En högsensitiv kandidat

Kanske har du märkt att det duggat glest mellan blogginläggen denna höst? Här har du förklaringen: jag har varit upptagen med att förverkliga en dröm. Det har varit både roligt och räligt! I dag berättar jag om att vara högsensitiv.

Så vad har jag ägnat mig åt? Jo, att läsa kandidatkursen i Konsthistoria vid Lunds universitet. Och det innebär en termins intensiva heltidsstudier, varav halva terminen är uppsatsskrivning.

Så tiden har bara svischat förbi. Som den brukar göra när det är roligt! Men allt har inte varit en dans på rosor. I dag tänkte jag berätta lite om hur det är att vara högsensitiv, hantera många intryck och ägna sig åt konst.

Högsenstitiv

Du kanske har hört talas om ”högkänslighet” / ”högsensitivitet”? De flesta känner igen orden men kanske inte riktigt vet vad det innebär. Så låt mig kort sammanfatta:

  • Det är ingen sjukdom eller diagnos, utan ett grundpersonlighetsdrag som man föds med och som kan förstärkas tidigt i livet beroende på hur ens uppväxt ser ut. Ibland används den engelska termen HSP (=Highly Sensitive Persons).
  • Ca 20% av befolkningen beräknas vara högsensitiv.
  • Det innebär bl a att man har en extraordinär förmåga att uppmärksamma detaljer, associera, vara kreativ, känna av stämningar och vara inkännande. Det är positivt!
  • Som högsensitiv har man ofta ett mycket starkt behov av existentiella funderingar.
  • Som högsensitiv får man ofta mycket starka upplevelser av kultur, t ex konstupplevelser.
  • Men alla dessa förmågor kräver enormt mycket energi. Det går åt tid och kraft att processa alla intryck. Som högsensitiv kan man inte bara släppa en tankegång hur som helst, utan går runt och funderar på djupet. Man tar väldigt illa åt sig av hårda ord och dålig stämning. Man kan inte bara ”skaka av sig” och ”gå vidare”. När någon utnyttjar min godtrogenhet är det särskilt svårt. Det tar väldigt lång tid att läka ut svek och lögner som en högsensitiv blivit utsatt för.
  • Det hjälper inte att någon säger ”Var inte så känslig” eller ”Du överreagerar”. Faktum är att det är det värsta du kan säga till en högsensitiv människa, för det ger intrycket av att denna är ”fel”, vilket genererar skuldbeläggande och ännu mer grubbel.

Högkänslig eller högsensitiv?

Jag föredrar ”högsensitiv” framför ”högkänslig”. Det beror på att ”känslig” tyvärr har blivit synonymt med svaghet i vårt samhälle. Det är helt fel! Vad samhället behöver är att bejaka inkännande och empati.

Högsensitivitet, en fördel för en konsthistoriker

Så hur hänger denna egenskap ihop med att plugga konsthistoria? Jag skulle vilja påstå att högsensitivitet är en extrem fördel när det gäller att studera bilder. Just på grund av den högsensitivas talang att se detaljer, samband och göra associationer. På så sätt har det hjälpt mig, framförallt när det gäller att skriva uppsats.

Men dessvärre behövs mycket tid att smälta alla intryck. Och när vi läser avancerade texter på engelska kan jag ofta bli fullständigt överväldigad. Det tar tid att smälta och fundera. Därför är det väldigt tröttande för mig, samtidigt som det triggar mig oerhört.

Tidigare reflektioner

Jag har även tidigare reflekterat över mina studier i konsthistoria här på bloggen. Men det var INNAN jag kände till begreppet högsensitiv. Läs bland annat om hur jag kände mig ”lätt vidbränd” av grundkursen (läs det inlägget här) och ”drabbad” av fortsättningskursen (läs det inlägget här). När jag läste en bok om högkänslighet, Drunkna inte i dina känslor, föll alla bitarna på plats.

I dag kan jag förhålla mig till detta särskilda personlighetsdrag. Jag har slutat skuldbelägga mig själv för att jag känner så mycket. Jag fattar att jag behöver extra mycket tid för att reflektera och varva ner. Och jag är tacksam för det positiva. Faktum är att hela denna blogg nog kommit till just tack vare min högkänslighet och behov att reflektera.

Det var allt jag ville förmedla i dag! Kommentera gärna med dina egna tankar!

Varma hälsningar Lina

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Två fåglar i en smäll med Paris dom

Målningen Paris dom, av Peter Paul Rubens, innehåller både en påfågel och en uggla. I detta inlägg spanar vi på dessa fåglar som båda är attribut till antika gudinnor.

Målningen Paris dom av Peter Paul Rubens.
Paris dom, av Peter Paul Rubens från 1636. Bildkälla: Wikimedia Commons. Tavlan finns att beskåda på National Gallery i London.

Paris dom

Kanske har du hört om myten kring bilden. Kortfattat:

Det ska bli bröllop. Gudinnan Eris blir INTE bjuden. Eris blir sur. Hon tänker sabba bröllopsfesten. Därför kastar hon in ett gyllene äpple på partyt, med inskriptionen ”Till den vackraste”. Och naturligtvis uppstår tjafs. Gudinnorna Minerva (vishetens och krigskonstens gudinna), Venus (kärleksgudinnan) och Juno (gudarnas drottning) börjar gagga om vem som är snyggaste guzzen.

Herden Paris blir ombedd att döma i denna spontana skönhetstävling. Men inte är det fair play. Damerna försöker alla muta Paris. Bästa mutan har Venus. Hon utlovar den vackraste kvinnan på jorden till Paris. Nämligen den Sköna Helena. Trots att denna redan är gift med kungen av Sparta, Menelaus.. Men, men… Venus vinner alltså och det är upprinnelsen till trojanska kriget.

Paris vill givetvis se damerna näcka, så de lättar på sin klädsel inför domaren.

Fåglar som attribut

Att lära sig lite gudar och deras attribut kan vara väl värt mödan för en konsthistoriker. Det beror på att otroligt många motiv i den västerländska konsten avbildar de klassiska myterna. Med hjälp av attributen kan man identifiera gudarna.

Så om du ser en kvinna med hjälm, vapen och en uggla, är det Minerva. I Rubens målning sitter den lilla ugglan uppe i trädet och identifierar på så sätt Minerva.

Minervas uggla.

Och påfåglar är gudinnan Junos attribut. Hon färdas ofta i en vagn dragen av påfåglar. Flott ska det vara! I målningen står påfågeln på marken intill Juno.

Junos påfågel.

Även tidigare har jag skrivit om några antika myter. Läs gärna om Leda och svanen samt Zeus och Ganymedes.

Det var allt för idag!
Lina

Relaterade inlägg

En rolig och uppkäftig affisch av Sture Johannesson

I dag berättar jag om en affisch jag fick av konstnären Sture Johannesson (1935-2018). Affischens budskap beskriver ett kungligt dilemma. Om du är rojalist ska du kanske inte läsa vidare…

Det måste ha varit en dag 2016. Sture Johannesson rullade in på sin permobil i konsthallen där jag arbetade. Därpå överräckte han en särskild gåva till mig. I en papperstub låg en minst sagt uppkäftig affisch, signerad konstnären själv. Jag blev överförtjust över den speciella presenten.

Men faktum är att själva affischen ännu inte hamnat på någon av mina väggar. Jag tycker helt enkelt inte att den passar in. Än så länge bidar den sin tid, instoppad i papptuben.

En affisch som består av både text och bild. Bland annat en blåtonad bild på kungen med Viktoria i dopklänning, en mängd miniatyrbilder på bebisar samt ett oidentifierbart ansikte.
Affischen jag fick av Sture.

Prinsdilemma

Sture Johannesson var en flitig stammis på konsthallen där jag arbetade. Nästan varje dag rullade han in med sin permobil för att socialisera med oss som jobbade där. På så sätt fick jag under årens lopp lyssna till många av hans funderingar.

Exempelvis var han präglad av en svår uppväxt. Därför hade han många sorgliga berättelser från barnhemmet där han växt upp. Men även dusterna med det svenska konst-etablissemanget hade satt sina spår. Trots det var han inte bitter utan det verkade mest som att han hade ett behov av att berätta.

Anti-rojalistiske Sture Johannesson

En dag kom vi att tala om prinsessan Estelles dop. Sture vistades vissa tider på ett vårdhem. Han berättade hur han där bevittnat hur vårdpersonalen följt Estelles dop på TV. Den lilla prinsessan döptes 2012 under pompa och ståt. Men för Sture blev det en absurd krock att se vårdpersonalen följa Tv-bevakningen. Dessa hårt slitande och lågavlönade vård-andar hade ju egna barn. Var inte dessa lika mycket värda som Estelle? Varför skulle vissa ungar vara priviligierade från födseln? Varför detta ståhej kring Estelle?

Hela apparaten kring monarkin stack i Stures ögon. Jag kunde inte annat än hålla med honom! Således tyckte han att jag var värd en speciell gåva, som han skapat på det aktuella temat. Följaktligen rullade han dagen därpå in på min arbetsplats med den nämnda papptuben i högsta hugg. Och innehållet var alltså ett ex av den anti-rojalistiska affischen ”Prins dilemma”.

Detalj av affischen.
Detalj av affischen.

Affischen består av både text och bild. Märkligast är ett ansikte som tycks vara ihopsatt av olika ansikten. Sture verkar ha använt Photoshop för att klona ihop ansiktsdrag till ett icke-identifierbart porträtt. Ska det symbolisera hur monarkin fortlever genom avel? Alltså korsning av olika individer i kungastallet?

Detalj av affischen.
Detalj av affischen.

Vem vet, en vacker dag hittar jag ett bra ställe att sätta upp affischen på. Den skulle onekligen vara en bra samtals-startare!

Tack för i dag!
/Karolina

PS: Sture Johannesson är mest känd för allmänheten på grund av sin affisch Underground, i dagligt tal kallad Haschflickan. Men han gjorde så mycket mer! Läs här!

PS 2: Har du något konstverk du inte hittat rätt placering för? Skriv gärna och berätta, genom att välja Kommentera nedan.

Veckans pausfågel: Fukase och hans kolsvarta korpar

Drömska och svarta som sot. Mytomspunna och fantasieggande. I detta inlägg tittar jag närmare på fotoserien Ravens (korpar), av den japanske fotografen Masahisa Fukase.

Denna video visar en genombläddring av boken Ravens.

Korpar som terapi

Dagens inlägg handlar om fotoserien Ravens. Men också om sorgebearbetning. Masahisa Fukase fotograferade Ravens-projektet mellan 1976 och 1982. Det skedde i samband med hans skilsmässa. Därför tolkar många hans fotoprojektet som ett sorgearbete. Att lämna någon, eller att bli lämnad, innebär för de flesta en sorg. Följaktligen är det något som man behöver bearbeta och processa.

När förlusten gör så ont, att det knappt går att uthärda, måste man hitta strategier att överleva. För en kreativ person kan skapande vara en utväg. För någon annan hjälper motion. Fukase fotograferade korpar. Det resulterade i en omfattande serie med väldigt annorlunda fågelfotografier.

Svärta i bild och själ

Bilderna långt ifrån perfekta tekniskt. Motivet är ofta ur fokus, bildutsnitten är oväntade och svärtan är minst sagt närvarande i varenda bildruta. Både bokstavligt och bildligt talat. Men vår tolkning av bilderna styrs så klart av, att vi känner till upphovspersonens situation.

Man kan undra, om man tolkat bilderna annorlunda utan denna vetskap? Men trots allt, är det extremt starka bilder, som låter oss känna ”korpigheten” hos korparna. Det är bilder som söker efter något. Bilder som famlar. Precis som ett tungt sorgearbete.

/Lina

Relaterade inlägg

Mitt kuriosakabinett och jag

Nu är bloggen tillbaka efter en lång och härlig sommar. I dag berättar jag om mitt fina vitrinskåp. Det är till brädden fyllt av prylar. Alltså ett personligt kuriosakabinett. Häng med mig och titta vad som finns på hyllorna!

Tant Gerdas magnetiska vitrinskåp

Jag har alltid älskat att titta in i skåp och glasmontrar. Ett tidigt barndomsminne är när mor och jag besökte en tant som bodde någonstans i Östra Göinge. Tror tanten hette Gerda.

I alla fall, denna dam hade ett vitrinskåp med belysning, i ett hörn i vardagsrummet. Detta skåp var proppfullt med dockor. Och inte vilka dockor som helst utan sådana där med folkdräkter. Alltså souvenirer som var populära att köpa vid charterresor utomlands. Således stod en salig blandning av olika nationaliteter arrangerade bakom glasdörrarna. Bäst minns jag de spanska flamenco-paren i sina bjärta blanka kläder.

Det hela gjorde ett mycket djupt intryck på mig. En följd blev att jag vid besöken hos Gerda drogs till skåpets visuella lockelser med en kraft, som minst sagt var magnetisk!

Fotografi som föreställer mig när jag står framför mitt vitrinskåp.

Bakom glas och bom

Och nu i vuxen ålder är jag alltså stolt ägare till ett eget skåp med glasdörrar. För min del börjar skåpets historia någon gång sent 70-tal eller möjligtvis tidigt 80-tal. Det var då min mor ropade in det på auktion. Därefter slipade hon det och målade det vitt invändigt och svart utvändigt (jag har i ett tidigare inlägg berättat om mors insiktsfulla inställning till återbruk).

När jag skulle välja vilka möbler jag ville behålla efter mina föräldrar så var detta vitrinskåp ett självklart val. Och nu fungerar det alltså som mitt alldeles egna kuriosakabinett.

Mitt egna vitrinskåp

Dessa angenäma minnen kommer nu upp till ytan, när jag nu i vuxen ålder reflekterar över mitt eget vitrinskåp och mitt liv. Skåpet har blivit en kär följeslagare i mitt sökande efter mening och fotfäste i en snurrig värld. Det är en plats där föremål sträcker sig bakåt och framåt i tiden, för att hämta fram minnen, känslor och tankar.

Skåpets innehåll

  • Ett gammalt vykort från Egypten
  • En replika av ett etruskiskt brunnslock, ”Bocca della Verità”
  • Stenar jag funnit på en safari i Egyptens öken
  • Farbror Helges Brownie (tidig kameramodell från Kodak)
  • Ett av mors nystan med utklippta remsor till trasmattor
  • Morfar Antons Ritbok för folkskolan
  • Mitt studentleg från Konstfack
  • Bilder på mina små pälsklingar Rusty, Cosmo, Sally och Sessan
  • Ett suddgummi som föreställer museet Mauritshuis i Haag
  • Min första nallebjörn
  • Monogram som mor broderat
  • Fars mössband från Oscar II
  • Ett klot med Vånga-granit
  • Fina föremål i glas och metall
  • Ett kassettband med Ulla Billquist
  • En samlartallrik med bild av Utvandrarmonumentet
  • Ett foto på min moster Greta som sågar upp en spettkaka
  • Fars vinster i lokala schacktävlingar
  • Ett urgammalt fotoalbum med kalotypier av släktingar
  • Ett tovat hjärta från Georgien, som en vän gett mig
  • En tallrik jag åt på som barn
  • En kompass för framtiden
  • En bronskatt av Petter Pettersson
  • Ett nyckelhål (!)
  • Ett plåtskelett
  • Souvenirer från Florens, Venedig, Armenien, London, Salamanca, Granada
  • En fin plåtburk med katter utanpå
  • …och mycket mer!

Mitt alldeles egna skåp skänker mig mycket glädje. Dessutom är det verkligen ett conversation piece. Folk som kommer på besök blir förtjusta, inspirerade och ställer frågor.

Fotografi som visar Egypten-relaterade föremål. Bland annat ett vykort på Sfinxen.
Den antika avdelningen i mitt kabinett!
Fotografi som visar bland annat en kattmask från Venedig, ett granatäpple i keramik från Armenien och ett rosa suddgummi föreställande museet Mauritshuis.
Minnen från resor och lite annat!
Fotografi med diverse föremål i metall och glas.
Svanarna längst fram är i själva verket saltkar. Man ska dra vingarna åt sidan och ta salt ur svanens glaskropp med en liten sked. Ungen på bilden är jag.

Kuriosakabinettens historia

Konstvetaren i mig vill nu kort upplysa om vad ett kuriosakabinett är. Som ett sätt att presentera världen i ett nötskal skapades från renässansen och framåt kuriosakabinett. Dessa skåp blev särskilt populära under barocken.

Kuriosakabinetten visade upp märkliga och ovanliga ting från världens alla hörn. Saker från naturen kallades naturalia. Utöver det, förnäma konstföremål som geniala konstnärer och hantverkare skapat, så kallade artificialia.

Förutom att visa upp ting för nöjes skull, skulle kuriosakabinetten också presentera ägarens rikedomar och kunskap om alla nya upptäckter i världen. Dessutom skulle kabinetten väcka förundran över den allsmäktiga gudens märkvärdiga skapelser och påminna om livets förgänglighet. Därför har dessa kabinett samtidigt element av statusmarkör, kunskapsbas och världsåskådning.

Kuriosakabinett från 1600-talet. Bildkälla Wikimedia Commons.
Tyskt kuriosakabinett med koraller. Tidigt 1700-tal. Bildkälla Wikimedia Commons.
Viktor Wynds Museum av kuriositeter, London. Bildkälla Wikimedia Commons.

Har du ett ställe där du samlar minnessaker? Skriv gärna och berätta genom att kommentera nedan!

Det var allt för i dag!
Kram Lina

Relaterade inlägg