Drömska och svarta som sot. Mytomspunna och fantasieggande. I detta inlägg tittar jag närmare på fotoserien Ravens (korpar), av den japanske fotografen Masahisa Fukase.
Denna video visar en genombläddring av boken Ravens.
Korpar som terapi
Dagens inlägg handlar om fotoserien Ravens. Men också om sorgebearbetning. Masahisa Fukase fotograferade Ravens-projektet mellan 1976 och 1982. Det skedde i samband med hans skilsmässa. Därför tolkar många hans fotoprojektet som ett sorgearbete. Att lämna någon, eller att bli lämnad, innebär för de flesta en sorg. Följaktligen är det något som man behöver bearbeta och processa.
När förlusten gör så ont, att det knappt går att uthärda, måste man hitta strategier att överleva. För en kreativ person kan skapande vara en utväg. För någon annan hjälper motion. Fukase fotograferade korpar. Det resulterade i en omfattande serie med väldigt annorlunda fågelfotografier.
Svärta i bild och själ
Bilderna långt ifrån perfekta tekniskt. Motivet är ofta ur fokus, bildutsnitten är oväntade och svärtan är minst sagt närvarande i varenda bildruta. Både bokstavligt och bildligt talat. Men vår tolkning av bilderna styrs så klart av, att vi känner till upphovspersonens situation.
Man kan undra, om man tolkat bilderna annorlunda utan denna vetskap? Men trots allt, är det extremt starka bilder, som låter oss känna ”korpigheten” hos korparna. Det är bilder som söker efter något. Bilder som famlar. Precis som ett tungt sorgearbete.
Idag spanar vi svan. Jag upptäckte denna på en resa till Holland. Svanen fanns på vykort, gasunderlägg, servetter och allt möjligt. Därför blev jag nyfiken på vad det egentligen var för speciellt med denna svan.
Svanmålning av Jan Asselijn, ca 1650. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Tavlan avbildar alltså en svan i naturlig storlek. Den försvarar sitt bo mot en hund, vars huvud syns (dåligt) i nedre vänster hörn. Fågeln fångade min uppmärksamhet eftersom den såg så ursinnig ut. Jag tycker att konstnären verkligen fångat ilskan mycket bra. Vi kan nästan höra den väsa och känna vinddraget från de flaxande vingarna. Den lilla hunden har inte en chans.
Tolkning med eller utan text?
Det visade sig att det rått olika mening om hur bilden egentligen ska tolkas. Rijksmuseum i Amsterdam köpte in tavlan år 1800. Då beskrev man den som en allegori över Hollands politiske ledare Johan de Witt (1625-1672). Alltså skulle svanen symboliskt visa en man som försvarade Holland mot dess fiender.
Framförallt var det texter i bilden som pekade på detta. För det första så står det målat med vitt ”Ledaren” mellan svanens ben. För det andra står det ”Statens fiende” ovanför hundens huvud. Och för det tredje så står det ”Holland” ovanför ägget i nästet. Här nedan ser du lite bättre, eftersom jag gjort de detaljerna ljusare i Photoshop.
Swanspread med utrymme för bildtext.Statens fiende: en liten krullig vovve.Staten Holland. Som ägg.
Men med gamla tavlor ska en aldrig vara säker. Någon har troligtvis målat dit texten i ett senare skede, ca 1750 tror man idag. Med andra ord så har någon tagit sig friheten att med hjälp av text styra tolkningen av bilden.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att bilder inte existerar i ett vakuum. Betydelser skapas och ändras genom tiderna och vilka sammanhang de används i. Text är ett kraftfullt sätt att knyta en betydelse till en bild.
Det var dagens rapport från svansjön! Tjingeling! /Karolina
PS: Jag har tidigare skrivit om en erotisk rokokosvan. Läs gärna det inlägget också!
Idag spanar vi på en holländsk barock-uggla, i porträttet ”Malle Babbe”, målat av Frans Hals. Denna uggla kan ha flera betydelser. Låt oss titta närmare!
Malle Babbe, 1633, konstnär Frans Hals.
Malle Babbe och ugglan
På målningens baksida har konstnären skrivit Malle Babbe, som betyder Galna Babette. Historiker har hittat anteckningar om henne i gamla arkiv. Därför vet vi, att målningen föreställer en verklig kvinna. Galna Babette hade ett tragiskt öde. Hon satt nämligen på dårhus.
Betydande uggla
Och vad gör ugglan där? Ja, det kan finnas flera anspelningar. För det första finns talesättet ”Full som en uggla” på holländska. Och bilden visar uppenbarligen en supande kvinna.
För det andra är ugglan förknippad med natten. Detta skulle syfta på människans mörkare sidor, som kan innefatta galenskap och laster som fylleri.
För det tredje så var Galna Babette omtalad som häxa. Och här finns också en koppling till ugglan som häxans medföljare. Sammanfattningsvis kan ugglan alltså ha flera betydelser.
Konstnärens motivation till motivet?
Frans Hals kan ha haft ett särskilt intresse av att försöka avporträttera psykisk sjukdom. Hans egen son hamnade nämligen också på samma dårhus som Galna Babette. Sonens diagnos var ”imbecill”.
Vi vet faktiskt inte om Babette sitter och super i sin ensamhet eller om det hela utspelar sig på ett värdshus. Men bilden förmedlar en kvinna som tycks vara bortkopplad från verkligheten, kanske på grund av alkohol i kombination med galenskap.
Det är en bild som väcker motstridiga känslor, tycker jag.
Hals halsbrytande penseldrag
Faktum är att konstnären är känd för sin flyktiga och levande penselföring. Vi ser spår av hans snabba hand över hela målningen. Framförallt så skilde han ut sig från andra konstnärer på detta sätt. Vid denna tid var det nämligen brukligt att smeta ut penseldragen så att inga spår efter konstnärens hand skulle synas.
Detta sätt att måla har inspirerat senare tiders konstnärer. Till exempel Van Gogh och impressionisterna. Här ser du en detalj på penselföringen:
Idag ska jag göra något kul! Nämligen att presentera två konstverk som visar samma motiv. Det handlar om myten om Zeus och Ganymedes, skildrad i olika material, olika tillkomstår och av olika konstnärer.
Först en kort-kort version om Ganymedes-myten. Det är återigen ”big boss” Zeus (romarna kallade samma gud Jupiter) som hittar på fiffigt fuffens. Allt för att få sin amorösa vilja igenom.
Förra gången jag skrev om Zeus så förvandlade han sig till en svan för att få ligga (läs inlägget här). Denna gång förvandlar han sig till en ståtlig örn.
Thorvaldsens version till vänster, Rembrandts till höger. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Zeus spanar in underskön yngling
Ja, det handlar alltså om en berättelse med erotiska undertoner. Guden Zeus får syn på den ursnygge trojanska prinsen Ganymedes. Och blir fullständigt betuttad. Zeus tänker kanske ”Honom ska vi ha” eller ”Så himla festligt att ha en sån snygging uppe i gudaboningen att servera nektar ur ett kärl”. Alltså, lite som kungens ”kaffe-flicka” fast istället ”nektar-kille”. Nektar var gudarnas egna dryck, förresten. Det var nämligen nektar som gjorde dem odödliga.
Ökända örntricket
Och som vanligt så använder Zeus en väl beprövad metod för att komma sitt offer nära. Han förvandlar sig till en fågel.
Detta att byta skepnad är vardagsmat i gudaberättelserna. Den romerska skalden Ovidius (43 f kr-17/18 e kr) skrev sin berömda skrift Metamorfoser. I den beskrivs alla turer kring gudar som förvandlar sig själva och andra till både djur och växter.
Även greken Homeros hade beskrivit samma story, fast mycket tidigare (ca 800 f kr). Och Vergilius (70-19 f kr) gjorde det också. Alltså en omtyckt och välkänd berättelse, kan en anta.
Thorvaldsens tappning
I inledningen lovade jag att visa olika versioner av denna story. Och jag väljer att börja med den senast tillkomna. Av den anledningen att den känns mest äkta mot den ursprungliga berättelsen. Här är danske skulptören Bertel Thorvaldsens version i marmor, från 1817.
Finns att beskåda på Thorvaldsens museum i Köpenhamn, som jag skrivit om tidigare, läs inlägget här.
Zeus och Ganymedes, av Bertel Thorvaldsen 1817.
Spana in hur snygg och serviceinriktad Ganymedes är i denna version. Och hur barsk Zeus framstår, då han med sin skarpa näbb slurpar i sig av nektarn i skålen. Förra nektarservitrisen, Hebe, hade blivit avskedad eftersom hon spillt den gudomliga drycken. Kanske visar scenen ovan rentav ett praktiskt arbetsprov?
Rembrandts bångstyriga bebis
Nu till nästa version! Självaste Rembrandt målade denna ”räliga” målning redan 1635. Här är Ganymedes en skrikande och bångstyrig bebis, som kissande norpas bort av Zeus. Därmed kan det knappast handla om en skildring med erotiska undertoner.
Zeus och Ganymedes, av Rembrandt 1635. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Varför Rembrandt skildrar temat så här finns det ingen definitiv förklaring till. Men Ganymedes-myten lär i Holland ha använts som förklaring, när ett barn dog alltför tidigt.
Arvet från antiken
Som konstvetare kan en ha mycket nytta av att kunna lite antik mytologi. På så sätt kan en avkoda mycket när en vandrar runt och spanar konst, t ex på gamla museer. Just denna myt avbildar ovanligt nog ett gay-tema. Men eftersom berättelsen kommer från antiken, hade tydligen kyrkan överseende med att konstnärer ägnade sig åt motivet.
Och här kommer ytterligare Ganymedes-skildringar… Bildkälla: Wikimedia Commons.
Har du någon favoritberättelse ur de gamla myterna? Berätta gärna genom att välja ”Kommentera” nedan.
Kanske minns du min långa serie med fågelskådning i konsthistorien? Under 2018 publicerade jag 19 inlägg där jag kronologiskt spanade fåglar i konstens historia. Och nu känner jag att jag måste återvända till samma tema. Häng med!
Förra gången jag ägnade mig åt fågelskådning fann jag bland annat denna målning: Roelant Saverys ”Edward´s dodo”. En kopia av den, alltså!
Fågelskådning, iakttagare och samlare
Jag har kommit fram till att fågelskådare och konstskådare har ett gemensamt karaktärsdrag: Vi är iakttagare. Det vill säga, vi älskar att betrakta.
Att få syn på sällsynta exemplar. Och att lägga märke till detaljer. Med andra ord: att ”samla” på unika upplevelser. Det är en kombination av att jaga motiv och att efteråt kunna säga ”Det såg jag med egna ögon”.
Fågelskådning på Ljungen, Falsterbonäset.
Besökare framför Mona Lisa på Louvren.
Äkta vara
Fågelskådare vill se fåglar i sina rätta miljöer. Konstälskare vill se originalkonst. Vi är beredda att spendera både tid och pengar på att resa runt och betrakta våra motiv.
Många fågelskådare har så kallade krysslistor där de checkar av olika arter som de observerat med egna ögon. Sådana krysslistor finns inte för konstverk, men ta mig fasiken om det inte är dags att införa något liknande!
Till vänster syns en av Birdlife´s krysslistor. Till höger syns min alldeles egna krysslista för fåglar i konsten.
På rätt plats, i rättan tid
Ytterligare en likhet mellan fågelskådning i konsten och ”riktig” fågelskådning är följande faktum: under vissa tider och på vissa platser är det fruktlöst att skåda. Under andra perioder och platser svämmar det över av intressanta upplevelser. Själv har jag dragit slutsatsen att barocken är den bästa tiden att snabbt se många fåglar i konsten.
Efter förra omgångens inlägg har jag fortsatt att lägga märke till intressanta fåglar i konsten. Motiven tar helt enkelt inte slut! Därför vill jag nu dela med mig av några nya observationer kommande månader. Jag kommer att kalla inläggen ”Veckans pausfågel”.
Du kommer bland annat att få se påfåglar, en ilsken svan, stiliserade fågelsträck och återse en antik gud förvandlad till en fågel. Jag kommer att varva ”Veckans pausfågel” med andra inlägg, så om du är trött på fåglar så får du ändå andra teman till livs emellanåt.
Hoppas du följer med! Och tipsa mig gärna om konstfåglar du vill skåda på livetochkonsten. /Tjingeling för denna gång hälsar Karolina
