På vingar genom konsthistorien, del 12. Super-star steglitsen.

Vi uppehåller oss idag i en högintressant miljö för oss konstvetare: ”Den holländska guldåldern” och spanar in en stackars fjättrad steglits. Detta är otvetydigt konstens mest skådade fågel!


Steglitsan, konstnär Carel Fabritius, 1654. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Den holländska guldåldern (eller egentligen den ”nederländska”) är en period i Nederländernas historia då landet var den ledande handelsnationen i Europa. Vi snackar 1600-tal alltså. Ett extremt stort antal vetenskapsmän och konstnärer gjorde denna period framstående upptäckter och spektakulära konstverk (läs mer här).

Konstnären som gick upp i krutrök
Denna målning gjordes av en av dem, Carel Fabritius. Den stackars konstnären avled efter att ett krut-lager i hans hemstad Delft exploderade den 12 oktober, samma år som han hade målat detta mästerverk.

Grymma människor
På 1600-talet var steglitser populära husdjur. De kunde dresseras till att hämta vatten med en miniatyr-spann från ett större kärl!

På denna målning syns den stackars fågeln fjättrad med en kedja runt foten, sittande på en sittring på sin matbehållare, som är upphängd på en vägg. Det gör ont i mig att se fåglar med kedja runt foten. Kedjan omöjliggör det som måste vara fåglars mest naturliga drift: att flyga.

A4+
Målningen är bara lite större än ett A4-ark och finns på museet Mauritshuis i Haag (den som ändå finge komma dit…). Världens första målning att genomgå en CT-skanning. Mauritshuis har producerat EN MYCKET FIN interaktiv sida om just denna målning. Där kan du få veta mycket mer om målningen, så jag stoppar här…

Allt gott!/Karolina

PS: Jag skrev redan 2017 ett inlägg om denna målning, fast då gällde det ett boktips…

Relaterade inlägg

På vingar genom konsthistorien, del 11. Barock art-bonanza! MEGAMIX och Extra allt!

Som jag har längtat efter att få göra denna spaning! Så ta fram kikaren och kolla in en fullmatad oljemålning med en sjukt galen mix av arter.

Roeleant Savery: Landskap med fåglar, 1628. Bildkälla Wikimedia Commons.

Roelant Savery: Landskap med fåglar, 1628
Vi är nu inne i en tid då västvärlden håller på att erövra nya kontinenter och länder via nya sjövägar. Man koloniserar och missionerar.

Det vill säga suger ut, profiterar på, förslavar och pådyvlar sina egna idéer. Med sig hem har man ny kunskap och exotiska föremål.

Världen ska dokumenteras
Allt detta sjöfarande ledde till ett stort intresse för hela världen, dess beskaffenhet och mångfald. Världen, alla dess arter och förunderliga växter skulle dokumenteras! Ingen smartphone att fota med… Vad göra? Givetvis blev det konstnärer som fick i uppdrag att avbilda denna mångfald.

Vissa konstnärer fick resa med till kolonierna, andra fick stanna hemma och skapa avbildningar genom att gissa sig till hur de exotiska arterna ser ut, utifrån illustrationer och anteckningar som andra gjort.

Art-skryt och kuriosa-battle
För att visa att man var en man av värld och hade koll på alla upptäckter kunde man ju beställa en ball målning att skryta med! Detta är förmodligen vad som hänt här.

Konstnären, holländaren Roelant Savery, har fått i uppdrag att måla denna tavla, förmodligen med en exakt beskrivning av vilka arter som skulle ingå.

Detalj: Skedstork, kondor och struts.

Skit samma att att arterna inte existerar i samma habitat! Savery har mixat ihop lite av allt möjligt. En sumatrahäger, kondor, tupp och domherre i samma miljö. Skulle det vara något konstigt? Inte alls, syftet med målningen var att representera köparens kunnande om alla upptäckter. Inte alls att vara realistisk.

Naturum Falsterbo: Alltid redo!
Mina kollegor på naturum Falsterbo har varit högst behjälpliga med att artbestämma de fåglar som syns i bilden.

Högt upp i skyn svävar paradisfåglar. Sådana lyckades man inte frakta tillbaka till Europa, utan man strippade dem på sina skinn, som man skickade hem. Utifrån fjädrarna fick man fantisera ut hur de sett ut i det vilda. Kanske är det därför Savery låter dem glida omkring lagom vaga i skyn.

Andra arter är: Rödgul och blågul ara, stortrapp, vildkalkon, kasuar, struts, skedstork, kondor, skedand, påfågel, knölsvan, grå (eller svart) krontrana, grågås eller sädgås, dront, vit pelikan, gräsand och säkert många fler. Puh!

Utrotad dront
Savery är förresten känd för att ha gjort ett antal målningar av dronten. Den stackars dronten, hemmahörande på Mauritius, utplånades någon gång på 1600-talet. Om man får tro Savery såg den ut som på bilden nedan… Det gör ont i mig att denna knubbiga fågel med godmodig uppsyn fick stryka med på grund av människans rovgirighet.

Bilden nedan föreställer en dront som ägdes av en brittisk ornitolog, George Edwards.

Roeleant Savery: Edward´s dodo. Från sent 1620-tal. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Bye bye baroque birds! I nästa spaning får vi stifta bekantskap med fågelkonstens superstar nummer 1!

Allt gott/Karolina

PS: Tack till lektor Joacim Sprung som tipsade mig om denna målning. Hans  förstklassiga föreläsningar fick jag njuta av i höstas, då jag läste konsthistoria vid Lunds Universitet.

Relaterade inlägg

På vingar genom konsthistorien, del 10. STAREstruck

Nu befinner vi oss i renässansen (ca 1400-1600-tal). Kolla in denna förtjusande stare! Så uppmärksam, livfull och näpen. Den finns i porträttet vi ska tala om idag.

Detalj av ”Porträtt av en dam med ekorre och stare”, av konstnären Hans Holbein. Tillkomst ca 1526-28. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Beställningsporträtt
Tavlan är målad av Hans Holbein (en tysk konstnär), förmodligen under sin första resa till England. Damen tros vara en viss Anne Lovell, gift med en man i kretsen kring Henry VIII.

Staren har landat på den fina damens axel. I famnen sitter en ekorre. Ekorrar var absurt nog populära som husdjur i England ända sen 1300-talet!

Anspelningar
Dessa två djur tros anspela på Lovell-släktens vapensköld (som innehöll ekorrar) och en ordlek med antydning på ett gods de ägde: East Harling (uttala det lite slarvigt och det låter som du säger starling=stare).

Holbein brukade ofta ha med sällskapsdjur i porträtt. Men damen satt naturligtvis inte modell med dessa djur. Holbein har ”photoshoppat” in dem i målningen, förmodligen utifrån separata teckningar av dem.

Om jag fått välja, skulle herr Holbein fått avmåla mig med en katt, såklart. Eller allrahelst massor av katter!

Vilket djur skulle du vilja bli avmålad tillsammans med? Känner du någon koppling till ett speciellt djur?

Allt gott!
/Karolina

Relaterade inlägg

Svart och vitt, del 6. Komparation av två konstverk.

Ni tycker väl att jag börjar bli tjatig med det svarta och vita?! Jag trodde serien var avslutad, men så kom jag på att en av mina tentamensuppgifter från förra terminen skulle passa utmärkt på temat. Så, voilá, här kommer en så kallad komparationsuppgift som ingick i tentan på 1900-talets konsthistoria. Språket är såklart inte anpassat för webben…

Så här löd uppgiften: ”Abstrakt och föreställande bildkonst; skriv en kort text där du jämför ett abstrakt och ett föreställande verk (ur kurslitteraturen), visa på vad som är likt och vad som skiljer dem åt. (Om det inte är uppenbart av frågans formulering; ”likhet” kan handla om många andra saker än motiv!)”

Bridget Riley: Blaze (1962)

Och så här blev det…

Jag har valt att jämföra verken ”Blaze” (1962) av Bridget Riley och ”Tote” (1988) av Gerhard Richter. Det är två målningar i exakt kvadratiskt format och i svartvit färgskala. Sättet konstnärerna använt färgen skiljer sig dock markant åt. Riley har lagt tydligt avgränsade, svarta och vita färgfält utan gråtoner, i ett spetsigt sicksack-mönster, som vindlar inåt i en abstrakt, rund form. Richter, däremot, har avbildat sitt motiv, en liggande kvinna sedd från sidan, med hjälp av ett större tonomfång, från mörkaste svart, via djupa gråtoner till ljusgrått. Penseldragen är mjuka.

”Tote”, Gerhard Richter (1988).

Båda verken utmanar vår perception. I Rileys mönster uppstår optiska effekter som får bilden att pulsera av energi. Hos Richter har motivet medvetet skildrats med en suddig yta som omöjliggör fokus. Bilden tycks samtidigt sväva strax framför och innanför bildytan, men hela tiden omöjlig att fullständigt fixera.

Kompositionsmässigt är bilderna väldigt olika. Rileys runda form är symmetriskt placerat på bildytan och inryms innanför bildens kanter. Richters avbildar sitt motiv med ett delutsnitt, vi ser bara kvinnans huvud och axelparti. Motivet fortsätter ut i det negativa bildrummet och vi får som betraktare skapa vår egen förståelse, av vad som kan tänkas finnas utanför bildytan.

Bildrummet är en annan aspekt, som skapas med olika medel av de två. I båda fallen uppstår tvetydigheter. Trots att Rileys bild är abstrakt, så lockas jag ändå att avläsa ett slags motiv. Målningen visar djup och volymer, mönstret tycks omväxlande stå ut och sjunka inåt, i en spiralformad kantighet. I takt med att sicksackmönstret tätnar, leds ögat inåt, mot mitten, där en vit, irislik form väntar. Kanske är det ett hål, genom vilken bakgrunden skymtar. Här finns en osäkerhet, om spiralformen verkligen befinner sig framför den helvita ytan eller om formen i själva verket har perforerat den? Finns det alls något ”framför” och ”bakom”? Det är betraktaren som själv konstruerar förståelsen av ett bilddjup här.

I Richters fall är bildrummet lite lättare att avkoda. Kvinnokroppen, som befinner sig i förgrunden, avtecknas mot en jämnsvart bakgrund, som inte säger mycket om miljön, i det utrymme, där scenen utspelas. Men eftersom huvudmotivet, kvinnan, är föreställande så accepterar jag den mörka ytan som en rumslighet, om än något mystisk.

Jag kan konstatera att det finns överraskande många beröringspunkter mellan Rileys exakta abstraktion och Richters organiska motiv.

Relaterade inlägg

Miljöer med Magnus, del 2.

Förra gången skrev jag om Magnus Peterssons fotografier av övergivna miljöer som han bygger upp i små modeller. Och jag har nu också  träffat honom In Real Life och ställa några frågor. Här ska du få höra!

Magnus Petersson. Bildkälla: Kalmar Konstmuseum.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Karolina: Varför återkommer du till tysta och övergivna miljöer i din konst?
Magnus: Fascinationen för det övergivna har följt med mig sen barndomen. Att upptäcka eller återupptäcka bortglömda miljöer. Som ett Pompeji som ingen annan hittat. Jag kommer dit, jag är först, jag smyger in…

Karolina: Har du uppsökt sådana här ställen i verkligheten?
Magnus: Ja! Först till fots, sen med cykel och så småningom med bil. Jag har varit inne i många sådana här miljöer.

Karolina: Vad är det som fascinerar?
Magnus: I ödehusen finns det kvar en berättelse om de människor som vistats där. Man kan hitta lösa trådar och människor börjar växa fram. Det är lite som släktforskning!

Det är också berättelsen om det ändliga i vår tillvaro. Man är här på jorden en kort stund, man ärver av sina förfäder och lånar av sina efterkommande. Man är en del av en kedja. Ibland kan något lämnas kvar.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Minnen väcks till liv
Karolina: Vilka reaktioner får du från de som ser dessa bilder?
Magnus: I vissa fall handlar det om fascination över det illusionistiska och hantverksmässiga. Att man lyckats lura dem. Vissa blir nästan lite förnärmade!

Men åtminstone bland de äldre väcker dessa miljöer minnen. Man minns en slags lantliga, borgerliga miljöer som idag nästan är helt borta. När jag var liten såg det ut så i en del hem. Min farmor och farfar hade ”sal” och ”herrum”. De var tillbommade och ouppvärmda, om det inte skulle bli kalas.

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Nostalgi, vemod och det sublima
Karolina: Jag är själv uppvuxen på en stor gård på landet. I vårt hus fanns en salong och en matsal. Det är kanske därför dina bilder tilltalar mig så mycket. De rör vid något i mig. Det kanske är vad man kallar nostalgi.

Magnus: Nostalgi är nästan ett skällsord idag. Det är fel, tycker jag. Nostalgi är en känsla som kan vara befogad. Det handlar om att man klamrar sig fast vid det som varit, en känsla av förlust och saknad och att allt går för fort. Då är det lättare att titta tillbaka och minnas det som varit för man färdas i svindlande fart framåt.

Jag kanske hellre skulle använda ordet vemod över förfallet, över det förgängliga. Det förgängliga och förfallna har alltid ett inslag av skönhet och då är man inne på det som kallas det sublima. Något hotfullt och vackert på samma gång.

Att slinka in utan att bli upptäckt
Karolina: Dessa bilder ger sken av att vara fotografier av verkliga miljöer. Vems blick är det i så fall som ser dessa miljöer? Är det en objektiv bild eller är det någons öga vi får låna?
Magnus: Det är personen som olovandes slunkit in i huset! En voyeur. Någon som tittar utan att själv blir upptäckt. Den blicken är det!

Ur serien ”Tillslutet” av Magnus Petersson. Bilden publicerad med tillstånd från konstnären.

Modeller är modellen!
Karolina: Varför väljer du att bygga upp miljöer, sätta ljus och fotografera? Du hade ju kunnat måla?
Magnus: Jag började faktiskt med att måla miljöer. Det är en slump eller olyckshändelse att jag fotograferar idag. Vi fick en uppgift på en konstskola jag gick. Vi skulle bygga en modell, sätta ljus, fotografera och måla.

Jag var inspirerad av Vilhelm Hammershøi och ville måla sådana interiörer. Denna metod skulle kunna leda fram till ett sådant måleri.

När jag väl hade byggt modellen och tagit fotot så upptäckte jag en del oväntade effekter. Bl a såg jag att det varma ljuset trollade bort skalkänslan och då började jag tänka att jag istället skulle förbättra finishen i modellerna och använda mer fokuserade ljuskäglor. Då skulle jag kunna lura betraktare att det var gjort i fullskala. Mina lärare uppmuntrade mig i detta.

När jag målade hade jag blivit mentalt uttröttad efter ett par timmar. Men att bygga modeller är som terapi! Ok, det tar lång tid, men det är ett hantverk att bygga modellerna. När jag sen ljussätter så uppstår magi.

__________________________

Här avslutas samtalet och jag tänker att det sannerligen är fascinerande att titta på Magnus bilder. Nostalgi och vemod är något fint, så länge det inte går över i grubbel. Eller att man tappar fokus från här och nu. Men personligen behöver jag då och då ta en tur till Biblioteket och känna lukten av gamla dammiga böcker och se ett skarpt släpljus skapa långa skuggor på ett gammalt, gistet trägolv.

Relaterade inlägg