiska problem och som förde staden in i framtiden. Som en oförutsedd bieffekt kunde Helsingborg dessutom stoltsera med en av Sveriges kanske vackraste och viktigaste postmoderna byggnader.

Men framtiden skulle visa sig vara allt annat än mild och tacksam gentemot en byggnad som Knutpunkten. Förändrade resvanor och nya estetiska ideal skulle mana fram förändringens vindar att ännu en gång blåsa över staden. Knutpunkten skulle helt enkelt uppdateras och resultatet, kan man argumentera, är diskutabelt.

I nästa inlägg får du veta hur Knutpunktens postmoderna kännetecken helt nyligen blivit brutalt och skandalöst misshandlade. Missa det inte!

Relaterade inlägg

Gästbloggaren Désirée Lennklo: När postmodernismen kom till Helsingborg, del 1

Désirée Lennklo berättar om när postmodernismen anlände till hennes hemstad och chockerade Helsingborgarna. Désirée är konstvetare och intendent på Tomelilla konsthall. I denna första del beskriver hon bakgrunden till det postmoderna stationsbygget Knutpunkten.

Désirée Lennklo, konstvetare och intendent på Tomelilla konsthall.

Att vara barn i Helsingborg på 1980- och 90-talen talen innebar en barndom i en stad i vardande. Helsingborg höll på att göra bokslut över sitt förflutna för att ikläda sig en ny kostym. Jag visste det förstås inte då, men klädedräkten som min stad höll på att byta om till var den postmoderna skruden.

Än mindre kunde jag vid den tidpunkten ana att postmodern arkitektur, och kärleken till densamma, skulle komma att bli en stor del av mitt liv. Det jag dock var smärtsamt medveten om var att jag vurmade för gamla hus. Jag vurmade så mycket om kåkar att tårarna rann nedför mina rosaskimrande barnakinder varje gång ett gammalt hus i staden föll offer för rivningskulor och grävmaskinskäftar.

Rivningsraseriet

Rivningar var en tämligen frekvent tilldragelse i 1980-talets Helsingborg. På det mindre bemedlade söder och i det välbärgade city, på industriområdena och i stadens utkanter.

Överallt försvann det hus som hade något att berätta. Hus där liv levats, hus där lager av stadens historia fastnat i väggarna. Hus som skapats med stor hantverksmässig skicklighet och en omsorg om de små detaljerna. Hus i nystilar. Hus i sekelskiftesarkitektur. Hus som en gång hyst stadens fattiga och rika, industrier och små affärer.

Dessa byggnader må ha varit i behov av omvårdnad. Men var det verkligen nödvändigt att riva dem? Och vad kom då i deras ställe? Initialt; gapande hål och grusplaner. Men efterhand, likt plomber i den kariessanerade munnen, anlände byggnader som fyllde igen luckorna. En kavalkad av pasteller och primärfärger. Burspråk, taksprång, fönsterspröjsar, loftgångar, tinnar och torn. Frontoner, flexibelt komponerade kapitäl, böljande former och kolonner utan synbart bärande funktion och en materialkombination som inte sett sitt motstycke sedan barocken. Postmodernismen hade kommit till stan!

Postmodernismen bryter med funkisen

Det kan vara svårt för en nutida människa att inse hur trendbrytande postmodernismen var då den kom. Och varför arkitektoniskt viktiga postmoderna byggnader alltså behöver skyddas. Därför ska jag nu sätta postmodernistisk arkitektur i sin rätta kontext.

I decennier före postmodernismens intåg, hade modernismens funkisartade arkitektur hållit städerna i ett järngrepp. Ett avskalat ideal, där historiska referenser lyste med sin frånvaro, passade som handen i handsken för en tid präglad av framåtsträvande, gemensamma samhällsprojekt och social ingenjörskonst.

En ny tid krävde nya estetiska ideal och det förflutna tilldelades ingen som helst vikt. Funktion och effektivitet överordnades allt annat i såväl stadsplanering som arkitektur.

Stordrift och rationalitet får stryka på foten

Men sen kom 1970-talet. En tid märkt av energikriser och brytningen mellan industri- och tjänstesamhälle. Därtill led Sverige av ett överskott på bostäder, tack vare vår megalomana byggfrenesi som skapat byggnader, stadsdelar och förorter som vi inte lyckades fyllas fort nog med hyresbetalande invånare.

Dessa fenomen i tiden manade till ett ifrågasättande av den stordrift och rationalitet som tagit oss dit. Samtidigt stegar herrar såsom Aldo Rossi, Ricardo Bofill och Robert Venturi upp i strålkastarljuset på den internationella arkitektscenen. Deras idé om en mer fragmenterad, individualistisk och lekfull arkitektur, med lånade historiska attribut, kändes fräsch och intressant.

Kanske vore det när allt kommer omkring inte så dumt att i det gemensamma rummet återinföra vackra och igenkännbara element som skapar förankring och blickfång för de människor som befolkar platsen?

Modernismen imploderar

Den fullkomligt förhärskande teorin om alltings utbytbarhet som kännetecknar modernismen började sakta men säkert skaka i sina grundvalar, för att till slut implodera i ett moln av damm. Ett moln av damm inte olikt de moln av rivningsdamm som så ofta bäddade in min barndoms Helsingborg. Ur rök och aska skulle sedan postmodernistiska arkitekturteorier resa sig och avteckna sig i den samtida arkitekturen.

Less is a bore – Postmodernismen gör entré

Regelrätta stilmässiga regelbrott uppmuntrades. Byggnader kunde plötsligt och oproblematiskt innehålla motstridiga influenser från olika århundranden. Dessutom lät sig postmodernistiska arkitekter ofta inspireras av platsers historier och av intilliggande bebyggelse. Arkitektoniska hyllningar och arkitektoniska parodier samsades, sida vid sida, i en och samma byggnad.

För vem kan egentligen avgöra vad som är en parodi och vad som är en hyllning? Det verkade inte finnas någon som helst hejd på fantasin och expressiva och unika byggnader strösslades ner över städerna. Sinsemellan kunde de vara mycket olika varandra, men en sak hade de gemensamt; Inställningen att allt är tillåtet och att Less is a bore!

I min hemstad blev arkitektonisk humor och historiska hintar alltmer vanligt förekommande i stadsrummet takt med att jag närmade mig mellanstadiet. Jag hade vänner som flyttade in i postmoderna hyreshus á la loftgångsstil, med burspråk, sprängda frontoner, spännande vinklar och vrår och fasaddekorationer. Dessa hus var på insidan ofta något helt annat än vad utsidan avslöjade.

Men ingenting kunde helt förbereda staden på det som komma skulle!

I nästa inlägg får du veta mer…

Relaterade inlägg