Drömska och svarta som sot. Mytomspunna och fantasieggande. I detta inlägg tittar jag närmare på fotoserien Ravens (korpar), av den japanske fotografen Masahisa Fukase.
Denna video visar en genombläddring av boken Ravens.
Korpar som terapi
Dagens inlägg handlar om fotoserien Ravens. Men också om sorgebearbetning. Masahisa Fukase fotograferade Ravens-projektet mellan 1976 och 1982. Det skedde i samband med hans skilsmässa. Därför tolkar många hans fotoprojektet som ett sorgearbete. Att lämna någon, eller att bli lämnad, innebär för de flesta en sorg. Följaktligen är det något som man behöver bearbeta och processa.
När förlusten gör så ont, att det knappt går att uthärda, måste man hitta strategier att överleva. För en kreativ person kan skapande vara en utväg. För någon annan hjälper motion. Fukase fotograferade korpar. Det resulterade i en omfattande serie med väldigt annorlunda fågelfotografier.
Svärta i bild och själ
Bilderna långt ifrån perfekta tekniskt. Motivet är ofta ur fokus, bildutsnitten är oväntade och svärtan är minst sagt närvarande i varenda bildruta. Både bokstavligt och bildligt talat. Men vår tolkning av bilderna styrs så klart av, att vi känner till upphovspersonens situation.
Man kan undra, om man tolkat bilderna annorlunda utan denna vetskap? Men trots allt, är det extremt starka bilder, som låter oss känna ”korpigheten” hos korparna. Det är bilder som söker efter något. Bilder som famlar. Precis som ett tungt sorgearbete.
Har du någonsin nätdejtat? Det vill säga presenterat dig med foto och text inför främlingar i hopp om ett gott parti? Jag testade nätdejting på Match under några månader detta år, med extremt lyckat resultat. Men att välja profilbild var inte det lättaste. Man vill ju se avslappnad och spännande ut, framstå som välvårdad men inte överdrivet självmedveten. Puh!
Varför inleder jag detta inlägg med att prata om nätdejting, undrar ni kanske? Jo, innan fotografiets intåg fanns det faktiskt en slags motsvarighet: friarporträtt. För att finna en lämplig maka eller make målade konstnärer fördelaktiga porträtt av den giftasmogna. Dessa porträtt skickade man till den potentiella motparten innan man avtalade något bestämt.
Ofrivillig profilbild
Den franska filmen Porträtt av en kvinna i brand handlar om just en sådan situation. Héloïses mor ska gifta bort henne med en friare i Milano. Modern har redan försökt få ett porträtt målat, men Héloïse har motsatt sig att bli avbildad och hela tanken på giftemålet.
Därför lejer modern en kvinnlig konstnär, Marianne, som ska utge sig för att vara sällskapsdam åt Héloïse på dagarna. På kvällarna ska hon i smyg arbeta på ett porträtt i olja, utifrån dagens minnesbilder. På detta sätt ska Marianne under en begränsad tid åstadkomma ett attraktivt porträtt av Héloïse, helt utan dennas vetskap.
Oplanerad romantik
De två unga kvinnorna förälskar sig i varandra. Således handlar det både om omöjlig kärlek och konstnärsrollen för en kvinna under sent 1700-tal. Berättelsen är otroligt fint filmad och ljussatt. Hur det utvecklar sig kan du se om du loggar in på Cineasterna och lånar filmen med ditt bibliotekskort.
Jag tidigare filmtipsat om andra konstrelaterade filmer, till exempel Tulpanfeber, Tecknarens kontrakt och Kvinnan i guld. Har du någon konstrelaterad film du vill tipsa om? Hör gärna av dig till mig!
Idag spanar vi svan. Jag upptäckte denna på en resa till Holland. Svanen fanns på vykort, gasunderlägg, servetter och allt möjligt. Därför blev jag nyfiken på vad det egentligen var för speciellt med denna svan.
Svanmålning av Jan Asselijn, ca 1650. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Tavlan avbildar alltså en svan i naturlig storlek. Den försvarar sitt bo mot en hund, vars huvud syns (dåligt) i nedre vänster hörn. Fågeln fångade min uppmärksamhet eftersom den såg så ursinnig ut. Jag tycker att konstnären verkligen fångat ilskan mycket bra. Vi kan nästan höra den väsa och känna vinddraget från de flaxande vingarna. Den lilla hunden har inte en chans.
Tolkning med eller utan text?
Det visade sig att det rått olika mening om hur bilden egentligen ska tolkas. Rijksmuseum i Amsterdam köpte in tavlan år 1800. Då beskrev man den som en allegori över Hollands politiske ledare Johan de Witt (1625-1672). Alltså skulle svanen symboliskt visa en man som försvarade Holland mot dess fiender.
Framförallt var det texter i bilden som pekade på detta. För det första så står det målat med vitt ”Ledaren” mellan svanens ben. För det andra står det ”Statens fiende” ovanför hundens huvud. Och för det tredje så står det ”Holland” ovanför ägget i nästet. Här nedan ser du lite bättre, eftersom jag gjort de detaljerna ljusare i Photoshop.
Swanspread med utrymme för bildtext.Statens fiende: en liten krullig vovve.Staten Holland. Som ägg.
Men med gamla tavlor ska en aldrig vara säker. Någon har troligtvis målat dit texten i ett senare skede, ca 1750 tror man idag. Med andra ord så har någon tagit sig friheten att med hjälp av text styra tolkningen av bilden.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att bilder inte existerar i ett vakuum. Betydelser skapas och ändras genom tiderna och vilka sammanhang de används i. Text är ett kraftfullt sätt att knyta en betydelse till en bild.
Det var dagens rapport från svansjön! Tjingeling! /Karolina
PS: Jag har tidigare skrivit om en erotisk rokokosvan. Läs gärna det inlägget också!
Idag spanar vi på en holländsk barock-uggla, i porträttet ”Malle Babbe”, målat av Frans Hals. Denna uggla kan ha flera betydelser. Låt oss titta närmare!
Malle Babbe, 1633, konstnär Frans Hals.
Malle Babbe och ugglan
På målningens baksida har konstnären skrivit Malle Babbe, som betyder Galna Babette. Historiker har hittat anteckningar om henne i gamla arkiv. Därför vet vi, att målningen föreställer en verklig kvinna. Galna Babette hade ett tragiskt öde. Hon satt nämligen på dårhus.
Betydande uggla
Och vad gör ugglan där? Ja, det kan finnas flera anspelningar. För det första finns talesättet ”Full som en uggla” på holländska. Och bilden visar uppenbarligen en supande kvinna.
För det andra är ugglan förknippad med natten. Detta skulle syfta på människans mörkare sidor, som kan innefatta galenskap och laster som fylleri.
För det tredje så var Galna Babette omtalad som häxa. Och här finns också en koppling till ugglan som häxans medföljare. Sammanfattningsvis kan ugglan alltså ha flera betydelser.
Konstnärens motivation till motivet?
Frans Hals kan ha haft ett särskilt intresse av att försöka avporträttera psykisk sjukdom. Hans egen son hamnade nämligen också på samma dårhus som Galna Babette. Sonens diagnos var ”imbecill”.
Vi vet faktiskt inte om Babette sitter och super i sin ensamhet eller om det hela utspelar sig på ett värdshus. Men bilden förmedlar en kvinna som tycks vara bortkopplad från verkligheten, kanske på grund av alkohol i kombination med galenskap.
Det är en bild som väcker motstridiga känslor, tycker jag.
Hals halsbrytande penseldrag
Faktum är att konstnären är känd för sin flyktiga och levande penselföring. Vi ser spår av hans snabba hand över hela målningen. Framförallt så skilde han ut sig från andra konstnärer på detta sätt. Vid denna tid var det nämligen brukligt att smeta ut penseldragen så att inga spår efter konstnärens hand skulle synas.
Detta sätt att måla har inspirerat senare tiders konstnärer. Till exempel Van Gogh och impressionisterna. Här ser du en detalj på penselföringen:
Som flera av er redan vet, har jag pluggat konsthistoria under våren och tagit ytterligare 30 högskolepoäng. Om man inte är insatt i ämnet, är det inte helt lätt att veta vad ”konsthistoria” innebär. Därför tänkte jag ägna dagens inlägg åt lite funderingar kring detta.
Konsthistoria=Datering?
Några jag pratat med tror att man måste lära sig massor av årtal utantill. Svaret är att man klarar sig väldigt långt som konsthistoriker, utan att fylla skallen med exakta årtal. Det är mer användbart att kunna resonera sig fram till en rimlig datering utifrån hur ett konstverk ser ut. Och ännu viktigare är, att kunna säga något vettigt om tolkning och den kontext det skapades i.
Konsthistoria=Förfalskning?
Några tror att jag har lärt mig att se skillnad på äkta och förfalskad konst. Inte heller det stämmer. Visst, det finns väl någon liten promille-andel av alla konsthistoriker som sysslar med sådant. De kallas konnässörer. Men då måste man bli extremt specialiserad på ett konstnärskap. Alltså skaffa sig väldigt smal och djup kunskap.
Konsthistoria=Värdering?
Förvånande många tror att jag lärt mig att värdera konst. Alltså att sätta prislapp. Inte heller det stämmer. Jag kan inte ett dyft om sådant! Jag siktar alltså inte på att bli anställd på Antikrundan eller Bukowskis…
Antikrundans expert Claes Moser. Ingen framtida kollega. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Teori, analys, metod!
Men vad sjutton har jag då sysslat med i skolan, undrar säkert någon. Jo, jag har…
Lärt mig tolka konst utifrån olika teorier som används av konsthistoriker
Lärt mig grunderna i att skriva akademiskt
”Och vad kan du kalla dig nu?”, undrade en kollega, när jag kom tillbaka till jobbet. Tja, jag kan faktiskt kalla mig ”konsthistoriker”. Det sa i alla fall vår lärare Björn Fritz på en föreläsning. Och han tillade med ironisk ton:
”Men ingen kommer att falla på knä inför er när ni kallar er konsthistoriker. Men OM någon gör det, njut av stunden!”
Detta uttalande gav upphov till muntra fnissningar i föreläsningssalen. Budskapet från läraren var glasklart: Vi tillhör en liten, insnöad skara, med intresse för något det flesta bara rycker på axlarna åt. Men vad gör det? Det är underbart att få vara bland likasinnade, att nörda ner sig och dyka djupt i den underbara ocean som kallas konsthistoria.
Coronan på verket
Ungefär samtidigt med corona-lock-down skulle vi skriva uppsats, kursens huvudsakliga utmaning för oss studenter. Jag valde att skriva om en offentlig skulptur, ”Utblick/Insikt”, som finns i Malmö. Jag använde en kombination av olika teorier för att undersöka skulpturen. Det var väldigt intressant och jag lärde mig en massa på kuppen.
