Kanske har du märkt att det duggat glest mellan blogginläggen denna höst? Här har du förklaringen: jag har varit upptagen med att förverkliga en dröm. Det har varit både roligt och räligt! I dag berättar jag om att vara högsensitiv.
Så vad har jag ägnat mig åt? Jo, att läsa kandidatkursen i Konsthistoria vid Lunds universitet. Och det innebär en termins intensiva heltidsstudier, varav halva terminen är uppsatsskrivning.
Så tiden har bara svischat förbi. Som den brukar göra när det är roligt! Men allt har inte varit en dans på rosor. I dag tänkte jag berätta lite om hur det är att vara högsensitiv, hantera många intryck och ägna sig åt konst.
Högsenstitiv
Du kanske har hört talas om ”högkänslighet” / ”högsensitivitet”? De flesta känner igen orden men kanske inte riktigt vet vad det innebär. Så låt mig kort sammanfatta:
- Det är ingen sjukdom eller diagnos, utan ett grundpersonlighetsdrag som man föds med och som kan förstärkas tidigt i livet beroende på hur ens uppväxt ser ut. Ibland används den engelska termen HSP (=Highly Sensitive Persons).
- Ca 20% av befolkningen beräknas vara högsensitiv.
- Det innebär bl a att man har en extraordinär förmåga att uppmärksamma detaljer, associera, vara kreativ, känna av stämningar och vara inkännande. Det är positivt!
- Som högsensitiv har man ofta ett mycket starkt behov av existentiella funderingar.
- Som högsensitiv får man ofta mycket starka upplevelser av kultur, t ex konstupplevelser.
- Men alla dessa förmågor kräver enormt mycket energi. Det går åt tid och kraft att processa alla intryck. Som högsensitiv kan man inte bara släppa en tankegång hur som helst, utan går runt och funderar på djupet. Man tar väldigt illa åt sig av hårda ord och dålig stämning. Man kan inte bara ”skaka av sig” och ”gå vidare”. När någon utnyttjar min godtrogenhet är det särskilt svårt. Det tar väldigt lång tid att läka ut svek och lögner som en högsensitiv blivit utsatt för.
- Det hjälper inte att någon säger ”Var inte så känslig” eller ”Du överreagerar”. Faktum är att det är det värsta du kan säga till en högsensitiv människa, för det ger intrycket av att denna är ”fel”, vilket genererar skuldbeläggande och ännu mer grubbel.
Högkänslig eller högsensitiv?
Jag föredrar ”högsensitiv” framför ”högkänslig”. Det beror på att ”känslig” tyvärr har blivit synonymt med svaghet i vårt samhälle. Det är helt fel! Vad samhället behöver är att bejaka inkännande och empati.
Högsensitivitet, en fördel för en konsthistoriker
Så hur hänger denna egenskap ihop med att plugga konsthistoria? Jag skulle vilja påstå att högsensitivitet är en extrem fördel när det gäller att studera bilder. Just på grund av den högsensitivas talang att se detaljer, samband och göra associationer. På så sätt har det hjälpt mig, framförallt när det gäller att skriva uppsats.
Men dessvärre behövs mycket tid att smälta alla intryck. Och när vi läser avancerade texter på engelska kan jag ofta bli fullständigt överväldigad. Det tar tid att smälta och fundera. Därför är det väldigt tröttande för mig, samtidigt som det triggar mig oerhört.
Tidigare reflektioner
Jag har även tidigare reflekterat över mina studier i konsthistoria här på bloggen. Men det var INNAN jag kände till begreppet högsensitiv. Läs bland annat om hur jag kände mig ”lätt vidbränd” av grundkursen (läs det inlägget här) och ”drabbad” av fortsättningskursen (läs det inlägget här). När jag läste en bok om högkänslighet, Drunkna inte i dina känslor, föll alla bitarna på plats.
I dag kan jag förhålla mig till detta särskilda personlighetsdrag. Jag har slutat skuldbelägga mig själv för att jag känner så mycket. Jag fattar att jag behöver extra mycket tid för att reflektera och varva ner. Och jag är tacksam för det positiva. Faktum är att hela denna blogg nog kommit till just tack vare min högkänslighet och behov att reflektera.
Det var allt jag ville förmedla i dag! Kommentera gärna med dina egna tankar!
Varma hälsningar Lina
