Drömska och svarta som sot. Mytomspunna och fantasieggande. I detta inlägg tittar jag närmare på fotoserien Ravens (korpar), av den japanske fotografen Masahisa Fukase.
Denna video visar en genombläddring av boken Ravens.
Korpar som terapi
Dagens inlägg handlar om fotoserien Ravens. Men också om sorgebearbetning. Masahisa Fukase fotograferade Ravens-projektet mellan 1976 och 1982. Det skedde i samband med hans skilsmässa. Därför tolkar många hans fotoprojektet som ett sorgearbete. Att lämna någon, eller att bli lämnad, innebär för de flesta en sorg. Följaktligen är det något som man behöver bearbeta och processa.
När förlusten gör så ont, att det knappt går att uthärda, måste man hitta strategier att överleva. För en kreativ person kan skapande vara en utväg. För någon annan hjälper motion. Fukase fotograferade korpar. Det resulterade i en omfattande serie med väldigt annorlunda fågelfotografier.
Svärta i bild och själ
Bilderna långt ifrån perfekta tekniskt. Motivet är ofta ur fokus, bildutsnitten är oväntade och svärtan är minst sagt närvarande i varenda bildruta. Både bokstavligt och bildligt talat. Men vår tolkning av bilderna styrs så klart av, att vi känner till upphovspersonens situation.
Man kan undra, om man tolkat bilderna annorlunda utan denna vetskap? Men trots allt, är det extremt starka bilder, som låter oss känna ”korpigheten” hos korparna. Det är bilder som söker efter något. Bilder som famlar. Precis som ett tungt sorgearbete.
Nu är bloggen tillbaka efter en lång och härlig sommar. I dag berättar jag om mitt fina vitrinskåp. Det är till brädden fyllt av prylar.Alltså ett personligt kuriosakabinett. Häng med mig och titta vad som finns på hyllorna!
Tant Gerdas magnetiska vitrinskåp
Jag har alltid älskat att titta in i skåp och glasmontrar. Ett tidigt barndomsminne är när mor och jag besökte en tant som bodde någonstans i Östra Göinge. Tror tanten hette Gerda.
I alla fall, denna dam hade ett vitrinskåp med belysning, i ett hörn i vardagsrummet. Detta skåp var proppfullt med dockor. Och inte vilka dockor som helst utan sådana där med folkdräkter. Alltså souvenirer som var populära att köpa vid charterresor utomlands. Således stod en salig blandning av olika nationaliteter arrangerade bakom glasdörrarna. Bäst minns jag de spanska flamenco-paren i sina bjärta blanka kläder.
Det hela gjorde ett mycket djupt intryck på mig. En följd blev att jag vid besöken hos Gerda drogs till skåpets visuella lockelser med en kraft, som minst sagt var magnetisk!
Bakom glas och bom
Och nu i vuxen ålder är jag alltså stolt ägare till ett eget skåp med glasdörrar. För min del börjar skåpets historia någon gång sent 70-tal eller möjligtvis tidigt 80-tal. Det var då min mor ropade in det på auktion. Därefter slipade hon det och målade det vitt invändigt och svart utvändigt (jag har i ett tidigare inlägg berättat om mors insiktsfulla inställning till återbruk).
När jag skulle välja vilka möbler jag ville behålla efter mina föräldrar så var detta vitrinskåp ett självklart val. Och nu fungerar det alltså som mitt alldeles egna kuriosakabinett.
Mitt egna vitrinskåp
Dessa angenäma minnen kommer nu upp till ytan, när jag nu i vuxen ålder reflekterar över mitt eget vitrinskåp och mitt liv. Skåpet har blivit en kär följeslagare i mitt sökande efter mening och fotfäste i en snurrig värld. Det är en plats där föremål sträcker sig bakåt och framåt i tiden, för att hämta fram minnen, känslor och tankar.
Skåpets innehåll
Ett gammalt vykort från Egypten
En replika av ett etruskiskt brunnslock, ”Bocca della Verità”
Stenar jag funnit på en safari i Egyptens öken
Farbror Helges Brownie (tidig kameramodell från Kodak)
Ett av mors nystan med utklippta remsor till trasmattor
Morfar Antons Ritbok för folkskolan
Mitt studentleg från Konstfack
Bilder på mina små pälsklingar Rusty, Cosmo, Sally och Sessan
Ett suddgummi som föreställer museet Mauritshuis i Haag
Min första nallebjörn
Monogram som mor broderat
Fars mössband från Oscar II
Ett klot med Vånga-granit
Fina föremål i glas och metall
Ett kassettband med Ulla Billquist
En samlartallrik med bild av Utvandrarmonumentet
Ett foto på min moster Greta som sågar upp en spettkaka
Fars vinster i lokala schacktävlingar
Ett urgammalt fotoalbum med kalotypier av släktingar
Ett tovat hjärta från Georgien, som en vän gett mig
En tallrik jag åt på som barn
En kompass för framtiden
En bronskatt av Petter Pettersson
Ett nyckelhål (!)
Ett plåtskelett
Souvenirer från Florens, Venedig, Armenien, London, Salamanca, Granada
En fin plåtburk med katter utanpå
…och mycket mer!
Mitt alldeles egna skåp skänker mig mycket glädje. Dessutom är det verkligen ett conversation piece. Folk som kommer på besök blir förtjusta, inspirerade och ställer frågor.
Den antika avdelningen i mitt kabinett!Minnen från resor och lite annat!Svanarna längst fram är i själva verket saltkar. Man ska dra vingarna åt sidan och ta salt ur svanens glaskropp med en liten sked. Ungen på bilden är jag.
Kuriosakabinettens historia
Konstvetaren i mig vill nu kort upplysa om vad ett kuriosakabinett är. Som ett sätt att presentera världen i ett nötskal skapades från renässansen och framåt kuriosakabinett. Dessa skåp blev särskilt populära under barocken.
Kuriosakabinetten visade upp märkliga och ovanliga ting från världens alla hörn. Saker från naturen kallades naturalia. Utöver det, förnäma konstföremål som geniala konstnärer och hantverkare skapat, så kallade artificialia.
Förutom att visa upp ting för nöjes skull, skulle kuriosakabinetten också presentera ägarens rikedomar och kunskap om alla nya upptäckter i världen. Dessutom skulle kabinetten väcka förundran över den allsmäktiga gudens märkvärdiga skapelser och påminna om livets förgänglighet. Därför har dessa kabinett samtidigt element av statusmarkör, kunskapsbas och världsåskådning.
Kuriosakabinett från 1600-talet. Bildkälla Wikimedia Commons.Tyskt kuriosakabinett med koraller. Tidigt 1700-tal. Bildkälla Wikimedia Commons.Viktor Wynds Museum av kuriositeter, London. Bildkälla Wikimedia Commons.
Har du ett ställe där du samlar minnessaker? Skriv gärna och berätta genom att kommentera nedan!
Folk köper julklappar som galningar. Själv är jag lyckligt förskonad från sådant. Jag varken köper eller önskar mig några julklappar – och det är precis så som jag vill ha det. Jag har redan fått den finaste gåva man kan få.
Begåvad med bästa möjliga gåva
Titta på bilderna nedan. De visar en liten unge som öppnar julklappar. Scenerna utspelar sig utanför lilla byn Oppmanna, i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Ungen på bilderna är jag. Som enda barnet fick jag all uppmärksamhet hemma. Därför fick jag så klart många fina julklappar!
Men den finaste gåvan av alla, den är ingen pryl. Jag fick med mig något mycket, mycket mer värdefullt från min uppväxt: Kreativitet och iakttagelseförmåga. Denna gåva lärde jag mig främst av mamma och min moster.
I bilden till höger bär jag en så kallad Madicken-klänning, som min mor och moster sydde till mig av en röd-och-vitrutig köksgardin!
Min mor Doris och min moster Greta var två omtänksamma och kärleksfulla personer som fanns i min närhet när jag växte upp. Båda var mycket kreativa, med blick för det vackra, kvalitet och det som kanske ingen annan lade märke till. Det skulle vara fint! Man kunde – och skulle – göra det så vackert runt sig som möjligt. Även om kassan var skral.
Mamma var exempelvis loppisfantast redan på den tid, då slit-och-släng fortfarande var norm och second hand ett skällsord. Hon köpte billiga, antika möbler som hon renoverade genom att slipa och måla. Hon klippte ner avlagda lakan och klädesplagg till tygremsor att väva trasmattor med. Varje jul skapade hon en fantastisk julkrubba med växter, mossa, en konstgjord sjö, djur och en massa fina små detaljer.
Min moster Greta var som en extra mamma. Hon var expert på att handarbeta och sydde fantastiskt fina kläder. Hon vävde vackra dukar och lagade underbar mat.
Mamma till vänster och moster Greta till höger.
Att göra allt av ingenting
Mamma sa något jag aldrig glömmer. Om min kusin, som i mammas ögon var väldigt kreativ, sa hon: ”Hon kan göra allt av ingenting”. Det betydde, att det enda man behöver för att skapa, är fantasi. Följaktligen behöver man inga dyra material eller avancerad utrustning. Istället ska man använda sina ögon och se sig omkring, för att skapa något fint av det man redan har.
Denna visdomsöverföring tilldrog sig på den tid, då ”kreativa material”, som exempelvis färgat papper och paljetter, var hårdvaluta och inget man köpte till sina barn. Tänk dig att jag fick rita på bakplåtspapper när jag växte upp! Och se så bra det gått för mig! Jag lever ett mycket rikt liv eftersom jag fick den finaste gåva jag kan tänka mig. Lärdomen att vara kreativ och blick för möjligheter.
Ha en riktigt härlig jul allesammans och ta vara på det som är betydelsefullt i just era liv! //Karolina
PS: Jag har i ett tidigare inlägg berättat om ett av mina kreativa uttryck, popup-kortstillverkning! Läs här.
Har du någonsin nätdejtat? Det vill säga presenterat dig med foto och text inför främlingar i hopp om ett gott parti? Jag testade nätdejting på Match under några månader detta år, med extremt lyckat resultat. Men att välja profilbild var inte det lättaste. Man vill ju se avslappnad och spännande ut, framstå som välvårdad men inte överdrivet självmedveten. Puh!
Varför inleder jag detta inlägg med att prata om nätdejting, undrar ni kanske? Jo, innan fotografiets intåg fanns det faktiskt en slags motsvarighet: friarporträtt. För att finna en lämplig maka eller make målade konstnärer fördelaktiga porträtt av den giftasmogna. Dessa porträtt skickade man till den potentiella motparten innan man avtalade något bestämt.
Ofrivillig profilbild
Den franska filmen Porträtt av en kvinna i brand handlar om just en sådan situation. Héloïses mor ska gifta bort henne med en friare i Milano. Modern har redan försökt få ett porträtt målat, men Héloïse har motsatt sig att bli avbildad och hela tanken på giftemålet.
Därför lejer modern en kvinnlig konstnär, Marianne, som ska utge sig för att vara sällskapsdam åt Héloïse på dagarna. På kvällarna ska hon i smyg arbeta på ett porträtt i olja, utifrån dagens minnesbilder. På detta sätt ska Marianne under en begränsad tid åstadkomma ett attraktivt porträtt av Héloïse, helt utan dennas vetskap.
Oplanerad romantik
De två unga kvinnorna förälskar sig i varandra. Således handlar det både om omöjlig kärlek och konstnärsrollen för en kvinna under sent 1700-tal. Berättelsen är otroligt fint filmad och ljussatt. Hur det utvecklar sig kan du se om du loggar in på Cineasterna och lånar filmen med ditt bibliotekskort.
Jag tidigare filmtipsat om andra konstrelaterade filmer, till exempel Tulpanfeber, Tecknarens kontrakt och Kvinnan i guld. Har du någon konstrelaterad film du vill tipsa om? Hör gärna av dig till mig!
Har du någonsin önskat att göra en tidsresa? Till en speciell epok? I dagens filmtips drömmer amerikanen Gil om 1920-talets Paris. Och han hamnar faktiskt där!Midnatt i Paris är en charmig och lättsmält feelgoodfilm.
Är du sugen på en smårolig och elegant tidsresa med romantiska förtecken? I så fall ska du surfa in på Cineasterna.com och låna filmen ”Midnatt i Paris” av Woody Allen. Alltså är det helt gratis via ditt bibliotekslånekort!
Midnatt i Paris, en kort resumé
Filmen handlar om Gil som är i Paris med sin amerikanska fästmö Inez och hennes snorrika föräldrar. Ganska snart förstår vi att de trolovade har vissa meningsskiljaktigheter. Fästmön Inez och hennes föräldrar begriper inte charmen med Paris. Eller hur någon kan föredra Frankrike framför USA. Men Gil är av ett annat slag. Han drömmer sig bort, till 20-talets Paris. Som enligt honom var en riktig guldålder.
Tripp i tiden
En kväll vill Gil en promenad på egen hand. Flickvännen Inez fortsätter kvällen med bekanta. Och Gil spatserar ensam runt på Paris gator. Vid midnatt, när klockorna slår tolv, stannar en gammal tjusig Peugot på gatan framför honom. Han blir inbjuden att åka med till en fest och vips är han förflyttad till 20-talet!
Några av personerna som Gil träffar är Zelda och Scott Fitzgerald.
Där möter han massor av berömda personer. Till exempel paret Fitzgerald, Picasso, Hemingway och Gertrude Stein. Alltså en hel drös av hans idoler. Med andra ord befinner han sig helt plötsligt i sin favorit-epok. Och efter en stunds förvirring finner Gil sig i situationen. Därmed tar han chansen och släpper loss med 20-talets mest kända konstnärer och författare.
I denna scen samtalar Gil med självaste Gertrude Stein.
Men hur ska han förklara sig för sin flickvän? Och kan han ta henne med sig på en tidsresa? Och hur blir det med Adriana, den vackra kvinnan som han träffat på 20-talet? I likhet med Gil drömmer även hon sig tillbaka, men till La Belle Époque. För att få svaret blir du tvungen att masa dig till Cineasterna och streama denna lilla pärla.
Har vi alla en golden age vi går och längtar till? Vilken epok skulle du vilja återvända till? Vilka personer skulle du vilja träffa? Kanske någon berömd biolog, politiker eller designer? Skriv gärna och berätta, genom att välja ”Kommentera” nedan.
Tack för idag! Karolina
PS: Förra året gjorde jag en slags tidsresa genom att besöka 1890-talets Köpenhamn, i Klunkehjemmet. Läs inlägget här!
