Postmodernismen lider nesliga nederlag
Numera heter Knutpunkten Helsingborg C och mycket har hänt med byggnadens utseende. Jag besöker det en vinterdag 2023. Mitt sammantagna intryck kan sammanfattas med ett ord; Splittrat.
En gigantisk, påhängd, klumpig och kantig glasrektangel har ersatt den förut så mjukt böljande norrsidan. Som en parasit har glasmonstret krokat an på stationen. På håll syns fortfarande den gamla Knutpunktens glastympanon med den ursprungliga klockan.
Glasrektangel ställer sig i vägen
Men det kan inte hjälpas utan att man får en känsla av att glasburen, liksom med vett och vilja, ställt sig framför den ursprungliga byggnaden och likt ett barn pockar på all uppmärksamhet. Utan överdrift kan man säga att den stjäl showen.
Borta är det lilla buktande tak som var menat att skydda taxipassagerare från vädrets makter. Borta är den fint sammanhållna postmoderna helhet som gamla Knutpunkten och det intilliggande hotellet Marina Plaza utgjorde.
I den väldiga glasfasaden speglas nu staden. Som en hägring. På sätt och vis en postmodern tanke. Berättelser och identiteter tycks ständigt flytande och flyktiga. Glaset uppfattas svagt tonat, även det något som uppskattades av postmodernistiska arkitekter.
Men tyvärr är glasentréns kantighet och dominerande storlek det avgörande för intrycket, som blir tämligen schizofrent. Mötet mellan den nya glastillbyggnaden och den gamla Knutpunkten är bryskt. Lite ironiskt, postmodernt på något vis.
Klaustrofobisk entréhall
När man träder in genom den nya huvudentrén är det första man slås av att luftigheten och rymden i den ursprungliga centralhallen är borta. Ljuset och interaktionen mellan våningarna likaså. Nu träder man in i en klaustrofobisk tunnelliknande ankomsthall, vars tak består av längsgående lameller med infällda lysrör.
Tanken har säkert varit att skapa en riktning och en dynamik i hallen, ”ränderna” i taket rör sig i riktning mot spårnedgångar och bussterminal. Idag drar inte färjorna flest resenärer. Tåg och buss är Centralens dominerande färdmedel, så det känns naturligt att ändra på byggnadens ursprungliga dynamik och att förstärka riktningen som de flesta resenärer färdas. Men kombinationen av ränderna och de alltför starka lysrören ger nästintill en psykedelisk effekt.
Marmorgolvet ersatt av trist sten
Det ursprungliga vackra och dekorerade marmorgolvet är utbytt mot en grå intetsägande enhetlig stenläggning. Åtminstone i entréhallen och på första våningen. Men om man tar sig upp till färjorna får man bevittna något intressant. Här finns originalgolvet kvar!
Det postmoderna golvet på gatuplan med sitt lekfulla mönster är nu ett minne blott. 
Så här ser det nya golvet ut. 
Det rutmönstrade golvet är numera enhetligt grått. Den postmoderna dekorglädjen är borta. 
Även på mellanplan är det postmoderna golvet ersatt av en ny intetsägande yta. 
Här möts en snutt av det gamla golvet med det nya. Det ger ett splittrat intryck. 
Tar man sig upp till färjeterminalen återfinner man originalgolvet… 
Men inte bara det. Här finns även den översta buktande delen av den ursprungliga norrsidans böljande glasparti att beskåda. Hitupp nådde tursamt nog inte renoveringsivern. Ett stycke bevarad 90-tals känsla triumferar.
Tidsresa i trappan
När man tar sig an trappan för att nedstiga till centralhallen känner man sig som en tidsresenär. Den ursprungliga stenbeläggningen i översta trappan har bevarats. Den är murrigt brun och varm i tonen. Likaledes bevarat är det ursprungliga vita nötta räcket med glaspanel. Men med ett enda kliv, när ens ena fot lämnar det nedersta trappsteget och landar på nästa våning, lämnar man abrupt 90-talet och sätter foten på 20-talets grå golvbeläggning. Upplevelsen är spektakulär!
Med tanke på postmodernismens böjelse för att ta saker och ting ur sitt sammanhang och att sammanfoga material och influenser från vitt skilda epoker, skulle man kunna tänka sig att vad som skett här faktiskt känns passande. Med tanke på byggnadens historia.
Men i stället uppstår ett oroligt möte. En paradox. Det här materialmötet fungerar inte. Helt enkelt därför att det inte finns en arkitektonisk tanke bakom mötet. Mer troligt är att ekonomiska incitament har varit avgörande. Överhuvudtaget saknas ett arkitektoniskt helhetsgrepp, en konsekvens, i omdaningen av byggnaden.
Bussterminalen skonad
Bussterminalen är, tack och lov, i stort sett orörd. Likaså perrongerna och rulltrappsnedfarterna till spåren. Några intressanta fynd, avlagringar från olika tider, finns dock att finna i busshallen. Som till exempel ett sirligt gångräcke med växtmotiv som troligtvis är tänkt att förstärka känslan av grönska och lummighet som man vill uppnå vid den entrén, men som arkitektoniskt inte alls passar in i helheten. Det utgör ett visuellt störningsmoment. Detsamma gäller för en sidoingång till bussvänthallen som har försetts med en massiv träportal. Lite oklart varför.
Var det nödvändigt?
Vän av ordning kanske vid det här laget frågar sig; Var det då inte nödvändigt att uppgradera Knutpunkten för att möta dagens och framtidens behov? Svaret på den frågan är att det självklart var det. Lika självklart som att byggnaden själv kom till genom ett nödvändigt och efterlängtat stadsomdaningsprojekt en gång i tiden.
Utan Knutpunkten hade män (och kanske även kvinnor?) med flaggor fortfarande rullat godståg genom stadens centrum och staden hade haft två järnvägsstationer. Med det sagt kanske frågan kan nyanseras en aning; Var det verkligen nödvändigt att göra förändringarna på ett sådant sätt att man till stor del utplånade byggnadens identitet?
Postmodernismen – Ett lätt offer i snabba tider
Det stora problemet för postmodernistisk arkitektur är att denna epok inom arkitekturhistorien är försvinnande kort och farligt nära oss i tid. Mästerverk från epoken hinner sällan uppmärksammas i tid och de är lätta offer för omdaning och rivning.
I en samtid då pendeln svänger allt fortare och då yta och likformighet premieras, måste vi slå vakt om dessa byggnaders skyddsstatus. Oavsett om man tycker att postmodern arkitektur är svulstigt vulgär och pastischartad, eller frigörande lekfull och kreativ, så behöver vi enas om att epokens byggnader faktiskt är viktiga monument över sin samtid.
Prägling för livet
Jag tror att intryck och miljöer som vi människor möter i vår barndom har en förmåga att prägla oss för livet. I mitt fall har tidiga minnen av destruktiva rivningar av vackra nötta hus gett mig en varsam inställning i förhållande till äldre tiders artefakter.
Rivningen av gamla Helsingborg C och uppförande av det monstruöst stora nya Knutpunkten, ärrade generationer av Helsingborgare. Man ska aldrig underskatta värdet av en plats betydelse. Ändå gör vi gärna om samma misstag gång på gång. Nu finns det snart inte fler gamla sekelskifteshus kvar att riva och många av modernismens mest representativa skapelser åtnjuter idag skyddsvärde.
Nu ligger i stället nästa generation byggnader risigt till. De byggnader som tillkom under min uppväxt. Byggnader som förvaltar de postmoderna arkitekternas idéer och drömmar. Byggnader som Knutpunkten.
Låt oss minnas tiden då grävskopskäftar och rivningskulor åt upp svunna tiders pärlor i stadsrummet. Låt oss sörja byggnader som försvunnit. Men låt oss för tusan inte göra om samma misstag igen. Låt oss ta hand om det arv vi har att förvalta, efter den tid då postmodernismen kom till stan!
Denna serie är författad av Désirée Lennklo, konstvetare och intendent vid Tomelilla konsthall.
