Veckans pausfågel: Fågelexperimentet

Idag tittar vi på en fullspäckad 1700-talsmålning, där en stackars nymfparakit svävar mellan liv och död. Hur ska det gå för den arma kakaduan i experimentet?

Fågelexperimentet, originaltitel "An Experiment on a Bird in the Air Pump"
An Experiment on a Bird in the Air Pump, Joseph Wright of Derby, 1768. Olja på duk. 183 × 244 cm.

An Experiment on a Bird in the Air Pump heter oljemålningen som Joseph Wright of Derby (1734-1797) målade 1768 (jag kallar målningen Fågelexperimentet fortsättningsvis). Den avbildar ett vetenskapligt experiment utfört av en kringresande vetenskapsman. Scenen utspelar sig i en privatbostad. Därmed förstår vi att experimentet utförs i ett underhållningssyfte, snarare än i ett vetenskapligt sammanhang.

Vi tar plats vid bordet

Fågelexperimentet bygger på en gruppkomposition med 10 personer inblandade. De är samlade kring ett bord. Men kolla, platserna längst fram är lediga! Alltså är vi betraktare inbjudna att ta plats. Dessutom är det en man i röd rock som tittar ut på oss från tavlan. Det är själva vetenskapsmannen som söker kontakt.

Vi får väl säga att målningen huvudperson är vetenskapsmannen. Han som i detta ögonblick har makt över liv och död. Det beror på att han med hjälp av en vacuumpump just nu håller på att suga ut luften ur glaskupan, där en stackars nymfparakit är fångad. På sätt och vis är även den ömkansvärda fågeln huvudperson i målningen, trots sin ringa storlek.

Vetenskapsmannen tycks fråga oss: Ska jag fortsätta experimentet och låta fågeln dö? Eller vill ni att jag avbryter?

Detalj från Fågelexperimentet, originaltitel "An Experiment on a Bird in the Air Pump"
Nymfparakiten som i denna stund sakta kvävs och kämpar för sitt liv.
Detalj från Fågelexperimentet, originaltitel "An Experiment on a Bird in the Air Pump"
Vetenskapsmannen sträcker fram handen med en frälsarlik gest.

Fågelexperimentet och åskådarnas reaktioner

Våra blickar vandrar runt i bilden via personerna som länkas ihop genom gester och blickar. På så sätt skapar konstnären en väldig dynamik i det trånga bildutrymmet. Vi ser vetenskapsmannen och hans åskådare. Bland dem finns en tonårig flicka som inte uthärdar att se på, utan håller för ögonen. En fadersgestalt lägger armen om henne och pekar uppfodrande på glaskupan. Som om han sa: Men kolla nu då (vi har betalat dyra biljetter för det här)! En yngre flicka (systern kanske?) tittar förfärat på fågeln.

Detalj från Fågelexperimentet, originaltitel "An Experiment on a Bird in the Air Pump"
”Men hallå, kolla nu! Det är vetenskap!”

En äldre herre sitter försjunken och tittar på bordet. Där står en skål med ett föremål. Kan det vara ett kranium eller kanske en lunga? På så sätt kan vi läsa in en vanitas-tolkning. Alltså en påminnelse att vi alla är dödliga. (Jag har tidigare skrivit om Vanitas, läs gärna inlägget). Ur skålen sticker en pinne upp. Den pekar mot vetenskapsmannen.

Detalj från Fågelexperimentet, originaltitel "An Experiment on a Bird in the Air Pump"
Den äldre mannen sitter försjunken i tankar, tycks det.

Pojken och mannen som sitter till vänster i bild är inte lika förfärade som flickorna (ty de är ju män och inte känslosamma fruntimmer). Den äldre av dem håller dessutom på att ta tiden med ett fickur. Kärleksparet bakom dem har bara ögon för varandra och tycks oberörda av stundens drama.

Detalj från Fågelexperimentet, originaltitel "An Experiment on a Bird in the Air Pump"
Intresserade åskådare. Notera att herren håller tiden med ett fickur.
Detalj från Fågelexperimentet, originaltitel "An Experiment on a Bird in the Air Pump"
Vi har bara ögon för varandra!

Till höger, i bakgrunden, ser vi en pojke som hanterar en fågelbur. Vi vet inte om han är på väg att hänga upp den på väggen (eftersom den gjort sitt och fågeln är ämnad att dö). Eller om han ska ta ner den för att fånga in den skonade fågeln.

Detalj från Fågelexperimentet, originaltitel "An Experiment on a Bird in the Air Pump"

En cirkel av ljus

Målningen är gjord i så kallad klärobskyr. Det vill säga en övervägande mörk målning med högdagrar som stark kontrast. Ljuskällan är dold för oss. Ljuset kommer strömmar ut bakom glasskålen och lyser upp åskådarnas ansikten.

När man ser hur Wright of Derby behandlat ljuset kanske man kommer att tänka på en annan konstnär, Caravaggio. Men vår konstnär var inte särskilt berest och har därför troligtvis inte sett någon sådan målning. Just det – Caravaggio var ju mästaren på klärobskyr och fick många efterföljare som målade i samma stil, så kallade Caravaggister. I Holland fanns en grupp sådana, Utrecht-caravaggisterna. Vår konstnär kan ha sett målningar av dem, tror vissa.

Eller så var han inspirerad av gruppen Leiden Fijnschilders (holländsk guldålder) som eftersträvade de mest naturtrogna avbildningarna. Likt så många barockmålningar avbildar Fågelexperimentet det mest dramatiska ögonblicket i ett skeende.

Nymfparakiten – Ett exklusivt offer

Hur som helst, låt oss återgå till nymfparakiten (också benämnd som nymfkakadua). Vid tiden var detta nämligen en mycket ovanlig art. Inte alls vanligt förekommande på våra breddgrader som husdjur. Ett fåtal hade importerats från kolonierna som påkostade burfåglar.

Därmed kan vi tolka in vilken tyngd och betydelse konstnären vill ge åt vetenskapen. Wright var nämligen anhängare av alla de vetenskapliga framsteg som upplysningstiden bar med sig. Så till den milda grad att han ville ha en synnerligen sällsynt art till att riskera sitt liv för vetenskapen. I denna målning är det vetenskapsmannen, inte Gud, som har makt över liv och död.

Slutligen vill jag varmt rekommendera National Gallerys imponerande, medryckande och mer djuplodande föredrag om målningen. Om du är i London kan du se målningen där.

Det var allt från dagens fågelskådning! Nu tar vi sommarlov!
/Karolina

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Rembrandt med rördrom

Idag tar vi en titt på en statushöjande selfie från 1639. Självaste Rembrandt tar till ett fågeltrick i ett försök att upphöja sig själv till det riktigt fina folket. En rördrom kan vara 1600-talets svar på en Rolex!

Ett självporträtt i klärobskyr där vi ser Rembrandt hålla upp en död rördrom.
Rembrandt Harmenszoon van Rijn: Självporträtt med rördrom, 1639. Finns på Gemäldegalerie i Dresden.

Mannen på tavlan är konstnären Rembrandt. Han har målat sig själv som jägare och visar stolt upp sitt byte – en död rördrom – för oss. Rördrommen är en hägerfågel. Den jagades av den holländska adeln på 1600-talet. Andra fåglar som levde farligt på den tiden var fasaner, rapphönor, ripor, tranor, änder och gäss.

Faktum är att enbart adeln hade rätt att jaga vid denna tid och jakten var noga reglerad. Men Rembrandt var inte adlig. Följaktligen hade han inte rätt att jaga rördrommar, eller andra byten heller för den delen. Så varför har han framställt sig själv som jägare?

Rördrom. Bild från Wikimedia Commons.

Stolthet och rördrom

Sanningen är att Rembrandt eftersträvade en högre social status och gjorde en hel del för att höja sitt anseende. Han lyckades faktiskt riktigt bra. Jaktporträtt var traditionellt populärt bland adeln. Att avbilda sig som jägare var därmed ett sätt att associera sig med de högre skikten.

Egentligen var han son till en mjölnare från Leiden. Men genom giftermål med Saskia Uylenburgh hade han gift in sig i en uppsatt släkt. Dessutom hade hans porträttmåleri blivit så populärt på 1630-talet att han blev rik på sitt måleri. Han unnade sin familj ett flott hus och samlade konstföremål och kuriösa objekt i en kunstkammer. Han var också omskriven i sin samtid. Därtill beställde prinsen en hel serie tavlor av honom. Allt detta ökade på Rembrandts anseende.

Movin´ up

Vi kan tycka att ”Självporträtt med död rördrom” är en kaxig uppkomlings sätt att falskeligen marknadsföra sig som jägare (och därmed adel). Men faktum är att det gick så bra för Holland på 1600-talet, att den sociala rörligheten ökade och fler kunde leva ett välbärgat liv.

Alltså kunde borgerligheten ta efter aristokratins vanor mer och mer. Därför ökade efterfrågan på jaktporträtt, trots att beställarna inte alls hade rätt att jaga. Det var helt enkelt ett mode och ett sätt att befästa sin nya status.

Den stackars rördrommen är alltså 1600-talets motsvarighet till en Tesla eller Rolex. Och notera örhänget! En accessoar som kungar bar vid tiden och som var populärt bland fashionabla karlar på 15- och 1600-talen.

Bästa hälsningar Karolina

PS: Jag råkade trilla över denna målning när jag sökte artiklar om Hans Holbeins mansporträtt med rovfåglar, som jag skrivit tidigare om (läs här). I sökresultatet fanns en artikel om Rembrandts ”Self-portrait with Bittern”. Inte för att jag visste vad en ”bittern” var för något, men tänk om det var en fågel! Jo men visst! Som oftast när jag skriver om fåglar i konsten leder det ena till det andra och nya observationer väntar ständigt runt hörnet.
Carpe fågelskådning!


Relaterade inlägg