Idag tittar vi på en fullspäckad 1700-talsmålning, där en stackars nymfparakit svävar mellan liv och död. Hur ska det gå för den arma kakaduan i experimentet?
An Experiment on a Bird in the Air Pump heter oljemålningen som Joseph Wright of Derby (1734-1797) målade 1768 (jag kallar målningen Fågelexperimentet fortsättningsvis). Den avbildar ett vetenskapligt experiment utfört av en kringresande vetenskapsman. Scenen utspelar sig i en privatbostad. Därmed förstår vi att experimentet utförs i ett underhållningssyfte, snarare än i ett vetenskapligt sammanhang.
Vi tar plats vid bordet
Fågelexperimentet bygger på en gruppkomposition med 10 personer inblandade. De är samlade kring ett bord. Men kolla, platserna längst fram är lediga! Alltså är vi betraktare inbjudna att ta plats. Dessutom är det en man i röd rock som tittar ut på oss från tavlan. Det är själva vetenskapsmannen som söker kontakt.
Vi får väl säga att målningen huvudperson är vetenskapsmannen. Han som i detta ögonblick har makt över liv och död. Det beror på att han med hjälp av en vacuumpump just nu håller på att suga ut luften ur glaskupan, där en stackars nymfparakit är fångad. På sätt och vis är även den ömkansvärda fågeln huvudperson i målningen, trots sin ringa storlek.
Vetenskapsmannen tycks fråga oss: Ska jag fortsätta experimentet och låta fågeln dö? Eller vill ni att jag avbryter?
Fågelexperimentet och åskådarnas reaktioner
Våra blickar vandrar runt i bilden via personerna som länkas ihop genom gester och blickar. På så sätt skapar konstnären en väldig dynamik i det trånga bildutrymmet. Vi ser vetenskapsmannen och hans åskådare. Bland dem finns en tonårig flicka som inte uthärdar att se på, utan håller för ögonen. En fadersgestalt lägger armen om henne och pekar uppfodrande på glaskupan. Som om han sa: Men kolla nu då (vi har betalat dyra biljetter för det här)! En yngre flicka (systern kanske?) tittar förfärat på fågeln.
En äldre herre sitter försjunken och tittar på bordet. Där står en skål med ett föremål. Kan det vara ett kranium eller kanske en lunga? På så sätt kan vi läsa in en vanitas-tolkning. Alltså en påminnelse att vi alla är dödliga. (Jag har tidigare skrivit om Vanitas, läs gärna inlägget). Ur skålen sticker en pinne upp. Den pekar mot vetenskapsmannen.
Pojken och mannen som sitter till vänster i bild är inte lika förfärade som flickorna (ty de är ju män och inte känslosamma fruntimmer). Den äldre av dem håller dessutom på att ta tiden med ett fickur. Kärleksparet bakom dem har bara ögon för varandra och tycks oberörda av stundens drama.
Till höger, i bakgrunden, ser vi en pojke som hanterar en fågelbur. Vi vet inte om han är på väg att hänga upp den på väggen (eftersom den gjort sitt och fågeln är ämnad att dö). Eller om han ska ta ner den för att fånga in den skonade fågeln.
En cirkel av ljus
Målningen är gjord i så kallad klärobskyr. Det vill säga en övervägande mörk målning med högdagrar som stark kontrast. Ljuskällan är dold för oss. Ljuset kommer strömmar ut bakom glasskålen och lyser upp åskådarnas ansikten.
När man ser hur Wright of Derby behandlat ljuset kanske man kommer att tänka på en annan konstnär, Caravaggio. Men vår konstnär var inte särskilt berest och har därför troligtvis inte sett någon sådan målning. Just det – Caravaggio var ju mästaren på klärobskyr och fick många efterföljare som målade i samma stil, så kallade Caravaggister. I Holland fanns en grupp sådana, Utrecht-caravaggisterna. Vår konstnär kan ha sett målningar av dem, tror vissa.
Eller så var han inspirerad av gruppen Leiden Fijnschilders (holländsk guldålder) som eftersträvade de mest naturtrogna avbildningarna. Likt så många barockmålningar avbildar Fågelexperimentet det mest dramatiska ögonblicket i ett skeende.
Nymfparakiten – Ett exklusivt offer
Hur som helst, låt oss återgå till nymfparakiten (också benämnd som nymfkakadua). Vid tiden var detta nämligen en mycket ovanlig art. Inte alls vanligt förekommande på våra breddgrader som husdjur. Ett fåtal hade importerats från kolonierna som påkostade burfåglar.
Därmed kan vi tolka in vilken tyngd och betydelse konstnären vill ge åt vetenskapen. Wright var nämligen anhängare av alla de vetenskapliga framsteg som upplysningstiden bar med sig. Så till den milda grad att han ville ha en synnerligen sällsynt art till att riskera sitt liv för vetenskapen. I denna målning är det vetenskapsmannen, inte Gud, som har makt över liv och död.
Slutligen vill jag varmt rekommendera National Gallerys imponerande, medryckande och mer djuplodande föredrag om målningen. Om du är i London kan du se målningen där.
Det var allt från dagens fågelskådning! Nu tar vi sommarlov!
/Karolina