Förra gången skrev jag om Magnus Petersson och hans fotografier av övergivna miljöer som han bygger upp i små modeller. Och jag har nu också träffat honom In Real Life och ställa några frågor. Här ska du få höra!
Magnus Petersson. Bildkälla: Kalmar Konstmuseum.
Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.
Karolina: Varför återkommer du till tysta och övergivna miljöer i din konst?
Magnus: Fascinationen för det övergivna har följt med mig sen barndomen. Att upptäcka eller återupptäcka bortglömda miljöer. Som ett Pompeji som ingen annan hittat. Jag kommer dit, jag är först, jag smyger in…
Karolina: Har du uppsökt sådana här ställen i verkligheten?
Magnus: Ja! Först till fots, sen med cykel och så småningom med bil. Jag har varit inne i många sådana här miljöer.
Ödehus som fascinerar
Karolina: Vad är det som fascinerar?
Magnus: I ödehusen finns det kvar en berättelse om de människor som vistats där. Man kan hitta lösa trådar och människor börjar växa fram. Det är lite som släktforskning!
Det är också berättelsen om det ändliga i vår tillvaro. Man är här på jorden en kort stund. Därmed ärver man av sina förfäder och lånar av sina efterkommande. På detta sätt är man en del av en kedja. Och ibland kan något lämnas kvar.
Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.
Magnus Petersson väcker minnen till liv
Karolina: Vilka reaktioner får du från de som ser dessa bilder?
Magnus: I vissa fall handlar det om fascination över det illusionistiska och hantverksmässiga. Alltså att man lyckats lura dem. Vissa blir nästan lite förnärmade!
Men åtminstone bland de äldre väcker dessa miljöer minnen. Man minns en slags lantliga, borgerliga miljöer som idag nästan är helt borta. När jag var liten såg det ut så i en del hem. Min farmor och farfar hade ”sal” och ”herrum”. Dessa rum var tillbommade och ouppvärmda. Såvida det inte skulle bli kalas.
Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.
Nostalgi, vemod och det sublima
Karolina: Jag är själv uppvuxen på en stor gård på landet. I vårt hus fanns en salong och en matsal. Det är kanske därför dina bilder tilltalar mig så mycket. De rör vid något i mig. Det kanske är vad man kallar nostalgi.
Magnus: Nostalgi är nästan ett skällsord idag. Det är fel, tycker jag. Nostalgi är en känsla som kan vara befogad. Det handlar om att man klamrar sig fast vid det som varit, en känsla av förlust och saknad och att allt går för fort. Därför är det lättare att titta tillbaka och minnas det som varit för man färdas i svindlande fart framåt.
Jag kanske hellre skulle använda ordet vemod över förfallet, över det förgängliga. Det förgängliga och förfallna har alltid ett inslag av skönhet och då är man inne på det som kallas det sublima. Alltså något hotfullt och vackert på samma gång.
Att slinka in utan att bli upptäckt
Karolina: Dessa bilder ger sken av att vara fotografier av verkliga miljöer. Vems blick är det i så fall som ser dessa miljöer? Är det en objektiv bild eller är det någons öga vi får låna?
Magnus: Det är personen som olovandes slunkit in i huset! En voyeur. Någon som tittar utan att själv blir upptäckt. Den blicken är det!
Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.
Modeller är modellen!
Karolina: Varför väljer du att bygga upp miljöer, sätta ljus och fotografera? Du hade ju kunnat måla?
Magnus: Jag började faktiskt med att måla miljöer. Det är en slump eller olyckshändelse att jag fotograferar idag. Vi fick en uppgift på en konstskola jag gick. Vi skulle bygga en modell, sätta ljus, fotografera och måla.
Jag var inspirerad av Vilhelm Hammershøi och ville måla sådana interiörer. Denna metod skulle kunna leda fram till ett sådant måleri.
När jag väl hade byggt modellen och tagit fotot så upptäckte jag en del oväntade effekter.
Bl a såg jag att det varma ljuset trollade bort skalkänslan. Därför började jag tänka att jag istället skulle förbättra finishen i modellerna och använda mer fokuserade ljuskäglor. På så sätt skulle jag kunna lura betraktare att det var gjort i fullskala. Mina lärare uppmuntrade mig i detta.
När jag målade hade jag blivit mentalt uttröttad efter ett par timmar. Men att bygga modeller är som terapi! Ok, det tar lång tid, men det är ett hantverk att bygga modellerna. Slutligen uppstår magi när jag ljussätter.
__________________________
Efterord
Här avslutas samtalet och jag tänker att det sannerligen är fascinerande att titta på Magnus bilder. Nostalgi och vemod är något fint, så länge det inte går över i grubbel. Eller att man tappar fokus från här och nu. Men personligen behöver jag då och då ta en tur till Biblioteket och känna lukten av gamla dammiga böcker och se ett skarpt släpljus skapa långa skuggor på ett gammalt, gistet trägolv.
Relaterade inlägg
