Kategoriarkiv: Konsten

På vingar genom konsthistorien, del 12. En super-star steglits.

Publicerat av
Svara

Vi uppehåller oss idag i en högintressant miljö för oss konstvetare: ”Den holländska guldåldern”. Här spanar vi in en stackars fjättrad steglits. Detta är tveklöst konstens mest skådade fågel!

Den berömda tavlan som föreställer en steglits.


Steglitsan, konstnär Carel Fabritius, 1654. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Den holländska guldåldern (eller egentligen den ”nederländska”) är en period i Nederländernas historia på 1600-talet. Då var landet den ledande handelsnationen i Europa. Dessutom gjorde ett stort antal vetenskapsmän framstående upptäckter och konstnärer målade spektakulära konstverk (läs mer här).

Konstnären som gick upp i krutrök

Carel Fabritius var en av de skickliga konstnärerna. Det är han som målade steglitsen är 1654. Den stackars konstnären avled efter att ett krut-lager i hans hemstad Delft exploderade den 12 oktober. Alltså samma år som han hade målat detta mästerverk.

Grymma människor

På 1600-talet var steglitser populära husdjur. Man kunde dressera dem till att hämta vatten med en miniatyr-spann från ett större kärl! Därför kallas de på holländska puttertjes. Det betyder ungefär vattenbärare.

På denna målning ser vi en stackars steglits fjättrad med en kedja runt foten. En följd är att fåglars mest naturliga drift, att flyga, blir omöjlig. Steglitsen sitter på en sittring på sin matbehållare, som är upphängd på en vägg. Det gör ont i mig att se fåglar med kedja runt foten.

A4+

Målningen är bara lite större än ett A4-ark och finns på museet Mauritshuis i Haag (den som ändå finge komma dit…). Konstverket var världens första målning att genomgå en CT-skanning.

Slutligen vill jag tipsa om att Mauritshuis har producerat EN MYCKET FIN interaktiv sida om just denna målning. Exempelvis får du veta mer om tiden då konstnären verkade, influenser från Rembrandt och den hemska krutexplosionen.

Allt gott!/Karolina

PS: Jag skrev redan 2017 ett inlägg om denna målning, fast då gällde det ett boktips…
PS 2: Läs gärna min artikel om steglitsmålningen som publicerades i Vår Fågelvärld, 2021.

Relaterade inlägg

På vingar genom konsthistorien, del 4. Horus-falken.

Publicerat av
2

Denna gång riktar vi kikaren mot det antika Egypten (ca 3150-30 före vår tideräknings början) och spanar efter Horus-falken.

Horus-falken i form av en stor stenskulptur.

Horus-skulptur i kolossalformat utanför Horus-templet i Idfu. Templet uppfördes 237-57 före vår tideräknings början. Bildkälla: Ad Meskens/Wikimedia Commons.

Hos egyptierna var Horus en gud, som oftast uppenbarade sig i form av en falk eller en mansgestalt med fågelhuvud. Horus hade olika funktioner genom tiderna. Alltså är det en komplex gud, med många betydelser.

Horus-falken med mansgestalt och falkhuvud på en pergamentbild med hieroglyfer runt

Horus. ca 1200 före vår tideräknings början. Källa: Wikimedia Commons. Huvudbonaden är en så kallad ”pschent”- en ”dubbelhatt” som kombinerar kejsarhuvudbonaderna från både nedre och övre Egypten.

Sol, himmel och död

Horus tycks främst ha varit förknippad med solen och himlen. Men han var också en beskyddare av hela egyptiska riket (nedre och övre Egypten), kungligheter och en guide för de döda i livet efter detta. Egyptierna var ju som besatta av detta med döden. Därför handlade det mesta i deras liv om att förbereda sig för livet efter detta.

”Same, same but different”

Trots att Horus är falk-guden så avbildade man även solguden Ra avbildad med falkhuvud emellanåt. Således verkar gudarna ha varit gränslösa och lånar varandras attribut till och från! Men till skillnad från Horus så har Ra solskivan som attribut på huvudet. Se bild:

Gudarna Imentet och Ra från Nefertaris grav, ca 1400 före vår tideräknings början. Bildkälla: Wikimedia Commons.


Pilgrimsfalk eller slagfalk?

Förebilden för Horus-falken kan ha varit en pilgrimsfalk eller en slagfalk. Hursomhelst, det är inte svårt att fatta att egyptierna gav en gud fågelgestalt. En fågel som seglar högt uppe i den solgassande skyn, som har knivskarp blick och nobelt utseende. På så sätt passade falken perfekt in i egyptiernas strama estetik (som jag gärna skulle skriva mer om, men det får bli en annan gång).

En Horus-amulett hittad på en mumie, från år 1254 före vår tideräknings början. I klorna håller den ”shen-ringar”, en symbol för evigt beskydd. Bildkälla: Wikimedia Commons.


Tycker du, som jag, att det antika Egypten är något alldeles extra?

Slutligen vill jag säga att ”de gamla egyptierna” var otroligt mystiska, avancerade och stiliserade i sin mytologi och estetiska uttryck. Det saknar motstycke i konsthistorien, det är i alla fall de flesta överens om.

Ytterligare fascinerande fakta om berättas i avsnittet om Antikens Egypten i podden Myter och Mysterier. Mycket nöje!

Vi hörs snart igen!
Karolina

PS: Läs gärna min artikel om fågelskådning i Antikens Egypten, som publicerades i Vår Fågelvärld, 2021.

Relaterade länkar

På vingar genom konsthistorien, del 1. Fåglar i konsten.

Publicerat av
4

Nu påbörjar vi en riktig långkörare… Nästan i klass med Dallas på 80-talet. Vi ska nämligen börja skåda fåglar i konsten. Häng med på turen!

Litet smakprov på några fåglar vi kommer att skåda under ett antal månader framöver. Bildkälla: Wikimedia.

Fåglar i konsten, ett härligt motiv för voyeurer

Konstvetare och fågelskådare har mycket gemensamt, tror jag. Vi måste vara samhällets mest hängivna voyeurer, inte sant? Vi älskar att iaktta… Så därför tänkte jag, att fåglar är ett roligt motiv att följa genom konsthistorien.

Krysslistor och monumentkunskap

Fågelskådare har så kallade krysslistor med olika arter de bockar av. Ju fler arter man sett, desto bättre! Därför gäller det förstås att kunna känna igen fåglar och artbestämma.

Något liknande har också vi konstvetare, men då kallas det monumentkunskap. Det är inga riktiga listor, men vi förväntas känna till ett stort antal verk ur konsthistorien, kunna datera och ange upphovsperson, samt sätta in verken i en kontext.

Således gäller för både ornitologer och konstvetare  att skåda och åter skåda tills man får upp känslan och erfarenheten.

Utrustning

Slutligen lite materialtips. Det är inte bara fågelskådare som har kikare. En föreläsare inom konsthistoria, rådde oss studenter att skaffa en liten teaterkikare! På så sätt skulle vi bättre kunna granska olika detaljer t ex inom arkitektur.

Så häng med, vetja! Och tipsa mig gärna om några specifika konstverk med fåglar som du gillar.

Allt gott! Karolina


PS: Jag har tidigare skrivit en serie om djur i konstens tjänst. Läs den gärna!

Relaterade inlägg

Svart och vitt, del 6. Komparation av två konstverk.

Publicerat av
Svara

Ni tycker väl att jag börjar bli tjatig med det svarta och vita?! Jag trodde serien var avslutad, men så kom jag på att en av mina tentamensuppgifter från förra terminen skulle passa utmärkt på temat. Så, voilá, här kommer en så kallad komparationsuppgift som ingick i tentan på 1900-talets konsthistoria. Språket är såklart inte anpassat för webben…

Så här löd uppgiften: ”Abstrakt och föreställande bildkonst; skriv en kort text där du jämför ett abstrakt och ett föreställande verk (ur kurslitteraturen), visa på vad som är likt och vad som skiljer dem åt. (Om det inte är uppenbart av frågans formulering; ”likhet” kan handla om många andra saker än motiv!)”

Ett av verken som ingick i min komparation.

Bridget Riley: Blaze (1962)

Och så här blev det…

Jag har valt att jämföra verken ”Blaze” (1962) av Bridget Riley och ”Tote” (1988) av Gerhard Richter. Det är två målningar i exakt kvadratiskt format och i svartvit färgskala. Sättet konstnärerna använt färgen skiljer sig dock markant åt. Riley har lagt tydligt avgränsade, svarta och vita färgfält utan gråtoner, i ett spetsigt sicksack-mönster, som vindlar inåt i en abstrakt, rund form. Richter, däremot, har avbildat sitt motiv, en liggande kvinna sedd från sidan, med hjälp av ett större tonomfång, från mörkaste svart, via djupa gråtoner till ljusgrått. Penseldragen är mjuka.

Ett av verken som ingick i min komparation.

”Tote”, Gerhard Richter (1988).

Båda verken utmanar vår perception. I Rileys mönster uppstår optiska effekter som får bilden att pulsera av energi. Hos Richter har motivet medvetet skildrats med en suddig yta som omöjliggör fokus. Bilden tycks samtidigt sväva strax framför och innanför bildytan, men hela tiden omöjlig att fullständigt fixera.

Kompositionsmässigt är bilderna väldigt olika. Rileys runda form är symmetriskt placerat på bildytan och inryms innanför bildens kanter. Richters avbildar sitt motiv med ett delutsnitt, vi ser bara kvinnans huvud och axelparti. Motivet fortsätter ut i det negativa bildrummet och vi får som betraktare skapa vår egen förståelse, av vad som kan tänkas finnas utanför bildytan.

Bildrummet är en annan aspekt, som skapas med olika medel av de två. I båda fallen uppstår tvetydigheter. Trots att Rileys bild är abstrakt, så lockas jag ändå att avläsa ett slags motiv. Målningen visar djup och volymer, mönstret tycks omväxlande stå ut och sjunka inåt, i en spiralformad kantighet. I takt med att sicksackmönstret tätnar, leds ögat inåt, mot mitten, där en vit, irislik form väntar. Kanske är det ett hål, genom vilken bakgrunden skymtar. Här finns en osäkerhet, om spiralformen verkligen befinner sig framför den helvita ytan eller om formen i själva verket har perforerat den? Finns det alls något ”framför” och ”bakom”? Det är betraktaren som själv konstruerar förståelsen av ett bilddjup här.

I Richters fall är bildrummet lite lättare att avkoda. Kvinnokroppen, som befinner sig i förgrunden, avtecknas mot en jämnsvart bakgrund, som inte säger mycket om miljön, i det utrymme, där scenen utspelas. Men eftersom huvudmotivet, kvinnan, är föreställande så accepterar jag den mörka ytan som en rumslighet, om än något mystisk.

Jag kan konstatera att det finns överraskande många beröringspunkter mellan Rileys exakta abstraktion och Richters organiska motiv.

/studenten Karolina


PS: Jag har även publicerat en uppgift från fortsättningskursen i konsthistoria, Facetime med Egon Erwin Kisch. Dessutom kan du ladda ner min B-uppsats i konsthistoria i detta inlägg.

PS2: Och här kan du läsa mer om konsthistoria vid Lunds universitet.

Relaterade inlägg

Konst och krig, del 2.

Publicerat av
Svara

Förra inlägget handlade om de svåra tider vi lever i. Hur galningar far fram och dödar människor och förstör allt fint som skapats. Idag fortsätter jag på den tråden och fokuserar på s.k. ikonoklasm. Ett fenomen som sticker upp sitt fula tryne då och då genom konsthistorien.

Inställningen att man ska förstöra sin motståndares artefakter (ofta religiösa) kallas bildstormning, eller med ett finare ord ikonoklasm. Det är ingen ny företeelse utan har skett flera gånger genom historien.

Här kommer en bild från St Martin-Katedralen i Utrecht. Så här blev det när reformationsivriga kalvinister bedrev sin ikonoklasm. Resultatet blev att de hackade bort ansiktena på helgonen. Därför att kalvinisterna ansåg att det var avgudadyrkan att ha sådana bilder i kyrkan.

Konstverk drabbat av ikonoklasm.

Detalj från katedralen i Utrecht, Nederländerna. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Ikonoklasm i dag

I likhet med kalvinisterna förstör även folk idag gammal fin konst. 2001 sprängde talibaner 2 jättelika Buddhastatyer från 500-talet i Afghanistan. Dessa hjärntvättade talibaner påstod att de fridfulla monumentalskulpturerna var ”avgudar”.

2015 förstörde IS bland annat en 2000 år gammal lejonskulptur som vakat över ett tempel i den antika syriska staden Palmyra. Lejonet var populärt, inte minst bland turister. Det var ett av de första objekten IS förstörde när de intog staden.

Det 2000 år gamla lejonet i Palmyra som det såg ut innan det förstördes. Vad hade det gjort för ont? Bildkälla: Wikipedia Commons.

Människor eller skulpturer?

Människor blir dödade och sprängda i bitar i olika oroshärdar runt om i världen. Ska man då bry sig om några förstörda skulpturer? Ska man ägna sig åt några dammiga stenbumlingar eller lägga sin energi på något annat?

Människor och skulpturer!

Det gör ont i mig att människor far illa. Men det gör också ont i mig att konst får stryka med i krig. Det behöver inte vara någon motsättning i detta. Människor OCH artefakter är viktiga. Kort sagt: Om människan får ha kvar sina artefakter får hon ha kvar sin historia, kultur och identitet.

Konst för en bättre värld

Om konsten kan vara en tröst, en spegel att se sig själv i, en värld som berikar vårt inre, ja då borde konst och kultur stå mycket högt på dagordningen för en bättre värld.

Låt konsten vara vår sköld när galenskapen rasar. Ett ymnighetshorn av berättelser, fantasi och visdom. Ge mig mer av det ymnighetshornet. Nu!

Hur känner du inför de tider vi lever i? Tycker du att konst och kultur kan hjälpa mot hemskheterna? Skriv gärna och berätta.

Relaterade inlägg